På något sätt har det känts som att jag skrivit mina bloggar i väntan på tidningen. Idag sov jag så länge att tidningen hann komma tack vare Let’s Dance som ställde till att jag inte kunde somna. Imponerande att se världens starkaste man så lätt på foten, den stackars Laila var bättre men hon sänder ut negativa vibbar (som ungdomarna säger), antagligen därför gick hon inte hem hos svenska folket.

Men det var inte det som gjorde det svårt att somna, jag lade mig senare än jag brukar göra.Vanans makt är stor brukar man säga och visst är det så. De flesta av oss är vanemänniskor och har rutiner som följs utan att tänka på det. Men så ändras rutinerna och ställer allt på huvudet. Den lilla med ett trearmat spjut i näven och horn i pannan sätter sig på axeln och talar om för oss att nu börjar det bli alldeles åt helsike. Händer det ofta får man själv horn i pannan och sprutar eld.

Det har naturligtvis att göra med att vi tar allting för givet, så har det ju alltid varit och så vill man att det ska förbli. Förändringar påverkar oss mer än vi vill erkänna, därför måste förändringar komma med små steg i taget.

När alliansen tog över makten förbisåg de i sin iver att förändra hur det kunde påverka folket på ett sätt de knappast kan ha tänkt sig. Det var bråttom att som hundar pinka revir för att markera inmutningen. Jobblinjen, a-kassan och flummiga regler och omorganisering inom Försäkringskassan ställde till det för ett helt folk. Tyvärr glömde alliansregeringen att dra upp byxorna när de pinkat färdigt och då får man gå med ändan bar.

Jag kan förstå anledningen till alliansens brådska, alla måste jobba för att kunna försörja den enorma mängd byråkrater, administratörer och pappersvändare som finns inom den offentliga sektorn. Men det räcker inte med det, lägger man till alla pensioner föredettingar inom byråkratin och politiken erhåller varje år, rör det sig om svindlande belopp som betalas ut av skattebetalarnas pengar.

Ingenting hade kunnat komma mer ovälkommet än finanskrisen och lågkonjunkturen som regeringen inte räknat med. Inte bara arbetslösheten kommer att bita regeringen när de står med ändan bar, de som utförsäkrats och förklarats friska trots sjukdom kommer säkert en dag med lavemangsprutan och trycker in den i baken. Den skiten kommer att lukta, var så säker.

Man brukar säga att om Amerika får snuva får vi lunginflammation något år efter. Varför vi drabbas senare har jag aldrig fått klart för mig. Den dag det vänder kommer vi antagligen också att ligga en bit på efterkälken, det fungerar så med vårt land. Vi behöver med andra ord all draghjälp vi kan få av andra länder, själva kan vi inte ta oss ur den kris vi befinner oss i.

Våra politiker och byråkrater tycks älska statistik, men hur ska man kunna ta hjälp av det som varit när staplar och tårtbitar inte stämmer med verkligheten? Ingen kan förutsäga hur verkligheten ser ut om några år, återstår bara att gissa. Det har för all del gjorts förr när politiska beslut fattats, men nu gäller det en hel nations överlevnad.

Det finns inget utrymme för misstag, inte heller att ingjuta förhoppningar som inte kan infrias. Med en valuta i klass med den Polska zlotyn och en opposition som tror att den är guld värd och ramlar ner från skyn, har vi nu även fått en Polsk riksdag på halsen.

Jag vill minnas att Winston Churchill, som hyllats för sina insatser under andra världskriget efter sitt oväntade valnederlag sa: Olyckan kallas ibland en förklädd välsignelse – den här speciella välsignelsen är ovanligt väl förklädd.