Alla inlägg under mars 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 31 mars 2009 06:10

 

I tidningen för någon dag sen kunde jag läsa hur lite förståelse det finns för människor som genom sin nattsvarta förtvivlan tar sina liv. Jag minns att jag skrev om det för ett tag sen, att det är hur vårt samhälle är uppbyggt med en stelbent byråkrati som orsakar många tragedier. Både politiker och byråkrater vet att det mesta är åt helsike, ingen vågar ta tag i det.

Inom politiken är det en ständig kamp att jaga opinionssiffror, därför framförs det ena vansinniga förslaget efter det andra utan att ta reda på vad folket vill ha. Att fråga partikamrater är ju rent ut sagt löjligt, de jamar med hur dumt förslagen än är. Men till och med det kan bli fel ibland, åtminstone för Mona Sahlin som tydligen inte lyssnar på gräsrötterna inom partiet när det gäller kärnkraften.

Så långt tillbaka jag kan minnas har det talats om gråsossar, de alltid lojala som ställt upp i alla väder. Den gruppen har tunnats ut med åren och med de senaste trettio årens dåliga nyrekrytering lär det väl inte finnas många kvar om tjugo år. Just nyrekrytering är ett stort problem för alla politiska partier, med undantag av ett snabbt växande populistiskt parti. Det gäller att ha ett budskap som tilltalar den enorma grupp av människor de etablerade partierna inte lyssnar på.

Säg den person som ärligt talar om sina partisympatier, därför ska alla opinionsundersökningar tas med en nypa salt. På valdagen väntar därför en kalldusch för många partier, när de som ansetts som säkra röster istället missnöjesröstat och ställt allt på huvudet.

Än så länge har inte den pågående krisen börjat svida i skinnet på väljarkåren, men det är långt fram till valet. På drygt ett år hinner inte bara statens kassa tömmas utan också fyllas på med lån. Det hela kan liknas vid snöbollseffekten, när den väl börjat rulla och blir större och större, går det också fortare.

Jag har full förståelse för Frankrikes president som plockar hem arbetstillfällen till landet. Alla andra gnäller om protektionism, men skulle inte tveka att göra samma sak för att blidka folket. Vad det handlar om är ju ändå att undvika massdemonstrationer och upplopp, det är så folk visar sitt missnöje i sydligare länder. Ja, våra ungdomar har ju börjat visa att tendensen finns även i vårt land, efter all invandring börjar vi bli internationella även i det avseendet.

Det äktsvenska finns inte längre och industrisamhället gick i graven för många år sen, om det finns politiker som inte uppmärksammat det. Det är inte lätt att veta vad som händer ute i verkligheten för den som visats i maktens korridorer i många herrans år och dessutom suttit med i utredningar som tagit lika lång tid. Utredningarnas förutsättningar ändras hela tiden vilket gör att utredarna måste börja om från början stup i ett. När utredningen väl är klar, visar det sig att den är hopplöst otidsenlig och fullständigt värdelös, men det hindrar inte att den följs till punkt och pricka.

Vad det egentligen visar är att vårt samhällssystem är otidsenligt och borde skrotas med omedelbar verkan. Det går naturligtvis inte, allt måste först falla sönder och samman innan en ändring kan göras. Kommer krisen att pågå en längre tid än vad som nu förutspås, finns risk att vårt samhällssystem kollapsar, utan pengar fungerar inte ett modernt samhälle.

Att ge goda råd till politiker är bortkastat, men till de som brukar gå till valurnorna i alla sammanhang (även om de inte borde göra det i protest) tänker jag komma med några kloka ord som sagts en gång för länge sen. Läs och tänk efter vad följande innebär: Att veta vad du själv föredrar istället för att ödmjukt säga amen till allt vad världen intalar dig att du bör föredraga, är att hålla din själ levande.

Se därför till att hålla er själ levande och säg ifrån när någonting är åt helsike, det gör jag.

Av Sven-Erik Hemlin - 30 mars 2009 05:09

 

För någon vecka sen sände jag kommunalfullmäktiges möte på vår närradiostation. När jag för första gången lyssnade på ett kommunalfullmäktiges möte slog det mig, att ingenting av det som blev sagt, hade med den nu pågående krisen att göra. Vad som livligt diskuterades var skolungdomarnas rökvanor, att det var inkörsporten till annat missbruk. Varför kommunpolitiker ska ägna sig åt det förstår jag inte, eftersom det måste vara skolledningens sak att ta hand om.

Just överförmyndarrollen genomsyrar det politiska tänkandet, vilket betyder att politikerna har tolkat sitt uppdrag alldeles fel. De ska inte lägga sig i hur jobbet utförs av exempelvis skolans rektorer och lärare, de ska bara skapa förutsättningar för att skolan ska kunna fungera på bästa sätt.

Med andra ord slösar politiker med både tid och kraft på sådant som de borde hålla fingrarna bort ifrån. De ska framföra väljarnas önskemål om de är rimliga, det är vad deras uppdrag går ut på. Det utesluter både politikers och partiers egna önskemål, om det inte sammanfaller med väljarnas. Det här sker inte bara på kommunal nivå, utan också i övriga politiska sammanhang. Det är dags att fräsa till: Håll tassarna borta!

