Alla inlägg under november 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 25 november 2009 06:07


Det var inget lätt beslut att fatta, men jag kommer bara att blogga sporadiskt framöver. Kanske en gång i veckan, det beror på hur jag känner mig.

Att bli äldre betyder att man har en hel del erfarenhet att luta sig emot, en viktig sådan är att man ska lyssna på sin kropp. Min kropp sa ifrån på skarpen förra veckan, det har varit för mycket extra som jag tagit på mig. Men det var inte största anledningen, det var att det inte blev någon tid över eftersom vi var tvungna att ha hjälpa till när ett av barnbarnsbarnen fick vattenkoppor. Det har känts viktigare än allting annat, men visst har jag önskat mig vara minst trettio år yngre de senaste dagarna.

Apropå ålder pratade jag med en äldre man för någon dag sen i affären. Han fick mig att inse det tröstlösa i att påtala fel och brister i vårt samhälle för ingen politiker lyssnar. Låt skiten rasa ihop, mig gör det detsamma, sa han. Bitterheten kunde jag inte ta miste på, men orsaken ville han inte gå in på. Lite lyste det igenom när han sa; När du blir gammal förlorar du dina rättigheter. Ingen ser dig längre. Det enda de ser är svaghet och rynkor, ingen bryr sig om vad du har att säga.

Jag har full förståelse för hur den gamle mannen kände sig, men även att de unga känner samma vanmakt, de syns inte heller trots avsaknaden av rynkor. Ungdomsarbetslösheten är egentligen inte något annat än ett ekonomiskt problem för de makthavande, de ser inte längre än näsan räcker. De personliga tragedierna är inte deras problem, de har fullt upp med att ta hand om en hotande klimatkatastrof.

Det sägs att som gammal blir vi ung på nytt, men på vilket sätt har inte stått klart för mig. Men efter att ha pratat med mannen började jag förstå vad han menade. Tyvärr behandlas gamla idag som omyndiga som inte begriper sitt eget bästa. Våra makthavande politiker har full koll på sitt eget bästa, det är sämre ställt med förmågan att se hur andra har det. Att de själva blir gamla tänker de antagligen inte på, de borde naturligtvis se om sitt eget hus medan de fortfarande har någon makt.

När jag nu sitter i min ensamhet vid datorn och väntar att de andra ska vakna och tänker på hur framtiden ser ut för den lilla knatten med vattenkoppor, har jag svårt att vara optimistisk för hans del. Hur kommer vårt samhälle att se ut om tjugo år? Någonting som säkert står klart för de flesta är att vi inte kan fortsätta stirra oss blinda på ständig ekonomisk tillväxt och att nya jobb ska kunna skapas. Vi måste istället utgå från att vi måste ändra vårt sätt att leva.

Ser man tillbaka på trettiotalets ekonomiska kris och jämför med den nuvarande, är skillnaden att det inte fanns så mycket pengar i omlopp. Människor och länder världen över är mer skuldsatta idag än de var på trettiotalet, det finns skäl att vara orolig inför framtiden. Människorna har vant sig vid en standard de egentligen inte har råd med.

Som vanligt kommer naturligtvis någon att tjäna på andra människors olycka, men de kommer inte att ha någon glädje av sina pengar. I den takt allting skenat iväg blir resultatet att alla berörs av den skuldfälla en enorm massa människor hamnat i. Det är inte inarbetade pengar som får hjulen att snurra i ett tillväxttänkande samhällssystem, det är förskott på kommande löner.

Börjar man tänka i de banorna inser man att vår värld förändras i snabbare takt än de politiska beslut som fattas. Det i sin tur betyder att människorna kanske fortare än vi kan föreställa oss, kommer att tvingas till att själva ansvara för sina liv. Ekonomisk tillväxt är ju egentligen bara att ständigt sätta upp nya mål, eller försöka skapa ett lyckoland som finns någonstans i fjärran.

Jag minns någonting som Victor Svanberg skrev för länge sen och det lyder så här: Där jag inte är, där är lyckan. Sådant är vardagsmat för nutidsmänniskan.

Världen har förändrats i snabbare takt än människan klarat av att anpassa sig till.

Det är dags att titta på vad vi har, inte vad vi eventuellt kan få.

Av Sven-Erik Hemlin - 19 november 2009 07:32


Kom på mig själv att jag de senaste dagarna gjort allt för att undvika att skriva. Det är en ny nästan oroande känsla, eftersom jag i vanliga fall älskar att skriva ner det som flyger för mig. Men det känns faktiskt som att måttet är rågat, jag är innerligt trött på det som nu händer.

Alldeles säkert finns det fler än jag som insett att de politiker som håller landets framtid i sina händer är pladdrande pantertanter mede tonat hår och män med betongrövar, samtliga med ett ego större än världens högsta byggnad.  

Den politiska kampen om makten är rutten och de inblandade gör allt för att svärta ner och misstänkliggöra sina motståndare. Med ett finare ord kallas det för retorik, det borde på ren svenska kallas skitsnack.

Vad det handlar om är att utan bevisning kunna svartmåla motståndaren. Våra byråkratiska myndigheter arbetar på samma sätt, det är medborgarna som måste bevisa att myndighetspersonerna har fel. Visst är det ett fantastiskt demokratiskt system vi har i vårt land.

Jag vet inte vad de politiska makthavarna har utgått ifrån, men de behandlar landets invånare som dumhuvuden, som inte vet sitt eget bästa. I alldeles för många fall har svenska folket omyndigförklarats av de politiska makthavarna. Men nu har det blivit så i vår moderna högteknologiska kunskapsvärld, att invånarna börjat ifrågasätta de politiska makthavarnas kompetens.

Alla äldre minns säkert en slogan för de statanställda en gång i tiden: Statens kaka är liten men säker. Det gäller inte längre att kakan är liten, dessutom har säkerheten förstärkts för de som valt den politiska banan, den politiska makteliten vet sannerligen hur en slipsten ska dras. Nåja, hur andra ska dra den åt dem är väl det rätta uttrycket.

Nu hotas den politiska makteliten, de börjar känna gungfly under fötterna. Anledningen är naturligtvis SD, som drar till sig fler anhängare för varje månad. Jag måste erkänna att det till en början var svårt att förstå SD.s framgångar, nu börjar jag inse att de gör precis allting rätt när det gäller att locka till sig väljare. Partiet talar inte bara samma språk som en majoritet av folket, de tar upp någonting som är tabu inom det politiska etablissemanget, den allt mer infekterade flyktingfrågan.

Nu är våra politiska makthavare på väg att göra ett nytt självmål när det gäller flyktingar. När jag hörde att kommuner kan tvingas ta emot flyktingbarn var min första tanke, stackars barn. Hur kommer de att bemötas av en befolkning, som inte haft någonting att säga till om? Om inte flyktingfrågan under alla år skjutits i bakgrunden och öppet diskuterats, skulle antagligen läget varit ett helt annat.

Att rösta om kärnkraftens vara eller inte, eller om att byta vår krassliga valuta mot euron har svenska folket ansetts vara kapabla till, men ve den som ens vågar antyda att flyktingfrågan måste det folkomröstas om. Vet de politiska makthavarna överhuvudtaget hur invånarna på en ort kommer att reagera om det kommer en massa flyktingar till orten? Knappast troligt, det är ju ingenting folk talar öppet om, då kan de stämplas som rasister.

I storstäder konfronteras inte flyktingar och invånare på samma sätt som på små orter ute i landet. Jag hör varje dag kommentarer om ökningen av flyktingar i vår lilla stad, där stadsbilden drastiskt ändrats de senaste åren. Människorna känner inte längre igen den ort där jantelagen alltid styrt handlandet och människorna en gång nästan mangrant röstade på socialdemokraterna.

I takt med att den äldre befolkningen fallit ifrån, har också stödet för socialdemokraterna minskat. I och för sig inte alls konstigt, den moderna värld vi nu lever i har inga likheter med det samhälle vi hade för femtio år sen. Ändå får man en känsla av att nästa års val, kommer att ruska om våra kommunpolitiker ännu mera än de senaste valen.

Det skulle inte förvåna mig det minsta om SD kommer att bli största parti efter socialdemokraterna vid nästa kommunval. Ja, om inte de etablerade partierna tar tag i de problem som uppstått och gjuter olja på vågorna. Som jag ser det behöver SD inte göra någonting just nu för att få sympatisörer, de plockar poäng på de makthavandes oförmåga att hantera den känsliga flyktingfrågan.

På något underligt sätt har de etablerade partierna lyckats bjuda in SD på ett sätt som knappast kan ha varit medvetet. Den retorik som tidigare fungerat i den politiska sandlådan, fungerar nu på samma sätt som att slänga skit i fläkten, alla blir nedstänkta. Ja, utom SD som inte finns med i det slutna rummet där allt bestäms.

Ju snabbare vårt politiska system rasar ihop, desto bättre för svenska folket.

Av Sven-Erik Hemlin - 17 november 2009 07:42


Jag vet inte om det beror på det urusla vädret, eller att jag helt enkelt börjar tröttna på att grubbla över hur våra politiker i ledande ställning, ständigt måste försvara sina handlanden. I mina ögon är det ett bevis på att de inte har en aning om vad de egentligen beslutat om. Konsekvenserna har blivit någonting de definitivt inte räknat med, kanske har de inte ens tänkt över hur besluten skulle påverka landets invånare överhuvudtaget.

Vi har klarat oss bättre än andra länder hörde jag vår finansminister säga för ett tag sen, men vet vi verkligen det? Även om den första hysterin lagt sig, finns de underliggande problemen kvar. Det är lite som att sitta på locket till en tryckkokare.

Ärligt talat bryr jag mig inte om vad andra länder har för problem, de får lösa dem så gott det går på egen hand. För problem har vi sannerligen för egen del med både det ena och det andra. Ett problem som tillåts växa för att hålla tillväxtgrytan kokande är den fortsatta konsumtionen. Visst stannade det av en kort tid, men nu är det full fart på shoppandet igen. Men inte med egna besparingar eller sin surt förvärvade lön utan på kredit.

Man kan läsa att svenska folket fortsätter att låna pengar som om ingenting hänt, nästan femtio miljarder handlar det visst om bara i år. När jag hör vissa människor resonera, får jag för mig att de inte fattar att pengarna måste betalas tillbaka, att de tror att det är någonting andra får ta hand om. En räntehöjning kommer allt närmare, det är först då många låntagare inser allvaret. Ju längre räntan ligger kvar på den historiskt låga nivån, desto större skada kommer det att orsaka.

Vad som väntar framöver är väl att snyftreportage om människor som tvingats gå från sina hem kommer att finnas på löpsedlar. Andra människors elände säljer lösnummer och artiklarna försöker samtidigt få läsarna att känna empati för de stackars människor som drabbats. Empati, i helsike heller! De som köper tidningarna kommer snarare att känna skadeglädje.

Det är så det fungerar numera, människor har härdats till att kunna förtränga allt som inte rör dem själva. Den solidaritet människor en gång kände för varandra finns inte längre. Visserligen var det ingen som blev klok på vem eller vilka de skulle vara solidariska med, men landets invånare lydde ändå de politiska makthavarna.

För nutidens moderna människa är parollen var och en sig själv närmast, det betyder att var och en får stå sitt eget kast. En mycket stor del av landets invånare, är inte längre villiga att betala för andras misstag. Naturligtvis har även det egoistiska tänkandet en baksida. Ett samhälle splittras när inte alla drar åt samma håll, så långt tänkte säkert inte de som startade det hela, det politiska etablissemanget.

Kanske är jag helt fel ute, men orsaken till att vårt lilla land splittrats har jag kommit fram till beror på storhetsvansinne. Nu tänker jag inte på politikers övertro på sin egen förmåga, utan på det sätt de försöker sätta sina bomärken för tid och evighet.

Det är bara att se sig omkring för att upptäcka de monument som uppförts för att påminna om det politiska systemets betydelse. Eller kan det vara mindervärdighetskomplex som legat bakom de beslut som fattats? Alla dessa monument bekostas med skattemedel, som är en betalning för tjänster samhället ska utföra för skattebetalarna. Vad jag kan förstå kan många beslut som fattats räknas som trolöshet mot huvudman, ett brott som kan ge långa fängelsestraff. För visst är det brottsligt att använda skattepengarna till annat än de är avsedda för.

Men det är klart, politiska makthavare kan ju förklara de använda pengarna på samma sätt, som Joseph Broddsky svarade den sovjetiska domstolen: Jag trodde det kom från Gud.

Den största faran för vårt samhälle är politikers försäkran om att de har allt under kontroll och att invånarna kan känna sig trygga. Visst är det skönt om de tar hand om allting och vi kan luta oss tillbaka och koppla bort alla bekymmer, eller hur? Att vi inte behöver bry oss att jobb försvinner, att bostadsbubblan blivit allt större och att skola, vård och omsorg är hotade på grund av penningbrist.

Tänk om det vore så väl. Jag har lärt mig att tryggheten är den största av alla faror, om politiska makthavare säger sig vara garanten för den. 

Av Sven-Erik Hemlin - 15 november 2009 07:09


Det känns som om jag numera får tvinga mig till att sitta ner och skriva min blogg. Jag får varje dag en känsla av att allt upprepas, på grund av politikers rädsla att inte våga erkänna, så oändligt lite de kan påverka den närmaste framtiden. För mig är de politiska beslut som tas bara chanstagningar, går det så går det.

När jag och många med mig ser att det är på väg att barka åt helsike, uppmärksammas det inte alls av våra ledande makthavande politiker. Jag vill innerst inne inte få rätt i, att våra så kallade folkvalda är på väg att köra vårt samhälle i botten, ändå har jag en känsla av att det är precis vad som är på väg att hända.

Tydligast ser man det genom de idiotiska besparingarna inom skola, vård och omsorg, men även vansinniga ny- och ombyggnader inom kommuner och landsting. De så kallade folkvalda är inte är vuxna uppgiften att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Ändå är det vad deras uppdrag går ut på, inte att föra fram sin egen ideologiska uppfattning om hur vårt samhälle ska se ut.

Redan på femtiotalet var författaren Ivar Lo-Johansson inne på att skapade galjonsfigurer utnyttjades i ett syfte som inte var så ädelt. Och visst är det så när man tittar närmare på hur de politiska partiernas ledare fungerar i vår moderna tid.

Galjonsfigurer är väl inte rätt ord i vår moderna tid, snarare har partiledarna blivit reklampelare, som för ut ett budskap för att dra till sig väljare. I dagens enorma medieutbud är det viktigt för en partiledare att inte bara höras och synas, utan också att kunna visa sig vara trovärdig. Just framtoningen av att vara en person som kan ta tag i saker och ting är viktigare än budskapet, eftersom tittarna eller lyssnarna glömt vad som sagt efter fem sekunder.

Att göra mätningar vilka partiledare som har störst förtroende är egentligen värdelöst, eftersom personen ifråga inte kan uträtta någonting på egen hand. Det är de anonyma som utför grovjobbet inom partierna, utan dem finns inga partier att leda.

Mona Sahlin har litet förtroende hos till och med sina egna partikamrater, det bådar inte gott för vare sig för hennes eller partiets del inför valet nästa år. Jag för min del har svårt att tänka mig Mona som statsminister, precis som de tillfrågade i undersökningen. Hon är en duktig debattör, men hennes meritlista är inte smickrande. Mycket har hon sagt sig vilja göra, men mycket litet har blivit gjort när hon haft chansen.

Visserligen dräller det inom politiken av personer liknande Mona (vi har en hel drös av dem inom vårt landsting) som lovar mer än de kan hålla, men kravet på en partiledare är alltid större. Med de nuvarande alliansbildningarna blir den partiledare som utses till ”lagledare”, ansvarig för att ta ut det bästa ”laget”. Ja, så borde det vara, men med de allianser som skapats är det tjänster och gentjänster som styr uttagningarna, det kan inte annat än barka åt helsike.

Att skapa ett vinnande lag är inte lätt och satsa på att anfall är bästa försvar har sällan eller aldrig fungerat. Det blir tröttsamt i längden att titta på när båda ”lagen” fegspelar, det får bara publiken att svika. Men det är inte bättre att lova runt och hålla tunt som så ofta görs när makten står på spel, det skapar bara misstro mot hela det politiska systemet.

På något sätt känns det som om de etablerade partierna håller på att gräva sin egen grav. Vill det sig illa kommer SD att dansa på den, men det kan också vara så att hela vårt politiskt styrda samhälle sjunger på sista versen.

Det hela har smugit sig på, eller ska jag säga att invånarna växt in i en ny roll utan att varit medvetna om det. Allt mer ansvar läggs på invånarna och tvingar dem göra saker som de betalar för att få utfört, det är ju vad skatterna är avsedda för. När inte de offentliga verksamheterna kan leva upp till vad de är avsedda för, inser säkert de flesta att det är ohållbart.

Eftersom svenska folket är det politiska etablissemangets arbetsgivare, har de också rätt att avskeda hela bunten om inte arbetet utförs till belåtenhet. Det är ju så enkelt att fälla hela vårt politiskt uppbyggda system, det räcker med att folket låter bli att rösta vid nästa val. Kan folk gå i strejk för högre löner och arbetsvillkor, varför inte strejka för att tvinga fram ett bättre samhälle.

För en del låter det kanske som en omöjlighet, men för mig gör det inte det. Genom SD:s framgångar och de etablerade partiernas oförmåga att tillsammans försöka rätta till de fel som finns, ökar misstroendet mot det system vi nu har. Om bara en bråkdel av folket (de som är involverade inom politiken) röstar, finns inget parti som kan säga sig fått mandat att utöva politisk makt. Ett nytt samhällssystem måste då se dagens ljus för att undvika ett fullständigt kaos.

Det handlar inte längre om vad våra politiker säger att de vill och kan göra, utan vad invånarna vill att de makthavarna politikerna ska göra. Det börjar dra ihop sig, jag har en känsla av att många politiker redan resonerar som så, att det var roligt så länge det varade.

Av Sven-Erik Hemlin - 13 november 2009 07:12


Även om jag inte är vidskeplig, är det någonting visst med fredagen den trettonde. För en del människor tycks det alltid vara fredagen den trettonde, alla övriga kan trösta sig med att vi alla dagar i veckan, kan råka ut för oturliga händelser.

Politiker tycks av någon anledning höra till den första gruppen. Varför det mesta blir fel kan inte bero på annat än otur. Den borgerliga alliansen tycks vara otursförföljd, så snart de kommer till makten händer någonting. Men det är klart, när det händer saker är det till stor del också självförvållat.

Kanske har fler än jag märkt att de dubbla politiska budskapen bara gjort människor förbryllade. När det gäller vår miljö måste vi tänka på att resurserna inte är outtömliga och att vårt sätt att leva kommer att straffa sig. När det gäller vår välfärd och den ekonomiska tillväxten gäller ett rakt motstående budskap, vi måste konsumera mera för att hålla tillväxten igång, annars hotas vår välfärd. Visst kan man bli snurrig huvudet för mindre.

För att kunna rädda vår miljö från en framtida katastrof, har de politiska makthavarna försökt sig på lösningar som varit kortsiktiga. Förnyelsebar energi i all ära, men att ersätta oljan i en handvändning är inte lätt. Dessutom har satsningen ökat svälten i världen, så långt hade de inte tänkt.

Men nya tekniker presenteras på löpande band och det jag tror kan ha en framtid är att driva våra fordon med metangas. Tittade tillsammans med mitt barnbarnsbarn på en film som heter, Pojken med pruttbyxorna, alla miljövänner borde se den.  Visserligen såg jag inte hela filmen, men den som skapat den hade verkligen använt sin fantasi, men det har ju de politiska makthavare också använt sig av när beslut fattats, för att rädda oss undan en framtida klimatkatastrof.

Nåja, filmen går ut på att en rymdraket kan drivas med de pruttar pojken kan släppa. Själva idén är faktiskt genomförbar, våra fjärtar består ju av metangas som är lättandlig. Metangas är skadlig för vår miljö, därför har forskare kommit fram till att bland annat fisande kor är en risk för vår miljö. Varför ingen forskare ens nämnt att miljarder fisande människor är ett ännu större miljöhot, måste väl ändå ses som minst sagt märkligt i sammanhanget.

Men varför inte slå två flugor i en smäll och ta vara på den dyrbara gasen. Om biltillverkarna tar fasta på det och tillverkar säten som kan samla upp fjärtarna som sedan förs vidare till motorn, gäller bara att äta rätt mat som producerar gaser. Samma sak med exempelvis de fisande korna, där gasen kan kan ledas till uppsamlingstankar på bongårdarna.

Vita och bruna bönor, pannkaka, ärtsoppa, ja, det finns gott om mat vi människor stoppar i oss som ger gaser i magen, vilket kan göra oss självförsörjande när det gäller drivmedel för våra fordon. Visserligen skulle det bli svårt att beskatta detta fantastiska drivmedel, men det kan säkert våra politiker hitta en lösning på.

Alla de som saknar bil kommer att göra en samhällsinsats utan like, återstår bara på vilket sätt fisarna kan tillvaratas. Kanske en pruttdräkt med avtappningsventil kan tillverkas på ett enkelt sätt. Man vänjer sig alldeles säkert att se människor komma på stan och se ut som Michelingubbar, det är ju för den goda sakens skull de ser ut så.

Nu kan jag bara hoppas att vår miljöminister tar fasta på mitt förslag, vansinnigare saker har han ju nappat på. Socialdemokraterna brukar snappa upp förslag och göra till sina egna, så man vet aldrig vad som kan hända. Vem som än nappar på mitt förslag, bjuder jag på det.

Knepigare är det att komma på någonting som kan rädda tillväxten i ekonomin och därmed också vår välfärd. Genom att det tycks finnas en gräns för hur mycket människorna kan konsumera, hur gör man då? Varje försämring av människornas ekonomi gör att tillväxten får stryka på foten, blir det för många som får försämrad ekonomi, kollapsar det finansiella systemet igen.

Många av de turistorter vi svenskar brukar besöka har genom krisen drabbats av problem. Det är vanliga människor som drabbas hårdast, så är det alltid. Läste att enbart på de Kanariska öarna (många svenskars semesterparadis) har över sextusen familjer tvingats lämna sina hem, de har inte klarat av räntor och amorteringar. Vi gnäller över vårt trygghetssystem vid arbetslöshet och sjukdom, de har verkligen anledning att gnälla. Vad man inte tänker på i första hand är att det som händer dem, också kommer att påverka oss på något sätt, det är så en global värld fungerar.

Trots att både länder och människor blivit fattigare av finanskrisen och lågkonjunkturen har inte pengarna försvunnit, de finns där någonstans i bankfack, madrasser eller vad det nu kan vara. Det finns med andra ord en massa människor som likt Joakim Von Anka badar i pluringar, men vad ska de köpa om pengarna blir värdelösa? Tänker man efter kan det faktiskt bli följden av vårt nuvarande sätt att leva, genom att ta ut framtiden i förskott.

Visst är det fantastiskt att människor faktiskt kan starta med två tomma händer och skrapa ihop miljoner i skulder genom konsumtion. Det sättet att leva skapar på kort sikt tillväxt i ekonomin, men vad händer den dag det inte går att låna för att betala amorteringar och ränta som många gör idag? Om penningflödet stramas åt på grund av girighet, går det fort utför och ingen vet vart det slutar.

Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer att hända, antagligen inte våra makthavande politiker heller, för den delen.

Av Sven-Erik Hemlin - 12 november 2009 06:57


Världen har landat på fötterna, sa vår finansminister för några dagar sen. Ett ganska träffande uttryck, eftersom nästan en hel värld efter att ha seglat i det blå, plötsligt tappade luft under vingarna. Men brasklappen vår finansminister passade på att sticka fram, gav besked om att än är inte faran över.

Arbetslösheten kommer att stiga nästa år, trots att ekonomin börjat plana ut och glidflyger nu på låg höjd. Att vi hamnat på fötterna är alltså för tidigt att säga, än finns risken att vi tappar fart och det blir ett magplask istället.

Längre än ett år framåt vågar väl inte ens vår finansminister sia om framtiden, mycket hinner ändras på bara några månader. Och det är väl vad vi måste utgå ifrån, att vi inte vet ett pilleskit om den närmaste framtiden, annat än att den är oviss.

Vår regering är säkert medveten om att om man blåser faran över, drar människorna en lättnadens suck och återgår till att ta ut framtiden i förskott. Hotet att klämma åt bankerna om de betalar ut för höga bonusar, men också tvinga dem att betala en sorts försäkring som ska fungera som buffert vid nästa kris, visar att vad som står på tur är att klämma åt låntagarna. Jag tror inte det är ett skrämskott som kom från Finansinspektionen vad gäller räntan.

Storföretagens analys av de förkortade arbetsveckorna har gett besked om att det inte alls behövs så många anställda som tidigare för att det ska fungera. Anledningen kan ha varit att företagen haft fullt upp med att slåss om marknadsandelar, på en marknad som aldrig tycktes bli mättad. När det plötsligt slog stopp, fanns tid att se över onödiga kostnader.

Det är ingen väl bevarad hemlighet att arbetskraft är dyr i vårt land, även om facket och löntagarna inte tycker det. Ett vinstdrivande företag ser det på annat sätt och det sätter ribban för hur många anställda som är lönsamma. Det hela baserar sig på ekonomiska teorier, men teori och verklighet stämmer som bekant för det mesta illa överens.

När någonting bygger på antaganden, är det som att gå på tunn is. De företag som avskedar för att spara pengar, berövar samtidigt den tidigare anställde möjligheten att konsumera som tidigare. Kanske drabbar det företaget som trodde sig göra en inbesparing. Med andra ord underskattar företagen vad som kan bli följden av att avskeda personal.

Ytterligare någonting företagen förbisett är att många av de friställda, aldrig kommer att söka sig tillbaka om de en dag behövs. Kanske har de vantrivts med sitt jobb, eller inte passat in i arbetsrutinerna, men gnetat på för att klara av en alldeles för dyr livsstil. Vad som går förlorat är inte bara erfarenhet och kunnighet om jobben, att lära upp nya om de kommer att behövas kostar pengar.

Följden av den kris vi tvingas genomleva kan bli att arbetstagarna helt enkelt måste dela på de jobb som kommer att finnas. Förståsigpåare påpekar försynt att automatiseringen kommer att göra så att inga nya jobb växer fram, snarare kommer de att bli allt färre. Om det blir så är det inte längre en fråga om att skapa jobb, utan att hitta på någonting annat som kan försörja innevånarna.

Hur ska människor som tänkt i samma tankebanor år ut och år in, kunna föreställa sig hur det problemet ska kunna lösas?  Svaret är kanske så enkelt att framtiden kommer att tvinga fram ett nytt tänkande vad gäller människors försörjning, vare sig vi vill det eller inte. Det finns en överlevare i nästan alla människor, därför kommer deras uppfinningsförmåga att bli det som ska ses om en frälsare.

Det är inte alls omöjligt att nya folkrörelser kommer att växa fram och att de blir gränsöverskridande, precis på det sätt EU försöker uppnå. Den stora skillnaden blir, att människorna själva kommer att skapa sina kontaktnät, utan hjälp av politiska makthavare.

Vad jag kan se koncentrerar vi oss alldeles för mycket på de hinder som ligger framför oss. Politiker kan inte skapa jobb, bara skapa förutsättningar genom rätt beslut. Ändå sätts det upp som politiska mål av de båda allianserna att just skapa jobb. Hur dum tillåts de vara? Istället för att sikta mot stjärnorna men bara träffa trädtoppar, måste man utgå ifrån vad vi har nu och förutsättningslöst titta närmare på olika lösningar som aldrig provats tidigare.

Hittade faktiskt en lapp som jag till och med antecknat vem som skrivit de kloka orden. För mig förklarar det jag skrivit ner på lappen alla samhällsexperiment vårt land utsatts för, men också varför politiker försöker rädda vår miljö från en katastrof som kan hända om fyrtio år.

Gertrud Lilja skrev nämligen så här för länge sen: Vi stirrar oss blinda efter det stora, märkliga och ovanliga, men går förbi det i djupaste mening sällsynta, det äkta. Det äkta är sällan storvulet.

Kanske är det så att det äkta som finns i vårt land inte är någonting storslaget att skryta över, men istället för att skämmas över att det blivit så, visar de politiska makthavarna upp en förfalskad bild av verkligheten. 

Av Sven-Erik Hemlin - 11 november 2009 07:13


Kände inte för att skriva idag, men efter att ha läst tidningen började saker och ting tränga på. Med det som tryckte på mest avklarat, sitter jag nu här och hoppar väl direkt på det som måste ut.

Inte det minsta förvånad, läste jag för någon dag sen om att pensionerade känts sig både friskare och mådde bättre efter ha gått i pension. Många hade åren före pensioneringen mått dåligt på grund av stress och högt arbetstempo. Människan är inte outslitlig som en del tycks tro och en utsliten människa är en dyr affär för samhället.

Med en ungdomsarbetslöshet som slår alla rekord, vad tjänar då samhället på att äldre ska jobba längre? Låt oss säga att det finns etthundra tusen arbetslösa ungdomar som aldrig haft ett jobb. De har ingen a-kassa och lever därför på socialbidrag. Jag har hört att matbidrag som betalas ut rör sig om runt artonhundra kronor, det är inte mycket pengar i sig självt, men för samhället är det sammantaget för alla ungdomarna en stor kostnad.

Jag har läst eller hört att runt hundratusen står på tur att pensioneras de närmaste åren, men jag tror knappast att många av de nu unga arbetslösa kan ersätta de avgående rakt av. Många av ungdomarna har för dåliga betyg för att komma in på arbetsmarknaden, en stor del av dem kommer samhället antagligen därför att få försörja livet ut. Och detta trots att de mycket väl skulle klara av ett hantverksyrke som kan utföras utan avancerade teoretiska kunskaper.

Det är alltså inte ungdomarna det är fel på, de flesta av dem saknar visserligen läshuvud, men alla är de bra på någonting, men ges aldrig en chans att bevisa det. På ena sidan har vi alltså äldre människor med bara några år kvar till pensionen som mår dåligt, på den andra friska starka ungdomar som vill jobba och tjäna pengar. De röster som höjts från äldre att de vill och kan jobba längre är en minoritet, men vill de jobba livet ur sig så okej då. Det sägs ju att vi är ett fritt land.

Men om vi tänker oss att de matpengar ungdomarna får från socialen istället betalas ut till de som väljer att gå hem tidigare för att jämna ut vad de förlorar i inkomst, hamnar man på plus minus noll om man räknar i pengar. Vad som kan sparas in på sikt genom att de äldre blir friskare och mår bättre är vårdkostnader som idag är en enorm utgiftspost. Hur mycket samhället skulle tjäna på att en stor del av de unga arbetslösa kommer ut på arbetsmarknaden, kan vi nog inte ens göra oss en föreställning om.  

Ser man lite framåt och tittar på vad det skulle innebära, inser man att dagens åldringar med utslitna kroppar av hårt arbete, kommer att efterträdas av åldringar som är friskare och mår bättre längre upp i åldrarna. Det är ju hur enkelt som helst att räkna ut, för den som inte är politiskt aktiv. Varför i hela fridens dagar skrotas inte tanken att alla måste jobba längre, när ett kortare arbetsliv sparar både pengar och hälsa åt oss alla? Dessutom skulle det ge våra ungdomar en chans att slippa förnedras av AF och socialkontoren.

Varför mitt förslag nog aldrig kommer att realiseras beror på, att politikers oförmåga att se konsekvenserna av sina beslut, aldrig ska underskattas. Med det menar jag att många förslag har lagts fram, men har av ideologiska skäl ratats av beslutsfattarna. Det är den största anledningen till, att vårt samhälle är på väg haverera.

Det är enbart löjligt när politiker försöker hitta lösningar som kan rädda vår miljö från en framtida katastrof. Den verkligt stora framtida katastrofen är, att låta hundratusentals ungdomar vända på dygnet för att slå ihjäl tiden. Är inte de en del av dem man måste räkna med ska försörja vårt samhälle i framtiden?

Av Sven-Erik Hemlin - 10 november 2009 06:03


Jag kom på mig själv med att många kanske uppfattar mig som pessimistisk när det gäller vår framtid, men det är jag inte. Egentligen. En realistisk pessimist i vissa frågor, men för det mesta optimistisk om den förändring som otvivelaktigt kommer att ske inom bara några år.

Kanske tjatar jag för mycket om hur så kallade folkvalda klantar till vår tillvaro, men det är jag ju inte ensam om att göra. De flesta är överens om att någonting måste göras, eftersom till och med de politiskt ointresserade, har börjat klaga över allt dumt det beslutas om. I många fall klagas över att så kallade folkvalda inte gör någonting alls, som vår landstingsledning exempelvis, om man bortser från att de kommit fram till att höja skatten.

Många börjar bli berörda av svallvågorna som orsakats av finanskrisen och lågkonjunkturen. Än är det inte stora massor som protesterar, men det fungerar ju så att den som inte själv drabbas nämnvärt, inte heller bryr sig. Men den dag det gör det, tar det hus i helsike. Få länders invånare har varit så totalt oengagerade av vad de politiska makthavarna håller på med som i vårt land. Visst är det märkligt, eftersom vi utomlands betraktas som gnällspikar som klagar över nästan allting.

Vad är det då många klagar över? Skola, vård och omsorg har sin givna plats vid ”klagomuren”, men kritiker mot det slöseri och avsaknaden av organisation man kan finna inom de offentliga verksamheterna har anslutit sig. Ändå är det så att de som borde klaga, de som behandlas illa av myndigheter, är de som tiger och lider i det tysta.

Klagomål ska tas på allvar, annars kan otrevliga saker inträffa. Det är minst sagt märkligt att inte det politiska etablissemanget märkt det snabbt växande intresset för medborgarlön. Eller kan det vara så att för det politiska etablissemanget, är det en obehaglig fråga att tackla. Men att medborgarlön av politiker viftas bort som en envis fluga så snart det kommer på tal, visar bara att de underskattat människors förmåga att tänka själva.

Medborgarlön är ju faktiskt en modern form (även om idén har många år på nacken) av det enorma samhällsexperimentet Folkhemmet. I det ideologiskt skapade Folkhemmet utsågs staten till huvudman som till sin hjälp skulle ha en ansenlig mängd ”kontrollanter”. Dessa ”kontrollanter” skulle i sin tur basa över en enorm mängd ”pigor”, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven.

Man kan säga att Folkhemmet föll på sin egen orimlighet. Bränt barn skyr elden sägs det, kanske just därför har många socialdemokrater varit motståndare till ”pigjobb”. En del känner sig säkert som ”pigor”, när de tvingas utföra skitjobben åt inte bara en mäktig partiledning, utan också LO.

Medborgarlön däremot behöver inte en massa ”kontrollanter” och ”pigor”, det hela förutsätter att människorna själva tar över ansvaret för sina liv. Ändå finns likheten med Folkhemmet där, att vi får en ekonomisk trygghet från vaggan till graven. Att det blir invånarna själva som tar hand om varandra utan inblandning av staten som faktiskt är till för folket, är ju i själva verket någonting självklart.

Man kan bara försöka sig på att göra en föreställning om hur vårt land sett ut idag, om de politiska makthavarna den gången för länge sen satsat på att införa medborgarlön, istället för det utopiska Folkhemmet. Kanske hade vi då varit en förebild för andra länder. Istället ses vi idag som ett varnande exempel på hur det kan gå för ett land, som fick ett enormt försprång framför de krigshärjade länderna efter andra världskriget.

Antagligen trodde de politiska makthavarna att försprånget skulle vara för evigt. Men försprånget blev kortvarigt, många länder kom ikapp och förbi på mindre än femton år. Att det kunde hända överhuvudtaget får skyllas på vår dåvarande enpartistat, som gav de politiska makthavarna mandat att bestämma. De sumpade chansen, att skapa ett jämlikt samhälle i vilket alla skulle ha varit lika mycket värda.

Håller vår moderna tids politiker att göra samma misstag? Man kan fundera, eftersom istället för ena ett folk, har det splittras genom beslut som inte varit så genomtänkta. Att det för det mesta inte blir som vi tänkt oss bör vi alltid vara medvetna om. Det beror på att vi inte kan styra det som händer, bara försöka göra det bästa av det. Frågan är bara om de politiska makthavarna har invånarnas bästa för ögonen. Mycket av det som händer får mig att tvivla.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards