Känner mig lika vissen idag, lite som att ha blivit överkörd av ett tåg. Jag går nog och lägger mig igen efter att ha skrivit bloggen. Som ålderpensionär har jag den möjligheten trots avsaknaden av sjukintyg, utan att Försäkringskassan kan friskförklara mig och dra in pensionen.

Hursomhelst läste jag för ett tag sen att det stora företaget på orten Sandvik, räknar med att det vänder 2011. När vändningen kommer gäller det att vara beredd på ett explosionsartat inledningsskede. Det är långt dit och mycket kan hända, länder kan ha sett över sina hus och människorna blivit för fattiga för att kunna konsumera. Med den osäkerhet som finns om det verkligen ska komma en vändning 2011 och en osäker valutgång nästa höst, gäller det att inte bli för optimistisk.

Tänk om den rödgröna alliansen vinner valet, men inte av egen kraft med ett program som ska lyfta landet. Med Sahlins och Östros ständiga påtryckningar att vi måste ösa ut mera pengar för att försöka förhindra stigande arbetslöshet, är det svårt att se någon ljusnande framtid. Får vänsterpartiet igenom att det måste satsas på den offentliga sektorn och anställas flera, går vi samma öde till mötes som DDR. Om vi mot sunt förnuft och med en sämre ekonomi måste satsa på att rädda vår miljö vilar i Miljöpartiets händer. I den rödgröna alliansen kommer det att bli mycket ge och ta, men i slutändan är det folket som dyrt får betala.

För den som kan lite ekonomi är det uppenbart att staten, kommunerna och landstingen måste skära ner sin byråkrati. Det går inte att skära ner på personal inom skola, vård och omsorg, men inte inom byråkratin. Läggs ansvaret ut på de som jobbar inom de viktiga samhällsfunktionerna med tydliga regler satta av regeringen, kommer det att spara både pengar och fungera bättre.

För ett tag sen bemötte jag en debattartikel skriven av en centerpartist som ändrat på maktbalansen inom vårt landsting. Nu kommer han att bli landstingsråd med möjlighet att utöva makt, men redan i inledningsskedet var han med och körde över landstingsdirektörens förslag till besparingar inom landstinget.

Jag kommer inte att kritisera det nya landstingsrådet i min blogg, han måste ha en ärlig chans att försvara sig, däremot ska jag förklara vad som låg bakom mitt inhopp i debatten. Det som gjorde att jag ilskande till var att en välbetald landstingsdirektörs förslag inte dög utan friserades om för att passa den nya majoriteten.

I förlängningen betyder det handlandet att landstingsdirektören och de flesta chefer tillsatta på grund av utbildning och dokumenterad kompetens kan sparkas med omedelbar verkan. Jag har svårt att se hur politiskt tillsatta personer ska kunna utföra samma uppdrag, men deras handlande visar att de anser sig kunna göra det. Hade jag varit landstingsdirektör, hade jag omedelbart sagt upp mig efter det tydliga misstroendet mot mitt vetande och kunnande.

När det gäller landstingspolitiker (eller politiker överhuvudtaget) måste de anses vara lekmän (i de flesta fall kan de anses vara amatörer), vilket ansvarsområde det än gäller inom våra offentliga verksamheter. Mig veterligen finns inte många med utbildning som motsvarar deras ansvarsområde, jag kan bara komma på vår finansminister men det kanske finns någon mer.

Med andra ord är vi utlämnade åt personer som utan formell utbildning ska förvalta våra skattepengar på bästa sätt. I en tid då en arbetssökande måste uppvisa ett CV och ett betyg från minst treårigt gymnasium för att ha chansen att få ett jobb som inte kräver utbildningen, är det ännu mer ofattbart. Det kan ju inte vara så att politiska meriter smäller högre än en högre utbildning.

Men kanske förklarar det varför vi har ett samhälle vi inte förtjänar och att kommuner och landsting ständigt har problem med att få pengarna att räcka till. Det kan också förklara varför politiska beslut kolliderar med folkviljan och får konsekvenser som politikerna inte kunnat tänka sig.

Någonting som ofta präglar politiska beslut är just att de inte har en aning om vad deras beslut kan föra med sig för invånarna. Eftersom jag samlar på kloka ord i huvudet finns ett för våra politiker att tänka på och det lyder så här: Så mycket lidande förorsakas av tanklöshet – genom att glömma tänka efter hur en handling påverkar andra.

Lider nästan alla våra beslutsfattande politiker av tanklöshet?

 

Jag vaknar tidigt och igår hade tidningen som vanligt inte kommit när jag satte mig ner för att skriva min blogg. Det är tyvärr inte längre en morgontidning jag betalar för, vilket har fått mig att överväga säga upp tidningen.

Idag kunde jag nätt och jämt ta mig ur sängen och brydde mig inte om tidningen. Kroppen och huvudet värker, antagligen har jag drabbats av en vårförkylning. Inte så konstigt kanske när människor runt omkring går och snörvlar och hostar, det är säsong för vårförkylningar.

Nåja, igår skrev jag att ett stort vulkanutbrott kanske skulle kunna hjälpa oss mot den globala uppvärmningen och så visade det sig att det varit ett utbrott på en ö i Söderhavet utan att jag visste om det. Faran är inte över, det kan komma flera utbrott, men omfattningen av utbrottet (utom att ön tydligen begravts i aska) vet vi inte än. Därför vet vi inte heller vilken effekt det kommer att få på vår miljö. Förhoppningsvis får vi veta det lite längre fram.

Det är nästan kusligt hur saker och ting kuggar ihop ibland, som det jag skrev om att ett vulkanutbrott skulle kunna vara naturens sätt att få bukt med den globala uppvärmningen. En planet som överlevt i miljontals år har antagligen någon skyddsmekanism för att ställa allt till rätta när det blir fel. Det i sin tur betyder att människan ska hålla tassarna borta, annars kanske det som fungerat tidigare inte längre fungerar.

Kanske är det förutbestämt att människan ska förgöra jorden, att the big bang verkligen inträffar en dag. Eller kommer mänskligheten bara att få en rejäl knäpp på näsan att aldrig mer lägga sig i det naturen själv tar hand om? Att försöka ändra på tingens ordning är inte någonting man gör ostraffat, frågan är bara vad straffet kan komma att bli.

Men det är inte bara vår miljö som klåfingriga personer vill lägga sig i och ta hand om, det är också våra liv. Det pratas om att rökning och fetma förkortar våra liv med många år och det må så vara. Problemet är att när politiker och byråkrater lägger sig i människors liv och kommer med pekpinnar, har det gått för långt. Vad det handlar om är ju människans fri och rättigheter. Det är upp till var och en att själva bestämma över sina egna liv inom lagens råmärken.

Naturligtvis vill alla makthavare (politiker eller byråkrater) visa att de verkligen gör rätt för brödfödan, men att fatta dumma beslut bevisar ingenting. Vår moderna värld kräver inte bara att människorna måste ta större ansvar för sina liv fram till graven, de måste också få den frihet som behövs för att kunna göra det.

AP-fonderna, ja, alla pensionsförvaltare har visat sig vara bedrövliga på att förvalta pengarna. Dessutom är sjukvården och skolan är i kaos, hur långt ska det få gå? De som säger sig valda att förvalta skattepengarna på bästa sätt har gruvligt misslyckats. Konsekvensen kan inte bli annat än att politiker och byråkrater kommer att ses som en onödig kostnad för invånarna.

Än så länge resonerar de folkvalda precis som de alltid gjort, de behövs för att värna om vår demokrati. Men det finns en hake som framstår tydligare för varje dag, inte till vilket pris som helst. Pengar kommer att bli en bristvara för många flera år framöver och precis som alla de som tvingas dra in på det som rör deras vardag, kommer de att kräva att de politiska makthavarna gör samma sak.

Att det politiska etablissemanget inte är i takt med tiden, visar inte minst de löneökningar det talas om för riksdagspolitiker. De måste EU anpassas sägs det. Kanske är det dags att vi tittar över vad mer som behöver anpassas till EU. Hur är det med pensioner inom EU, hur mycket betalar folk i skatt för att få samma saker utförda av de offentliga verksamheterna som vi? Det talas tyst om hur andra länder inom EU kan ha mycket lägre skatt, men ändå ha en bättre sjukvård och skola. De som säger sig värna om vår demokrati och välfärd har mycket att lära av andra länder.

När sötebrödsdagarna tvärt tog slut, drabbades hela vårt politiska etablissemang av panik. Inom kommuner och landsting försöker de styrande på alla sätt dra in på arbetskraft för att spara pengar, i det fallet är de verkligen uppfinningsrika. Men de glömmer bort att de själva är en bekymmersam kostnad och utför ett jobb som faktiskt i många fall kan skötas ideellt.

Det spelar ingen roll hur de försöker försvara sina uppdrag med långa dagar och obekväm arbetstid, det gäller även för många inom både sjukvården och det privata näringslivet.

Jag lägger alltid på minnet vad jag läst och som passar in på olika saker, men kartoteket i huvudet tappar bort vem som sagt eller skrivit det. För en stund sen dök det upp någonting som passar in på alla de politiker som påstår att de jobbar häcken av sig för invånarnas bästa. Inte minst stämmer det in på våra landstingspolitiker. Det lyder så här: Verksamhet i och för sig har intet andligt värde. Den som ständigt är verksam utan att veta hur verksamheten ska inriktas, blir orolig, trött och osäker.

Inte undra på att det finns många oroliga, trötta och osäkra politiker.

 

Det är lätt att glömma bort hur det var en gång, minnen förbleknar. Nu finns ingen levande som minns hur det var från mitten på artonhundratalet och fram till 1873, men det finns dokumenterat vilket gör det möjligt att få reda på hur det var. För mig var det en ganska intressant läsning, eftersom människorna på den tiden fick vara med om samma sak som det vi nu kallar global uppvärmning.

Att det under många år var relativt varma vintrar gladde säkert många, men 1873 hände i alla fall någonting som åstadkom en klimatförändring och det blev plötsligt kallare. Anledningen var ett stort vulkanutbrott på Sumatra, som spydde ut enorma mängder med svavelångor och aska. Ett enda vulkanutbrott och en klimatförändring var ett faktum.

Vad vulkanutbrottet bevisade var ju faktiskt att luftföroreningar kyler ner och inte värmer upp vår planet, som inte bara miljöorganisationer utan även politiker trott de senaste åren. Den slutsats man då kommer fram till är att ju mer vi jobbar för att minska utsläppen, ju snabbare kommer klimatet att bli varmare. Vad som då kommer att hända med de stora isvidderna uppe i ishaven förstår förhoppningsvis alla.

Kanske fungerar det så att när vår jord värmts upp eller blivit för kall till en viss gräns, reglerar vår natur det hela med någonting som ställer allt till rätta. Det är ju inte vetenskapligt bevisat, men ser man tillbaka på allt som hänt i form av naturkatastrofer under miljontals år, borde naturligtvis forskare titta lite närmare på det. Att vår planet fortfarande finns kvar efter alla dessa år, måste ju bero på någonting vi ännu inte har någon förklaring till.

Vår räddning mot en uppvärmning av vårt klimat fram till nu, kan därför ha varit det vi kallar miljöfarliga utsläpp. Det låter inte klokt, men om den teorin är riktig, betyder det att människan genom att försöka påverka, till och med förvärrar den globala uppvärmningen. Vad forskare idag kan konstatera är att glaciärer och de väldiga isarna smälter, men ingen kan med säkerhet säga varför det blivit varmare. Att det blivit det kan vem som helst komma fram till, men skulle vara trevligt att få reda på den verkliga orsaken. Så långt har inte forskarna kommit än. 

För en lekman är det antagligen lättare att tänka i andra banor än forskarna. Går vi tillbaka drygt tjugo år i tiden började biltillverkarna använda katalysator på bilarna för ett rena avgaserna. Det hela utvecklade sig till en tävlan om att kunna skryta om att tillverka bilar med de renaste avgaserna. Vi är nu framme vid att bilarna ger ifrån sig ytterst lite föroreningar i förhållande till för tjugo år sen, men visionen bland miljövänner och politiker är att siffran noll ska uppnås.

Naturligtvis vore det intressant att veta vad avsaknaden av koldioxid kommer att innebära för vår miljö. Är det dumt att ställa en sådan fråga? Utan bilarnas koldioxidutsläpp, vad kommer att hända med växtligheten på vår jord? En viktig fråga eftersom många växtarter faktiskt får sin näring från koldioxiden. Hur många växtarter som riskerar att slås ut kan vi inte ens gissa oss till. Med en allt renare miljö kan ingen säga hur det kommer att bli, det finns ingen konsekvensanalys.

Klimatförändringen påverkar många djurarter har jag kunnat läsa, hur de ska kunna räddas genom att vår miljö blir renare är för mig obegripligt. Troligtvis är de utom all räddning, eftersom alla åtgärder hittills inte visat någon omedelbar förbättring för dem. Och det brådskar, det går inte att titta bortåt fyrtio år framåt i tiden och glömma bort de som lever nu. Man kan ju se det som en ödets ironi om miljö- och naturvänners försök att rädda vår miljö, skyndar på den globala uppvärmningen och därigenom utrotar många växt- och djurarter.

Det enda som tycks kunna rädda vårt stackars lilla jordklot från människans försök att rädda vår miljö, är kanske ett vulkanutbrott någonstans. Jag litar mer på att moder natur kan läka sig själv, än människor som säger att de kan rädda vår värld undan en miljökatastrof. Billigare blir det också.  

Jag vet inte hur många som hört talas om Ralph Waldo Emerson, men han skrev i alla fall så här: Om människan inte får ge uttryck åt vad som rör sig inom henne, blir tanken för henne en börda.

De orden beskriver på ett utmärkt sätt varför jag skriver som jag tycker.

 

Den som inte grubblar på nuets problem, bryr sig antagligen inte om någonting. Men att följa med strömmen utan att veta vad den leder, kan innebära obehagliga överraskningar. Nutidens problem kan vi i alla fall försöka att lösa, framtidens problem kan vi inte ens gissa oss till hur vi ska kunna lösa.

Det är väl så man måste resonera för att komma ur den kris vi hamnat i.

Man kan ju göra som Olof Palme sa en gång, ta ett helvete i taget. Vårt nuvarande helvete är finskris och en stigande arbetslöshet, nya problem kommer att dyka upp som en följd av det som nu händer. När vi är där, gäller det att lösa de problemen, det kommer att ta tid att reparera skadan av det som händer nu.

Minst sagt förvånad har jag tagit del av uttalanden från både regering och opposition, det verkar som om handlingsförlamning drabbat hela vårt politiska etablissemang. Varje uttalande blir mer som en fråga om hur det kunde hända när det såg så bra ut för bara några år sen. Det kan ju bero på att ingenting varar för evigt, även om vi invaggats i den tron.

Att skapa förhoppningar är att leka med elden. När det sker i sportsammanhang där vi tar ut segrar i förskott skapar det besvikelse som kan orsaka skadegörelse, det har vi upplevt många gånger. De senaste åren har det blivit allt våldsammare på och runt våra idrottsarenor. Det ligger i tiden har det sagts, det bådar inte gott inför framtiden.

Det som oroar mig mest är politiskt skapade förhoppningar som inte kan infrias, hur reagerar då de våldsamma ungdomarna? Många av dem har varit vana att kunna resa runt i landet och ställa till oreda, det är inte billigt att resa kors och tvärs, dricka öl i stora mängder och betala inträdesavgifter. Vad händer om de blir arbetslösa och inte längre kan leva som de gjort tidigare?

Börjar man tänka i de tankebanorna kryper oron fram för vad som kan hända på det lokala planet. De måste få utlopp för sina aggressioner, för dem finns inget annat sätt. Det behövs bara en tändande gnista i någon form innan helvetet bryter lös. Uppfödda med våldspel på datorn och bloddrypande filmer där offren även är med i nästa film, tror ungdomarna att samma sak händer i verkligheten. Bättre förstånd har de inte.

Vad som inte oroar men bekymrar mig är att våra politiker inte är medvetna om faran. Precis som ungdomarna lever de i en annan värld. Finanskrisen på trettiotalet gjorde det möjligt för Hitler att ta makten, det hela utmynnade i ett världskrig. Kan samma sak hända igen? Inte alls omöjligt, det kommer alltid att finnas människor som drar nytta av kriser för att uppnå egna syften.

Ju större befolkning, desto större problem, det finns några mycket folkrika länder där kanske makthavarna börjar tycka att invånarna blivit för många. Ett av dem är Nordkorea, med en ledare som inte tycks sky några medel för att sitta kvar vid makten. Om ingenting görs kan ett nytt Koreakrig vara ett faktum, andra följer med av bara farten.

Mellan Indien och Pakistan har det pyrt en längre tid, China hackar på Taiwan, ja, listan kan fyllas på med Afrika också. Det är verkligen en krutdurk vi sitter på om ekonomin försämras ytterligare. Man kan fråga sig varifrån de fattiga länderna får pengar ifrån till att hålla välutrustade stora arméer och köpa moderna vapen. Kan pengarna komma från bistånd? Det har hänt förr, så varför inte nu.

Om biståndspengar uteblir börjar paniken sprida sig i de länder som idag är beroende av dem. Vreden riktas då inte mot det egna landets styrande, utan mot de tidigare bidragsgivarna. Otack är världens lön, det lärde sig folk för länge sen.

När och var kommer det att smälla?

 

Det är lätt att någonting som ansetts vara rätt, hux flux visar sig vara alldeles åt helsike. Så var det med SSU, när det visade sig att medlemssiffrorna inte stämde, nu är det bonusar. Egentligen borde det SSU gjorde vara glömt, men på något underligt sätt hör det ihop med hur Maud Olofsson förvarar bonusar inom statliga bolag.

Ser man på det som hände inom SSU så var det egentligen inte fel att exempelvis ha medlemmar som hunnit upp i pensionsåldern, det är ju då folk blir barn på nytt. Att det dessutom slunkit in några som inte alls hörde dit, kunde inte det skyllas på datoriseringen av medlemsregistret? Datorer gör massvis med fel varje dag.

Istället för den smidiga förklaringen svarade SSU:s ledning att fiffla med medlemsantalet hade det ju alltid gjorts och ingen hade protesterat. Nåja, kanske var förklaringen inte speciellt klyftig, eftersom det i förlängningen betyder att de som gått vidare från SSU till politiska förtroendeuppdrag av olika slag, troligtvis fortsatt göra samma sak som det alltid gjorts.

Från politiskt håll anses det vara en form av kultur, på samma sätt som de statliga monopolen. Det är ett bevis på vår egenart, andra länder tänker inte alls på samma sätt som vi. Det har inte slagit igenom i Bryssel, där folk från andra medlemsländer inte fattat att vårt lands öde vilar på traditioner.

Troligtvis uppstod fifflet med medlemssiffror inom SSU redan på den tiden när moderpartiet hade ensam majoritet och bidrag av alla de slag blev en del av vardagen. Varje bidragsform kallades reformer, oavsett vad bidragen gällde. Till slut var allting så inlindat i reformer att ingen visste början eller slut. Det är antagligen förklaringen till att så har det alltid gjorts, setts som en bra förklaring.

Nu lägger sig EU i hur vi betalar våra representanter i Bryssel också, det duger inte att betala deras löner i svenska kronor, det är euro som gäller. Visst är kronan svag, men det är ju den valuta vi betalar med i vårt land. Att acceptera EU:s direktiv gör att de representanter som väljs in i parlamentet, kommer att lyfta en löneökning som kan jämföras med bonus. Dags för en folkstorm igen, eftersom svenska folket får betala.

Jag trodde i min enfald att ett land som anses högavlönat, skulle kunna vara riktmärke för hur andra länders representanter har betalt. Tänk så fel man kan ha ibland. Men om EU har rätt när det gäller anpassning av lönerna till den europeiska valutan, varför har det då funnits ett politiskt motstånd mot euron? Har det att göra med att så har det aldrig gjorts någon gång?

Alla konstigheter som sker just nu gör mig förvirrad. Eftersom allting tycks hänga ihop på något sätt, började jag fundera om det kanske är samma sak med våra banker och dess chefer som med SSU. Jag tänker närmast på de banker och försäkringsbolag vars ledningar tycks ha fastnat med skägget i brevlådan. De gör alldeles säkert också som det alltid har gjorts, men först nu inser de att det kanske inte var riktigt rätt.

Till bankernas försvar kan sägas att de måste låna ut pengar för att kunna tjäna pengar, annars kan de ju inte betala ränta till sina kunder. Kunderna vill att pengarna ska växa, trots att skatt och inflation äter upp det mesta. Men pengarna finns där i alla fall på ett konto, vilket gör att ganska många kunder, går till banken för att fråga hur mycket som finns på kontot.

Den som är mån om sina pengar på banken vet att kontobesked kostar pengar, det är billigare att gå och fråga än att banken skickar hem det. Det kostar pengar för banken eftersom arbetskraft är dyr, därför måste det dras in på kassapersonal. Eftersom kassapersonalen har dåligt betalt, räcker inte den inbesparingen utan kunderna måste stå för kostnaden som inte täcks in. Enkel matematik egentligen.

Att driva en bank är därför inte det lättaste. Folk fattar inte att det kostar enorma summor att driva en bank. Ju mer pengar som lånas ut, desto mer måste betalas ut i bonus till chefer och styrelsen. Enda sättet att få det att gå runt är att låna ut till hög ränta. De enda som är villiga att betala en hög ränta är de som sitter illa till likviditetsmässigt, det vill säga inte har några kontanter att röra sig med. Det är ett risktagande en bank som vill kapa åt sig marknadsandelar måste ta.

Marknadsandelar är viktigt inom alla affärsdrivande företag, det är alltid en tävlan att vara störst. Vissa banker tycks inte ha tänkt på att det är kundernas pengar som lånas ut. Men så en dag tappar kunderna förtroendet för sin bank och tar ut sina pengar. När räntan hamnar runt en procent och det ska betalas trettio procent i skatt på det lilla kunden får, ligger pengarna lika bra i madrassen. När det händer, hamnar banken i likviditetsproblem.

Vad händer med en bank då den inte längre kan tjäna in på gungorna vad de förlorar på karusellen? Tja, bankerna får förlita sig till att svenska folket täcker upp förlusterna med sina skattepengar, så har det ju alltid gjorts. Man kan säga att alla tokigheter som händer, egentligen bara följer landets traditioner.

Ur koranen kan man hämta visdom som passar bra in på den snikenhet som präglar chefer av alla de slag runt om i världen. Jag har inte läst koranen, däremot har jag lagt på minnet någonting som står i den och det lyder så här med hänsyftning till girigbukar: Ni äro besatta av snikenhet efter mer tills ni sänkas i edra gravar, men på den dagen skall man fråga eder vad ni hava gjort med livets gåvor.

Jag undrar vilken fråga alla utsugna ocg fattiga människor får? De kan ju inte få samma fråga.

 

Några har hört av sig och undrat vilken sorts samhälle jag skulle vilja ha. Ett mjukare skulle inte vara helt fel, det skulle vi alla tjäna på. Men det finns många sätt att skapa ett helt nytt samhälle. Jag har tidigare varit inne på Medborgarlön, som några uppfattat är ett förslag från Miljöpartiet. Så är det ju inte, utan någonting som framfördes för många herrans år sen, långt före innan Miljöpartiet ens var påtänkt.

Att flera personer skrivit böcker i ämnet under åren, visar att ämnet i sig är intressant. För att nämna ett par har Gunnar Adler-Karlsson och Lasse Ekstrand skrivit böcker om Medborgarlön. Vad det handlar om är som jag uppfattat det ett rättvisesystem, där alla har samma chans att utveckla både sig själva och vårt samhälle i sin egen takt. Det bästa med Medborgarlön är att hela vår byråkrati är onödig, det skulle skapa ett samhälle med frihet under ansvar, någonting svenska folket aldrig fått möjligheten att uppleva.

Utgångspunkten för allting bör naturligtvis vara att vi alla är unika personligheter, det är vad som kan tillvaratas med Medborgarlön. Det är tvärt emot vad det politiska etablissemanget utgår ifrån. Men faktum är att vi föds med olika förutsättningar, det måste man i första hand beakta. Den som har läshuvud brukar ha tummen mitt i handen, det är bland människor med läs- och skrivsvårigheter man hittar de tekniska genierna.

Redan tidigt i skolåldern är det lätt för en lärare att se vilka som lämpar sig bättre för att jobba med händerna än att läsa teoretiska saker. En rörmokare har antagligen ingen användning av andra kunskaper än hur grejerna ska sättas ihop på bästa sätt, men han är en viktig del i att vår vardag ska kunna fungera. Det finns massvis med yrken där människor måste vara tekniska och skickliga med att använda sina händer, de flesta undervärderas, trots att vårt samhälle skulle falla ihop om de inte fanns.

Redan tidigt i skolåldern borde det alltså finnas en teknisk klass, där elever utan läshuvud uppmuntras ta reda på vad som passar dem bäst. Om det låter som en indelning i en lägre socialgrupp, glöm det. Vad det är frågan om är att ta tillvara de speciella begåvningar som finns hos barnen. Många skickliga hantverkare och stora uppfinnare har varit dyslektiker, det vill säga haft läs- och skrivsvårigheter.

Människohjärnan blir ingen riktigt klok på, inte heller varför människor fungerar på olika sätt. En dyslektiker exempelvis kan enbart genom att se på när någon annan gör en sak, memorera precis hur det ska gå till. Någon form av fotografiskt minne med andra ord. Att inte ta tillvara deras färdigheter är ett nationalekonomiskt slöseri, men så har ingen politiker tänkt.

Vår nuvarande arbetsmarknad där det måste uppvisas ett CV och ett betyg från minst treårigt gymnasium för att få ett städjobb, är minst sagt snedvridet. Det hela började redan för många år sen när en städare istället skulle heta lokalvårdare och fler underliga yrkestitlar började dyka upp. Betalningen däremot var lika usel.

Det var inte fint nog att det fanns folk som tog reda på skiten efter andra, därför var motståndet mot pigjobb så stort inom socialdemokratin. Jag hade för mig att de säger sig företräda de svaga i vårt samhälle och ett jobb är ett jobb, vad än folk gör. Så fel man kan ha.

Åtminstone jag fick en känsla av att motståndet mot pigjobb berodde på att många socialdemokrater skämdes över sin bakgrund med föräldrar tillhörande arbetarklassen. För något år sen hade Gävle ett kommunalråd, som trots ett förflutet inom ett järnbruk och fackföreningsrörelsen, spatserade runt på stan iklädd överrock, basker på svaj och långsjal. Ingen vanlig arbetarklassklädsel där inte, han var ju högsta hönset i kommunen. Om han genom sin klädsel ville framstå som intellektuell vet jag inte, men många fick det intrycket.

Det var på den tiden Folkteatern under ledning av Peter Oskarson fick Gävle att framstå som en kulturstad och teatern fick frikostigt med pengar. Oskarson hyllades av kritiker men ratades att människor från arbetarklassen, någon folkteater var det alltså inte fråga om. Men kommunledningen och de på översta pinnarna inom socialdemokratin kunde visa upp sig på premiärerna, antagligen gratis får man förmoda.

Vad det egentligen handlar om är hur människor förändras när de med väljarnas hjälp kommer upp sig på samhällsstegen och lyfter direktörslöner. Med löner i överkant på medelklassens är det inte lätt att komma ihåg att rötterna finns i arbetarklassen. Att socialdemokratin de senaste femton åren flirtat med medelklassen är därför inte förvånande, lönemässigt tillhör de den övre medelklassen.

Att det gått åt andra hållet för de lågavlönade, sjukpensionärer, arbetslösa och pensionärer beklagas visserligen, men de är bra att ha i bakfickan inför ett val. Om inte de fanns, vilka förbättringar skulle då kunna utlovas? Att lova de lågavlönade och de sämst ställda att de ska få det bättre, har ju gjorts i urminnes tider och fungerat.

Tänk så mycket enklare allt skulle vara om Medborgarlön infördes och alla blev jämställda. Inga sociala klyftor, inga som talade om vad folk måste göra. Tänk så mycket skulle bli gjort, eftersom konstigt nog de flesta är så skapade, att de avskyr känna piskan på ryggen. Med en morot framför sig, kan de jobba hur mycket som helst och känna arbetsglädje. Det betyder att människan egentligen är en okomplicerad varelse, om den behandlas på rätt sätt.

Nåja, eftersom jag inte kan fortsätta skriva i evighet avslutar jag nu. Men alltid när jag bestämt mig för att sluta dyker det upp de mest underliga saker i mitt huvud. Därför ska jag avsluta dagens blogg med någonting jag läst och som fastnat i minnet. Det lyder så här: Mellan de stora ting vi inte kan göra och de små vi inte vill göra, är det fara värt att vi gör ingenting.

Det är mycket tok som fastnat i huvudet på en gammal man, men det är bara att buga och tacka den som skrev de kloka orden, den beskriver våra politikers beslutsvånda i ett nötskal.

 

Att betala ut bonusar är bara bortkastade pengar kan man nu läsa i tidningarna. Det har tagit några år att komma fram till det, nu väntar saftiga lönelyft till cheferna istället. Anledningen är enkel, det måste ju finnas någonting att ta av, om de måste betala tillbaka en viss procent om företagen går dåligt. Risken finns att det blir så.

När lönen höjs för någon ska det vara på grund av en arbetsprestation som motsvarar ökningen, det kan nog alla acceptera. Problemet är grundlönen, hur hög ska den vara? All lönesättning har med kostnadsläget att göra, det kan man aldrig frångå.

Vad händer om det visar sig att finanskrisen gör att priserna på allting pressas nedåt? Redan i dag är utbudet större än efterfrågan, konsumenterna har tagit time out. Det är inget fenomen vi bara kan se i vårt land, det finns runt om i världen.

Med många i arbetslöshet blir det svårt att uppnå ekonomisk tillväxt i ekonomin, antagligen kommer den att plana ut på en nivå strax över nollstrecket några år. De som fortfarande har kvar sina jobb kan inte räkna med löneökningar, de får vara glada över att ha ett jobb. Kanske de till och med måste sänka lönen för att få ha kvar jobbet, vilket ytterligare påverkar den ekonomiska tillväxten negativt.

Det går inte att planera någon längre tid framåt, med den osäkerhet som finns om vad som väntar framöver. Redan talas det om att landets invånare måste vara beredda att betala för sig när det gäller hälso-, sjuk och åldringsvård, nästa steg blir väl skolan.

Inget fel i det. Antagligen kommer en privat sjukförsäkring att bli billigare än vad vi betalar i landstingsskatt. En privat sjukförsäkring kommer också att avlasta kommunerna, som då inte längre kan ta ut över trettio kronor i kommunalskatt. Allt sammantaget betyder det betydligt lägre skatt. Kanske vi kan komma ner till en skatt runt tio procent för en vanlig löntagare, nästan ingenting alls för en fattigpensionär. Vad det i så fall blir fråga om, är en omställning till ett samhällssystem och skattesatser många andra länder i Europa har idag.

Problemet är alltså inte att det blir dyrare att själva ta på oss ansvaret, det är alla de människor som aldrig lärt sig ta ansvar för sina egna liv. Det finns massvis med människor i vårt land som lever i förvissningen om att någon annan alltid löser deras problem och föder dem. Så har det ju varit sedan bidragen infördes. Att var och en måste betala för sina kostnader betyder av den anledningen att försäkringar och dylikt, måste inkasseras av arbetsgivaren eller Försäkringskassan, annars kommer det inte att fungera.

För små- och egenföretagare utan barn, som betalar enormt mycket pengar i sociala avgifter, skulle det innebära skattelättnader. Att solidariskt betala för någonting som kommer andra till del men inte dem själva, är inte rättvist. Samma sak måste även gälla alla de fattigpensionärer som från att inte betala någon skatt alls fick ett bruttolyft för syns skull. Resultatet efter skatt blev lika lite kvar som tidigare i plånboken. Den friseringen av pensionerna måste ses som ett av de mest bedrägliga förfarandet den pensionärersgruppen råkat ut för.

Att vara solidarisk innebär uppoffringar för andra, det har tyvärr missbrukats som ett politiskt argument för att kunna ta ut högre skatter och avgifter. Vårt nuvarande system är inte rättvist för alla, eftersom alldeles för många utnyttjar systemet. Det är därför hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem börjat knaka i fogarna.

En omställning av vårt samhällssystem borde med andra ord inte vara någonting att känna rädsla för. Fördelarna uppväger nackdelarna, det är ju vad som räknas i slutändan. För våra yrkespolitiker och byråkrater däremot skulle individens övertagande av ansvaret för sina liv vara en katastrof. Hela deras existens vilar på att de ska förvalta och fördela skattebetalarnas pengar på bästa sätt. Det politiska motståndet kommer därför inte att låta vänta på sig.

De kan inte tänka så långt att vårt trygghetssystem har visat sig inte fungera som det var tänkt, men har kostat enormt med pengar. Administrationskostnaderna har under åren stigit och tar nu en så stor bit av den inbetalda skattekakan att inte mycket blivit kvar. Där finns mycket att lära av det privata näringslivet, där kostnaden för administration inte bör överstiga tjugo procent. De höga administrationskostnaderna är därför den största anledningen till att inte skattepengarna räckt till det de varit avsedda för.

Med ett eget ansvar för sina liv där individen kan överblicka vad det kostar, kommer krav att ställas på utförarna, det vill säga exempelvis inom hälso-, vård, sjukvård och skola. Ingen är villig att betala för någonting som inte utförs på bästa sätt, vilket alla har tvingats till att göra under rådande förhållanden. Det är inte de professionellt arbetande inom sjukvård och skola som bär skulden till allt elände som uppstått, det är den politiska styrningen. Jag har en känsla av att de som arbetar inom de områdena skulle välkomna en förändring och dessutom ge dem yrkesstolthet och arbetsglädje.

Överblivna yrkespolitiker och byråkrater får väl om eller när den dagen kommer säga: Det var roligt och lönsamt så länge det varade. På något sätt känns det som nu händer, att vi hört startskottet till en samhällsförändring.

 

Det händer så många vansinniga saker i vårt land att ingenting längre förvånar. Inte minst vårt rättsväsende skapar rubriker som knappast är smickrande för vårt land. Det senaste är väl barnläkaren som utfört sitt jobb enligt gällande regler för vård i livets slutskede anklagas för barmhärtighetsmord. Hon är fortfarande anklagad för det trots att hon släppts ur häktet. Om inte läkaren gett smärtlindring hade barnet som var utom allt hopp och skulle kopplas bort från respiratorn, haft fruktansvärda plågor fram till sista andetaget.

Tänk så mycket enklare och billigare vårt samhälle skulle kunna skötas om sunt förnuft fick råda. De lagar vi har idag är inte bara omfattande, utan också omskrivna så många gånger att kryphålen är fler än i vissa ostsorter. Det är därför vi har ett flertal kändisadvokater som kan mjölka vår gemensamma kassa på pengar som skulle behövas till annat.

Den kvinnliga åklagaren i fallet barnläkaren står på sig trots massiv kritik från medicinsk expertis, hon följer lagboken. Undrar om hon skulle hoppa i Riddarholmsfjärden om det står så i lagboken. Antagligen inte eftersom hon då skulle insett hur dum lagtexten var skriven, därför ska man nog akta sig för att vara för petnoga med lagtexter ibland. Vår socialminister tycks vara lika verklighetsfrånvarande, men det förvånar mig inte.

Vi som står på sidan av statens, kommunernas och landstingens verksamheter ser underligheter som borde vara uppenbara för alla. Men så är det inte. Det finns regler och förordningar, de måste följas om det så leder mot undergång. Finns det ingen utom de som specialutbildats i dessa offentliga verksamheter som använder huvudet? I vissa fall förbjuds till och med anställda att tänka själva.

Det blir inte lätt att få rätsida på alla vansinnigheter, om det någonsin kommer att vara möjligt. Jag ställer mig alltid frågan vem eller vilka som kunnat låta det gå så här långt. Det är så uppenbart att det mesta i vårt samhälle är alldeles åt helsike, men ingen vågar ta tag i det. Ja, tills den dag då allt faller sönder och samman, förstås. Det är så dags då.

Enda förklaringen till det samhälle vi har idag är att ingen brytt sig om hur landets invånare vill ha det. Människor kommer i kläm tack vare ett förmyndartänkande som strider mot vad vårt land sägs vara, en demokrati. I en demokrati ska den politiskt tillsatte vara lättillgänglig, folkvänlig och folkstyrd, så fungerar det inte i vårt land. Istället liknar det alltmer motsatsen, att det politiska etablissemanget strävar efter envälde och en politisk aristokrati. Vilken lag säger att politiker får ha visioner om ett samhälle ingen annan vill ha? Det borde däremot skapas en lag som förbjuder politiska visioner om hur vårt samhälle ska utformas för framtiden, det är folkviljan som ska styra besluten.

Men politiker är ett släkte för sig. När en politiker säger att någonting är politiskt ogenomförbart, betyder det att risken finns att inte bli omvald om rätt beslut skulle fattas. Ett beslut som skulle vara bäst för största delen av invånarna, men inte de som valt politikern ifråga. Det gäller att stryka fler medhårs än mothårs för att överleva politiskt, även om risken finns för riv- och bitsår.

Såren läker men för många förlorade röster kan betyda förpassning till en anonym tillvaro som privatperson. Enda trösten om det händer, är en rejäl pensionsersättning som plåster på såren. Varför kan inte politiker ha en egen a-kassa och få känna på de försämringar som drabbar alla andra?

Det är ett sjukt samhälle vi lever i, hoppas det tillfrisknar någon gång.