Vad jag ytterligare upptäckte var hur många ja-sägare det fanns med i församlingen. Personer som satt tysta för att partiledningen antagligen sagt till dem att vara så. Det pratas om partipiskor, men det finns antagligen en oskriven lag vilka som får gå upp i talarstolen eller inte. Men räcka upp handen för att bifalla mötets förslag, det duger de till.

Jag beundrar verkligen de som ideellt jobbar för sin sak inom politiken, men jag frågar mig också varför de gör det. De har ingen inverkan på den förda politiken, kan det därför vara så att många hoppas bli belönade för alla försakelser i form av både fritid och i en del fall även familjen, genom att ge partiledningen sitt stöd? Om så är fallet, är det verkligen värt priset? Det är ju inte ovanligt med skilsmässor bland de politiskt aktiva.

Det har hänt att jag stött på människor som satsat på politiken för att få en chans att ge igen för att de som ung blivit hånade eller rent av mobbade. En del har faktiskt lyckats och klättrat långt upp på den politiska karriärstegen. Väl där har de uppträtt som översittare och passat på att förnedra så många som möjligt. Hämnden är ljuv.

Visst ska vi ha politiker, men karriärstegen måste ryckas undan av folket. Finns det folk som är villiga att ideellt framföra arbetskamraters och vänners och bekantas åsikter, kan det komma ut någonting vettigt av det. Aktiva politiker som finns ute i verkligheten ser mycket bättre vad som behöver göras, för att vårt samhälle ska bli bättre.

I ett land och inte minst i en stad där folket säger sig vara totalt ointresserade av politik, är det förvånande hur många som är villiga att prata politik med mig. Ja, politik är väl att ta i, snarare vill de lufta sin ilska över våra kommun- och landstingspolitiker. Det som stör mest verkar vara hur vi kan ha råd med politiker och inte med det vi betalar för att få utfört av de offentliga verksamheterna.

Den frågan är fullt berättigad, det måste till och med varje enskild politiker hålla med om. Om inte, ska de inte nomineras av sina partier vid nästa val. Tyvärr är det så att det är partierna som ser till att de hamnar på valbar plats, inte väljarna.

Under många år har politiker talat om att vända på alla stenar för att få rätsida på de ekonomiska problemen, men inte tänkt så långt att de som vänder på stenarna kostar pengar. Tänk så tokigt det kan bli när politiker ska försöka förklara hur de gör allt för att spara pengar.

Alla människor jag talat med har samma budskap, lägg ner landstingen. Ser man till vad landstingen har hand om idag är det inte bara hälso-, sjuk och äldrevård, det är massvis med verksamheter. Mycket av det som ligger under landstingens ansvar skulle kunna tas över av länsstyrelserna, till och med ansvaret för sjukvården om staten blir huvudman. Det skulle betyda att landstingsdirektören och övriga chefer skulle underställas landshövdingen, som då ska fungera som statens representant.

Det finns alltså möjligheter för vår regering att få slut på den bypolitik som präglar landstingen genom att ta över inte bara sjukvården, utan också ta tillbaka ansvaret för skolväsendet. Kommunalt och regionalt styrda verksamheter har försämrat sjukvården och skolan, inte ens de berörda politikerna kan neka till det.

Allting är politik har många politiker försvarat sig med under åren. Tja, då måste man ju också se det som att förd politik är ansvarig för det som nu händer med vårt samhälle. Vår statsminister nämnde att Amerika är ansvarig för det som nu händer och måste gå i spetsen och rätta till allting. Så kan man ju också se det, men ett gammalt österländskt ordspråk lyder så här: När min sko är för trång, vad hjälper det då att världen är vid?

Kanske är det så att vårt land har för många ”strumpor” i skon och att den därför är för trång.

Av Sven-Erik Hemlin - 29 mars 2009 08:08

 

Sommartid, ja än kan man då inte se det utanför fönstret eller på termometern. Man kan väl inte börja hoppas på bättre och varmare väder förrän efter Påsk. Det tog tid att komma igång och skriva idag, men det berodde inte på skrivkramp snarare att det var för mycket som snurrade runt i huvudet.

Egentligen skulle jag kunna kalla det jag skriver varje morgon för en gammal mans funderingar, för det är ju precis vad det handlar om. Jag har varit med så länge och sett så många tokigheter från politiskt håll att jag faktiskt är överraskad att vi inte haft en revolution i landet. Nu fungerar inte svenska folket så, de tiger och lider istället.

Det går inte att undvika vad folk pratar om på stan, det är inga vackra ord de har att säga om de politiska makthavarna. Men det är hela tiden med ängsliga sidoblickar, någon kan ju komma förbi som för det vidare till makthavarna.

De senaste dagarna har man inte kunnat se några ängsliga sidoblickar när det pratats om högsta hönset inom LO, däremot fradga i mungiporna. I Jantelagens högborg ligger högsta hönset illa till, utom hos de trogna sossarna förstås som väntar att allt ska ordna sig till slut. Det kanske det gör, men om hon får sitta kvar blir väl det enda hon kan värpa fram antagligen bara pannkakssmet.

Den som inte tror att det här kommer att spilla över på hela arbetarrörelsen är minst sagt naiv. Många säger redan nu att så snart krisen är över kan facket flyga och fara, det räcker med en arbetslöshetsförsäkring. De kloka som insett att LO använder medlemmarnas pengar till annat än medlemmarnas bästa har redan lämnat facket.

Det är beklagligt att fackföreningsrörelsen som faktiskt behövs, gör bort sig på det här sättet. Men precis som inom allting annat i landet finns en kultur som vårdats ömt under alla herrans år och ingen har sagt eller ifrågasatt om det varit rätt eller inte. Hade vi inte fått den ekonomiska krisen och lågkonjunkturen på halsen, hade det kunnat försätta i all oändlighet.

Vår grannstad ska lägga ett nytt torg för runt sjuttiofem miljoner i en tid då budgetunderskottet beräknas bli runt tre gånger så stort. De som någon gång kommer till Gävle med bil bör parkera den utanför stadsgränsen, gatorna är nämligen full med stora hål som kan skada bilarna. Varför det läggs ett nytt torg men vägarna inte repareras måste man vara politiker för att förstå. Ingen annan förstår det.

I vår stad har vi ett stort bekymmer som skapades av det förra kommunalrådet och kommundirektören, nämligen en teknikpark. Efter att den sista etappen visat sig vara ett svartbygge, tackade kommunalrådet för sig och snart har även kommundirektören gått i pension. Vad den nya kommunledningen ska kunna hitta på för att inte invånarna ska behöva betala för det redan i inledningsskedet kritiserade riskprojektet, det vet väl fasiken. I gammal god socialdemokratisk anda talas det om skattehöjningar, ett utmärkt sätt att skapa en framtida ödestad.

Vid en snabb kalkyl kommer man fram till att det blir biligare för en fattigpensionär att flytta till varmare länder än att bo kvar, dessutom är de säkert välkomna vart de än emigrerar. Flyttar de till Spanien kan de dessutom förvänta sig en bättre sjukvård om de tecknar en försäkring. Den kommer de att ha råd med och få pengar över, de slipper ju både kommunal- och landstingsskatt.

Nu finns det tyvärr många fattigpensionärer som nätt och jämnt har lyckats skrapa ihop till begravningen på bankboken. Men eftersom de gamla i vår moderna tid enbart ses som en kostnad, skulle det då inte vara klokt att ge flyttbidrag för pensionärer? Tänk att bara få unga starka friska kvar som ser till att välståndet byggs upp igen. De miljarder det skulle kosta staten skulle tjänas in på kort tid. För den som tänker efter lite, är det ett fantastiskt förslag som kan gynna alla.

Det skulle inte förundra om alla gamlingar blir som barn på nytt i ett klimat som håller lederna mjuka året om. Dessutom skulle de kunna få vara ute i friska luften, det är inte alla förunnat som bor på ett äldreboende.

Nåja, det var bara ett förslag, det behöver inte tillsättas en utredning omedelbart, men det kanske kan användas i nästa års valrörelse av något parti. Sämre valfläsk har presenterats på fullt allvar i valrörelser. Vänsterpartiet brukar komma med förslaget att offentliga sektorn ska byggas ut med flera hundra tusen, ett gyllenen tillfälle att kunna komma med någonting som kanske är genomförbart.

Man vet inte, det kan bli en ministerpost i regeringen efter valet med det förslaget och Lars Ohly skulle kunna tigga åt sig posten som socialminister. I den ställningen skulle han kunna kohandla med S och MP, så de får leka med sina hjärtefrågor, miljön och nya skatter. Tänk så många vykort det skulle strömma in från glada nöjda pensionärer i frivillig exil.

Apropå genomförbart finns det någonting alla människor kan ta till sig och leva efter. Om jag inte minns alldeles fel var det en som hette Oppenheim som skrev så här: Om morgondagen vore den sista, borde du inte njuta av idag? Det verkligt förståndiga i livet är att leva som vore varje dag vår sista.

När man tänker igenom vad det betyder, inser man att kloka ord finns det gott om, klokhet och sunt förnuft är en bristvara i vår moderna värld.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 mars 2009 07:23


På något sätt har det känts som att jag skrivit mina bloggar i väntan på tidningen. Idag sov jag så länge att tidningen hann komma tack vare Let’s Dance som ställde till att jag inte kunde somna. Imponerande att se världens starkaste man så lätt på foten, den stackars Laila var bättre men hon sänder ut negativa vibbar (som ungdomarna säger), antagligen därför gick hon inte hem hos svenska folket.

Men det var inte det som gjorde det svårt att somna, jag lade mig senare än jag brukar göra.Vanans makt är stor brukar man säga och visst är det så. De flesta av oss är vanemänniskor och har rutiner som följs utan att tänka på det. Men så ändras rutinerna och ställer allt på huvudet. Den lilla med ett trearmat spjut i näven och horn i pannan sätter sig på axeln och talar om för oss att nu börjar det bli alldeles åt helsike. Händer det ofta får man själv horn i pannan och sprutar eld.

Det har naturligtvis att göra med att vi tar allting för givet, så har det ju alltid varit och så vill man att det ska förbli. Förändringar påverkar oss mer än vi vill erkänna, därför måste förändringar komma med små steg i taget.

När alliansen tog över makten förbisåg de i sin iver att förändra hur det kunde påverka folket på ett sätt de knappast kan ha tänkt sig. Det var bråttom att som hundar pinka revir för att markera inmutningen. Jobblinjen, a-kassan och flummiga regler och omorganisering inom Försäkringskassan ställde till det för ett helt folk. Tyvärr glömde alliansregeringen att dra upp byxorna när de pinkat färdigt och då får man gå med ändan bar.

Jag kan förstå anledningen till alliansens brådska, alla måste jobba för att kunna försörja den enorma mängd byråkrater, administratörer och pappersvändare som finns inom den offentliga sektorn. Men det räcker inte med det, lägger man till alla pensioner föredettingar inom byråkratin och politiken erhåller varje år, rör det sig om svindlande belopp som betalas ut av skattebetalarnas pengar.

Ingenting hade kunnat komma mer ovälkommet än finanskrisen och lågkonjunkturen som regeringen inte räknat med. Inte bara arbetslösheten kommer att bita regeringen när de står med ändan bar, de som utförsäkrats och förklarats friska trots sjukdom kommer säkert en dag med lavemangsprutan och trycker in den i baken. Den skiten kommer att lukta, var så säker.

Man brukar säga att om Amerika får snuva får vi lunginflammation något år efter. Varför vi drabbas senare har jag aldrig fått klart för mig. Den dag det vänder kommer vi antagligen också att ligga en bit på efterkälken, det fungerar så med vårt land. Vi behöver med andra ord all draghjälp vi kan få av andra länder, själva kan vi inte ta oss ur den kris vi befinner oss i.

Våra politiker och byråkrater tycks älska statistik, men hur ska man kunna ta hjälp av det som varit när staplar och tårtbitar inte stämmer med verkligheten? Ingen kan förutsäga hur verkligheten ser ut om några år, återstår bara att gissa. Det har för all del gjorts förr när politiska beslut fattats, men nu gäller det en hel nations överlevnad.

Det finns inget utrymme för misstag, inte heller att ingjuta förhoppningar som inte kan infrias. Med en valuta i klass med den Polska zlotyn och en opposition som tror att den är guld värd och ramlar ner från skyn, har vi nu även fått en Polsk riksdag på halsen.

Jag vill minnas att Winston Churchill, som hyllats för sina insatser under andra världskriget efter sitt oväntade valnederlag sa: Olyckan kallas ibland en förklädd välsignelse – den här speciella välsignelsen är ovanligt väl förklädd.

Är det som nu pågår en välsignelse som är ovanligt väl förklädd?

Av Sven-Erik Hemlin - 27 mars 2009 05:44

 

På något sätt känns det som om mina tankegångar går i en cirkel eftersom jag nästan alltid hamnar vid utgångspunkten. För mig är politikers oförmåga att se hur de blivit en belastning för skattebetalarna utgångspunkten. Att de blivit det beror på gamla synder som släpat med genom åren och eftersom ingen vågat ta tag i felaktigheterna har problemen växt sig allt större.

Det är ingen väl bevarad hemlighet att den offentliga sektorns kostnader hela tiden skjuts framåt i tiden. Den som har sin lön från skattepengar betalar bara tillbaka en viss del under året, resten måste tas fram nästkommande år på något sätt. Det betyder att den kris vi nu upplever, kommer att följas av ny kris.

När vårt näringsliv visar upp lägre vinster och människor verksamma i det privata näringslivet blir arbetslösa, skapar det obalans i försörjningen av de offentliga verksamheterna. Möjligheten att täcka upp det underskott skillnaden mellan lön och vad som betalas tillbaka av de offentliganställda är borta med vinden. Enda lösningen kommer då antagligen att bli skattehöjningar, som ett skattetrött folk knappast kommer att acceptera.

Nationalekonomi (eller ekonomi överhuvudtaget) är inte politikers starka sida, redan i mitten på femtiotalet började det visa sig att skattepengarna var otillräckliga för att uppnå de politiska målen. Under Gunnar Strängs tid som finansminister framtogs därför ett utjämningssystem som visade sig slå fruktansvärt orättvist. Det var då skatteflykten såg dagens ljus i vårt land och sen rullade det på.

Alla äldre minns säkert Pomperipossaeffekten, som Astrid Lindgren drabbades av. Jag minns inte exakt men har för mig att det var 102 procent hon skulle betala i skatt på sin inkomst. Det hade de som konstruerat skattesystemet inte ens kunnat ana skulle kunna hända. Sträng tvingades därför krypa till korset, men de ändringar som gjordes dämpade inte skatteflykten. Tvärtom ökade den på grund av våra fortsatt höga skatter.

På sätt och vis har väl våra hyllade idrottsstjärnors flytt till andra länder varit en skatteflykt, men det kan man förstå. Att under en kort tid ha stora inkomster och inte få mycket kvar på grund av vårt skattesystem, var ju helt vansinnigt och därför obegripligt att ingen politiker reagerade. Vad det snedvridna skattesystemet kostat landets invånare som saknat skattemässiga kryphål eller möjligheter att lämna landet, vågar man inte ens tänka på.

Det hela har försvarats med att alla måste vara solidariska, men med vem eller vilka blev ingen aldrig riktigt klok på. Trots det höga skattetrycket blev den svenska ekonomin allt sämre med åren och vår valuta devalverades ett antal gånger. Vad det bevisar är att vi egentligen bara varit ett rikt land några få år efter andra världskriget. Det som räddat ansiktet på våra politiker när de likt en papegoja upprepat gång på gång att Sverige är ett rikt land, har under åren varit våra världsberömda höga skatter. Att svenska folkets skattepengar gjort staten rik är ju knappast någonting att skryta över.

Det är många politiska beslut som fattats utan att de beslutsfattande ens kunnat ana vilka snedeffekter de kunde orsaka. Att riva upp allting och börja om från början har antagligen ansetts vara omöjligt, det finns någonting som heter prestigeförlust, det vill ingen politiker vara med om. Frivilligt är det ingen som vill erkänna att det mesta blivit fel, därför har det lappats och lagats för att få bort många av felen. Problemet har varit att just dessa försök att lappa och laga, istället skjutit det oundvikliga framför sig.

Nu börjar vi närma oss det oundvikliga, men för att förhala det hela talas det nu om att skatter måste höjas för att rädda vår välfärd. Om det blir så kommer dessa skattepengar att försvinna på samma sätt som de gjort tidigare och ingen makthavande politiker kommer i slutändan inte att kunna förstå vart pengarna tagit vägen.

En fin vink är på sin plats, många av de offentliga verksamheterna har under många år levt på förskott av de pengar som förväntats komma in. När dessutom de statliga pengarna betalas ut med en eftersläpning på två år, tittade beslutsfattarna i backspegeln istället för framåt och var optimistiska i överkant. Nu tittar de inte längre i backspegeln utan framåt och upptäcker att det blir betydligt mycket mindre att röra sig med framöver. Följden blir om något år att någonting som nu är regionala problem (skolan och landstingen) kommer att bli statens. Det har antagligen även vår finansminister räknat ut.

Summan av kardemumman blir därför att vi kan vänta oss en ny och kanske ännu större ekonomisk självförvållad kris.

När och om den krisen drabbar oss, kan det bli nödvändigt att skapa ett nytt samhällssystem, där kvalificerade personer anställs att förvalta skattebetalarnas pengar. De kan avskedas med sex månaders lön om de visar sig inte klara jobbet, med vårt nuvarande system måste vi dras med odugliga politiker en hel mandatperiod. Om det inte blir ett nyval, förstås.

Att anställa dugligt folk som ser till att skattebetalarna får valuta för sina pengar låter kanske inte demokratiskt, men det har ju inte heller vårt nuvarande politiskt styrda samhälle visat sig vara med facit i hand. Den enda märkbara skillnaden för landets skattebetalare blir ju att proffs kommer att göra samma sak som våra så kallade folkvalda politiker har som sin uppgift idag.

Skillnaden mellan hur våra skattepengar används av proffs och politiska makthavare blir tydlig om man ser på hur de privata företagen som driver verksamheter inom sjukvård och skola hanterar sin ekonomi. Till många politikers förtret blir det pengar över, trots att de får lika mycket att röra sig med som de offentliga verksamheterna.

Det här kan jag skriva om i evigeter, men ingen tar väl till sig det i alla fall. Så därför avslutar jag idag med någonting som fanns i bakhuvudet och som kanske fungerar som en liten vink till den som läst det jag skrivit ovan, högsta hönset inom LO, fackliga representanter, politiker och byråkrater. Som vanligt har jag ingen aning om vem som skrivit eller sagt det, men det lyder så här: Det är lika lätt att tro på allt som att tvivla på allt, för i båda fallen slipper man tänka själv.

Gör mig en tjänst, tänk själva.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 mars 2009 06:43

 

Förkylningen har gett med sig tack och lov, den verkar ha försvunnit lika snabbt som den kom. Att jag känner mig lite mosig i kroppen fortfarande oroar inte, lite frisk luft och allt är förhoppningsvis som vanligt igen, så jag kör väl igång med min blogg.

Det kommer efter som Arbogaöl sa man förr i tiden. Jag har fullt upp med att skriva min blogg varje morgon och därför inte ens tittat åt eventuella kommentarer. Tydligen finns det i alla fall en bland mina få läsare som reagerar på det som måste ut för att jag inte ska bli som en tryckkokare. Tack signaturen R.J för att Du finns till. När andra finner det tänkvärt vad man kommit fram till känner man sig lättad och tänker, tack och lov är jag kanske inte knasig i huvudet.

I Din kommentar skrev Du att människan är orsaken till klimatförändringen och har naturligtvis alldeles rätt. Men än vet vi inte på vilket sätt människan har påverkat. Det kan ju vara genom att vi genom åtgärder för att rädda vår miljö, istället skapat klimatförändringen. Du har kanske läst att det nu varit ett nytt vulkanutbrott någonstans i Alaska, kanske moder natur börjat ge forskarna, miljövänner och de politiska makthavarna en näsknäpp, om det vet vi ingenting. Förhoppningsvis får vi svaret på det inom en snar framtid.

När människan försöker rädda någonting blir inte alltid resultatet som det var tänkt från början. Så har det varit i många fall och det är alltid människan som kommit i kläm. Utrotningshotade djur eller växter har mött större empati hos de politiska makthavarna än människor i nöd. Om det beror på duktiga lobbyister eller att makthavande politiker saknar sunt förnuft, det får andra avgöra.

Vad verkligheten handlar om är att ett lands enda tillgång är dess invånare, men de ses inte ens som en förnyelsebar produkt, en del i kretsloppet. De etablerade partierna har fullt upp med att komma på hur de ska kunna förbättra vårt samhälle och vår miljö, därför glöms människorna bort som ska göra det möjligt. På något underligt sätt kolliderar alltså de politiska målen med vad som är bäst för invånarna.

Just nu känns det säkert främmande för de politiskt aktiva att inte kunna lova guld och gröna skogar i valrörelsen nästa år, de måste enbart vara med att besluta om nedskärningar inom de offentliga verksamheterna. Knappast ett plus i kanten när det är dags för val, det kommer inte att bli lätt för våra politiker några år framöver.

Det talas redan om en arbetslöshet på över tio procent, det kan bli värre än så. Men redan när arbetslösheten når den nivån påverkas alla. Hårdast drabbade när industrijobben försvinner är männen, det bådar inte gott. Arbetslöshet, att inte bara längre behövas utan också få en sämre ekonomi är en grogrund för mycket elände.

Om frun eller sambon i huset har kvar sitt jobb och blir den som ekonomin vilar på får stoltheten en knäck hos många män. Pubkvällen, bowlingen eller vad det kan vara med kompisarna blir ett minne blott, alla pengar går åt till de fasta kostnaderna. En påminnelse om att Sverige är ett dyrt land att leva i. Det blir inte lätt för många av de arbetslösa att rätta munnen efter matsäcken, en följd av att de växt upp utan erfarenhet av vad en lågkonjunktur och brist på pengar innebär.

De ekonomiskt medvetna som inte tagit ut årslöner i förskott i form av konsumtion genom krediter, har naturligtvis bättre chans att klara sig genom krisen. Vad som kommer att hända med alla som inte kunnat hantera sin privatekonomi, vågar nog inte ens de själva tänka på. Många har levt i förvissningen om att allting ordnar sig, det är ju ett välfärdssamhälle vi lever i.

Ingenting kan vara felaktigare, det samhälle som smugit sig på har inget skyddsnät. Var och en får stå sitt eget kast, om de inte råkar vara yrkespolitiker förstås. Där finns skyddsnätet som skapats under år av uppbyggnad.

Det är väl i det den största faran för våra politiker finns, den svenska avundsjukan kan blossa upp och ställa till det rejält. Den oskrivna Jantelagen kan tolkas på många sätt, en del tolkar den som att någon annan inte ska ha förmåner de inte själva har. Egentligen handlar det bara om den beryktade svenska avundsjukan, som flitigt utnyttjats av socialdemokraterna i många valrörelser.

Ändå ska vi inte se allt i svart för det finns ljusglimtar i tillvaron som gör att vi kan härda ut och det är att använda vår fantasi. Jodå, det är sant, jag har själv läst det i något sammanhang och det lyder så här: Livet skulle bli outhärdligt, om inte fantasin skaffade oss ersättning för vad verkligheten lurar oss på.

Sätt igång och fantisera om ett bättre och rättvisare samhälle, utan politiker och byråkrater som lever gott på dina skattepengar.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 mars 2009 07:32

 

Sov till halv sju men är fortfarande trött och lite hängig, trots att jag druckit kaffe och snabbläddrat i tidningen. Det som slog mig är att drevet är i full gång och  höjdare tvingas göra pudlar stup i ett, hur ska det här sluta?

Rubriken till dagens blogg flög för mig vid kaffebordet. Ja, inte att alla höjdare ska göra pudlar, utan vad de pratar om att de ska göra. Faktum är att det pratas mycket om vad som ska göras men lite blir gjort, inte minst av de som befinner i opposition i dagsläget. Att ha hittat enkla lösningar på komplicerade problem, det är vad allt prat går ut på.

Det är ett komplicerat samhälle vi lever i, det har inte minst högt uppsatta personer inom Socialdemokratiska partiet insett den senaste tiden. Ett parti som kraftigt fördömt bonusar och hur regeringen skött krisen så här långt, visar sig plötsligt vara insyltat långt upp över öronen i bonusskandaler och pensionsavtal. Sahlin och Östros måste lära sig betydelsen av det Amerikanarna brukar säga, när skit slängs i fläkten blir alla nerstänkta.

Inte förvånande kunde man höra att högsta hönset inom LO känner sig lurad när det gäller de tecknade pensionsavtalen inom AMF, hon har tydligen ingen aning om vad som beslutats. Antagligen gäller samma sak övriga socialdemokrater som sitter i styrelser. I eftertankens kranka blekhet är det förståeligt om de ångrar det som hänt. Men någon gång har jag läst någonting som lyder så här: Att ångra sig är ett förskräckligt slöseri med energi. Det är ingen grund att bygga på, det är någonting att vältra sig i. Inga tröstens ord precis.

På tal om sossar var det en gammal man (trogen sosse) som sa till mig igår att Mona Sahlin måste komma med en bra och trovärdig förklaring till varför arbetarrörelsens representanter ständigt gör bort sig. Kan det vara för att partiet inte längre är ett arbetarparti, dom som representerar rörelsen är ju kapitalister allihop, sa han

Ja inte är de lågavlönade precis och det har börjat sticka både pensionärer och lågavlönade i ögonen. Genom att ständigt klanta till det gör de knappast rätt för den lön de har. Men det är ändå inte personerna som ska klandras, det är den kultur som styr deras handlande. De gör ju faktiskt bara som det alltid har gjorts och som ingen tidigare ifrågasatt.

När nu saker och ting börjar ifrågasättas kommer det naturligtvis att ske förändringar, en vändning under galgen kan man väl kalla det för. Högsta hönset inom LO har sedan tidigare en svag ställning, det som nu hänt förbättrar inte hennes chanser att sitta kvar. Någon måste offras för att blidka pöbeln var väl hur man resonerade förr tillbaka i tiden.

Bonusaffären skvätter därför över även på det Socialdemokratiska partiet, hur många klantskalliga partikamrater sitter idag med i styrelser och kan ställa till det ytterligare inför valet? I den kultur som tydligen finns att vara frikostig med invånarnas pengar väcker frågor om hur långt ner i leden det sträcker sig. Är det en fråga om tjänster och gentjänster det hela handlar om?

Det är någonting ruttet med staten har någon skrivit, det går att fylla på med att det är någonting ruttet med hela vårt land. Folket har ingen som helst kontroll över vart alla skattepengar tar vägen, de får bara veta att de inte räcker till.

Nu står kommuner och landsting i kö för att tigga pengar från statskassan, det de redan tilldelats räcker inte. Om statskassan inte skjuter till mera pengar måste det till nedskärningar av personal vilket kommer att drabba välfärden. Det skulle de tänkt på för flera år sen, för trots en historiskt sett lång högkonjunktur har inte pengarna räckt till. Den som ständigt behöver mera pengar, lever på alldeles för stor fot.

Det är nu yrkespolitikerna kan visa att de är till för folket och tar det samhällsansvar de tycker att det privata näringslivet ska ta när det kärvar till sig. Att lyfta sin lön från skattepengar när välfärden hotas, måste de själva inse är lite väl magstarkt.

Att regeringen står på sig och håller hårt i pengarna är värt en honnör. Vår finansminister vet vad som finns men inte hur länge det kommer att räcka. Om politikerna inom kommuner och landsting på grund av uteblivna pengar ytterligare skär ner på utbildad personal inom skola, vård och omsorg, gräver de sin egen grav. Det oundvikliga är att politiskt tillsatta jobb först måste tas bort, det finns ingen annan väg att gå.

Kunskapskontor inom kommunerna kan tas bort utan att det påverkar skolan, det gör däremot nedskärning av lärare. Samma sak inom landstingen där politiskt skapade jobb med lätthet kan tas bort utan att invånarna får någon försämring. Om däremot vårdpersonal tas bort, märks försämringen omedelbart.

De onödigt tillsatta politiska jobben inom socialtjänsten kan tas bort för att istället ge plats åt utbildade handläggare som kan hjälpa den ökande strömmen av sökande. Ja, ska jag börja räkna upp alla onödiga politiskt tillsatta jobb, får jag hålla på i flera timmar. Men vad jag vill påpeka är att det i den kris vi ännu bara sett början på, måste det till utbildade personer för att ta hand om problemen.

Kanske låter jag både hård och cynisk, men det är faktiskt innevånarnas överlevnad det handlar om. Att politiskt tillsatta personer kommer i kläm är bara att beklaga, men vi måste rätta oss efter den bistra verkligheten. I den verkligheten finns inte plats för personer som betalas med skattemedel, men inte har någon utbildning och kompetens att ta hand om de uppdykande problemen.

De kommande åren kräver handlingskraft av de som innehar ett förtroendeuppdrag i folkets tjänst, det är ingen lätt uppgift de har framför sig. Det hjälper inte att tala om vad de tänker göra, de måste också göra det.

Av Sven-Erik Hemlin - 24 mars 2009 06:43

Förkylningen frodas och det känns tungt så här på morgon. Ömheten i kroppen gör att jag går som en krokig martall innan tabletten och kaffet gjort sin verkan. Helst vill jag gå och lägga mig igen och vänta i lugn och ro på att eländet ska försvinna. Ibland kan det nämligen löna sig att vara passiv och vänta på det som komma skall. Många politiker och offentliga verksamheter har praktiserat det under många år med stor framgång. Just nu provar vår nya landstingsledning på det gamla receptet och gör ingenting annat än inväntar valet nästa år. Om det är klokt eller inte för deras del visar sig väl, men troligtvis visar det sig långt tidigare för de som råkar bli sjuka eller de som jobbar inom vården.

Försäkringskassan halkar hela tiden på efterkälken, omorganisationen har skapat en mer oorganiserad verksamhet än tidigare, det var väl inte meningen antar jag. En verksamhet som är till för att hjälpa folk har blivit en verksamhet som istället skapar elände. Försäkringskassan i dess nuvarande skepnad är faktiskt en skamfläck för vårt land. Ett klart fall för EU-domstolen eftersom hanteringen är i strid med de mänskliga fri- och rättigheterna.

Jag ställer mig själv ofta frågan varför all politisk inblandning, i slutändan skapar kaos. En berättigad fråga eftersom det händer hela tiden. Svaret blir naturligtvis att politiker inte har ett hum om hur de ska organisera saker och ting. Till det behövs experter och konsulter, men de tvingas tassa fram i filttofflor och vågar inte säga sanningen, de ska ju också leva. Helst av våra skattepengar, för på den privata marknaden finns ingenting att hämta.

Paniken börjar sprida sig när det gäller att rädda jobben och det finns kommuner som börjar ta finanskrisen på allvar och vill sänka lönerna för de anställda. Det är ju faktiskt enklaste sättet för att rädda jobben under en kortare period. Men se det går inte alls enligt Kommunals ledning, då är det bättre att kommunen avskedar de övertaliga. Ja, på annat sätt kan man inte tolka budskapet. Om det är klokt eller inte får andra bedöma.

Troligtvis kommer vi att få höra mer från fackligt håll framöver, facket har alltid haft en annan syn på anställningsförhållanden än de som är arbetsgivare. Att sätta hårt mot hårt har ju fungerat förr, det gäller att sätta skräck i arbetsgivarna och visa vem som bestämmer. I vårt nuvarande läge tror jag inte det hjälper, hur än facket hotar, men försöka duger.

Faktum är att det som nu händer är en lika stor katastrof för facket som för de som blir arbetslösa. Till och med småföretagen kommer att sätta hårt mot hårt mot facket för att försöka överleva. Många mindre företag har kontrakt på legotillverkning åt de stora industrier, eftersom ett litet företag kan tillverka billigare än ett stort. Trots att arbetskraften är lika dyr som för de stora företagen.

Ett stort företag är alltså inte bättre för fackets del än de mindre, det måste LO hålla i minnet inför framtiden. Efter den näsbränna många småföretag fått, kommer de knappast att jaga fler kunder än de kan klara av med den personal de har, det kostar nämligen enorma summor för ett företag att växa. Men många bäckar små gör en stor å, brukade man säga förr i tiden. Om det finns så många småföretagare kvar när det äntligen vänder, det vet vi inte.

Just kostnaden för personal är en balansgång för många företag, därför sneglas det på vad industrirobotar kan göra. Robotar kan skrivas av och blir inte sjuka, men om de blir det behövs inte många för att kurera dem. Men de företag som satsar på att använda robotar som tillverkar delar till deras produkter, får ett annat problem på halsen. Om inte folk har jobb, är det inte några som har råd att köpa deras produkter. Det är lite katten på råttan, råttan på repet över det hela.

Det är nu dags för AMS att komma in i bilden och damma av sina gamla äldredagisutbildningar igen. Det nya utbudet kanske kan erbjuda utbildning för den arbetsmarknad som förhoppningsvis kan bli ett halmstrå att klamra sig fast vid om allting annat går fel, nämligen turismen. Om kronraset fortsätter att vara en skräpvaluta, kan vårt land bli ett intressant semestermål för de länder som får sin lön eller pension i euro.

Omvänd turism skulle man kunna säga, eftersom att semestra i länder där vi fått mera valuta för våra pengar fått oss att resa dit. Nu är det deras tur och det finns säkert många som längtar efter svalka i sydliga länders sommarhetta. Kanske kommer de från länder vi brukat besöka (men inte längre har råd med) för att få sol och värme.

Turismen kan alltså vara vår räddningsplanka från att bli bankrutt. Vem vet, kanske även vi kan få lite EU-bidrag istället för att bara betala. Se på Spanska fastlandet och Kanarieöarna som har ett vägnät som kan göra oss svenskar gröna av avund, nästan allt betalt med EU-pengar. Vi är ju inte längre något rikt land, så chansen finns att även vi kan rusta upp våra bedrövliga vägar och järnvägar, eller förbättra vår infrastruktur som det så vackert kallas.

Det är dags att våra politiska makthavare ger sig iväg till Bryssel med tiggarhåven, det har andra länder gjort med stor framgång. Det behövs inga kloka ord för att få dem att inse det.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards