Det börjar dra ihop sig till någonting som inte kommer att bli särskilt trevligt. Från de möten som hålls i Bryssel kan man se allvarliga ansikten skymta förbi i teverutan. Det är inte bara Grekland det nu handlar om, alla kan dras med i raset.

   Redan nu har många blivit försiktiga, speciellt de som har pengar. De har råd att ligga lågt, de vet att efter ett ras kommer gyllene tider för den som har pengar att köpa för. Värre är det för alla de som i dag ligger på fattiggränsen, trots en inkomst från ett jobb. Inte ens ekonomerna vågar sia om hur effekterna ifall Grekiska staten ställer in betalningarna och begär sig i konkurs.

   Många greker anser det vara enda vägen att få börja om från början. Så enkelt är det ju inte, det kommer att svida rejält, oavsett vad som händer. Men en konkurs för Grekland kommer att påverka inte minst Tyskland och Frankrike, vilket också kommer att drabba oss.

   Nu sitter vi här med överoptimistiska prognoser som fått många svenskar att låna pengar till inte bara hus och bostadsrätter, utan också statusprylar. I Trollhättan sitter nu många och väntar på inte bara sina löner, utan också besked om SAAB kommer att klara sig undan en konkurs. Hur det än går den närmaste tiden, kommer SAAB-bilar knappast att tillverkas i Trollhättan i framtiden.

   Den konstgjorda uppsnyggningen av statistiken av arbetslösa regeringen skrutit om, kommer inte bara att reseras av Fas3 avvecklingen, utan också av att riktiga jobb riskerar att försvinna. Tysklands beslut att avveckla kärnkraften kommer att orsaka svallvågor bland våra storföretag, inte minst Sandvik.

   Läste en debattartikel skriven av de ledande socialdemokraterna vad de skulle göra om de hade makten. Tyvärr har de missat att tåget redan gått, de reserver som i dag finns i statskassan, kommer inte att räcka långt framöver. Det är dags att de två stora partierna S och M istället sätter sig ner och tillsammans syr ihop någonting, som kan få svenska folket att överleva.

Politik har blivit en fråga om vem som först tröttnar, de så kallade folkvalda politikerna, eller väljarna. Med stöd av senaste valets resultat är det väljarna som tröttnat. De som är beroende av politiska uppdrag för sitt levebröd, har säkert sett att det är på väg att barka åt helsike.

   Men det är inte mycket de kan göra, för att hålla vårt föråldrade politiska system vid liv. Det som kommer att tvinga fram en förändring är vår omvärld. Genom medlemskapet i EU, har inte längre våra politiska makthavare fria händer, vilket visat sig i flera fall.

   Vår regering och riksdag har i vår moderna tid hamnat mellan två stolar. För väljarna är de lokala problemen viktigast, det är ju i den verkligheten de flesta tvingas leva. Vem kunde för femtio år sen ens tro att skola, vård och omsorg skulle hamna i kris, men nu har vi det, trots en statlig ekonomi det skryts om vitt och brett.

   Pengar är någonting som snabbt försvinner, när utgifterna blir större än intäkterna, det är bara att titta på det som nu händer med SAAB. Tyvärr är det många kommuner och landsting som sitter i samma sits. Redan den dag då nedskärningarna började göras, började det hela likna ett skepp med slagsida. Men kastas lasten överbord, uppstår nya problem.

   Många banker drog en lättnadens suck, när Grekland lyckats få lite politisk tidsfrist. Men vad hjälper det när folket inte är villiga att gå med på något åtstramningspaket. Vi kan med fog misstänka att det kommer att bli en ”het” sommar, så faran för vår del är inte över.

   Kanske är det sant som en ekonom en gång sa, att politiker definitivt inte ska ges fria händer att använda skattepengar. Dels saknar de allra flesta den utbildning som krävs, men de som har det som krävs blir mobbade av övriga partikamrater när de påtalar att inkomster och utgifter balanseras. Det var precis vad Feldt råkade ut för på åttiotalet.

   Arbetslinjen och jobbskatteavdraget kommer att fälla den nuvarande regeringen, de har nämligen glömt bort att allt egentligen handlar om de människor som bor i landet. Med rätta kan man kalla vårt nuvarande samhälle för människofientligt. Må så vara att det i nuläget kanske är runt ett par hundra tusen som känner sig illa behandlade, men skaran växer långsamt.

   Visserligen tror jag inte ens de rödgröna är villiga att ta över, eftersom framtiden är oviss. Vad som väntar även i vårt land är att rätta munnen efter matsäcken, att fördela de skattepengar som kommer in på ett rättvist sätt. Ju fler som lämnas utanför, desto snabbare går det utför med vårt land.

   Att se flera år framåt när vi inte ens vet hur omvärlden ser ut inom ett halvår, är det bara politiker som vågar. Vanligt folk har redan börjat dra åt sig öronen. Kanske borde våra makthavande politiker ta till sig vad Palme sa en gång: Det gäller att ta ett helvete i taget. 

Den som följer med och läser och lyssnar, kan ta till sig så många åsikter om livet. Att bilda sig en egen uppfattning utan påtryckningar borde vara enkelt, men tycks inte vara det. Livet handlar ju egentligen om hur man själv och familjen mår och några andra åsikter än moraliska, behöver man inte ha. Nåja, de moraliska åsikterna går ju att rucka på ibland, det gör ju till och med våra så kallade folkvalda.

   Vi har lärt oss titta framåt när det gäller vår miljö och att vara rädda om utrotningshotade rovdjur, vilket för mig är att börja i fel ända, det är människornas väl och ve som måste prioriteras. Men så är inte fallet i dag, människorna ses inte ens som en tillgång, bara ett redskap att uppnå politiskt uppsatta mål. Men det heter ju att den som gapar efter mycket, förlorar hela stycket.

   Grekland är på fallrepet och kan om det vill sig illa gå i konkurs. Spanien, Portugal, Irland, ja, fler är på fallrepet, men svenska folket tycks inte insett att det också kommer att bli vårt problem. Finanskrisen borde varit en väckarklocka för de flesta, att samma sak kan hända oss om ingenting görs. Precis som för de länder som nu har problem, är de offentliga kostnaderna en tung börda för invånarna i vårt land.

   Den som sett protesterna i Grekland i teverutan, har sett de som drabbas av privatisering av offentliga verksamheter. I de sydliga länderna muttrar inte folk i skägget, där demonstrerar de och vrålar ut sin ilska. Att det inte finns pengar till att låta det vara som det varit bryr de sig inte om, de har ju blivit av med sitt ”lördagsgodis”.

   I vårt land har vi också en enorm skara människor som jobbar inom de offentliga verksamheterna. Alldeles för stor, eftersom även heltidspolitiker måste räknas in. Ser man till de som verkligen behövs för att hålla skola, vård och omsorg igång, har vi bara där tusentals som egentligen inte hör dit och inte heller borde avlönas med skattepengar.

   Man får en känsla av att det redan är för sent att undvika det som drabbat krisländerna. De fasta kostnaderna för att driva statens, kommunernas och landstingens administration borde drastiskt skurits ner för länge sedan, men det tycks vara en omöjlighet i ett land där politiken har sitt finger med i allting. Men precis som med allting annat, så varar ingenting i evighet. De så kallade folkvalda i vårt land, har under alldeles för många år fått leva i sin lilla omhuldade värld, plus haft en säker inkomst på skattebetalarnas bekostnad. Inbesparingar inom skola, vård och omsorg har inte drabbat politiskt tillsatta personer, vilket sett ur samhällsekonomisk synpunkt varit den rätta vägen att gå.

  Vårt land är inte ensamt om att ha gjort misstaget att låta den offentliga sektorn bli alldeles för stor i förhållande till folkmängden. Jag har grubblat fram och tillbaka på vårt omtalade välfärdssamhälle och kommit fram till, att det inte existerar. I ett välfärdssamhälle utgår man från att alla har det bra, men så är det ju inte i vårt land. Klyftorna mellan rika och fattiga har ökat de senaste tjugo åren, det är nog de flesta överens om.

   Om man dessutom tittar lite närmare på de sociala skyddsnät som en gång fanns för landets invånare, är de idag så grovmaskiga, att de flesta faller igenom. Kanske just därför, grubblar jag fortfarande på, hur man ska kunna skapa ett välfärdssamhälle, där alla får ta del av landets rikedomar.

   Jag vet att Medborgarlön förkastas av politiker och ekonomer, men de pratar bara i egen sak. Att det skulle skapa ett samhälle där alla ges en möjlighet att skapa sin egen framtid, med en ekonomisk grundtrygghet i ryggen, lockar säkert många som tröttnat på vårt nuvarande sätt att leva. Nåja, det var bara en parentes, kanske försöker jag utveckla det lite längre fram. Nu måste jag ut och kupa potatisen, äkta Kanariepotatis.

Eftersom frugan sitter och spelar Bongolotto har jag kunnat sätta mig ner och skriva lite. Eftersom det for runt en massa tok i huvudet, kan jag lika gärna skriva ner det som gnager.

   Som det här med att våra politiker ofta talar om vårt välfärdssamhälle och hur viktigt det är att bevara det. Om vi verkligen har ett välfärdssamhälle, vem eller vilka får ta del av det? Inte är de ensamstående föräldrarna, de gamla, sjuka och arbetslösa, det är ett som är säkert. Och hur förklarar man att barnfattigdomen ökat lavinartat senaste åren?

   Ibland kan man fundera över om politikerna tittar i sina egna plånböcker, där saknas inte pengar till det nödvändigaste. Deras välfärd bekostas av skattebetalare, som har det svårt att få pengarna att räcka till. Det är ingen demokratisk rättighet att leva på skattepengar, i det politiska uppdraget ingår att skattepengarna ska tas till vara på bästa sätt för invånarnas bästa. Med andra ord är det inte politikers löner som ska betalas i första hand.

   Allt tal om att bevara vårt välfärdssamhälle skorrar i öronen, eftersom makthavande politiker samtidigt skär ner på det invånarna betalar skatt för att få utfört. Ett favorituttryck som används av våra politiker är att vända på alla stenar, för att hitta som kan undvika nedskärningar. Under stenarna finns bara småkryp, men de som vänder på stenarna kostar enorma summor varje år.

   Många politiker fick säkert kaffet i vrångstrupen efter rapporten om att många unga kan tänka sig bo på landet (som Fjollträskborna säger). Kanske en ny grön våg är på väg, vilket skulle sätta käppar i hjulet för våra tillväxttänkande politiker. Det kostar nämligen mycket pengar för staten, om en massa ungdomar väljer att sprida ut sig på landsbygden. Glesbygdskommuner däremot skulle gnugga händerna.

   Centern slog på stora trumman att hela Sverige skulle leva, men av det blev det ingenting. Tvärtom avfolkas landsbygden och storstadsregioner överbefolkas. Men att klumpa ihop folk i storstadsregioner blir faktiskt dyrare i längden. Risken för att områden i storstäder förslummas finns alltid och att kriminaliteten ökar får vi bevis för varje dag.

   Kanske är det bara jag som reagerat på vad ungdomarna låtit tatuera på sina kroppar. På flera stycken har jag kunnat läsa: Mitt liv mitt val, på både latin, spanska och franska. Texten kan tolkas som om bäraren är en egoist, eller helt enkelt anser att myndigheterna inte ska bestämma hur de ska leva. Efter att ha pratat med några av ungdomarna, har jag fått veta att det är det senare som gäller. Ingen har frågat dem hur de vill ha det, det misstaget kan stå de politiska makthavarna dyrt en dag.

   Man får ingenting med sig dit man går, brukar man säga och det är ju sant. Att samla på sig en massa pengar och prylar trots vetskapen att vi inte lever i evighet, är ju bara korkat. Många av ungdomarna som gått arbetslösa under flera år, har lärt sig överleva på det många politiker anser vara rena fickpengarna. Men det finns ju naturligtvis bland dessa ungdomar många som tar där det finns och lägger det fattas. Många av dessa blir dömda för snatteri eller stöld, medan däremot politiker som snattar skattepengar från en verksamhet till en annan, går fria genom att kalla det omfördelning.

   Fick en fråga för ett tag sen om vad jag ansåg vara välfärd, men det tar tid för en gammal man att fundera igenom vad det egentligen är. Måste grubbla ett tag till innan jag sorterat ut begreppen och kan komma med en vettig förklaring. Men den kommer någon dag framöver.

Den som kommit upp i åren, har samlat på sig det de behöver. Ur konsumtionssynpunkt är därför äldre inte intressanta, det är de unga som köper först och tänker sedan. När eftertankens kranka blekhet får kallsvetten att rinna efter att månadens räkningar lagts ihop, är det för sent att ångra sig.

   Oavsett vad Riksbanken och ekonomer av alla de slag säger, visst har vi en lånebubbla som hotar att spricka runt hörnet. Oroande rapporter om att det stora landet i väster inte alls återhämtat sig sedan finanskrisen, borde få både regering, bankekonomer och företag att darra. Vår värld är sig inte lik sedan finanskrisen och kommer aldrig att bli det heller.

   Regeringens ständiga optimistiska uttalanden att statens ekonomi är stabil, får det lilla av håret som är kvar att resa sig i bakhuvudet. Måste vi påminnas om statens goda affärer för att skyla över de problem kommuner och landsting brottas med ute i landet. Vårt land består inte bara av Fjollträsk, som en del politiker tycks tro.

   Ute i verkligheten brottas många kommuner med problem orsakade av nedskärningar av personal. Ändå är det bara början på ett elände, för börjar man plocka bort folk för att spara pengar, måste man fortsätta till det inte längre är möjligt.

   Det här är inte ett nytt skapat problem, det började redan vid saneringen av statens och bankernas ekonomi i början på nittiotalet. Vad som borde gjorts då, var att banta vår byråkrati och offentliga administration rejält, det är fotfolket som är viktigt inom de offentliga verksamheterna.

   Problemet är med andra ord att de politiska makthavarna skjutit på nödvändiga åtgärder, vilket inte bara kostar mera pengar för varje år, utan också att personal inom skola, vård och omsorg ständigt måste bort. Ingen politiker har väl tänkt så långt att vid varje inbesparing, bäddar de för sin egen bortrationalisering.

   Infrastrukturen i vårt land är ett sorgligt kapitel, som under många år fungerat efter principen lappa och laga. En dag kommer det att bli som i forna DDR, det måste ses som en prestation att vi klarat oss så länge. Men visst kan man fundera över vart alla vägskatter med mera tagit vägen, som varit ämnade att bekosta det hela. Men under alldeles för många år, har politiska makthavare använt sig av enklast möjliga lösning när det saknats pengar på ett ställe, de har helt enkelt tagit från där det funnits och kallat det fördelningspolitik. Att det var möjligt tidigare är en sak, men nu bevakas varje steg våra politiska makthavare tar.

   Kanske stirrar vi oss blinda på hur det går för vårt land just nu, om några månader kan det se helt annorlunda ut. I vår numera globala värld händer saker snabbt och oväntat. Det räcker att några mångmiljardärer tycker att risken börjar bli för stor och tar hem sina vinster, för att helvetet ska bryta lös. Om det gör det, lutar de sig tillbaka och väntar på att det ska blåsa över, så de kan köpa billigt. För dessa personer är det hela bara ett spel, där de kallsinnigt ser på hur andra tar kål på varandra. Så länge pengarna styr, kan vi inte vänta oss annat.

   Visst är det en rutten värld vi lever i.

Det var inte meningen att skriva någonting i dag, men frugan är i tvättstugan och där är jag överflödig. Ja, till det är dags att hänga upp tvätten i torkrummet, förstås. Nåja, tiden bara rusar iväg och jag kom på att maj avverkats och man börjar undra hur resten av året ska bli. Så här dags har vi lite till mans upptäckt, att jobbskatteavdraget och de justerade skatterna för pensionärer, ätits upp av kostnader som inte fanns förra året. Ändå börjar man så smått vänja sig vid att hyror, räntor, maten, el och drivmedel blivit dyrare, det är så det fungerar i en tillväxttänkande ekonomi.

   Nu kan vi vänta oss ytterligare prishöjningar på både varor och tjänster, snart tvingas antagligen Riksbanken höja räntan, inflationen måste hållas inom fastställda ramar. Eftersom redan nu en massa människor har det svårt att få ekonomin att gå ihop, vad kommer en räntehöjning runt två procent att innebära? Vi behöver inte oroa oss för att fastighetsbubblan spricker, har jag hört bankekonomer säga, vi kan bara hoppas de har rätt. Men om det nu skulle visa sig att de har fel, betyder väl det att de också bara är människor med fel och brister som alla vi andra.

   Från det ena till det andra tjänar Statliga Vattenfall miljarder på inte bara den el som produceras av vår naturtillgång vattenkraften, det mest lönsamma tycks vara det ledningsnät, svenska folket betalat flera gånger om. Men den verkliga vinnaren är staten, som inte bara får del av vinsten utan också genom skatter och avgifter. Lägger man dessutom till den moms som läggs på topp på alla dessa saker, är det inga småsummor det handlar om. Inte undra på att vår finansminister gnuggar händerna.

   Man kan undra om det är alla dessa avgifter och skatter som betalar de skattesänkningar som gjorts, om så är fallet ger staten med ena handen och tar tillbaka med den andra. Och det kan man förstå, annars skulle det naturligtvis inte gå ihop. Någonting lärde sig säkert det politiska etablissemanget av Ebberöds Bank. En del är väl fortfarande kvar inom politiken och påminner ungtupparna om vad som hände en gång för länge sedan.

   Men eftersom det fortfarande saknas pengar till en fungerande skola, vård och omsorg, måste det vara någonting lurt med vårt lands ekonomi. Alla de invånare som sitter timmar på akuten, eller blir trakasserade av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, har börjar fundera över vart alla pengar som betalas in varje år tar vägen. Faktum är ju att de flesta offentliga verksamheterna klagar över brist på pengar och tvingas göra inbesparingar, som drabbar både skattebetalarna och personalen på golvet.

   Eftersom det ständigt är brist på pengar till det vi betalar för att få utfört av de offentliga verksamheterna, måste det betyda att verksamheterna lever ur hand i mun och skjuter ett berg av kostnader framför sig. Hur länge det kan pågå kan nog ingen svara på, men visst måste det väl ändå slå stopp en dag när pengarna inte längre rinner in i strid ström.

   Varje budget som läggs fram, förutsätter tillväxt i ekonomin. För regeringen gäller det att vara optimist, för annars skulle ju folk gå och gräva ner sig. Men anledningen till att staten, kommunerna och landstingen måste fylla på med mera pengar, är de släpande kostnaderna för någonting, som det borde ha funnits pengar till tidigare. Just de släpande kostnaderna som ingen kan få riktigt grepp på, kan orsaka lika stor förödelse, som jordbävningen utanför Japans kust.

   Vår regering måste alltså hålla folket vid gott mod och skattesänkningar fungerar, så länge folk ser resultatet i plånboken. Men på något underligt sätt påminner det som nu händer om första hälften av sjuttiotalet. Det var då vi fick fantastiska löneökningar, men de skapade bara luft i plånböckerna. Samma sak tycks upprepas igen och ingen tycks kunna förklara varför.

   Precis som det runt fyrtio år sedan spirade en framtidstro om hur fantastisk framtiden skulle bli, kan vi nu höra samma sak. Förhoppningsvis ska det inte gå lika illa framöver, det som hände på grund av sjuttiotalets optimism, var nämligen att vårt lands ekonomi kollapsade. Hur det kunde vara möjligt i ett land med världens högsta skatter, har ännu ingen gett något svar på. Men eftersom det kom in så mycket skattepengar varje år, vart tog alla pengarna vägen?

   Tydligen fungerade inte saker och ting som de politiska makthavarna tänkt sig, det är väl den slutsats man kan dra. Vår nuvarande regering siar om att arbetslösheten ska sjunka till en acceptabel nivå redan 2014. Vilka som ska skapa jobben sägs inte. Om det nu inte är så, att de politiska makthavarna utgår från att under åren fram till dess, kommer en massa människor att ha arbetat ihjäl sig i förtid. Att förtvivlade människor kan ta livet av sig är ju ett känt faktum och allt fler mår dåligt i vårt numera människofientliga samhälle.

   Det sägs inte högt numera (ingen vågar kalla fyrtiotalisterna ett köttberg längre), men vårt land har inte råd med en massa gamlingar, som en alldeles för liten skara löntagare inom det privata näringslivet måste försörja. De pengar gamlingarna betalat in för en tryggad ålderdom, har för länge sedan använts av de politiska makthavarna till annat.

   Visst kan det tyckas skrämmande att vi kan drabbas av en klimatkatastrof om sisådär fyrtio år, men långt före det, kan vi drabbas av någonting ännu värre.