Alla inlägg under februari 2018

Av Sven-Erik Hemlin - 27 februari 2018 20:11

Det är valår och pengarna rullar som vanligt för att stryka invånarna medhårs. Tyvärr är det invånarnas pengar som det nu sätts sprätt på, men knappast på vad invånarna egentligen behöver. Pengar till sjukvården, till polisen, ja allt det tidigare sparats in på måste nu få sin bit av kakan. Till och med fattigpensionärerna ska lyftas upp or dyn och inget fel i det, det är ju vad dessa människor betalt skatt för till och med efter de gått i pension.


Det blev rejält fel när det gäller de sämst ställda pensionärerna, deras påslag har redan ätits upp av hyreshöjningar och ökade matpriser. I bästa fall går de bara ett par hundra back per månad i år, men med ökande inflation kan det bli ytterligare ett par hundra. För många gäller att ladda upp med havregryn, för att kunna stilla hungern fram till de sista dagarna före nästa pensionsutbetalning


Gruppen med pensionärer har växt sig stor, trots att köerna inom vården gjort att många i förtid fått lämna jordelivet. Om det är medvetet att på sikt få ner medellivslängden genom Försäkringskassans hårdare regler är svårt att säga, men visst kommer det att visa sig så småningom.


Den enorma flyktinginvasionen var verkligen ett streck i räkningen för våra politiker, de har säkert läst eller hört rapporter om att vi måste bli färre, inte fler. Det har naturligtvis att göra med att om någonting händer ute i världen, ligger vårt land verkligen illa till. Maten kommer helt enkelt inte att räcka till, eftersom vår självhushållning inte är vad den borde vara.


Ett land behöver människor som producerar livsmedel, men det finns inte många kvar av dem. I glesbygder finns fortfarande möjligheten att odla för egen del, men i storstäder skulle hyllorna i affärerna gapa tomma efter bara några dagar om importen sinar.


Vi måste se framåt, men ingen politiker tycks ha ägnat det en tanke, kanske dags att titta närmare på hur många nya jobb producerande av livsviktiga produkter skulle skapa. Jag har hört många klaga över att potatis och mejeriprodukter ökat i pris och tacka för det, det blir allt färre mjölkbönder och de som odlar potatis.


För att kunna producera till ett billigare pris måste staten vara behjälplig, det vill säga förenkla och minska skatterna för bönderna. Att vara bonde i dagens läge innebär att sätta sig in i vårt lands snåriga byråkrati och söka bidrag där de kan fås. Eftersom byråkraterna vet vad de har rätt till, varför inte betala ut det som ska betalas utan en massa blanketter och formulär.


Egentligen är det ju samma sak med socialbidrag och stöd av olika slag. Staten har full koll på vilka som är tvingade att leva på dessa allmosor, varför då inte förenkla och dessa människor får sina pengar varje månad utan krångel. Personalen på socialkontoren och Arbetsförmedlingen har viktigare saker att göra än att vara kontrollanter åt staten.


Ännu viktigare kommer det här att bli när de smarta datorerna och robotarna tar över de rutinmässiga jobben, det skulle inte vara helt fel om byråkrater och övriga pappersvändare omskolas till bönder. Många som stressade sitter vid datorer hela dagarna önskar säkert ett sundare och friskare liv. Ingen har frågat, så vi vet inte. Men nedlagda jordbruk och stora markytor finns det gott om i vårt avlånga land, ont om folk i glesbygderna också, för den delen.


En omflyttning av folk från storstäder skulle gynna inte bara människorna själva, utan även storstäderna som växt så de knakat i fogarna och bostadsbristen stor. Storstäder är landets motor hörde jag en politiker säga, men motorer håller inte för evigt. Det vimlar av restauranger och affärer i storstäder, så motorn består av att köpa och sälja. Någon tillverkning som är bra för landet i sin helhet finns inte.


Nu kan man höra och läsa att dagens moderna människor inte behöver några affärer för att göra sina inköp, så frågan är vad en stor del av de affärsanställda skall göra i framtiden. Så långt tycks ingen politiker ha tänkt, kanske det är dags nu. Från ett industrisamhälle övergick vårt land till att bli ett tjänstesamhälle som alla politiker verkar ha trott blint på. Men för att sälja tjänster behövs kunder med pengar och de blir färre för varje år som går.


Riksbanken och bankerna börjar oroa sig för att familjers ekonomi är intecknad för många år framöver. Just nu är det den låga räntan som gör att många klarar sig med nöd och näppe. Vad som händer om räntan höjs och staten tvingas minska ränteavdragen, kommer bilden av vårt land att ändras drastiskt.


Svårigheterna att sälja bostadsrätter trots bostadsbrist pekar på att en smärtgräns har nåtts, samtidigt som bankerna blivit försiktigare med utlåning till privatpersoner. Som jag ofta påpekat, när en vara blir för dyr säljs den inte. Det har alltså inte hänt någonting överraskande, det handlar om hur allt fungerar.


Vårt lands stora problem är att våra politiker inte alls har förstått och fortfarande inte förstår sig på hur allt fungerar. De har krånglat till istället för att förenkla och då blir det till slut kaos genom att chefer för myndigheter gör som de tror att de makthavande vill ha det. Men så var det inte tänkt säger ansvariga politiker när allting blir fel.


Ser man tillbaka har det införts saker i vårt land som har fått invånarna att gapskratta. Som det här med att införa HEN, vilket måste ses som det mest idiotiska påhitt som gjorts i vårt land. En minister med häcken full av Försäkringskassans vansinniga behandling av sjukskrivna, ville denna minister införa rökförbud på vissa platser. I Tyskland har länge funnits uttrycket dumma svenskar, men det är inte svenska folket i gemen som åsyftats, det är våra makthavande politiker.


Francis Bacon skrev en gång: Hur kan den fatta stora ting som för mycket splittrar sig genom att hänga upp sig på småsaker? Tyvärr är det så det fungerar i vårt land, de stora problemen vågar våra makthavande politiker inte ens försöka lösa. Inte för att jag tror de kan komma fram till någon lösning på vårt lands stora problem, det kan bara oerhört kunniga och kompetenta personer. Men deras medicin skulle bli alldeles för besk för hela vårt politiska etablissemang.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 februari 2018 17:07

Falska nyheter och falsk information är ingenting nytt, det har funnits i vårt land under många, många år. Många skandaler har tystats ner som falska, men i efterhand visat sig vara sanna. I många fall har makthavarna mörkat det som hänt i hopp om att det som hänt skulle falla i glömska, därför har yngre personer inte ens hört talas om att regeringar lånat eller helt enkelt konfiskerat pensionspengar.


När det varit på tapeten har tyvärr de unga "köpt" en enkel bortförklaring, som inte stämmer med verkligheten. Nu tror jag inte ens att de unga har lyssnat, de har fullt upp med annat till dess de en dag drabbas av det som det nu klagats på. Då tar det hus i helsike, men det är så dags då.


Rapporter om hur kärvt många får det som pensionär, har för många i femtioårsåldern inneburit oro inför framtiden. Allt har rullat på och bara ett fåtal har genom pensionsförsäkringar sett till att ha ett ekonomiskt tillskott när de gått i pension. Det är ju inget nytt precis att vårt pensionssystem inte är vattentätt precis. Tvärtom läcker det som ett såll och pengarna rinner snart ut i snabbare takt än de kommer in.


Av den anledningen omvärderas nu gamla reformer, ingenting är längre heligt när katastrofen lurar runt hörnet. Svenska folket tvingas förlita sig till att de politiska makthavarna vet vad de gör, och det är knappast någon tröst i bedrövelsen. De vet att efter högkonjunkturen kommer det surt efter, men de hoppas den ska hålla i sig året ut. Men det är på gång som man säger, ingenting varar för evigt.


Det gör det inte heller för de som försvarat invandring och flyktingmottagning, som säkert kommer att utses som syndabockar framöver. Orsaken till det är kostnaden, som Ingen kan i dag kan säga hur stor den kommer att bli för landets skattebetalare i slutändan. Invasionen av flyktingar har dessutom inneburit problem för många små och medelstora orter. Ett stort problem är den ökade brottsligheten, det kan inte vara en tillfällighet att den ökat.


Att kommunerna tvingats ta emot flyktingar har orsakat både irritation och vrede hos invånare på dessa orter. Det är ingen väl bevarad hemlighet att trots risken för kritiker att stämplas som rasister, talar nu folk talar öppet om de problem som uppstått. Problem som i nuläget verkar omöjliga att rätta till.


Naturligtvis borde sittande regering ta sig en funderare över varför människor som tidigare stämplats som rasister, inte är det efter en övergång från SD till Moderaterna. Moderaternas nya partiledare säger att inget samarbete ska ske med SD, men budskapet om hårdare tag mot de som kommit hit är likvärdigt med vad SD förespråkat. Eftersom SD inte släpps in i gemenskapen, så naturligtvis kanske många som missnöjesröstat på SD, nu kommer att lägga sin röst på Moderaterna. Desperata människor gör desperata saker, så är det bara.


Moderaterna kan om de blir tillräckligt stora, helt göra om invandrings- och flyktingpolitiken. Ökningen sker vad man kan se på SD:s bekostnad, som därmed kan gå samma väg som Ny Demokrati en gång gjorde. Med stöd av tidigare SD sympatisörer kan Moderaterna hamna runt trettiofem kanske upp mot fyrtio procent strecket. Var och en förstår säkert med vilken kraft partiet skulle kunna driva sin nya hårdare politik.


Nu tror jag inte det händer, men det är en farlig väg Moderaterna gett sig in på, när ett parti växer sig för stort skapas också mäktiga motståndare. Hårdare tag mot brottsligheten kan göra vårt land till ett veritabelt slagfält där oskyldiga människor utsätts för fara. Vi vill inte ha ett land där öga för öga tand för tand gäller, men det är tyvärr vad en hårdare linje kan innebära.


Vill verkligen svenska folket ha ett hårdare och ännu mer människofientligt samhälle än det våra politiker skapat så här långt? De flesta önskar säkert att vårt samhälle blir mjukare och mer människovänligt. Men fortsätter de politiska misstagen och oförmågan att förändra vårt land till det bättre, är risken uppenbar att det hela kommer att urarta. Det kan gå så långt att våra politiker tvingas löpa gatlopp genom uppretade folkmassor.


Och så har vi sorgebarnen de politiskt styrda offentliga verksamheterna. Om våra politiker har den minsta gnutta förstånd, borde de begripa att när sjuksköterskor, poliser, lärare, ja även inom många av de offentliga verksamheterna säger upp sig i protest, har det gått alldeles för långt. Inte ens en bättre lön kan hålla dessa uppretade personer kvar, de har fått nog av arbetsgivarnas totala brist på personalpolitik. Trots att de är maskineriet för att det ska fungera, behandlas de som små kuggar i hjulet utan större betydelse. Men hur fungerar det utan de små kuggarna?


Nåja, små kuggar som inte smörjs börjar först gnissla innan det skär ihop, det är väl så man får se det. Hur det ska fungera, ska inte komma uppifrån utan underifrån  där arbetet måste utföras. Varför inga röster höjts att ledningarna för de olika verksamheterna måste ske av välutbildade kunniga personer istället för politiska ledningar är svårt att förstå. Ingen kan vara omedveten om att de politiska ledningarna inte har den kompetens som krävs, de har blivit en fara för invånarnas säkerhet och hälsa.


Klart är att vårt politiska maktsystem är förödande för landet, sedan får politikerna säga vad de vill. Privata företag som styrs på samma sätt som de offentliga verksamheterna skulle gå i konkurs på mycket kort tid. De skulle inte ha invånarnas skattepengar att ta till för att överleva. Vårt land behöver en fungerande skola, vård, polisväsende och försvar, men det kommer aldrig att fungera med politisk styrning i den högteknologiska värld vi nu träder in i.


Fram till valet i höst där våra politiker kommer att tala om vad de skall göra kommande åren, är ingenting annat än ett skådespel för folket. Om folket lyssnar vill säga, många är trötta på alla bortförklaringar om det som hänt och händer i vårt land. Det alla kan se i dag är resultatet av politiska beslut som ingen makthavare insett konsekvenserna av, men invånarna tvingas leva med.

Av Sven-Erik Hemlin - 21 februari 2018 17:39

Någonting är på väg att hända och många oroar sig för hur det kommer att påverka deras liv. Vad jag kan påminna mig, har aldrig varningssignalerna hörts så tydligt som nu, men ska man tro på dem eller inte? Professorer i ekonomi vid kända universitet i Amerika och Europa har lagt sig i det politiker inte vill att de ska göra, nämligen att påpeka vilken skör tråd ekonomin hänger i ovanför ett bråddjup.


De oroar sig knappast i onödan, risken för en ny finanskris är uppenbar på grund av inte bara de låneskulder många dragit på sig, utan också för att ingen vill dra i nödbromsen. Inte ens de som var med om finanskrisen för tio år sedan, har ägnat en tanke åt vad som orsakade krisen. De som råkade illa ut fick sig en läxa, men frågan är om de lärde sig någonting av det. För mig verkar det inte så, inte ens de politiker som var med vid den tiden.


Läget är nu ett helt annat än för tio år sedan, svenska folket har lånat så mycket pengar att de sitter i ett ekonomiskt skruvstäd. Det får inte hända någonting som försämrar deras ekonomi, då riskerar de förlora allt. I alldeles för många fall gäller oron om de skall bli sjuka och det gnager naturligtvis för sjuk kan alla bli, det hör till själva livet.


Vi vill inte tänka på att livet innebär att vara frisk ena dagen och vakna upp i en sjukhussäng nästa dag. Många har råkat ut för det, till och med unga människor. Det går inte att ta någonting för givet, allraminst gäller det hälsan. Alla är vi med i livets lotteri, men vilken lott vi fått vid födseln har vi inte en aning om.


Egentligen är det fruktansvärt hur många människor som får, men som också fått nitlotter som gjort att de avlidit vid unga år. De flesta har säker kommit i kontakt med att någon vän eller bekant hastigt ryckts bort genom en sjukdom alldeles för tidigt, som man säger vid dessa tillfällen. Tyvärr tänker alldeles för många att det händer inte mig och känner inte ens tacksamhet över att kunna gå vidare i livet.


När någonting händer kommer det för många som en chock, de har inte varit förberedda på att någonting skulle hända. Bland folk i gemen är det inte många som sparat ihop till en buffert att ta till, det sjukliga dråpslaget följs av ett ekonomiskt. Många äldre som sparat pengar för en trygg ålderdom, skinnas av kommunerna om de hamnar inom äldrevården i livets slutskede. Vi äldre trodde faktiskt på de politiska makthavarna på femtiotalet, att ett skyddsnät skulle byggas upp. Det är också vad politiker under åren har försvarat vårt lands höga skatter med, trygghet kostar pengar.


På nittiotalet började invånarnas skyddsnät monteras ner av inte minst Göran Persson. När vi nu kan se det som händer med de gamla, sjuka, sjukpensionerade och andra oförmögna att arbeta, har vi ett bevis för att det inte längre finns någon trygghet för invånarna. Skandal är ett alldeles för milt uttryck för det våra så kallade förtroendevalda företrädare har gjort, det är ett svek som en ständigt växande grupp aldrig kommer att glömma.


Det mest effektiva skulle vara om invånarna vägrar att gå till valurnorna, men det finns hundratusentals människor som fått sina jobb genom partiböcker. De politiskt skapade jobben har skapat en lojalitet hos många, de vill ju inte bita den hand som föder dem. Men det har gjort att de mest vansinniga beslut har kunnat fattas och skyddats av lojala personer inom vår byråkrati.


På senare år har det visat sig att av de lojala byråkraterna, har ett flertal av dem i brist på kontroll av de politiska makthavarna, kunnat ta sig friheter. Vårt kontrollsystem har blivit så invecklat att inte ens de styrande har någon kontroll över det. Invånarnas tjänare har uppfattat sig själva som betydande personer och utövat maktmissbruk. Vårt land har blivit lika korrumperat som de länder våra politiker föraktfullt kallat Bananrepubliker.


Den grävande journalistik som släpar fram alla oegentligheter i dagsljuset är ovärderlig för svenska folket. Det är många lager dynga journalisterna tvingas gräva sig igenom för att nå fram till de som utnyttjat sina möjligheter att sko sig. Att ta hand om de sina har makthavande politiker varit duktiga på. Massvis med personer som haft politiska uppdrag finns kvar i lönerullorna utan att ha någon egentlig uppgift, något som är vanligt förekommande inom landstingen.


Dessa avdankade politiker men även chefer, sägs ha hamnat på hatthyllan, vad som nu menas med det. Vad man måste utgå från är att dessa personer inte kunnat beredas någon arbetsuppgift. Många politiker har levt på den "pension" de är berättiga till fram till folkpensionen, chefer som anställts men sedan visat sig inte passat in i bilden, måste avlönas två, kanske tre år eller längre. Om någon skulle börja gräva i det här skulle svenska folket göra uppror, för det är inte lite pengar det handlar om.


Man brukar säga att politiker inte kan skapa arbeten, de kan bara underlätta för företagen genom sina beslut. Men felaktiga beslut är det som verkligen är avgörande för en snabb förändring, minsta misstag kan vara ödestiget. Bostadsbyggandet har dragit med sig andra branscher under de senaste åren, en avmattning av bostadsbyggandet kommer därför att få oanade konsekvenser. På något sätt känns det som att vi passerat toppen och nu börjat vår resa utför.


Hur långt det är ner till botten vet vi inte, varken ekonomer, politiker eller "vanliga" människor heller för den delen, har varit med om någonting liknande tidigare. Kan förstå de ekonomer som grubblar över vad som kan hända, om räntorna höjs från historiskt låg nivå och inflationen samtidigt tar fart. Hur snabbt måste räntorna höjas för att hålla inflationen runt två procent? Varje fördyring för med sig obehagliga överraskningar för vår regering och de sämst ställda grupperna.


Under många år har regeringar stirrat sig blinda på ekonomisk tillväxt, men den ekonomiska tillväxten är bara ett bevis på att konsumtionen blivit högre för varje år. Hur långt tid kommer det att ta innan minskad konsumtion börjar märkas? Tja, ekonomiska prognoser är lika osäkra som de väderlekstjänsterna kan ge oss, därför är det bäst att bara ta en dag i taget och föröka njuta av den.


Vi vet helt enkelt inte hur vårt lands ekonomi kommer att se ut om ett år, det är bara en vild gissning. Eller snarare hoppas alla att ingenting skall hända, men ett halmstrå är den enda räddning som kan erbjudas, något skyddsnät finns inte. Våra politiker, men även invånarna har invaggats i falsk säkerhet, det finns nämligen inga garantier, att det skall kunna fortsätta rulla på.

Av Sven-Erik Hemlin - 18 februari 2018 18:14

Problemen i vårt land är många och i takt med den obeslutsamhet som finns, kommer de knappast att lösas inom överskådlig tid. För regeringen är det naturligtvis ett stort aber, de har ju en valrörelse att tänka på också. Men har de verkligen tid till att ägna sig åt valrörelsen, när alla allvarliga problem måste lösas? Ett stort problem för Löfven att lösa är vad han ska göra med vår utrikesminister, som är det största hotet mot landets säkerhet.


Aldrig har vårt land haft så stora problem att brottas med och hotet om att det kan bli ännu värre runt hörnet, gör inte det hela bättre. Medvetet eller inte, har våra politiker underskattat den tekniska utvecklingen. Den kommer att påverka en hel värld och vårt land är inget undantag. För mig är frågan om jag ska ta de artiklar som skrivits om vad vi har att vänta på allvar, eller se dem som skrämskott.


Faktum är att hotet om att miljontals traditionella jobb kan bli verklighet inom loppet om bara några år. I de första artiklarna jag läste handlade det om tjugo år innan robotar och smarta maskiner skulle ta över jobben, nu talas det om fem till tio år. På kort tid har med andra ord de nya teknikerna gjort stora framsteg, vilket ger en vink om att det kan ta betydligt kortare tid än beräknat.


Länder med höga skatter kommer att ligga risigt till, det behöver man inte vara en raketforskare för att räkna ut. Än så länge finns ingen plan B för vad som händer när jobb försvinner, eftersom då även samma sak händer med skatteintäkter. Vad jag kan förstå måste då robotar och smarta maskiner beskattas, men kan det täcka upp skattebortfallet? Att beskatta invånarna är en sak, men för hög beskattning av de som tar över, nämligen de högteknologiska "arbetarna", kan man förmoda att företagen flyttar företagen till ett annat land.


Våra stora exportföretag är ju inte svenskägda precis, vilket betyder att det inte går att kräva av företagen att ta sina sociala ansvar. Så länge som staten stryker dem medhårs finns de kvar, om det blir försämringar för deras del finns ingenting som håller dem kvar. Till och med den största optimist måste vara realist, företag drivs av vinstsyfte för att blidka aktieägare och riskkapitalister.


Det måste alltså tittas närmare på de skatteregler som under tvåtusentalet skapat miljonärer, ja till och med miljardärer på löpande band. Våra politiker har verkligen bjudit både storföretag och rika personer på ett digert smörgåsbord. En villa med ett taxeringsvärde på tjugo miljoner, kostar inte mer i fastighetsavgift än en liten sommarstuga vid vattnet byggd med rivningsvirke. Till och med en politiker borde inse hur idiotiskt det är.


Att de rika flytt landet och flyttat sina pengar på grund av för hög beskattning har vi varit med om tidigare. Trots avslöjanden om skatteparadis finns säkert miljarder undanstoppade som ännu inte upptäckts. Men det fungerar ju så att ju ihärdigare vår finansminister är för att få "hem" pengarna, desto större risk att de försvinner för gott. Västindien, Florida eller Kalifornien är trevliga platser att bo på för den som har pengar.


Många svenskar har i dag mer pengar än vad de kan göra av med under sin livstid, men är inte nöjda med det utan vill ha ännu mer. Vad de ännu tydligen inte upptäckt är att det nu kommer att bära utför. Girigheten hos de rika har gjort att de inte haft en tanke på alla människor som skapat deras förmögenheter. När dessa människors köpkraft urholkas på grund av kostnadsökningar, ålder,  sjukdom eller arbetslöshet, påverkas hela vårt samhälle.


För första gången på flera år kommer vi att få se en minskning i svenska folkets konsumtion och anledningen är att fler blir fattiga. För de rika innebär det att endera dela med sig, eller själva se sina inkomster falla. ja, de som blir kvar vill säga. Men risken för en stor utflyttning av rika personer från vårt land är överhängande. De rika kan inte skrämmas lika lätt som de fattiga som lever på allmosor från Försäkringskassan och Socialkontoren.


Lyssnar man på folk är det många som med glädje skulle flytta till ett varmare land och de hade pengar. En gammal man jag mötte en gång när han lämnade in Lotto sa när jag frågade vad han skulle göra om hann vann ett stort antal miljoner: Flytta från det här jävla landet. Och han är inte ensam om att känna frustration över att vårt land inte är vad det en gång var.


Om inte alla tecken slår fel – det vill säga att landet hamnar i en djup ekonomisk kris redan under det här året – blir det en fråga om vem som vill eller vågar ta på sig regeringsansvaret vid nästa val. En ny regering kan då tvingas skala bort kostnader som inte setts över tidigare, nämligen det oerhört kostsamma styrelsesätt vårt land har. Eftersom hela den uppbyggda kontrollapparaten har flera lager än en lök, kommer det att bli en långdragen process som får tårar att falla.


Att värna om vårt lands demokrati är inte en fråga om ju fler politiskt aktiva, desto mer demokratiskt fungerar vårt land. I en demokrati ska de politiska makthavarna lyssna på vad folket vill. Det behövs inte många politiska företrädare för att fatta nödvändiga beslut enligt folkviljan. Nya tekniker betyder att invånarna via telefoner eller andra hjälpmedel inför varje beslut kan rösta hur de vill ha det, istället för att som nu köras över av beslut fattade i demokratisk ordning.


Olof Palme sa en gång: Ingenting har ställt till med så mycket elände, som i demokratisk ordning fattade beslut. Varför han sa det, borde våra politiker tänka igenom och försöka förstå. Är förklaringen så enkel att det styrelsesätt vi har inte är demokratiskt, utan bara ett styrkebesked att störst bestämmer? Då uppstår frågan om det verkligen är att efterfölja lagen?

Av Sven-Erik Hemlin - 15 februari 2018 15:34

Oron på aktiemarknaderna har antagligen ingenting med ekonomi att göra, det är så här hasardspel fungerar. De med möjlighet till stora insatser driver upp värdet för att sedan ta hem vinsterna. Aktier är med andra ord ingenting för småhandlare, för dem är det hela bara en form av Pyramidspel som de aldrig får del av vinsten av, den tar de som är först ut.


Förr kallade man det här för lurendrejeri, nu att den som sig in i leken ger får skylla sig själv. Naturligtvis kommer det här att påverka vårt land på ena eller andra sättet, men någonting bra kommer knappast ur det. Kanske att vår regering tar varning av det som anges vara orsaken, fler i arbete och stigande löner.


De gamla ekonomerna såg ett klart samband mellan ökade löner och därmed stigande inflation. Det startar en uppåtgående spiral som måste bromsas och arbetslöshet var ett effektivt redskap att använda. Ökande arbetslöshet kyler ner inflationen eftersom en större grupp får mindre pengar att handla för. Visst låter det väldigt enkelt.


Det här har säkert inte fallit i glömska hos länders finansministrar, men de har haft svårt att övertyga de politiska makthavarna, som så gärna vill bygga monument över sig själva. Den som väl kommit till makten gör allt för att hålla sig kvar och då vill de säga: Titta vad vi har gjort! Problemet är att det de visar upp bara tilltalar en minoritet, men retar upp resten av invånarna.


Med ett komplext samhälle att hantera är chansen liten att sittande regering får en ny chans. Men ett land är inte betjänt av att regeringar byts ut vart fjärde år. Nytillkommen regering brukar klaga över att det saknas pengar och börjar städa upp vad tidigare regering gjort, eller kanske struntar i det och går på sin egen linje. Tyvärr är det dit vi kommit, vi har i dag alldeles för många partier som drar åt olika håll, vi behöver bara ett par tre stycken som drar åt samma håll.


Billigare för svenska folket blir det också, vår riksdag kostar enorma summor varje år. En hel drös med ledamöter lyfter bara sina löner och vet knappast hur en motion ska skrivas. Inte för att det ger någon resultat, den som inte rättar in sig i ledet blir utfryst. Ja, utfrysta har väl kvinnorna som nu hoppar av Vänsterpartiet blivit, tänk vad folk låtit sig luras av den sävligt talande Sjöstedt.


Men den som lyssnat under lång tid ser likheter med styret i Venezuela, det är tur att V aldrig kommer att få egen makt i vårt land. Här jobbar vår riksbankschef häcken av sig för att få upp inflationen, i Venezuela som hyllades av V för några år sedan har nu inflationen kommit upp i 440.000 procent!


Det här gör naturligtvis att det här med ideologier får folk att dra öronen åt sig, men egentligen är det ju människorna som med hjälp av ideologier skor sig själva. I de flesta fall blir ledarna maktgalna och får storhetsvansinne. De tar till alla medel för att hålla sig kvar vid makten och det hela brukar sluta med en revolution. För visst kommer det en revolution i Venezuela, om inte Maduro avgår frivilligt. Det är bara en fråga om hur länge det dröjer.


Vem vet, vårt land kanske också får vara med om en revolution, men förhoppningsvis fredligare än vad som brukar hända. Skulle inte förvåna om invånarna i takt med att de pressas allt hårdare en dag sätter sg på bakhasorna och spjärnar emot. Ett samhälle som bara ställer krav men hela tiden försämrar för invånarna bäddar för att det ska hända någonting.


Som vanligt har våra politiker underskattat hur stor missnöjet är, de förlitar sig till opinionsundersökningar som i slutändan är av noll och intet värde. Svenska folket har en förmåga att inte visa vilka partsympatier de har, om någon frågar, svarar de som det förväntas av dem. Skulle inte förvåna om SD har fler sympatisörer än de opinionssiffror som presenteras.


Moderatledaren har insett att det finns politiska poäng i en hårdare linje mot invandring och flyktingmottagning. Märkligt att Kristersson inte sablas ner av de som gapar rasist så snart någon haft en annan åsikt än de själva. Det borde blivit en folkstorm efter de senaste uttalandena från de grupper som varit för invandring och att ta emot flyktingar, men antagligen har dessa personer insett att de är efter vad som händer i vårt land, hamnat i minoritet.


Den mjuka linje som vårt land följt har visat sig skapa ett hårdare samhälle. Jag hör varje dag äldre som känner sig undanträngda av de som kommit hit. En lugn bruksort har plötsligt blivit en osäker plats att vara ute om kvällarna, hotfulla gäng drar runt och ställer till bråk och oreda i affärer. Det är inte bara människor det är synd om som kommit, det är många med helt andra avsikter som slunkit in genom de öppna gränserna.


Våra politiker är inte vana att hantera sådana här saker, det är inte acceptabelt säger Löfven när någonting händer. men invånarna tycker inte det är acceptabelt att det inte tas i med hårdhandskarna. Att ta hjälp av armén var ett dåligt förslag, ta hit poliser från andra länder istället som kan lära våra svenska poliser hur man hanterar de kriminella.


Det är säkert svårt för våra politiker att svälja stoltheten och erkänna att de inte klarar av att styra ett samhälle som tagir en riktning de inte räknat med. De har inte heller insett att hur de anser vårt samhälle ska vara, inte stämmer överens med en majoritet av invånarnas. Hoppas de inser det före valet, Det är de svaga grupperna som kommer att avgöra valet, sviker Socialdemokraterna dessa grupper, är det ett svek mot en betydande del av invånarna och vår omtalade demokrati.

Av Sven-Erik Hemlin - 12 februari 2018 18:12


Under flera år har jag i mina inlägg varnat för det politiskt skapade samhället, som nu visar avigsidor våra politiker inte ens kunnat drömma om. Det är inga genier precis som utvalts företräda sina partier i riksdagen, kommuner och landsting. De är ett tvärsnitt av folket kan man säga, det vill säga varken dummare eller klokare än genomsnittet av invånarna. Konsulter har därför anlitats utöver de anställda tjänstemän som hjälpt våra politiska företrädare, ändå har det mesta blivit fel.


Det här som kallas åsiktskorridorer kommit in i bilden, många har haft åsikter om hur vårt samhälle ska se ut, men ingen har frågat invånarna. Man kan spydigt säga att de som vet minst om hur det fungerar i samhället, beslutar om hur folk ska ha det. I takt med att den samhällsservice invånarna betalar för att få utfört blir sämre, hamnar därför politikerna allt oftare i skottgluggen.


När vi nu går in i en helt ny fas av det framtida högteknologiska samhället, kommer våra politikers okunskap att stå i ännu ljusare dager. Tyvärr räcker det inte längre att ta hjälp av experter av alla de slag, eftersom påtryckningen från storföretag och intresseorganisationer påverkar även dessa personer. Det blir lite som att röra ihop en gryta med hjälp av människor som inte kan laga mat, ingen vet om det kommer att vara ätbart.


Det får mig att tänka på de ständiga påminnelser vi får om den förestående klimatkatastrofen. De som är mest envetna med att föra fram budskapet har totalt förbisett, att världen kan råka ut för en katastrof långt tidigare, en ekonomisk katastrof. Alla lugnande besked från aktieexperter ska ses som, att de stora aktörerna ska få tid på sig att avsluta eller byta ut högrisk mot lågrisk i sina portföljer. De som inte begriper sig på hur aktiemarknaden fungerar får stå med lång näsa.


Men visst ska vi vara vaksamma för vad som händer med vårt klimat, att någonting är åt helsike kan alla se. I Asien har de problem med smog, i Sydafrika håller grundvattnet på att ta slut. Isen vid Nordpolen smälter och den ekologiska balansen är på väg att spåra ur. Men efter så många år av försök att rädda vår miljö, hur har det kunnat bli så här?


Naturligtvis får man sig en tankeställare när världshaven har blivit varmare, men den normala värmekälla vår jord har är ju solen. Ger solen ifrån sig mer värme och orsakar de klimatförändringar vi kan se? Det kan vara en förklaring, för när solen inte lyst hela dagarna som den brukar på sydliga breddgrader nu i vinter, har sommarens värmebölja vid Medelhavet nu ersatts av onormalt kyligt väder. Till och med snö där det inte är så vanligt. Det klart att man blir fundersam. Om jag som novis på området klimat kliar mig i huvudet, vad skall då inte klimatforskarna göra.


Det som händer i Asien är tydligen att det blivit som ett lock som håller kvar luftföroreningarna, men vad är det egentligen som orsakat detta lock? Nu har problemet blivit så stort i Thailand, att de på konstgjord väg ska försöka framkalla regn som rensar upp. Men fortfarande kvarstår problemet, varför föroreningarna ligger kvar på låg höjd och inte kan ta sig upp i atmosfären. Samma problem finns på många andra ställen.


Rapporter som hamnar i skymundan, eller kanske tystas ner, är avvikande åsikter om hur världen ska kunna räddas undan en framtida katastrof. Varför tystas det ner, att det blivit alldeles för många människor på vår jord? Forskare har under många år pekat på att ju fler det blir i ett land, desto större problem i framtiden. Inte minst om det som klimatforskare hävdar skall rädda världen, istället bäddar för missväxt och svältkatastrofer. Fler människor kräver tillgång till mera mat.


Det här har att göra med att koldioxiden är en viktig ingrediens för mycket av den växtlighet vi tar för givet finns. Om koldioxiden minskar kanske vi därför växter och träd ruttnar och därmed skapas metangas. Kan därför förstå att det nu pratas om växthusgaser och koldioxid nämns mer som en parentes. Det är ett fruktansvärt experiment vår värld utsätts för, vi har inte den blekaste aning om vad som kan hända. Det finns alltså andra saker vi borde oroa oss mera för än en klimatkatastrof.


Människans dumhet inte minst, men också den girighet som slagit klorna i så många. Människorna har blivit förblindade av att äga saker, tyvärr i många fall människor som egentligen inte har råd med att konsumera. Men med det låga ränteläget och långivarnas locktoner, har det glömts bort att allt en dag måste betalas.


Bakom oron på aktiemarknaden sägs orsaken var löneökningar som kan orsaka inflation. Jodå, det är ingen väl bevarad hemlighet att löneökningar sätter igång inflationen, så har det varit tidigare. Men någonting har inträffat som fått denna gamla teori att vackla, människorna gör inte som de en gång gjorde och därför ökar inte inflationen.

Anledningen till det sägs vara att de med pengar har blivit försiktigare och slösar inte bort dem på statusprylar. För de fattiga däremot går pengarna åt till att kunna överleva, men det är inte tillräckligt för en hållbar ekonomi.


Vad alla rika penningplacerare nu är rädda för är, att konsumtionshysterin är över. Högre löner kommer kanske inte att innebära att folk handlar mera, utan istället sparar pengar för framtida behov. Teorin att rikedom sprids nedåt är en skapad myt som klätts av genom att fattigdomen runt om i världen stiger trots att det blivit så många fler rika. Naturligtvis fattigdomen också att göra med att människorna blivit fler, det borde till och med politiker kunna förstå.


De sämst ställda grupperna har därför blivit viktigare ur många företags synpunkt än de rika. Det är av den anledningen det talas om att det måste ske en omfördelning av pengar, så att även de fattiga skall kunna konsumera. Som vi sett med den så omtalade skattesänkningen för pensionärer, har den mer än ätits upp av fördyringar. Hur en omfördelning av pengar skall kunna ske genom politiska lösningar är därför svårt att se, de ser över huvudet på de sämst ställda i jakten på bättre siffror i opinionsundersökningarna.


Men kanske det leder till vad en äldre man sa, varför rosta överhuvudtaget när det inte finns något parti för oss äldre att rösta på. Det finns faktiskt bara två partier som kan förändra vårt samhälle till det bättre, men det är inte intressant för något av dem. Att rösta på de amdra småpartierna ställer bara till ett helsike för invånarna, då skall de vara med och bestämma. Med utgångspunkt från det, ansåg han det inte värt besväret att rösta, och kanske är det så.

Av Sven-Erik Hemlin - 10 februari 2018 21:45


Någonting som verkligen retar upp de äldre är när någon politiker säger att de ska bygga ett hållbart samhälle. Hur ska politiker som inte vet ett dugg hur invånarna vill ha det, kunna bygga ett hållbart samhälle? Titta bara på det ruckel till samhällsbygge vi nu har, det kan inte ses som annat än ett politiskt skapat fuskbygge. Problemen som uppstått i vårt land beror på att invånarna ställts inför fullbordat faktum, inte någonting de ställt sig bakom.


Vad har vi då fått för politiskt skapat samhälle? Sjukvårdspersonal och lärare slits ut på löpande band och överges sedan av både arbetsgivaren och staten. De äldre lever med en ständig oro att inte längre klara sig själva, de vet att deras besparingar inte kommer de anhöriga tillgodo, de pengarna plockar kommunerna åt sig till dess de tar slut om de hamnar på äldreboende. Det gäller att suga ut det som finns ur de som byggt landet genom världens högsta skatter. Med andra ord har invånarna fått ett samhälle endast ett fåtal vill ha.


Om jag ser till vår lilla stad har det förkommit rån och överfall på äldre, vilket fått till följd att de som fortfarande är självgående är rädda att gå ut. Till och med människor i medelåldern drar sig för att själva gå ut efter mörkrets inbrott. Man kan förstå att den tidigare tysta majoriteten nu öppet visar sin vrede över det samhälle som skapats.


En politisk makthavare har inte blivit klokare,  genom att av sina partier fått detta förtroendeuppdrag. Vad politik handlar om är att lokalpolitiker kan upphöjas till rikspolitiker och plötsligt skall beslut fattas som rör miljoner människors liv. Eftersom människan är anpassningsbar övergår landsortspolitikern till att bli storstadspolitiker, av den anledningen att det är vad som händer i den miljön deras liv omfattas av som blir intressant.


Trots möjlighet till de kommunala färdmedlen, färdas många av riksdagsledamöterna i taxi från dörr till dörr. Det är livet på en pinne det. Naturligtvis är det svårt att komma ihåg vilka enorma problem det kanske var att ta sig till jobbet de en gång hade som kommunpolitiker. På många orter ute i landet är det svårt och i en del fall omöjligt att utnyttja kommunala färdmedel. Om de finns är det ofta ett dyrare alternativ, än att åka i den egna bilen. Men utöver kostnadsbesparingen innebär det också tidsbesparing, en nog så viktig bit för att få livets pussel att gå ihop.


Ekonomi är det ytterst få politiker som förstår eller har förstått vad det handlar om. Många av de fördyringar som beslutats har utgått från vad den egna plånboken klarar av utan att det märks, inte vad de sämst ställda har att röra sig med. Det här har gjort att de politiska företrädarna omedvetet har försvagat sin ställning, med minskat förtroende måste de ta till populistiska förslag. Förslag som lagts fram av partistrateger men tyvärr även av lobbyister, inte av de gamla trogna väljarna.


Hörde Löfven säga att partiet håller sig till sin ideologi och ser inga möjligheter att samarbeta med Moderaterna. Gamla gråsossar begriper inte vad han talar om för ideologi, den förda politiken har inga likheter med den gamla ideologin. Men det är klart, en ideologi ska ju mest ses som någonting att sträva efter, eller varför inte en form av religion där var och en blir salig på sin tro. Kanske det är anledningen till att Löfven i folkmun kallas predikanten.


Men jag vill inte vara elak mot Löfven, han gör så gott han kan. Han är ju inte politiker i grunden utan gått den långa vägen till sitt uppdrag via facket. Varför partiet valde en förhandlare istället för en slipad politiker som gått den långa vägen kan man ändå förstå, det går inte längre att få egen majoritet. Det måste till förhandlingar – eller kohandel som "vanligt" folk kallar det –för att hålla stödpartier på gott humör.


Nu har det visat sig att dessa förhandlingar alltid inneburit ökade kostnader för svenska folket, inte minst för de svagaste grupperna. Ett samarbete med MP var ett enormt misstag som visat sig innebära att gamla trogna sympatisörer blivit förbannade. Åtminstone i mina trakter där många äldre inte skräder på orden.


Vi äldre har under alla år fått höra att det enda parti som kan regera är Socialdemokraterna. En titt på det län jag bor i som kallas det Röda Gävleborg, har Socialdemokraterna varit största parti sedan jag var ung. Gävleborg borde alltså blomstra och vara ett föredöme, istället finns enorma problem med hög arbetslöshet och en sjukvård som ständigt får kritik från de anställda. Om det inte är Socialdemokratin det är fel på, måste partiet ha alldeles fel företrädare.


Men i ärlighetens namn är det inte bara Socialdemokraterna som blivit tagna på sängen av den snabba förändringen av vår omvärld, alla de gamla partierna är lika yrvakna. När SD kom in i bilden sade de saker som de kunnat höra på gator, torg och i affärer, men så gjorde man bara inte inom politiken. Som på givet kommando gick samtliga partier till motangrepp och skällde att de som sympatiserade med SD som rasister. Ibland får man uppfattningen att många politiker, inte har en aning om vad som öppet sägs inom deras valkretsar.


Årets val har tippats handla om vården, skolan och polisen. Men med Moderaternas nya hårdare linje kan vi räkna med att våldet på gatorna, de kriminella ungdomsgängen, stöldligorna som härjar över hela vårt land och flyktingar som inte har någonting här att göra högljutt kommer att debatteras. Det gäller att vända kappan efter vinden, viket Moderatledaren gjort. Vuxen blir Moderatledaren aldrig, men har stora ambitioner att åtminstone få sitta på en piedestal som statsminister.


Moderatledaren är inte intresserad av de orättvisor han själv var med och skapade genom åsikten att den som är arbetslös är lat, den som är långvarigt sjuk är simulant och därmed basta. Tydligen har Kristersson inte hört talas om uppropet mot Försäkringskassan och att LO börjar trycka på att orättvisorna måste åtgärdas. Om Alliansen vinner valet kan Kristersson tvingas hantera den heta potatisen.


Jag vet flera före detta Moderatsympatisörer som drabbats av den hårda linjen med sjukförsäkringen. Utöver dessa har tusentals drabbats och med hjälp av sociala media berättar de hur skandalöst de blivit behandlade. Annika Strandhäll har varit otydlig på flera sätt, men hon kan ju hänvisa till Kristerssons tidigare uttalanden, för att skrämma livet ur de som tänkt lägga sin röst på Moderaterna. Arkivmaterial finns det gott om för den som letar.


Med denna man i spetsen kan vi räkna med att partiet knappast kommer att känna empati för de sämst ställda i landet. Många människor som slitit ut sig på sina arbeten behandlas i många fall sämre än de flyktingar som kommit hit och det anser jag vara rent ut sagt för jävligt. Men synden straffar sig själv brukar man säga, kanske är det dags att Moderaterna får en näsbränna om de kommer i regeringsställning igen. Det ser nästan mer oroande ut nu med risk för en finanskris, än när Calle Bildt var statsminister och kronan utsattes för en attack. Han kan säkert berätta för Kristersson vilket helvete han hade.

Av Sven-Erik Hemlin - 9 februari 2018 18:06


Näsknäppen i form av en aktiemarknaden som just nu åker bergochdalbana kan ses för vad det är, en påminnelse om att vad som helst kan hända utan förvarning. Det gäller i alla sammanhang, även våra liv kan förändras från den ena dagen till den andra. Ja, utan förvarning kan man inte säga, det är bara det att vi har svårt att lyssna på varningssignalerna.


Utbrändhet är en ganska långvarig process, men rädslan för inte minst sämre ekonomi får de här människorna att kämpa till det bittra slutet. En dag går det inte längre, det finns en gräns för vad människokroppen och psyket klarar av. Men den nya folksjukdomen som börjat krypa långt ner i åldrarna är politiskt skapad, det kan våra politiker aldrig bortförklara.


Jösses, det är ju politiska poäng det handlar om att påtala det som alla som inte är politiskt engagerade, sett med egna ögon i flera år. Annika Strandhäll samlar inga politiska poäng vid sina framträden, tvärtom känns bortförklaringarna pinsamma. Visserligen har hon partiledningen över sig, men är utsedd till ansvarig för det som händer inom Försäkringskassan.


Men hon sitter verkligen i en usel sits som ska försvara Försäkringskassans hårdare bedömningar. Att som före detta bypolitiker hamna  i hetluften kan inte vara lätt, hon vet inte själv vad hon ställt till med. Det här med att få ner sjukdagarna var ett långsiktigt mål, sade hon i en intervju nyligen. Men varför har hon inte talat om det för Försäkringskassan? De trodde säkert att målet skulle vara nått så fort som möjligt eller åtminstone före valet, eller rättare sagt var det väl vad generaldirektören uppfattat ordern uppifrån.


Hursomhelst bär det raskt utför för ett samhälle som inte skapats för invånarna, det talas bara om att vi måste bevara välfärden. Vilkas välfärd talas det tyst om, men det är allt färre som omfattas av den, den rika gruppen har växt men de fattigas betydligt mer. När obalansen blir alldeles för stor uppstår problem de makthavande inte hade en aning om kunde hända.


En sittande regering som inte klarat av att åtgärda de grundläggande problemen ligger risigt till när det är dags för val. Så verkar det vara den här gången också, om man ska ta opinionsundersökningar på allvar. Sittande regerings uttalanden har varit lite av dubbla budskap, Löfven har inte bara haft svårt att hålla MP på mattan, Vänsterpartiet har också strulat till det för honom.


Man kan förstå att de sämst ställda grupperna blivit otåliga över att deras situation inte har förbättrats, inte många pensionärer eller sjukpensionärer är nöjda med den omtalade skattesänkningen. Den gjorde faktiskt många istället rejält förbannade.


Nu tror jag inte att de sämst ställda röstar på Moderaterna som just nu seglar i medvind. Det här beror ju på vilka som är med i undersökningarna. Personer inom de sämst ställda grupperna har knappast blivit tillfrågade av något opinionsinstitut. Precis som i Amerika och England vet ingen hur alla dessa kommer att rösta. Men vad vi kan gissa oss till är, att de inte kommer att rösta som de alltid gjort.


Märkligt att inte Socialdemokraterna öppet ställt sig på de sämst ställdas sida, det rör sig om ett par miljoner väljare. Om det satsas på de svaga grupperna är inte pengarna bortkastade, de kommer att göra enorm nytta för många och för samhället. Kan dessutom trygghetsförsäkringarna återställas till som tänkt var, är det i alla fall en början på att rätta till alla orättvisor. Visst måste det bli så att de rika måste betala, de får ju i alla fall ingenting med sig den dag det är dags.


Ibland verkar det som att landets invånare och det politiska etablissemanget lever i två vitt skilda världar. Tyvärr går det inte att leva i två världar samtidigt, det gäller inte minst när den verkliga världen inte alls ser ut som politikerna tror och lever i. Förr eller senare tränger sig verkligheten på även hos de politiska makthavarna, det kommer verkligen att bli en obehaglig överraskning för dem.


De tre partier som ser ut att vara på fallrepet har det inte lätt just nu. Följer de sina ideologier ligger de illa till, de passar inte in i det samhälle vi fått. För visst har vårt samhälle och inte minst invånarnas nya värderingar kommit på kant med just dessa tre partiers ideologier. Inte ens partistrategerna har inte en aning om vilka de nya värderingarna är, det är ju helt beroende på vad som förändrats för både grupper och enskilda människor.


Partistrateger försöker hitta lösningar att nå en viss grupp, helst vill de ha folk runt Stureplan med sig, som finns på nära håll från riksdagshuset. Det är ju dessa personer de träffar på kändiskrogar, på teatern eller kanske rent av Operan. Att synas vid teaterföreställningar och på Operan är ett måste, det är lite som att gå på röda mattan, ett bevis på att de är någonting.


Men egentligen är de ingenting annat än svenska folkets tjänare, det är vad deras uppdrag som politiker går ut på. Av den anledningen har det aldrig satts några krav på högre utbildning, det finns gott om kompetenta människor som jobbar i bakgrunden. I själva verket är det de osynliga tjänstemännen som är de verkliga makthavarna, det är de som lägger fram det de politiska företrädarna skall besluta om. Men att det är så vet ju alla.


Skulle vara trevligt att få veta om någon politiker har egna åsikter, som kanske går tvärtemot partilinjen. Nja, det har säkert funnits, men de finns inte längre kvar inom partierna. Kanske just därför är det svårt att locka till sig de unga, de har lärt sig att skaffa sig egna åsikter och tror blint på sin egen förmåga. Tja, det är lätt att tänka så som ung, lite senare i livet har de den hårda livsvägen fått dem att veta vad som egentligen gäller.


Hur ska de politiska makthavarna kunna hålla jämna steg med det som händer, om inte dagsaktuella frågor tas upp till debatt så snart som möjligt? Det är den stora nackdelen med det styrelsesätt vi har genom att problemen aldrig diskuteras förrän de är akuta. För att skjuta problemen framför sig tillsätts utredningar, ett slöseri med pengar utan like. Det är som med dagstidningar, dagens braskande nyheter är morgondagens sopor läste jag en gång för långe sedan.


Under flera år har det visat sig att arbetsmarknaden föredrar unga med färska kunskaper, av den anledningen att den erfarenhet de äldre har inte är i takt med tiden. Ja, svårt att ta till sig det nya också för den delen. Varför är det inte samma sak med politiker, eller auktoriteter som blivit det på gamla meriter? Varför ska folk lyssna på vad de har att säga? Men just att det saknats nytänkande är en av anledningarna till, att vårt land hamnat på efterkälken. Framtiden är inte vår, eftersom våra politiska företrädare lever kvar i det gamla industrisamhällets lugna tillvaro.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards