Alla inlägg under december 2010

Av Sven-Erik Hemlin - 22 december 2010 06:38

Nu närmar vi oss slutet på ett år, då vi äntligen sett lite turbulens i svensk politik. Monas avgång var väntad, men inte att SD skulle komma in i riksdagen. Med efter det som hänt, känns det som om nästa år kommer att bjuda på ännu fler överraskningar. De Nya Moderaterna, styrkt av de senaste opinionsundersökningarna, börjar bli minst sagt styva i korken. Eftersom högmod brukar gå före fall, kan man räkna med att det kommer att hända oväntade saker.

   De underliggande problemen i den svenska ekonomin, är betydligt större än vad regeringen vill ge sken av. Faktum är att på grund av överkonsumtion, halkar en stor del av befolkningen just nu fram på lerfötter. Möjligheten att komma högre upp är därför obefintlig, men risken att börja halka utför, ökar för varje dag.

   Ingen rök utan eld, brukar man säga, därför ska bankekonomers och Riksbankens uttalande om den hysteriska fastighetsmarknaden tas på största allvar. Även vår finansminister börjar se blek ut, om fastighetsbubblan spricker, blir det en sjujäkla smäll, inte minst för staten.

   Senast förra nyåret, sa den Spanska presidenten att framtiden såg ljus ut, trots att det redan då signalerades att allt inte stod rätt till. På mindre än ett år var krisen ett faktum, massvis med människor har fått gå från hus och hem och arbetslösheten ligger runt tjugo procent.

   Varför jag drar upp Spanien som exempel, beror på att för bara ett år sedan, tyckte goda vänner på Gran Canaria synd om oss. Den svenska kronan sågs som en skräpvaluta, det var dyrt att turista därnere. Nu är läget ett annat, euron tappar i värde och kronan är guld värd, när vi åker ner i nyårshelgen.

   Vad jag menar är, att det inte går att lita på vad regeringar säger. I det längsta värnar de om sin egen ställning och hoppats att allt obehagligt ska blåsa förbi. Även i Spanien fanns en fastighetsbubbla som inte sågs som något problem, visst känner vi igen oss. Det har ingen betydelse hur mycket regeringens företrädare skryter om hur duktiga de är, det är den globala värld vi lever i, som bestämmer spelreglerna.

   För vår finansminister är det verkligen ett dilemma, hur gör man med en överhettad konsumtion? Alla åtstramningar kommer att påverka konsumtionen och därmed även statens finanser. De åtgärder som ska dämpa köplusten av fastigheter och kreditköp av lyxvaror är räntor och krav på amorteringar, båda sakerna kommer att påverka den ekonomiska tillväxten. Om statens inkomster minskar, finns bara ett sätt att lindra inkomstbortfallet, att spara in på fasta utgifter.

   Varför vi alltid hamnar på efterkälken, är ett fenomen jag aldrig lyckats klura ut vad det beror på. Men faktum är att när andra länder tagit sig ur ett problem, är det vår tur att drabbas. Naturligtvis beror det till stor del på att vi som är ett exportberoende land drabbas, när nedskärningar görs i andra länder. Det är ingenting vi kan göra någonting åt, annat än att förebygga genom inbesparingar av de offentliga kostnaderna redan nu.

   När det gäller den globala uppvärmningen har det vidtagits åtgärder som ska rädda vår miljö, det får mig att tro att de makthavande börjat i fel ända. Om inte landets invånare mår bra, får miljön stryk, se bara på de fattiga länderna. Det ständiga tjatet om en global uppvärmning har gjort att SJ, kommuner med flera, redan tagit ut framtiden i förskott. Varför avsätta pengar till exempelvis underhåll och snöröjning, när vi inte kommer att ha någon snö och kyla.

    Kanske blir det så om femtio år, men fram till dess får vi vara beredda på överraskningar. Vad det hela handlar om är inte ens kvalificerade gissningar, FN:s klimatpanel har till och med klarat av att göra hårresande missbedömningar om hur fort glaciärer smälter.

   Antagligen har kärnkraftverkens ledningar invaggats i samma falska säkerhet och inte gjort sina reparationer under den tid av året elkraften minst behövs. Men det är inte bara vädret som ställer till problem, de politiska besluten ställer till större oreda än vad vädret kan göra.

   Det är ett välkänt faktum att de flesta människor måste se för att kunna tro, men vad ska människorna tro på när vi fått en ny vargavinter? Knappast att vi står inför en global uppvärmning, snarare att vi går mot en ny istid. Vad händer med vårt miljötänkande, om folk inte längre tror på de förutsägelser som präglat politiska beslut under flera år? Tänk om det visar att alla försök att förhindra en global uppvärmning, istället får en rakt motsatt effekt?

   En dag kommer de politiska makthavarna att ställas inför ett val som borde vara enkelt, nämligen att välja mellan att försöka rädda invånarna eller vår miljö. Naturligtvis måste politikerna prioritera människornas väl och ve, före vår miljö, utrotningshotade rovdjur eller sig själva. Det är bråttom, för omvärlden väntar inte på vad vi håller på med att besluta om i vår lilla sandlåda. Inte känner omvärlden någon empati för oss heller, vi får själva stå vårt kast.

   Våra politikers existens vilar på kommande beslut, men det har nog inte gått upp för våra så kallade folkvalda än. Det finns många katastrofer som väntar runt hörnet, det gäller att välja vilken eller vilka katastrofer, de politiska makthavarna absolut vill undvika.

   Inga träd får växa till himlen i vår lilla stad, men det gäller alldeles säkert i hela vårt land. Att ha en liten del av folket bakom sig, ger inte mandat att styra efter eget huvud, det misstaget gjorde Göran Persson. De Nya Moderaterna bör nog bli lite mer ödmjuka, valutgången drog bort det skyddsnät som funnits. Balanserar man på slak lina, måste man hålla tungan rätt i munnen.

   God Jul och Gott Nytt År!

Av Sven-Erik Hemlin - 19 december 2010 09:38

Eftersom det snart är jul, tänker jag inte hacka på politiker i dag. Nåja, lite kanske, men inte mycket. Anledningen till att jag satte mig ner för att skriva är att jag haft storstädning bland mina böcker inför julen. Jag har så fruktansvärt svårt att göra mig av med böcker, jag kan ju få för mig att läsa dem igen. Frugan har i alla fall lovat att jag får magasinera de som jag inte kommer att läsa inom överskådlig tid på vinden. Det blir väl min dotter och barnbarnen som får avgöra, om de kommer att slängas eller inte.

   Man vet aldrig när man kan behöva, eller känner lust att läsa om en bok. I slutet av femtiotalet, fick jag en liten tunn bok utgiven av bokklubben Svalan. Den var skriven av Ivar Lo-Johansson och hade titeln, Att skriva en roman. Av en händelse började jag titta i den och kunde sedan inte släppa boken. Efter att ha läst den för antagligen tionde gången under de här åren, började jag fundera över om arbetsmetoderna för skrivandet, ändrats de senaste sextio åren.

   Visst har arbetsmetoderna förändrats, förr totades manuskripten ihop för hand och renskrevs av författaren själv eller någon annan. Skrivandet följde ett eget recept, att snegla på vad andra skrivit var visserligen lärorikt, men samtidigt kunde det påverka det egna skrivandet negativt. Sammas sak gäller även nu, men det gäller också att hitta sin egen författarröst, att härma andra ger aldrig något bra resultat.

   Tiden då våra dåtida författare skapade sina klassiker, var inte skrivmaskiner ens att tänka på för de flesta. Dels var de för dyra, men också alldeles för tunga att släpa med sig, papper och penna var lättare att ha i fickan. Tankar kommer och går, det är lätt hänt att tankarna skingras innan man kommer hem och skriva ner det som plötsligt dykt upp i huvudet.

   Det finns säkert fler än jag, som alltid har en anteckningsbok i fickan för att anteckna det som dyker upp, men det är antagligen gammalmodigt. Nu har nästan alla en liten bärbar dator med sig överallt, som de kan fälla upp locket på och skriva.

   Det finns enorma fördelar med inte bara en dator, utan också dagens ordbehandlingsprogram. Visserligen kan rättstavningen i programmen ge minst sagt underliga förslag, men är ändå till stor hjälp vid skrivandet för den som är osäker. Eftersom även synonymer finns bara en knapptryckning bort, borde det vara hur enkelt som helst att skriva någonting som kan intressera andra.

    Men det är det inte. Ingenting kan ersätta den egna fantasin och om den inte vill samarbeta, är det näst intill omöjligt att slutföra arbetet med en novell, följetong eller en roman. De skrivarkurser som blivit så populära, ger bara ett recept på uppbyggnaden av en roman, resten måste finnas innanför pannbenet. Det betyder att alla ingredienser finns, men det gäller att göra någonting av dem också.

   För alla de med författardrömmar (ja, de flesta i alla fall), är en bästsäljare som inbringar massvis med pengar som hägrar. Naturligtvis skrevs även böcker för runt sextio år sedan för att inbringa pengar till författaren, men mest för att kunna fortsätta ha råd att skriva. Dagens ”författare”, ser skrivandet som en möjlighet att bli rik. Att det är svårt, bevisas av att endast ett fåtal lyckas.

   Men utmaningen finns där och det är därför inte förvånande, att det finns många unga som intresserat sig för att skriva. Jag har träffat några och de brinner verkligen för att berätta hur de upplever vårt välfärdssamhälle. På sätt och vis är ju det precis vad Ivar Lo-Johansson med flera gjorde, de berättade om den fattigdom och elände vi hade en gång i vårt land.

   Problemet är att läsarna blir allt färre för varje år. Naturligtvis kan det bero på att allt fler ungdomar har läs- och skrivsvårigheter, men även många av de som kan läsa, väljer bort att läsa böcker. De har inte tid helt enkelt, och tid räknas numera i pengar.

   De gamla författarna hade betydligt lättare att fånga upp läsare, vårt land var ju mitt uppe i folkbildningens tidevarv. Dagens ungdom har aldrig fått läsandet i blodet, det är musik och dataspel som gäller. Men går man tillbaka ända till skolreformen i slutet på sextiotalet, inser man att det hela började redan då.

    Många av dagens föräldrar påverkades av skolreformen, men även vårt samhälles förändring till att allt började handla om politik. Till och med de som läst tidigare, tappade sugen under sjuttiotalet på grund av de samhällsromaner som skrevs. De politiska budskapen i böckerna tog inte bara död på läsglädjen, kultur började ses med misstro bland folk i gemen. Det är kanske förklaringen till, att inte läsandet gått i arv och att intresset för kultur minskat bland ”vanligt” folk.

   Läste för någon dag sedan att ungdomar runt femton år, inte är intresserade av att läsa böcker. Det är en svår ålder, pubertetsproblemen överskuggar allt annat. Men det är också väldigt få böcker som vänder sig till dessa ungdomar, speciellt då pojkar. I min ungdom fanns 25 öres deckare som sällan översteg 50 sidor, perfekt att smygläsa under tråkiga lektioner och på raster.

   Steget mellan serietidningar och tunna äventyrliga berättelser är inte stort kan man tycks, men blir det tyvärr när sidantalet blir fyra gånger så många. För att locka till sig en ung läsekrets i dagens läge, måste tröskeln vara så låg som möjligt, det vill säga berättelser som är korta och lättlästa, skrivna med ett enkelt språk. Förhoppningsvis finns någon som tar det som en utmaning, för att skriva med ett enkelt språk, är sannerligen inte lätt.

   Vad man kan se står vi inför en nedskrotning av kultur i alla dess former, det har redan börjar i de länder som nu kämpar med näbbar och klor för att få balans i statsfinanserna. Det kommer inte att ta död på kulturen, snarare kommer det att stärka behovet. Med de tekniker som finns tillgängliga i dag, kommer kultur att spridas utan kommersiellt stöd och förhoppningsvis, förlöjliga de politiska makthavarna.

   Om det är någonting de politiska makthavarna är livrädda för, är det att framstå som löjliga figurer som folk skrattar åt. Varför inte redan nu börja med att försöka placera ut bananskal för våra politiker att halka på. Pennan (eller datorn) är ett fruktat vapen, det är därför de intellektuella rensas ut först av diktatorer. Man kan se tendenser till politiska försök att ta ifrån oss yttrandefriheten även i vårt land, det betyder att vår demokrati, sannerligen inte är mycket att hurra över.

Av Sven-Erik Hemlin - 18 december 2010 07:31

Måste skriva av mig det som funnits i huvudet en tid. Träffar alltid folk med åsikter på stan, men de som försvarat sossarna blir allt färre. Någonting har gått snett för partiet, det är de flesta överens om, därför blir det de ledande inom partiet som klandras.

   Det var många gamla gråsossar i vårt lilla brukssamhälle, som fick kaffet i vrångstrupen efter Mona Sahlins avskedstal. Ändå luftade Mona bara misstagen som gjorts vid årets valrörelse, de gamla synderna tog hon inte upp. Partiets ledande har aldrig erkänt några misstag, men förr eller senare brukar sådana saker dyka upp, och nu tycks sossarna bli överkörda av de gamla misstagen.

   En gång för länge sedan skapade partiet ett samhällssystem, som var skräddarsytt för partiet och dess fortlevnad som maktfaktor. Nu, i eftertankens kranka blekhet, har åtminstone en del av dem, fattat att de prackat på invånarna en massa saker, de inte velat ha.

   Det hela försvarades med att det var en demokratifråga, alla baslut fattades i demokratisk ordning. De fantastiska reformerna, som bidragstagarna själva fick betala, utmålades som om pengarna togs ur de styrandes egna fickor. Jodå, myten levde kvar längre än man kan tro. Det är först på senare år, som det hela har genomskådats av de gamla trogna väljarna.

   Upprepning är ett effektivt sätt att sätta fokus på någonting och invånarna fick sig ständigt itutad att vi måste vara solidariska med varandra. Vem eller vilka invånarna skulle vara solidariska med, var någonting det aldrig gavs ett svar på. Men varje valrörelse drogs samma vals, att låglönegrupperna och de sämst ställda skulle bli rikligt belönade om de röstade rätt, det vill säga på sossarna.

   Att politikerna själva inte alls kände sig tvingade att vara solidariska, det var ingenting invånarna skulle bry sig om. Av den anledningen har de makthavande låtit förtrogna sätta deras löner och förmåner, det kallas tjänster och gentjänster, men allt har skett på skattebetalarnas bekostnad.

   Men det största misstaget sossarna gjort har ändå varit kopplingen till LO, som i princip haft vetorätt när förslag lagts fram som varit kontroversiella, men nödvändiga för landet. Många av LO:s medlemmar sympatiserar inte med sossarna, men tvingas ändå se sina pengar stödja ett parti de inte alls gillar. Inte undra på att både LO och partiet går kräftgång.

   Det som varit ett stort problem för sossarna, har varit att de aldrig tagit reda på vad de trogna väljarna verkligen haft behov av. Partiets hjärtefrågor har hela tiden varit vägledande för de beslut som fattats, de har inte stämt överens med vad gräsrötterna sett som viktigast. Hur trovärdigheten ska kunna återupprättas är svårt att se.

   Det system sossarna skapade är så cementerat, att även den nuvarande regeringen följer samma spår. Arbetslinjen kanske ses som en framgång just nu, men det sker till priset av mänskligt lidande. Det är inte människorna som måste rätta sig efter samhällssystemet, det måste anpassas till människorna, eftersom det är de som bekostar det hela.

   Just nu agerar regeringen på samma sätt som sossarna gjort under alla år, de vet bäst vad folket behöver. Ser man tillbaka på alla politiska misstag, är det bevis nog att de politiska besluten, inte alls är samma sak som folket ville ha det. Man kan säga att politiska makthavare ytterst sällan är i takt med tiden, verkligheten ligger alltid steget före.

   Den politiska styrningen av vårt samhälle leder oss mot undergång, någon annan slutsats går det inte att dra. Samma sak gäller EU i dess nuvarande form, eftersom invånarna i medlemsländerna blir allt mer skeptiska till vad EU kan göra för dem. För de länder som i princip bara fått ökad standard genom EU-bidrag och inte av egen kraft, ser det sannerligen mörkt ut.

   När det mörknar ute i Europa, sänker sig skymningen även över vårt land. 

Av Sven-Erik Hemlin - 10 december 2010 07:13

Ett återfall igen, vaknade före fem. Förhoppningsvis ska det inte bli en vana. Ja, både vad gäller att vakna tidigt och sätta mig ner och skriva. Men det börjar hända saker i riksdagen, det var sannerligen på tiden.

   Regeringen fick på tafsen vid omröstningen, det var uppiggande. Jösses, vilken dålig förlorare vår statsminister tycks vara. Varför ska oppositionspartierna ta ansvar för hur SD röstar? Det är faktiskt moderaterna som satt ribban för att det måste sparas in på saker, som kostar invånarna pengar. Dessutom är det sittande regering som påtalat alla missförhållanden inom sjukförsäkringssystemet och a-kassan. Den borgerliga alliansen har däremot inte snålat med att förstärka sin maktposition. Nu skipades rättvisa, så ser nog de flesta det som hände.

   Hur många som fått lida av den politik som förts de senaste fyra åren är svår att överblicka, men många tragedier har utspelats på grund av politiska beslut. Det pratas om samhällsklyftor har skapats, men de har funnits i många år. Med det politiska system vi har, kommer det aldrig att bli ett rättvist och mänskligt samhälle.

   Men det finns en ljusglimt, SD har visat att med ett budskap de flesta kan förstå och sympatisera med, går det att locka väljare. Skulle inte förvåna mig om ett nytt parti växer fram till nästa val och ställer till det för de etablerade. Ja, om det inte blir nyval redan under nästa år, förstås.

  De eftergifter C, FP och KD tvingas till, gynnar knappast dessa småpartier. För sympatisörerna räcker det inte att deras företrädare får sola sig i glansen, de vill att deras hjärtefrågor ska drivas igenom. Även om FP har rätt när det gäller skolan, att den är bedrövlig, har de inte hittat rätt utgångspunkt att förändra den.

  Det första som borde hända med skolan, är att staten tar över ansvaret, annars riskerar det hela att bli ett fiasko. Alldeles för många kockar blir inblandade och resultatet blir också därefter. På något underligt sätt liknar vårt skolväsende SJ, som tycks leva kvar i sextiotalet. Det blev helt andra saker som prioriterades, allt blev politik. Inte ens gamla sossar minns vad det var som skulle prioriteras, det blev flum av allting.

   Tyvärr är det inte bara våra järnvägar som det duttats med, se bara på vårt vägnät hur nerslitet det är. Vad jag kan förstå är det nu för sent att tigga EU om pengar för att rusta upp vår infrastruktur, som många andra länder gjort. Men det är klart, de länder som fått hjälp har aldrig skrutit med sin plånbok, som vårt land gjort. Man ska aldrig skryta över sin egen plånbok, då blir den bara tunnare.

   Med tanke på hur många människor behandlas sedan förändringens vind svept över vårt land, känns det vemodigt. Att det nu ska sparas in trehundra miljoner på regeringskansliet är bara en droppe i havet, det går att spara in mycket mer. Vi kan utan att det påverkar invånarna skära ner riksdagens ledamöter till hälften, samma sak inom kommuner och landsting. Först då kommer vår så omtalade demokrati att fungera.

   Ska verkligen vårt land behöva se ut som det gör? Vi ska inte behöva ha skola, vård och omsorg i kris, vi är ju ett rikt land. Eller är det bara på papperet?Människor ska inte behöva komma i kläm när det gäller våra så viktiga grundstenar. Ändå är det de svaga grupperna som drabbas hela tiden. På sätt och vis önskar jag, att jag varit en övertygad moderat, då hade jag inte behövt bry mig om andra människors känslor eller elände.

   Till vår statsminister och de övriga i regeringen vill jag bara säga efter nederlaget vid omröstningen: Välkomna till verkligheten. Nu är det dags att ställa undan de dyra skorna och börja tassa fram i ullstrumpor. Det gäller att blidka inte bara SD, utan alla invånare i vårt lilla hemvävda land.

Av Sven-Erik Hemlin - 8 december 2010 07:24

Sandviken är en märklig stad på många sätt, inte minst när det gäller politiskt ställningstagande. De allra flesta som är runt sextio år och uppåt, präglades av föräldrarna att rösta på sossarna och har så gjort under alla år. Men för runt tio år sedan började det hända saker och sossarna började tappa sympatisörer.

   Till stor del berodde det säkert på den dåvarande kommunledningen som körde sitt eget race och inte brydde sig ett dugg om invånarna. Faktum är att kommunens ledande inte brydde sig om gällande lagar heller, det var lagarna det var fel på. Kommunledningens agerande fick missnöjet att växa sig allt starkare, det var invånarnas framtida skattepengar som sattes på spel.

   Att politiker inte står högt i kurs, är ingen väl bevarad hemlighet bland ”vanligt” folk. Men det har kanske inte nått våra så kallade folkvaldas öron. Eller så lyssnar de helt enkelt inte vad som sägs, de har fullt upp med det som händer inom deras egna lilla värld.

   Men efter valet har deras lilla värld ruskats om, nu måste det forna stora partiet kämpa med näbbar och klor för att få behålla makten. Och värre kommer det säkert att bli, det jäser bland befolkningen, inte minst bland de äldre.

   På samma sätt som landet i övrigt, är det invandringen som diskuteras. Att det öppet börjat diskuteras beror naturligtvis på SD, ett parti som dragit skam över vårt land, om man ska tro de etablerade partierna. Folk på gatan däremot ser SD som en räddare av vår demokrati, det hörde jag själv en gammal man säga för ett tag sedan.

   Naturligtvis frågade jag honom varför, i mina öron lät det minst sagt underligt. Han förklarade sin ståndpunkt med att om ett stort antal av väljarna röstar på ett parti, ska det respekteras av alla inblandade. Som det nu är sa han, mobbas (i en del fall idiotförklaras) alla de som lagt sin röst på SD, det har ingenting med demokrati att göra.

   Tänker man efter är det ju faktiskt så, att SD valts in i riksdag, kommuner och landsting av en väldigt stor grupp väljare. Om det så bara är en enda sak SD lockar sympatisörer med, verkar det vara tillräckligt. Istället för att nedvärdera de väljare som lagt sin röst på SD, borde de etablerade partierna titta närmare på vad det var som lockade väljarna.

   Nåja, tillbaka till den gamle mannen. Jag är inte rasist, sa han, men det börjar bli alldeles för många invandrare i vår lilla stad. Vissa dagar är det så många invandrare på gatorna, att man tror sig ha hamnat i ett annat land. Jag kunde bara ge honom rätt, Sandviken är i dag oigenkännligt för de äldre.

   Eftersom vi har yttrandefrihet i landet (än så länge i alla fall), är det möjligt att smutskasta politiska motståndare i våra media. Lite grävande journalistik kan leta fram smaskiga saker, men det är vardagsmat i vårt land numera. Inte ens Kungafamiljen går säker. Men när det gäller invandrare däremot, gäller helt andra regler vad som får skrivas och sägas i våra media. Varför får man en känsla av, att en större skandal än Kungens eskapader skulle hamna i rampljuset?

    Det som sagts och skrivits om SD har inte skadat partiet, snare har det haft en rakt motsatt effekt. Men det är ju så att även negativa saker, fungerar alldeles utmärkt som en form av reklam. Numera syns verkligen SD, på grund av alla negativa uttalanden och skriverier. De behöver inte ens föra fram sina åsikter längre, det gör de andra partierna åt dem.

   Vad SD har att komma med är egentligen ett lättfattligt budskap, om hur de vill att vårt land ska se ut i framtiden. Det är mer än man kan säga om de övriga partierna. Vad SD dessutom gör, är att tala till svenska folket på svenskarnas språk, inte det fikonspråk som används av övriga partier. De försöker inte linda in sitt budskap, utan pang på rödbetan bara.

   I grunden är vi svenskar ett enkelt folk med enkla vanor, dessutom dåligt utbildade i förhållande till många andra länder. Vad som är orsaken finns det många teorier om, kanske är det så enkelt att svenska folket blivit dummare. Om så är fallet, måste det bero på den medvetna politiska satsningen på det som i folkmun fått namnet flumskola. Antagligen ligger det därför i tiden, att de politiska budskapen ska vara enkla och lättförståeliga, för att de ska nå fram.

   Grogrunden för ett missnöje mot hur politiska beslut kör över invånarna finns det gott om. Kanske är det så att SD fått en massa missnöjesröster, men det visar i så fall, hur allvarlig den politiska krisen är. Det visar att övriga partier inte vågar ta i en het potatis eftersom de kan bränna fingrarna. Det finns många saker som är tabubelagda inom svensk politik för den som vill vara politiskt korrekt, vilket tydligen inte SD är.

   För mig är det hela rena rama hyckleriet, det finns massvis med människor i vårt land som är kritiska mot vår invandringspolitik. Vad som måste till för att rensa luften, är därför att invandringen tas upp till debatt, både i riksdagen och i våra media. De styrande måste ge besked om hur mycket det kostar, att ta hand om alla flyktingar som vill hit. Likaså måste invånarna få svar på om det finns några fördelar med invandringen, vilka de är och varför vår omvärld inte har samma syn.

   Just ifrågasättandet om på vilket sätt invandringen är bra för vårt land, är vad SD lockat till sig alla de, som upplevt invandringen som någonting negativt. Det politiska etablissemanget har hela tiden ansett att de inte behövt gå i svaromål, invånarna måste finna sig i att den politiska linjen är den rätta. Varför ska svenska folket bry sin hjärna med någonting de inte begriper sig på, det är så många tolkar tystnaden kring invandringen.

   Eftersom de folkvalda egentligen inte har betalt för att tänka i egna banor, utan ska koncentrera sig på att utföra invånarnas önskningar, är det hela en demokratifråga. För visst är det väl så en demokrati ska fungera?

   Risken finns antagligen att jag stämplas som rasist efter det här, ändå är det jag skrivit i dag, det som diskuteras på arbetsplatser, på gator och i hemmen. Om inte en debatt om invandringen kommer igång med det snaraste, kommer SD att växa ytterligare. Det är bara att lyssna på vad ”vanligt” folk har att säga, att lyssna på rövslickarna inom de etablerade politiska partierna, är knappast rätt väg att gå.

   Mona Sahlin utdelade en saftig kritik mot de mäktiga inom partiet, det behövs fler som ryter till. Det är inte bara sossarna som måste anpassa sig till verkligheten, det gäller alla övriga politiska partier.

Av Sven-Erik Hemlin - 6 december 2010 11:18

Det är inte bra att tänka för mycket, man blir så lätt nostalgisk. För visst är det så, att när det är som jäkligast, känns det tryggare att dagdrömma om en helt annan värld. Men även om det kan upplevas som att det var bättre förr, hjälper inte det när nuets vardagseländes elände tränger sig på.

   Vi bör ju vara medvetna om att ingen kommer ifrån den här världen levande, det är ett sorgligt faktum. Vad vi än strävar efter, finns inte en chans att få ha det kvar. Så varför jagar vi ständigt någonting, som vi en dag inte har någon glädje av? Varför är vi inte vara nöjda med det vi har och passar på att njuta av den korta tid vi finns till?

   Antagligen finns det i våra gener att ständigt önska både det ena och andra. Men det är ett känt faktum att den största olycka någon kan råka ut för, är att få sina önskningar uppfyllda. Utan drömmar och förhoppningar, skulle antagligen världen se helt annorlunda ut.

   Politik handlar om att hålla drömmar vid liv och tyvärr, även späda på med lite extra. Människorna måste känna sig motiverade, att betala skatter och avgifter som ska hålla vårt välfärdssamhälle vid liv. Just nu premieras de som jobbar med lägre skatt, men det får tyvärr betalas av de som inte jobbar på ena eller andra sättet.

   Tanken i sig är det väl inget fel på, vi har betalat alldeles för höga skatter under åren. Sorgligt nog formades vårt samhällssystem på så sätt att en hundring extra i skatt, skulle ge en tjuga tillbaka i form av bidrag. Systemet hade sina brister och de flesta fick ingenting alls tillbaka.

   Men det nuvarande jobbavdraget, kan ändå bara mest liknas vid konstgjord andning, för luften håller på att gå ur de flesta. För att det hela ska gå ihop, krävs inbesparingar, men det beror ju på vad man sparar in på också. Förslaget om att spara in på regeringskansliet med några hundra miljoner, kan bara ses som ett första steg.

   För att överleva nästa stora kris, måste den offentliga sektorn bantas rejält. Vi kommer inte att ha råd med en alldeles för stor byråkrati, som till största delen avlönas med skattemedel. Det gäller att städa uppifrån för att det hela ska fungera, om inte kommer toppen att falla i alla fall den dag inte pengarna räcker till.

   De stora företagen förbereder sig på nästa kris, de är medvetna om att det uppsving vi har för närvarande, är någonting som snabbt kan bli en djupdykning. En stor del av svenska folket gör tvärtemot, skuldsätter sig upp över öronen. Jag kan förstå vår finansministers oro och förtäckta hot att den här gången, får bankerna stå sitt eget kast och förstatligas.

   Många har i dag hus och bostadsrätter som inte täcker skulden, om fastighetsbubblan spricker. Sannolikheten att den ska spricka, växer för varje dag. Framtiden är ju vad vi själva gör den till med utgångspunkt från nuet. Det är bara att hålla tummarna att de beslut som fattas, stämmer överens med det som komma skall. Vår framtid hänger med andra ord på chanstagningar och det bådar inte gott inför de närmaste åren.

   Man bör snarast slå bort tanken, att otrevliga saker bara händer andra och inte oss, eftersom vårt land är lika sårbart, som de länder som nu hamnat i kris.

Av Sven-Erik Hemlin - 3 december 2010 08:30

Bara 7 grader kallt i dag, men det känns ändå inte lockande att gå ut. Jag känner mig minst sagt kluven, när det gäller den globala uppvärmningen. Ska man se det kalla och snöiga vädret som en framgång för bekämpandet av uppvärmningen, eller är det Moder Natur, som visar vem som bestämmer? Lyssnar man på vad experterna har att säga, blir man inte ett dugg klokare.

   Går man tillbaka i tiden och granskar de saker som det lagts både tid och pengar på att rädda, blir man orolig. I en del fall har det lyckats över förväntan, men tyvärr påverkat människors vardagssituation. Sälarna i Bottenviken räddades, men är på väg att ta död på kustfiskarna. Kommer försöket att rädda utrotningshotade rovdjur att orsaka glesbygdsdöd? Risken finns eftersom ingen lyssnar på glesbygdsbefolkningens protester där vargreviren finns, de som klagar ses mest som ett irritationsmoment hos de styrande.

   Vad som än ska räddas, verkar det som att det slår tillbaka mot människan och det kan väl knappast vara meningen. Risken finns alltså att en räddningsaktion som går snett, en dag utrotar människan.

Miljökämpar vill att vi ska lära oss leva med naturen och på naturens villkor. Låter vackert, men är det möjligt? För att den drömmen ska bli verklighet, innebär det att vi måste ta ett stort steg tillbaka, men hur många är villiga att göra det. Vad jag kan förstå skulle enda möjligheten vara att avskaffa pengar som betalmedel. Det skulle tvinga människorna att ägna sig åt självhushållning och byteshandel.

   Jag håller inte för otroligt att vi kanske tvingas till att ändra vårt sätt att leva, men går det för fort, kommer miljarder människor att dö av svält. Vad det hela handlar om i vår moderna värld är att vi får ta det som det kommer. Den som försöker tvinga fram en förändring, kommer att få obehagliga överraskningar.

   Frågan är om vi redan nu pressar på alldeles för hårt, ett bakslag kan komma snabbare än vad vi kan tänka oss. När det gäller vår miljö, är det bara ett fåtal länder som verkligen försöker göra den bättre, men de stora folkrika länderna, ser i första hand till att deras invånare överlever de närmaste åren. I och för sig alldeles riktigt, eftersom invånarna är ett lands garant för att det ska överleva.

   Tyvärr glöms människan alldeles för ofta bort vid politiska beslut, vilket naturligtvis kommer att straffa sig framöver. Behandlas människor omänskligt, ger de tillbaka med samma mynt. Den regering som inte ser till att invånarna mår bra, kommer inte heller att tillåtas regera vidare.

   Vår nuvarande regering som styrs hårt av moderaterna, är dömd att falla sönder och samman, eftersom de inte har svaret på, vad som är bäst för invånarna som helhet. De borgerliga partierna FP, KD och Centern, men även MP som blivit partiet i ingenmansland, måste profilera sig i kontrast till moderaterna. Med moderaterna som huvudmotståndare, är en allians mellan S, FP, KD, C och MP inte alls otänkbar. I grunden har dessa partiers ideologier mer gemensamt, än vad första anblicken ger sken av. Ja, det vill säga om S går tillbaka till sina grundvärderingar och inser att de längre inte är det största partiet.

   Människors drömmar om framtiden, stämmer inte alls överens med de politiska målen. Vad vill de flesta ha, egentligen? Läser man bloggar som unga skrivit, är det trygghet de söker. Samma sak med äldre människor. Det bevisar att ett samhälle som förändras alldeles för fort, också skapar otrygghet.

   Jag minns inte sammanhanget, jag har bara skrivit ner ett längre citat för länge sedan, som stämmer bra in på dagens Moderater och dess ledning. Vissa anklagar dem för att ha blivit styva i korken och det ligger nära till hands. Kanske borde de tänka till och försöka bli lite ödmjuka.

   Hursomhelst lyder det jag skrivit ner: Har vi makt över någon, eller skapat ett beroende, ligger maktspråkets frestelse nära. Varje tvångshandling kränker medmänniskans medfödda och oåterkalleliga rätt som individ. Att missbruka övertag mot en annans övertygelse eller särart betyder därtill att invalidisera hans livsduglighet och spänna en fjäder som slår tillbaka. Samlevnadens riddarregel är: ju större makt, desto varsammare händer.

   Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Det slog tillbaka mot socialdemokratin, så det kommer att hända igen. Makt går lätt över i maktmissbruk, det gäller därför för invånarna, att visa vem som bestämmer.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards