Alla inlägg under december 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 19 december 2009 08:11


Varför tanken slog mig vet jag inte, men det verkar som om livet blivit alldeles för allvarligt, för att människorna verkligen ska kunna njuta av det. Jag har hört många unga säga att de föredrar att ha ett jobb de trivs med, betalningen och karriärmöjligheterna känns inte lika viktigt.

  Tänk så många timmar människor kan ägna sig åt en hobby, enbart för glädjen att göra någonting de tycker om. Just att kunna känna glädje över det man håller på med verkar ha gått förlorad om man lyssnar vad folk har att säga.

  Många politiker har börjat med att ha politiken som hobby, men varit så duktiga att de hux flux stått där med ett ansvarsfullt förtroendeuppdrag på heltid. Från att ha varit en hobby, har det tidigare ideella intresset övergått till att göra karriär.

  Problemet är att när någon som visat sig vara duktig, förväntar si folk att de ska utföra sitt uppdrag enligt deras föreställningar. Ansvaret blir tyngre och tyngre, glädjen som tidigare funnits bleknar bort. Precis samma sak händer inom alla yrkesområden just nu, människor pressas till att prestera sitt yttersta. När den punkten nåtts uppstår någonting som kallas prestationsångest, det värsta som kan hända en människa.

  Varför människor drivs till att solidariskt offra sig för ett samhälle som har så många uppenbara brister, är någonting jag har svårt att förstå. Vi vet att många inom de vårdande yrkena gått in i den så kallade väggen på grund av solidaritet med arbetskamraterna. De har fått uppleva att det stämmer som sagts i alla tider, otack är världens lön.

  Och så är det, ingen kan vänta sig någon form av tacksamhet från samhällets sida för den arbetsinsats som görs, tvärtom krävs att alla ska kunna prestera ännu mera. Allt för att bevara vårt välfärdssamhälle, eller rättare sagt rädda det som räddas kan, av det samhällssystem som under många år långsamt vittrat sönder.

  Ingen kan idag överblicka den skada socialdemokratins långa maktinnehav orsakat inte bara vårt land, utan också en stor del av dess invånare. Trots att Folkhemmet visade sig omöjligt att genomföra, är vår enorma byråkrati en kvarleva från det samhällsexperimentet. Alla så kallade reformer (som i själva verket var ständigt nya bidragsformer) skylde inte bara över misslyckandet, utan gjorde många människor beroende av bidrag.

  Att sjuka barn av någon anledning har förtroende för läkare och sköterskor har säkert sin förklaring, men att vuxna människor under så många år uppvisade samma beteende gentemot de politiska makthavarna, är däremot oförklarligt. Från andra världskrigets slut och fram till början på sjuttiotalet ifrågasatte inte, eller tvivlade inte en stor del av svenska folket på vad som var rätt eller inte, utan godtog helt enkelt att de politiska makthavarna visste bäst.

  Dagens politiker sitter i en betydligt sämre sits, idag ifrågasätts alla beslut. Information finns bara en knapptryckning bort, det går inte att skyla över de misstag som görs. De politiska makthavarna har hamnat i en situation då de tvingas tala i klartext, istället för att retoriskt kunna vända svart till vitt och tvärtom. Slutet på den politiska styrningen av vårt samhälle är inte långt borta.

  I och för sig inte alls konstigt om man ser till hur vår värld förändras de senaste tio åren. Det problem med obehöriga lärare som nu påtalas, gäller i lika hög grad de politiska makthavarna. De är inte utbildade för att kunna ta hand om invånarnas skattepengar och förvalta dem på bästa sätt. Den som inte inser att det är ohållbart i längden får stå sitt eget kast.

  Det är bara att lyssna på vad som kommer att sägas om SAAB:s nedläggning och att tusentals jobb försvinner. Att det blivit så, beror ju på att det tillverkats bilar som haft svårt hitta köpare i tillräcklig omfattning och förluståren har staplats på varandra. Visst kommer de arbetslösa att kosta samhället pengar under en tid, men betydligt billigare, det rör sig om åtskilliga miljarder SAAB har gått med förlust varje år.

  Vi får helt vänja oss vid att det privata näringslivet kommer att krympa, vilket i sin tur innebär enorma problem för de offentliga verksamheterna. I bristen på pengar tvingas de politiska makthavarna till nedskärningar där de åstadkommer minst skada, det vill säga inom byråkratin. För mig liknar det hela vad som hände med DDR, även om muren som kommer att rivas inte varit synlig för ögat, men den finns där.

Vad kommer då att ersätta dagens politiskt styrda samhälle? Tja, jag tänker gå in på det längre fram, eller i alla fall försöka. Just nu känner jag mig alldeles för förbaskad över det som händer. Jag har läst någon gång, att upphetsning inte är bra när man överväger ett allvarligt problem. Därför måste jag lugna ner mig och noga tänka över om det finns någon lösning eller inte. Fram till mitten på januari kommer jag att befinna mig på en varmare plats, kanske tankarna tinar upp och någonting konstruktivt kommer fram av avkopplingen. Men som sagt, jag kommer tillbaka och skriver ner det som eventuellt flyger för mig.

  Jag önskar alla som läser min blogg en God Jul och ett Gott Nytt år.

Av Sven-Erik Hemlin - 17 december 2009 07:25


Jag börjar tycka synd om vår skolminister, det är ett enormt problem han fått på halsen. Orsaken är inte bara kommunernas inkompetens och ständiga brist på pengar, kaoset i skolan kan härledas till slutet av sextiotalet. Man kan förstå socialdemokratins motvilja att försöka reparera skadan, partiets ledande har aldrig gjort några misstag.

  En insändare i dagens Gefle Dagblad tolkade jag som ett förtvivlat rop på hjälp av en lärare, de administrativa uppgifterna tar knäcken på både kropp och själ. Samma sak klagas det på inom sjukvården och man kan fråga sig vilket som är viktigast, en massa statistik eller att människor verkligen får möjlighet att utöva det yrke de utbildat sig till.

  Jag känner lärare som varit med i många år, alla är överens om att det snabbt gått utför sen kommunerna fick överta ansvaret. Rektorer har tillsatts som visat sig inte ha de kvalifikationer som är nödvändiga, nämligen att vara ”lagledare” för lärarna. Istället har rektorer fungerat som nickedockor och följt de politiska kraven på att skolan måste spara pengar.

  Vad det bevisar är upp till var och en att avgöra, för min del har jag åsikten att lokala politiker inte ens borde få komma i närheten av en så ansvarsfull verksamhet som skolan, inte heller invånarnas skattepengar. Man kan inte begära att så kallade folkvalda ska ta på sig ansvaret för våra skolungdomars framtid, de klarar inte ens av att ta ansvar för den vuxna befolkningen.

  Under de senaste tio åren har det klagats mycket på skolan men ingenting har gjorts. När det nu visar sig att vi ligger i botten när det gäller utbildning, beror det på helt andra orsaker än bristande intresse för en bättre skola. Pengar exempelvis är någonting som gjort att skolledningar skyller ifrån sig med att det saknas resurser. Genom att hänvisa till bristande resurser, bryter både ansvarig skolledning och kommunen mot lagen att alla har rätt till en utbildning.

  Det kommunala fiaskot med att kunna hantera skolan, verkar få till följd att staten är beredd att ta över ansvaret igen. Skolan är statens angelägenhet, det är ofattbart att ansvaret kunde överföras till kommunerna. Men med det vikande stödet för nuvarande alliansregeringen, kommer alldeles säkert skolan att förbli som den är lång tid framöver.

  Man får ofta en känsla av att landstings- och kommunledningar inte är vuxna uppgiften, det saknas både utbildning och kompetens. Rävspelet med att skapa allianser har inte gynnat landets invånare, utan tvärtom skapat en osäkerhet.

  Mona Sahlin tuggar envist på med att allting ska återställas, kosta vad det kosta vill. Det svårlösta problemet är att svenska folket lärt sig stå på egna ben de senaste åren, de kan mer om verklighetens problem än Mona. Inte ens pensionärerna håller med Mona, eftersom de inser att allting kommer att bli dyrare och vad hjälper då att få tillbaka någon hundralapp.

  Konsten att styra ett land, kommun, eller landsting är att kunna organisera och få pengarna att räcka till det som behövs. Men vad är det egentligen vi behöver? Det borde vara den första frågan de politiska makthavarna ställer till sina väljare, innan de beslutar om saker som de tror att folket behöver.

  Har läst någon gång att en dikesgrävare kan lära oss mer än en högtalande förkunnare, ett barns intuition mer än en visdomslärare och det finns mycket sanning i det. Vad som ständigt händer är ju att vi ofta blir förda bakom ljuset av auktoriteters tvetydiga uttalanden, det är dags att svenska folket börjar tänka själva och handlar därefter.

Av Sven-Erik Hemlin - 16 december 2009 05:17


Läste i tidningen att vår statsminister trodde att hans bortavaro från den inhemska politiken det senaste halvåret, var en bidragande orsak till raset i den senaste opinionsundersökningen. Att ha självförtroende är inte helt fel, men att han inte rannsakat sig själv om den verkliga orsaken, får orosklumpen i magen att växa.

  Visst hade han alldeles rätt i att den rödgröna alliansen bara har tomt prat att komma med, men det rättfärdigar inte de misstag som gjorts av den nuvarande regeringen. Problemet tycks vara att våra politiska makthavare alltid anser sig ha rätt och att alla andra har fel. Men tittar man närmare på vad som blivit bra och vad som blivit alldeles åt helsike, förstår man varför missnöjet växt senaste året.

  Tecknen på en annalkande finanskris fanns redan vid tillträdandet för tre år sen, men det skulle inte drabba vårt land kunde vi då höra. Det lugnande beskedet fick människor att fortsätta skuldsätta sig och priserna på bostäder att rusa i höjden. När kredit- och bostadsbubblan en gång spricker, får nuvarande alliansregeringen stå där med hundhuvudet.

  Vad det beror på att de etablerade partierna i sin iver att genomföra sina ideologier ständigt försämrar för invånarna, måste det till en skicklig hjärnskrynklare att förklara. Vilka som än hamnar vid makten tycks ha en låsning i tänkandet att statens finanser alltid är viktigare än invånarnas väl och ve. Nu står vi här med ett omänskligt samhälle att leva i, ett samhälle ingen vill ha.

  Pressas människan för hårt kan vad som helst hända, det är bara att läsa de braskande rubrikerna för att inse att många människor idag mest kan liknas vid vandrande krutdurkar. En tändande gnista är allt som behövs för att det ska smälla.

  För att eventuellt förhindra att saker och ting går över styr, vad tänker de politiska makthavarna göra för alla de hundratusentals arbetslösa? Nu menar jag inte meningslösa åtgärder för att hålla alla dessa sysselsatta, utan på vilket sätt kan regeringen väcka framtidstro hos alla dessa.

  Att som den rödgröna alliansen förslag, göra Sverige till ett turistland är rena rama vansinnet. Men att kasta pengar i sjön har politiker alltid varit duktiga på. Men om det är den vision som anses kunna a landet ur krisen och arbetslösheten, kommer knappast folket att gå till valurnorna nästa höst. Med den fantasi som de rödgröna tydligen har, borde de skriva sagoböcker istället. Om det är någonting vanligt folk lärt sig, så är det att verkligheten har en förmåga att krossa önskedrömmar.

  Det är ingen vild gissning att socialkontoren de närmaste åren kommer att få häcken full, frågan är om inte det är dags att reformera hela vårt samhällssystem. Om inte jobben kommer tillbaka, eller att nya riktiga jobb kan startas upp som kan suga upp alla de övertaliga, hur gör vi då?

  Jobb skapas inte, de växer fram ur ett behov. Behovet finns inom skola, vård och omsorg, men det är ju skattefinansierade verksamheter. Det blir inte ens rundgång på pengarna, trots att alla dessa betalar skatt.

  Den tjänstesektor som anses bli vår räddningsplanka måste alltså växa fram måste ske genom privata initiativ. Dessa företag kommer inte att kunna överleva om det inte finns ett behov, men hur skapar man ett behov hos de människor som inte har ett jobb och nätt och jämnt pengar för dagen?

  De förutsättningarna är ju vad vi måste utgå från i dagsläget. Hur man än vänder och vrider på den problematiken, kommer man fram till att enda lösningen kommer att bli att landets ekonomiska resurser måste fördelas rättvist genom någon form av ekonomisk garanti.

   Gång på gång upplevs det som att de makthavande omyndigförklarar invånarna, inte minst hur den nya tekniken ska omgärdas av regler och förordningar för invånarnas bästa. Att det blir minst sagt skevt när beslutsfattare inte alls förstått sig på vad det handlar om, men ändå skapat lagar därefter, kan det bara bli alldeles åt helsike.

  Men varför gör inte regeringen slag i saken, när det gäller en mycket viktig fråga för vårt lands överlevnad och en gång för alla omyndigförklarar folket? Det går bra att börja med att underkänna den folkomröstning som gjordes gällande införandet av euron. Valet var ju ändå bara vägledande, de minst informerades nej till euron är ingenting att bry sig om.

  När det gällde att välja mellan euron eller inte, visste svenska folket inte ett pilleskit om vilka konsekvenser ett nej kunde få. Som det nu är kan varken Riksbanken eller vår regering göra någonting åt kronans värde, vi är helt utlämnade åt vilket värde den globala penningmarknaden sätter.

  För många har det därför kommit som en kalldusch, att den svenska kronan inte är någonting att hänga i julgranen. Till och med ett så stort företag som IKEA har fått känna av hur en liten flytande valuta kan ställa till det. Andra företag har säkert drabbats lika hårt, inte undra på att priserna i affärerna är höga och att arbetslösheten bär iväg. Går det inte att skapa jobb, så går det i alla fall att se till att invånarna får ut så mycket som möjligt för sina löner, bidrag och pensioner. Det ingår i det politiska uppdraget.

  Jag plockade igenom mina lappar för att se om det fanns någon klok människa som kunde förklara varför våra politiska makthavare alltid ställer till det för sig. Jag hittade någonting tänkvärt som skrivits av Harold E. Kohn, för mig är han totalt okänd. Men läs och förundra er över vad han skrev.

  Misslyckas vi inte ofta därför att vi är för heta på gröten, hastar igenom de nödvändiga utvecklingsstadierna, tar genvägar? Våra företag är underkastade naturens lagar: vi kan inte påskynda det som skall växa fram organiskt efter sin art. Då vårt förhastande bryter den naturliga rytmen får vi bakslag. Tålamod betyder inte armarna i kors i sysslolös väntan. Tålamod är mod att tåla det som vår iver stegrar sig emot.

  Till vår nuvarande regering kan jag bara säga, se vad som hände med utförsäljningen av statliga bolag och jobblinjens införande, som fick fruktansvärda oanade konsekvenser för många av landets invånare. Lägger man sen till alla försämringar för pensionärer som är på gång, måste det väl ändå klarna för vår statsminister varför allt fler är lika ivriga som alliansregeringen varit. Skillnaden är bara att allt fler 'är ivriga att sparka ut den nuvarande regeringen, vad som  helst som ersätter den ses som en förbättring. Inte undra på att SD har vind i seglen.

  Den som är för het på gröten, riskerar att bränna sig rejält.

Av Sven-Erik Hemlin - 15 december 2009 05:43


Håll ut, om några år blir det bättre. Tröstande ord till de som blivit eller är på väg att bli arbetslösa kan man förmoda. Men vad vet vi idag, hur framtidens arbetsmarknad kommer att se ut. Vi är beroende av hur saker och ting utvecklas i andra länder, vi börjar bli pinsamt medvetna om att det är så.

  Vi har alltid hört att det är de stora exportföretagen som är så viktiga för vårt land. Att skryta med och snygga exportsiffror kanske, men för landets invånare av allt mindre betydelse. Ett av de stolta flaggskeppen, Ericsson, har fått slagsida igen, en hel fabrik läggs ner i Gävle. Helt i linje med att vi lever i ett omänskligt samhälle, gavs beskedet lagom inför julen. Politiker står maktlösa, det blir mindre pengar i den gemensamma kassan, svångremmen måste dras åt.

  Har lyssnat på vad många experter haft att säga och på en punkt är de överens, det blir aldrig som det varit. Vi får alltså vänja oss vid att jobb fortsätter att försvinna inom våra industrier, frågan är hur vi alla ska kunna få en inkomst.

  De ideellt utförda jobben har ökat under senare år inom de olika folkrörelserna, en naturlig utveckling när pengarna inte räcker till. Även inom politiken utförs många uppdrag i det närmaste ideellt, men det finns alldeles för många som har politiken som födkrok. Det är ett livslångt åtagande för skattebetalarna att betala dessa politiker.

  En kostnadskrävande grupp inom den rödgröna alliansen hade undertecknat ett inlägg i gårdagens Arbetarbladet. Vad man kunde läsa var att det nu ska göras en offensiv satsning för besöksnäringen och att marknadsföra vårt illa skötta län.

  Varför de rödgröna som inte gillar ”pigjobb” vill investera i jobb inom turistnäringen låter märkligt, en politisk inblandning brukar ju sluta i en katastrof. Men rädda om invånarnas skattepengar har aldrig det socialdemokratiska makthavarna varit, se bara på alla monument de byggt upp över sig själva i vårt län.

  Reklamkampanjer har inte kunnat ändra på att det röda Gävleborg, haft svårt att locka till sig företag utifrån. De politiska makthavarna som gått den långa vägen, har fått lära sig att företagare inte är att lita på. Små företag innebär massor av bekymmer, de stora företagen är lättare att hålla reda på.

  Vändningen under galgen upplevs därför som minst sagt skrattretande. Men tankegången kan man förstå, de stora företagen gör sig av med personal när det kärvar till sig, de små gnetar vidare och hoppas på en bättring.

  Visst är det märkligt att just de som ansetts vara bovar och banditer, visat sig vara de som betalat mest i skatt och därmed varit solidariska med länets invånare. Bland småföretagen existerar inga bonusar, de har fullt upp med att klara av dagarna som de kommer. I vårt län dräller det av politiker som öppet visat sig föredra offentliga verksamheter istället för att de drivs av privata näringsidkare, de är en belastning inför framtiden.

  Besöksnäringen och turismen är alltså vad den rödgröna alliansen kommit fram till ska rädda det län som dräller av arbetslösa. Märkligt i sig att de som säger sig vara miljömedvetna, satsar på bilburna besökare till de anläggningar som finns i vårt län. Men miljön kanske inte är så viktig när arbetslösheten hotar lamslå hela länet.

  Nu är det alltså inte bara när det gäller att rädda vår miljö som vårt land ska ligga i framkant, utan också den förmodade ökade globala turismen. Vad jag kan förstå är det väl just den globala turismen som orsakar stora miljöskador, antagligen kan vi vänta åtgärder de närmaste åren som kan sätta stopp för en sådan satsning.

  Uppräkningen av vad vårt län har att bjuda på för den förmodade ökade turismen, åstadkom inga glädjeskutt precis. Myggen i Österfärnebo nämns inte ens. Man vet alltså inte om satsningen även omfattar att myggen i Österfärnebo (som uppmärksammats över en stor del av världen) ska bekämpas, eller kanske är det tänkt att någon ska anordna myggsafari för fakirer.

  Satsningen med etthundra miljoner sägs ju ska åstadkomma strategiprogram, som ska innehålla kompetensutveckling och forskningsinsatser. Visst skulle det väl vara trevligt att få veta om fakirer klarar av myggen i Österfärnebo lika bra som spikmattor. Jag förmodar att de forskare som varit emot att myggen bekämpas kommer att gnugga händerna om de får sätta tänderna i en sådan godbit.

  Skämt åsido, det är inte sagoberättare som kommer att behövas framöver, det är människor med utbildning och kunskaper som måste stå för de realistiska visioner som ska kunna ta oss ut ur krisen. Med de personer som undertecknat inlägget i makthavande ställning, kan man bara hoppas att det finns någonting som vakar över oss stackars människor.

  Varför vågar ingen vettig politiker ta hjälp att utvärdera vad medborgarlön kan göra för folket?

Av Sven-Erik Hemlin - 14 december 2009 07:53


Ja, så sitter jag då framför datorn igen, det har varit ett välbehövligt avbrott som gett mig tid att tänka över vad som är viktigt här i livet. Det är definitivt inte att spy galla över inkompetenta politiker som är på väg att skada vårt samhälle för all tid och evighet.

  Jag slutar aldrig förvånas över de saker som händer i vår numera helsnurriga värld. Det mest fantastiska är hur enkelt många djupgående världsliga problem kan lösas och det av personer som valts till företrädare för vårt lands invånare. Från att ha varit ett tvärtsnitt av folket, förvandlas de till experter på de mest skiftande områden och med utgångspunkt från det, fattas beslut som anses vara bäst för invånarna.

  De som vid sidan om omedvetet tittar på vad besluten kan ha för orsak och verkan, ruskar betänksamt på huvudet. Känslan blir överväldigande att någonting måste vara fel, eftersom argumenten låter både kloka och riktiga. Tittar man lite närmare på det hela, inser man att beslutsfattarna haft alldeles rätt, men fullständigt missförstått vad det hela egentligen handlar om.

  Jag har en känsla av att de politiska makthavarna, aldrig kommer att förstå den bakomliggande mekanismen om hur ett hållbart samhälle skapas. Gamla ideologier som mejslats fram ur fattigdom och orättvisor finner inget fäste i den moderna världen. De gamla ideologierna hann aldrig anpassa sig till övergången från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle. Samma sak med vårt nuvarande högteknologiska kunskapssamhälle, det passar inte in i den mall som måste följas.

   Snedeffekterna av nittonhundratalets politiska misslyckanden ser vi idag i form av glesbygder som avfolkats och storstäder som ständigt växer ur kläderna. Storstädernas problem har blivit hela landets och det överskuggar allting annat. Det känns minst sagt skrämmande att vårt lands framtid, vilar på det våra ”Fjollträskfarmare” kommit fram till ska planteras.

  Som man sår får man skörda, sägs det i alla fall. Det har ingenting med hur fröna sätts, utan snarare hur jorden bearbetats och gödslat. Suger man musten ur jorden blir det missväxt, det vet alla odlare.  Vad som händer när musten sugs ur människorna i vårt land, vågar man inte ens tänka på.

  Från och till under mitt skrivuppehåll, har det slagit mig hur otroligt korkade våra så kallade folkvalda ständigt visar sig vara. För mig är det ofattbart att inte svenska folket gör som i sydligare länder och drar ut på gatorna och protesterar. Vad vi är på väg emot är ju ett politiskt systems kollaps, det råder ingen tvekan om saken.

  Naturligtvis borde hela svenska folket tacka SD för att de rört om i grytan, där valfläsket redan puttrar för fullt. Främlingsfientligt eller inte, men SD har pekat på någonting som många svenskar är medvetna om idag, det kostar pengar att vara världens samvete. Pengar som inte räcker till det de gamla i vårt samhälle betalat in för att få för att kunna leva en trygg ålderdom. Om det inte är en medveten förskingring av invånarnas pengar, vad finns för ursäkt?

  Om det visar sig att en miljökatastrof kommer att inträffa i framtiden, är det knappast någonting politiska beslut kan förhindra. Det ingår föresten inte i deras uppdrag, det är att se till att landets invånare har det bra. Därför är det fullständigt ointressant om vårt land kan uppnå miljömål som sätts upp, det är viktigare att alla ska kunna leva drägligt i vår nutid.

  Det känns som om jag har en hel del att säga om det framöver.


Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards