Vi går en osäker framtid till mötes enligt många bedömare, de har säkert alldeles rätt. Vi vet ingenting om vad som väntar och tur är väl det. Att i förväg veta vad som ska hända om det gäller någonting otrevligt, kan jag inte tänka mig att någon vill att det ska vara.

Optimisten resonerar som så att det löser sig alltid och har alldeles rätt. På ena eller andra sättet tar vi oss förbi de problem som dyker upp, det har väl med överlevnadsinstinkten att göra kan man förmoda. Det gäller ju faktiskt att anpassa sig efter de förutsättningar som står till buds. Att rätta munnen efter matsäcken.

Jag minns när Lars Sigvard hade ett program på P4 Gävleborg där han tipsade om mat för en tia, kanske dags att han får lära ut lite igen. För det går faktiskt att äta betydligt billigare än vad många gör idag, det finns någonting man kallar för husmanskost. Det är väl bara vi äldre som slickar oss om munnen när det gäller potatisplättar, kroppkakor, blodpudding, pannkaka eller varför inte risgrynspudding.

Många pensionärer äter havregryn- eller rågmjölsgröt varje dag, det stillar både hungern och sparar på matkassan. Överbliven gröt kan med fördel stekas och ätas tillsammans med lingonsylt. Eftersom de flesta som har den matvanan är vad man kallar fattigpensionärer, är det varit nödvändigt för dem för att få pensionspengarna att räcka till.

Så länge det funnits pengar i plånboken har folk unnat sig någonting gott och inte brytt sig om vad det kostat. Matvanorna har därför blivit en inkomstkälla för bantningsexperter, tänk vad en lång högkonjunktur kan ställa till med.

Nackdelen har synts tydligt, klyftorna mellan de som kunnat äta gott och de som inte kunnat göra det har ökat de senaste tjugo åren. De ungdomar som studerar eller inte har jobb av skilda anledningar, överlever på makaroner eller spagetti. För dessa ungdomar är alla bantningsråd överflödiga.

Ingen har väl egentligen brytt sig om att tänka efter hur orättvisorna ökat i takt med att folk i arbete fått det bättre. Det är först när det kärvar till sig och allt fler hamnar i en situation där det inte längre är självklart att det ska vara god mat och en flaska vin på bordet när det är helgledigt som det blir uppenbart. Det är väl därför hela svenska folket reagerat så starkt på alla fantasilöner och bonusar till chefer den senaste tiden när de egna jobben är i fara.

För mig har inte fantasilönerna och bonusarna varit någonting konstigt, snarare stötande. Alla dessa chefer har sett slutet på en tid då det funnits överflöd att ta av, det har gällt att sko sig så länge det gick. De närmaste åren kommer det knappast att bli någon efterfrågan på chefspersoner, så även för dem är det en överlevnadsfråga. Många har så höga fasta kostnader att kapitalet snabbt krymper om de blir arbetslösa. Det kostar att ligga på topp.

Om de blir borta från arbetsmarknaden några år har de dessutom inte längre någon kompetens att tillföra, allt förändras ju så snabbt. Det är det som är det fina med en lågkonjunktur, folk som skulle lagt av för länge sen sållas bort. En nödvändighet när nytänkande behövs för att möta framtiden.

Det verkar som om jag kommer att få rätt när det gäller att vårt samhälle drastiskt kommer att omformas för att möta framtiden. Allt tal om skattehöjningar för att rädda kommuner och landsting är ingenting som kommer att accepteras av folket, det blir till att krympa kostymerna istället. Jag tycker synd om alla som satsat på att bli yrkespolitiker, det är ett lika osäkert yrke, som att vara byggjobbare eller  metallarbetare idag.

Det finns ett gammalt indiskt ordspråk som lyder: Gud ger mat åt varje fågel, men han kastar den inte i hans näste. Just det, livet har alltid varit en strid för brödfödan.