Alla inlägg under oktober 2010

Av Sven-Erik Hemlin - 27 oktober 2010 09:28

Har ägnat några dagar åt att sortera tankarna, som mest kretsat kring varför jag känt mig så trött och utled på det mesta. Visserligen har blodtrycket åkt jojo upp och ner, men av vilken anledning? Läkaren har inte lyckats komma fram till något kroppsligt fel, alltså måste det bero på någonting annat.

   Utan att stressa fram ett svar, stod det plötsligt klart för mig. Svaret blev inte vad jag tänkt mig, ändå helt logiskt. Jag kan inte komma fram till annat än att mitt undermedvetna sparkat bakut. På sätt och vis känner jag mig besviken, eller snarare frustrerad över, att jag inte kommit fram till insikten tidigare.

   Den person jag varit alldeles för länge, har inte varit den jag allra helst vill vara.  Hur det kunde hända, har jag inte ens grubblat på. Kanske just tack vare det, har blodtrycket gått ner och jag sover ett par timmar längre varje natt.

   Under de senaste dagarna har jag rensat bort det som kan liknas vid tunnelseende och fått perspektiv på, det jag suttit fast i alldeles för länge. Jag insåg att det jag utgått från och trott på, i själva verket bara var en modernisering av gamla teorier. Om teorierna verkligen fungerat, hade de varit genomförda för länge sedan.

   Ser man på de kedjereaktioner som följer vid kriser, inser man att det enda som kan förändra ett samhällssystem, är omvärlden. Själva klarar vi inte av det, det är alldeles för många insyltade och i viss mån även hjärntvättade som styr och ställer.

   Vår omvärld står inför stora omvälvningar de närmaste åren, konstigt vore om vi inte påverkas. Det gäller för våra politiska makthavare, att kunna anpassa vårt samhälle efter de nya förutsättningarna. Ingen lätt uppgift, för vårt land är inte självförsörjande och dessutom beroende av att andra länder köper våra varor.

   Det känns skönt att ha hittat tillbaka till mitt gamla jag, att ifrågasätta saker och ting utifrån mina värderingar. Om någonting är åt helsike, kommer jag att säga vad jag tycker och tänker. Minst av allt kommer jag att snegla på andras åsikter, allra minst då vad auktoriteter av alla de slag har att komma med.

   Som jag sagt många gånger, har alldeles för många auktoriteter blivit det på gamla meriter. Deras trygghet finns i det gamla inlärda, de ständigt nya sanningarna, kräver en omställning många av dem inte klarar av. Beklagligt nog grumlar de gamla lärdomarna förmågan att se klart, det finns endast ett fåtal realistiska visionärer, bland dagens auktoriteter.

   Den som inte kan ändra åsikt, förnekar verkligheten, lär någon ha sagt. Tiden står inte stilla, verkligheten förändras hela tiden. Vad man kan beklaga är, att utvecklingen går snabbare än vad vi hinner ta till oss. Det som en gång var sanning när det gäller vårt samhälle, är det inte längre. Samma sak gäller gamla ideologier.

   Att gamla ideologier och sanningar kläs av, beror på att förutsättningarna av naturliga skäl ändrats med åren, Jag har haft förmånen att få vara med under många år och sett hur vårt samhälle förändrats sedan femtiotalet. Vad gäller människors levnadsvillkor, är jag tveksam till vad man ska döma efter. Ska man jämföra vad vi fick över, efter att de fasta kostnaderna betalats och vad vi får nu?

   Lönerna på femtiotalet var ingenting att hurra över, i förhållande till dagens löneläge. Men tittar man på hyrorna då och nu i förhållande till lönerna, eller vad ett hus kostade och numera kostar att bygga och bo i, får man en ganska bra bild av förhållandena Vi har faktiskt inte nått så mycket längre de senaste sextio åren, vad gäller att få någonting över av våra löner. Skillnaden i standardhöjning kan förklaras med att den moderna människan är våghalsigare, och inte räds konsumera på kredit, eller med lånade pengar. Hur många tänker på, att de därmed tar ut framtiden i förskott?

   På femtiotalet fanns inget slit och släng, massproducerade varor till en så billig kostnad som möjligt. Femtiotalsmöbler i utmärkt skick finns det gott om i dag. Kvalitet och service, var någonting företagen kunde skryta över att de hade att erbjuda. På bensinmackar kunde man få hjälp med att tanka bilen och samtidigt få bilrutorna rengjorda, en uppskattad service som inte längre förekommer. I dag är det självbetjäning som gäller. Den moderna människan får fixa det mesta själv, om någonting ska bli gjort. Och det gäller det mesta i dagens läge.

   Den stora skillnaden mellan vårt moderna civiliserade samhälle och femtiotalet är ändå, att vi lever annorlunda. Respekten för pengars värde finns inte längre. Men det kostar att ligga på topp, många högavlönade lever ur hand i mun, försöker överleva en månad i taget. Om det någon gång funnits ett lyckligt samhälle, finns det inte längre. Motsatsen till lycklig är olycklig, en enda bokstav och ordets betydelse blir det motsatta. Många människor är i dag olyckliga.

   Utan att vara nostalgisk kan jag konstatera, att det inte finns många likheter med det samhälle vi en gång hade. Ändå är i princip hela vårt moderna samhälle, en påbyggnad av det gamla. Vi kan visa upp en ny fasad, men innandömet är fortfarande detsamma. Vad det kan liknas vid är en modern bilkaross, men med en gammal omodern motor som drivkälla.

   Man brukar säga att motorn i en gammal bil går som bäst, innan den är helt slut. Kanske är det samma sak med den moderna globala ekonomin. Före finanskrisen och lågkonjunkturen fick motorn gå med gasen i botten, men så plötsligt började den hacka och gå orent. Farten inte bara minskade, motorn klarade nätt och jämt av att vi kunde krypa fram. Just nu färdas vi med en motor som bristfälligt reparerats, istället för att ersättas med en ny eller helrenoverad. Ingen vet hur länge det håller, men vi kör på ändå.

   Alla definitioner av det vi kallar välfärdssamhället kan fara och flyga. Visst är den materiella standarden hög, och egentligen borde vi kunna inrätta våra liv efter egen fri vilja. Varför vi inte gör det, är för mig obegripligt. Istället gnetar vi på och klagar över trista jobb, betalar skatt, följer lagar och förordningar, försöker vara nyttiga medborgare. Men vad får vi ut av det?

   Egentligen ingenting alls, däremot står skilsmässor som spön i backen på grund av i de flesta fall penningproblem. Det finns ingen finstilt text att skylla på, när människor lovar att älska varandra i nöd och lust. Ändå händer det i alldeles för många fall, att människor när det kärvar till sig tänker, att lust går väl an, men nöd … I alldeles för många fall, utmynnar ett äktenskap eller samboförhållande i delad vårdnad av barnen, eller en segsliten tvist som tär på båda parter.

    Statens syn på invånarna har också ändrats. Femtiotalets politiska makthavare var medvetna om att vi alla blir gamla, vilket troligen var anledningen till att Folkhemmet skulle skapas. Tanken var god, det visade att staten verkligen brydde sig om alla, inte minst de som slitit under många år för landets bästa. Det var en vacker dröm, tyvärr blev den aldrig sann. Numera är synen på sjuka och gamla skrämmande, de är bara en börda. Utom i valtider, förstås.

   Men de unga då, de som ska ta över? Med den konkurrens som finns om jobben, är det en stor grupp som slås ut redan när de slutar skolan. Många av dem kan inte läsa och skriva, vilket gör att de lämnas i en gråzon, där de känner ensamhet och alienation. Följden av det tar oss allt närmare en katastrof, inte bara för de unga, utan också för hela vårt samhälle.

   Här står vi nu med det vi kallar ett välfärdssamhälle, men som i själva verket borde heta någonting helt annat. De nackdelar vi så tydligt kan se i dag, kan man väl kalla för medaljens baksida, eller vilket elände som följer i vår moderna tids spår. Vad är det som gått fel? En retorisk fråga, egentligen. Men om någon har ett svar, så säg det för tusan!

Av Sven-Erik Hemlin - 21 oktober 2010 07:29

Hade ingen tanke på att det skulle bli en blogg i dag, men jag slutade utan att kunna ge någon egentlig anledning till det. Jag var inte riktigt säker själv, det enda som stod klart för mig var, att det inte längre fungerade. I väntan på att nya morgonrutiner ska ta över, tänker jag inte ens på att datorn inte är påslagen, tänker istället på vad som ska göras under dagen.

   I går kväll var allt kaos i huvudet. Körde fast med det jag håller på att skriva och gjorde därför en massa meningslösa saker. Men mitt i alltihop började tankarna fungera. Samlade ihop vad jag läst, hört och trott mig komma fram till och det visade sig att jag fått det mesta om bakfoten. Det kom till mig som en uppenbarelse, att allt kommer att justera sig självt, det är bara att luta sig tillbaka och se på.

   Skapandet och utbyggnaden av EU var ett misstag. Det går inte att skapa ett enat Europa, det finns för många skelett i garderoberna. När det dessutom kärvar till sig som det gjort i många länder, gäller var och en sig själv närmast. Solidaritetstänkande fungerar enbart om det finns ett överflöd att ta av.

   Eftersom vi börjar se slutet på ständig tillväxt i ekonomin, hopar sig problemen för de politiska makthavarna. En stabil ekonomi kan raseras på kort tid, sparprogram kommer att sättas in tidigare och påverka våra liv.

   Vi vet nu att vårt politiska etablissemang kostar runt sextiotre miljarder per år, jag tror inte den uppgiften kommer att passera obemärkt. Det finns enormt mycket pengar att spara, enbart genom att banta ner antalet politiskt skapade jobb. Istället för att vända på alla stenar, blir det till att leta de svarta hål skattepengarna rinner ut igenom.

   Frankrike, Spanien och Grekland har satt igång sparprogram som inte blivit varmt mottagna precis. England ska göra sig av med runt en halv miljon offentliganställda, till och med BBC och kungahuset tvingas spara. Tyskland förblir än så länge ett mysterium, men det senaste utspelet av förbundskanslern, visar att en bred lösning kommer att bli nödvändig.

   Under tiden Europa och Amerika kämpar för att hålla näsan över vattenytan, seglar Kina och Indien för fulla segel. De folkrika länderna, med än så länge låga löner i förhållande till de gamla industriländerna, kan de under en tid luta sig emot den inhemska efterfrågan, det är en styrka. En styrka som väcker avundsjuka, men det är också lätt att prestige smyger sig in i bilden.

    Allt sammantaget gör, att ett världskrig är troligare än en naturkatastrof. Anledningar och ursäkter att starta det hela, finns hur många som helst. Med andra ord är historien på väg att upprepas.

   Av den anledningen är min viktigaste uppgift den tid jag har kvar, att ta hand om mig själv och min familj.  Varför har jag inte kommit fram till det tidigare?

Av Sven-Erik Hemlin - 19 oktober 2010 07:38

I dag blir det sista bloggen och det finns en anledning till det. Den största anledningen är att jag inte känner för att skriva en blogg varje morgon, dessutom börjar tankarna kring det jag just nu skriver på att ta överhanden. Nu vaknar jag med uppslag i huvudet som måste provas om de håller, jag har börjat hitta rytmen.

   En annan anledning är att jag antagligen (det är bäst att säga så) kommer att börja med mitt radioprogram Minnenas musik igen. Jag är inte så lite förvånad över hur saknat programmet är, än lever de gamla underbara melodierna. Till och med i tevereklam kan man höra gamla låtar från femtiotalet, kanske börjar det bli inne att lyssna på Frank Sinatra, Dean Martin, ja alla de gamla välkända namnen vi minns från vår ungdom.

   Vad som förvånar är att många texter är så bra och behandlar den tid som var varmare och mera romantisk. Krig kanske har den förmågan att vi blir räddare om och respekterar varandra än vad vi gör i dag.

  De flesta av de gamla välkända melodierna skrevs under krigsåren. Lyssnade i går kväll på Judy Garland, det trasiga nervvraket med både röst och skådespelartalang. Låten som väckte minnen var, Sing haleluja come on get happy. Sjung haleluja, kom igen och bli lycklig för att vara preparerade för domedagen, kanske är vad vi alla borde sjunga i vår osäkra värld.

   När jag tänker tillbaka var efterkrigstiden en helt annan värld att leva i, nutidsmänniskan har aldrig fått lära sig att leva på rätt sätt. Vilkens fel det är, bekymrar mig inte längre. Vi har det samhälle vi förtjänar, eftersom vi inte ifrågasatt vad våra politiska makthavare hållit på med och fortfarande håller på med.

   Läste att den gamle tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt varnade för att skatterna inte kommer att räcka till för att bevara välfärden. Folk blir ju så snabbt gamla, gubevars. Lösningen han hade att komma med är gammal som gatan, men han har rätt i att det kommer att gå åt helsike.

   Jobba längre låter som långsiktigt tänkt, men är det definitivt inte. Tvärtom lever vi kortsiktigt, vårt så kallade välfärdssamhälle har ingen framtid. Det är dags att se det hela på lång sikt, vilket betyder att vi på något sätt måste dela på det som kommer att stå till buds. Men det ligger lika långt fram i tiden, som den naturkatastrof vi har att vänta.

   När jag sätter mig ner för att skriva en blogg på morgonen, har jag alltid försökt hitta en tråd och sedan försökt spinna vidare på den. Av någon anledning är det inte lika lätt som tidigare, jag har upptäckt att det bara finns knutar i trådnystanet. Det känns meningslöst att sitta och pilla upp knutarna, eftersom jag inte vet om någon tänker spinna vidare på det. Det är klart, färgen på det jag skriver kan ju vara fel eller obestämbar, men det kan ju också vara så att tråden är för tunn.

   Med andra ord är det dags igen att dra ner på bloggandet, att skriva med flyt tar på krafterna. Kan tänka mig att lägga ut någonting genomarbetat när jag har någonting att säga, men det ger i så fall mera genomslagskraft i en debattartikel.

   Just nu känns det tomt, men ändå befriande att jag bestämt mig. Det var roligt så länge det varade.

Av Sven-Erik Hemlin - 18 oktober 2010 06:00

Det är en minst sagt märklig tid vi lever i. Bortsett från korsdraget i Riksdagshuset, är det svårt att bli klok på det som händer. Det som aldrig slutar förundra mig är den moderna människan. De flesta är uppfödda med att använda en dator och vet var informationen finns som de behöver. Endast ett fåtal av dem läser en papperstidning.

   Numera använder många av dem datorn eller mobilen till att titta på teve, programmen finns bara en knapptryckning bort när de vill titta. Var de än befinner sig. Till skillnad från de äldre, har de lärt sig hur man inte betalar för att se film eller den musik de vill lyssna på. Men det är klart, som arbetslös och med bara ett överlevnadsbidrag att spendera, är det fullt förståeligt.

   På sätt och vis är de lyckligt lottade, som tvingas vända på slantarna för att överleva. Vad de förhoppningsvis lär sig, är den svåra konsten att vända på slantarna. Man kan säga att de arbetslösa tvingas leva, som vi gjorde för drygt sextio år sedan. Kanske bär de med sig erfarenheten i framtiden och sätter värde på pengar.

   De som i dag har ett jobb och tjänar bra, har i många fall inte bättre ställt, men lever som om de skulle ha det. Utåt sett ser de ut att vara framgångsrika, men allt de tjänar går år till att betala räntor och amorteringar på lån som uppgår till svindlande belopp. Det är knappast framgångsrikt att börja med två tomma händer och skrapa ihop miljoner i skulder. Tyvärr kan de inte se sig som annat än konsumtionssamhällets slavar.

   Jag är nyfiken av födsel och ohejdad vana, men det jag snappar upp på gatan eller i affärer är omedvetet, det finns bara där som en inspelning. Som lyssnare kan man höra det mest fantastsiska saker, till och med personliga, som inte borde vara för andras öron. Det mest slående och som får mig konfunderad är, att det tycks saknas en manual hur vi ska leva.

   Hörde för ett tag sedan en ung tjej säga, att hon varit ute på ”nätet” och svarat på frågor för att få svar på, vem hon egentligen var. Vid rättning av svaren, visade det sig att hon inte alls var den person hon trott sig vara. Hon var i skriande behov av en manual hur hon skulle vara, men någon sådan tycks inte finnas.

   Efter att ha hört det, började jag inse att så är det nog i många fall. I ivern att passa in, sker en medveten personlighetsförändring i kretsen av andra personer. Ingen vill erkänna den osäkerhet de flesta bär med sig, bättre då att ikläda sig den självsäkres skyddande rustning. Det hela börjar tyvärr redan i skolan, sedan rullar det på av bara farten.

   Varför människor inte längre vågar vara sig själva, utan tvingas anta en annan skepnad, är ett tecken på att någonting är fel. Att leva efter ideal istället för att vara sig själv, kan få katastrofala följder. Förhållanden mellan personer där en eller båda, visat upp en helt annan sida än den verkliga, blir inte långvarigt.

   Det tar tid att lära känna en annan människa, men många män och kvinnor väljer en partner på bara några sekunder. I normala fall skulle de ha velat i timmar, för att välja rätt kläder för att gå på en tillställning. Kärlek vid första ögonkastet har inträffat och hållit i sig livet ut, men det ligger mycket jobb bakom. Att personkemin stämmer, är sällsyntare än man tror. När den gör det, är det någonting fantastiskt.

   Vad det hela handlar om är så enkelt som att ta tid på sig. Tid är det den moderna människan har minst av allt, verkar det som. Många unga kvinnor i bilar tycks jagas av tiden i jakten på att hinna med allt. Det gnälls om att unga grabbar kör som vettvillingar, men många unga kvinnor är i dag minst lika goda kålsupare.

   Kanske har vi börjar närma oss det jämlika samhället, om inte lönemässigt, så i alla fall när det gäller livsstil. Den moderna kvinnan pimplar öl som de gamla ölgubbarna jag minns, dricker sprit som svampar, gapar och skriker, svär och spottar snus som forna tiders rallare. Faran ligger i att att killarna kan komma att känna sig underlägsna och då är vi illa ute.

   Kanske allt är så enkelt att den moderna människan lever med en rädsla för hur deras liv kommer att gestalta sig. Vi har ju inget bäst före datum att gå efter, utan endast en förhoppning om att få leva tillräckligt länge. Redan från födseln börjar nedräkningen mot den dag då vi tvingas lämna jordelivet.

   Den vanigaste metoden att kunna skjuta verkligheten åt sidan, tycks vara att läsa bloddrypande deckare, eller se på skräckfilmer. Har till och med hört personer säga, att det fungerar som en form av medicin. Precis som med många mediciner finns biverkningar, men kanske även mardrömmar kan hålla verkligheten borta.

   Kanske beror allt på otålighet, att allting ska lösas på nolltid, annars blir det jobbigt. Ordet jobbigt kan man ofta höra när ungdomar talar med varandra, det kan gälla allt mellan att vänta på att få ett jobb, eller att livet ska se annorlunda ut. Tydligen sätts målen alldeles för högt och upplevs som ouppnåeliga.

   Bland mina lappar hittade jag ett citat av Harold E. Kohn och det lyder så här: Tålamod betyder inte händerna i kors i sysslolös väntan. Tålamod är mod att tåla det som vår iver stegrar sig emot.

   Är det inte dags att lära vårs ungdomar redan i skolan, den svåra konsten att ha tålamod?

Av Sven-Erik Hemlin - 17 oktober 2010 08:42

Jag känner av när vädret vinglar fram och tillbaka, ingenting stämmer i kroppen. Vaknade strax före fem men både huvud och kropp vägrade gå ur sängen. Somnade om och vaknade strax före åtta, nu har jag ett nytt sömnrekord, bra eller dåligt vet jag inte. Jag känner mig i alla fall inte piggare.

   Veckan som gått har inte gjort mig klokare om framtiden. Det enda som stått klart för mig är, att vi inte vet ett dugg om hur de närmaste åren kommer att bli. Vi är helt beroende av hur andra länder, kommer att klara av sina ekonomiska problem.

   Lars Pettersson, vd vid Sandvik, uttalade i en intervju för ett tag sedan någonting som ofta förbises av politiska makthavare, nämligen att pengar finns bara inte, de måste skapas. De offentliga verksamheterna budgeterar för utgifter med pengar de inte tjänat ihop, utan hur mycket skatter och avgifter som beräknas finnas tillgängliga. Finanskrisen och lågkonjunkturen visade med all tydlighet, att mycket kan hända inom en kort tidsrymd. När det händer, ställs allt på huvudet och det är adjöss med den budgeten.

   Många kommuner och landsting lever ur hand i mun, om inte pengarna räcker till, återstår bara skattehöjningar eller personalneddragningar. Så har alltid gjorts, varför ändra på någonting som i alla fall fått verksamheterna att hanka sig fram.

   Den framtid vi står inför kommer att ställa stora krav på de offentliga verksamheterna att rätta munnen efter matsäcken. Det som hänt i Grekland, Portugal och Irland, men också är på god väg att hända i Spanien och Frankrike, visar hur sårbart ett lands ekonomi är. När det privata näringslivet inte längre suger upp arbetskraft, som generar inkomster som behövs för att kunna betala löner till offentliganställda, uppstår kaos i hela systemet.

   Många ekonomer har varnat för vad som händer, när de offentliganställda blir för många. Det behövs inget matematikgeni för att kunna räkna ut, vad som händer när bara cirka hälften av de utbetalda lönerna, kommer tillbaka i form av skatt. Det behövs en ständig ökning av intäkter, för att det ska kunna hålla. Av den anledningen är den ekonomiska tillväxten så viktig för ett land.

   Just nu känner vi oss ganska trygga när det gäller vårt lands ekonomi, det sägs finnas utrymme för både det ena och andra. Men skattelättnader för att hålla konsumtionen igång, är ett desperat försök att undvika det oundvikliga. Högmod går före fall, brukar man säga och alldeles för många har lockats tro, att det bara kan bli bättre.

   För att hålla grytan kokande fodras en ständig påminnelse om att prognoserna håller. Med jämna mellanrum justeras prognoserna, vilket ska ge en signal till folket att det är bara att köra på. Att en del riskerar åka dit för ”fortkörning” och får vara med i teveprogrammet Lyxfällan, har inte de makthavande något ansvar för.

   Med allt fler länder som brottas med en alldeles för hög arbetslöshet (Spanien har runt tjugo procent), sker per automatik en nedgång i konsumtionen. När den inhemska konsumtionen minskar, påverkar det inte bara det egna landet, utan också andra länder. Eftersom nästan alla länder är insyltade i den globala värld vi tillhör, finns risken att faller en, faller alla.

   Finanskrisen är med all säkerhet inte över, den tar bara en andhämtningspaus. Det stora landet i väster som dominerat världen under så många år, kan nu ses som ett varnande exempel på hur det kan gå, när man tror att de ekonomiska resurserna är outtömliga. Den dag övriga världens förtroende för Amerikas möjligheter att räta upp det hela inte längre finns, den dagen väntar ett stålbad för hela världen.

   Skrev för många år sen ner några kloka ord som Nietzsche lär ha sagt. Den verkliga livsglädjen är sig själv nog, den konstlade ett fruktlöst försök att fylla ett andens vakuum. Jakten efter ytterlivets stimulanser är ett symptom på en själens bristsjukdom.

   Vi lever nu i en värld då alldeles för många människor inte är nöjda med vad de har. Kanske är det en själens bristsjukdom när den som har mycket, ändå vill ha mer. Det är väl antagligen därför helvetet, aldrig blir fullt.

Av Sven-Erik Hemlin - 16 oktober 2010 06:06

Var på biblioteket i går och läste igenom lite utländska tidningar. En nyttig uppdatering av information som det visade sig. Vad jag kan minnas har ingenting skrivits i våra svenska tidningar om, att de traditionella tunga industrierna snart kan vara ett minne blott i Europa.

   Kina satsar stort runt om i världen på att köpa de företag som anses ha en framtid, naturligtvis med baktanken att tillverkningen ska ske på deras hemmaplan i framtiden. Ändå är det inte Kina som tippas bli den ledande industrinationen i framtiden, Indien är det land som kommer att ha huvudrollen. Anledningen till den slutsatsen är att landet satsat på kvalitet i sina utbildningar. Det formligen kryllar av välutbildade duktiga människor som lärt sig använda den högteknologi som står till buds.

    I de forna industrinationerna, tyngda av ett bagage i form av höga löner och en alldeles för trög politiskt styrd byråkrati, kommer många tunga industrier successivt att tyna bort. De länder som fortfarande har attraktiva råvaror, kommer att kunna hanka sig fram så länge de räcker. Framtidsutsikterna för Europa är inte lysande precis.

   Den moderna människan har svårt att ta till sig att historien alltid upprepas. Vi borde ha tagit lärdom av, hur stormakter gång på gång tvingats på knä, av en värld i ständig omvandling. Det går inte att slå sig till ro, och försöka försvara det som uppnåtts, det gäller att alltid ligga steget före i tankegångarna.

   På samma sätt som det stora landet i väster, har de länder ute i Europa som hamnat i kris, tagit ut framtiden i förskott. De offentliga kostnaderna har varit och är alldeles för höga, dessutom har de vuxit i en takt ingen räknat med. Vissa kallar det för snöbollseffekten, ju längre det rullar på, desto större blir snöbollen.

   Den nyss inträffade krisen till trots, fortsätter många regeringar nu som tidigare. De budgetar som upprättas för varje nytt år, fortsätter att räknas upp med några procent, den ekonomiska tillväxten är det tydligen ingen som räknar med ska stanna upp. Att det kan bli hack i statistiken, är tydligen inte någonting som ska tas på allvar.

   Men när det hux flux tar tvärstopp och pengarna slutar komma in i strid ström, blir de fasta kostnaderna en tung börda. Det är en smärtsam process att skära ner på de fasta kostnaderna. Oavsett på vilket sätt makthavarna försöker spara, blir protesterna våldsamma. Att få är en sak, att bli fråntagen någonting helt annat, det låter sig bara inte göras. Av den anledningen, kommer det bli mycket svårt att driva igenom skattehöjningar i framtiden.

   I de sydliga länderna är det inte populärt att höja pensionsåldern, just nu är det heta känslor i Frankrike. När det gäller att protestera i de sydliga länderna, är det de olika facken som är ettrigast och uppviglar sina medlemmar. Argumentet är att pensionsåldern har beräknats efter en viss ålder och löntagarna har på något sätt gjort rätt för den.

   Må så vara när pensionsåldern bestämdes, det var helt andra tider då, resonerar flera länders makthavare. Visst var det andra tider, men i ärlighetens namn har de som protesterar rätt i sin argumentation. Ett pensionssystem är ju så konstruerat, att alla avstår en del av sin lön, för att spara ihop till sin egen pension.  

   Problemet för de styrande är, att de pengarna redan gått åt, till att betala pensioner till tidigare pensionsgrupper, eller lånats till att täcka upp annat. Den buffert som finns sparad räcker inte långt, nya pengar måste komma in i systemet hela tiden. Även i vårt land har pensionspengar använts till annat, än de varit avsedda för.

   Och varför inte, nya pengar har ju ständigt kommit in genom ekonomisk tillväxt och nya fiffiga skatter och avgifter. De politiska makthavarna har därför handlat i god tro och tagit pengar där de funnits tillgängliga för stunden, för att lägga dem där de fattats. Handlingssättet har av makthavande politiker försvarats, genom att kalla det omfördelning.

   Även i vårt land har det talats om att pensionsåldern måste höjas och så kommer antagligen att ske i framtiden. Att det är fel väg att gå verkar inte ha någon som helst betydelse, trots att den lösningen lades fram redan före krisen. Att slänga förslag som är äldre än sex månader, är det klokaste som kan göras när förutsättningarna ändras hela tiden. 

   I vårt land får Riksbanken på tafsen för att de inte delar optimismen inför de kommande åren. De anklagas för att motarbeta en ekonomisk uppgång, men ingen lyssnar på styrelsens varning, om den enorma skuldbörda svenska folket dragit på sig.

  Våra profithungriga banker anser att det finns täckning för de lån som getts vid fastighetsköp, men även för bostadsrätter. Det finns inga garantier för vad en fastighet eller lägenhet är värd, det är köparna som sätter värdet, inte opartiska bedömare. Det är först när bubblan spricker, som det rätta värdet visar sig. Den dagen uppstår en bankkris på nytt.

   Trots näsknäppen med finanskrisen och lågkonjunkturen, fortsätter de politiska makthavare att sätta upp mål om ekonomisk tillväxt, uppbackade av ekonomer och banker. Några garantier för att det ska bli verklighet finns inte, men det gäller att hålla folket vid gott mod, för att de inte ska börja lägga pengar i madrassen, istället för att konsumera. Att spara i bank är ingen bra affär.

   Nåja, allt går ut på en enda sak, nämligen att livet är ett spel. Går det åt helsike får man se det som att det som är lätt vunnet, också är lätt förgånget. De som istället för att ge sig in i leken sätter sig på åskådarplats, är som regel de som tagit lärdom av tidigare näsbrännor.

   Världen är full av optimister som gått i konkurs, vilket inte bara drabbat dem själva, utan också helt oskyldiga människor. Oavsett vad det rör sig om när det gäller ekonomiska förluster, får alla vara med och betala på något sätt.

   Kanske ett citat av Aldous Huxley, bättre kan beskriva det jag försökt säga och det lyder så här: Erfarenhet är inte det som händer en människa, det är vad människan själv tar till sig, med det som händer henne.

   Med det, får det vara nog för i dag.

Av Sven-Erik Hemlin - 15 oktober 2010 08:12

Ny dag, nya bekymmer, brukar man säga. Nja, uppriktigt sagt har jag börjat lära mig att det inte är lönt att bekymra sig över saker, som kanske kan hända. Utom när det gäller hur våra så kallade folkvalda, kan ställa till det för oss. Tvingades till ännu en genomläsning, kom inte ihåg vad jag skrev i gårdagens blogg. I och för sig inte så konstigt, jag skriver som det faller mig in och då kan det bli en massa kringelkrokar i tankegångarna.

   I morse var det sannerligen kringelkrokar i huvudet, men de berörde någonting helt annat än det jag brukar skriva i min blogg. Det tog två timmar att lägga pussel med vrakdelarna av den berättelse jag tidigare gått på grund med, men kanske kan jag få det att flyta igen, för just nu roar det mig kolossalt.

   Nåja, i min blogg har jag varit inne på vad som kan göras åt arbetslösheten, det är sannerligen ett delikat problem. Politiska lösningar kan vi glömma, det måste till nytt tänkande, det passar inte in i den demokratiska process som måste mala, innan beslut kan fattas. Ett vidlyftigt förslag ändar i bästa fall i en halvmesyr, men till nittionio procent avslås det på grund av oförmåga, att fatta vad det ska beslutas om.

   Inom politiken gäller att gamla beprövade metoder först måste användas, de har så länge jag kan minnas, kallats politiska vägval. Den politiska kartan har inte uppgraderats de senaste hundra åren, inte undra på att alla vägval inte når ända fram.

   Jag vet att Medborgarlön sticker i ögonen på de gamla trötta politikerna, som håller greppet om partiledningarna. De syns inte, men de finns där och anger färdriktningen. Undantaget var Göran Persson, som begärde mandat att styra efter eget huvud. Den minnesbetan glömmer inte de gamla sosserävarna så lätt. Nu är det Fredrik som tar all plats inom Nya Moderaterna och genom det, skaffar han sig mäktiga motståndare.

   Finessen med Medborgarlön är att människorna släpps fria att fatta egna beslut, istället för att styras av vår trögflytande byråkrati. Det skulle innebära att exempelvis skattekontoren, övergår till att bli en hjälpande hand, till de som vill förverkliga sina idéer. Överhuvudtaget ska de offentliga verksamheter som blir kvar efter en omläggning, fungera som hjälpande händer.

   Fördelen kan mätas i inbesparade pengar, inte i kostnader som det sagts. Med dagens höga arbetslöshet, vad kostar inte Arbetsförmedlingen och dess aktiviteter? Lägger man sedan till Försäkringskassan och Socialkontoren som inte längre skulle behövas, är det enormt med inbesparade pengar det är fråga om.

   Att dela på de befintliga jobben eller införa Medborgarlön är vad som står till buds för att möta framtiden. Den som lyssnar på vad våra unga skulle vilja göra, men inte har möjligheter till, är det att få vara sin egen. Frihetstanken ligger på något sätt i tiden, människorna vill i allt större utsträckning styra över sina liv.

   Jag vet en person, som dunkade huvudet i väggen när Kuba släppte bomben, att statligt anställda skulle få sparken, men ges möjlighet att bli egna företagare. Om människorna kommer att kunna överleva på inkomster från de områden den Kubanska regeringen släppt fria vet man inte. Det kan sluta i en tragedi, men det finns också en chans att det kan slå väl ut.

   Risken för att en maffia växer fram precis som i Ryssland finns naturligtvis, likaså att många kommer att försöka tjäna svarta pengar. Det hör till och risken har säkert noga övervägts. Men att ändå få in några få skattepeso istället för att betala ut, är ju en förtjänst för staten. Och pengar behöver sannerligen Kubas regering, enbart landets armé och polisstyrka, kostar enormt med pengar varje år. Men den kostnaden ses väl mest som en försäkring mot en revolution. 

   Nu är vi inte som Kuba och kommer aldrig heller att bli det. Men problemet som Kuba har är likartat för vår del, även om vi har en bättre grund att stå på. Vi har en alldeles för stor offentlig sektor i förhållande till det privata näringslivet. En strypning av kassaflödet under ett par års tid, kommer att innebära svårigheter att betala ut löner och pensioner till de offentliganställda. För att undvika kollaps, måste det till rejäla skattehöjningar, det kommer inte att låta sig göras, utan våldsamma protester.

   Vad det här bevisar är, att alla problem som uppstår i vår värld, har med ekonomi att göra. Den höga arbetslösheten är en ekonomisk fråga, en nyanställd måste vara lönsam redan från början. Det finn sinte utrymme för företagen att ta socialt ansvar, det kan äventyra verksamheten. Med andra ord har vi inte mycket att välja på, det måste till nya grepp för vår framtida överlevnad. Medborgarlön är definitivt det mest tilltalande, utom de som valt politiken som yrke, förstås.

   Med det avslutar jag följetongen, annars hotar det bli en roman av det hela.

Av Sven-Erik Hemlin - 14 oktober 2010 05:45

Så har det då hänt, jag har läst igenom vad jag skrev i går. En nödvändighet eftersom jag tvingades klippa av skrivandet, trots att huvudet var fullt. I går hade jag fullt klart för mig vart jag ville komma med mina tankar, men det blev för många kringelkrokar för att nå fram. Vid kaffet kom jag underfund med, att jag antagligen inte heller i dag, kommer att hinna med vad jag tänkt mig. Hoppas bara att det inte blir en alldeles för tjatig följetong.

   Nog om det. Efter att i förrgår och under gårdagen lyssnat på alla experters kommentarer till den budget som presenterades i tisdags, kunde jag inte låta bli att småskratta för mig själv. Det finns av naturliga skäl många om och men i den budget som presenterades, om hur framtiden kommer att se ut, vet vi ju ingenting. Om något år vet vi om vår finansminister gissat rätt eller inte.

   Sossarnas ekonomiska talesman Östros (hur han kan få vara kvar, övergår mitt förstånd) klagade över att alldeles för lite fanns med om hur arbetslösheten ska minska. Det är ett fritt land, han kan klaga hur mycket han vill, men det skulle varit betydligt bättre, om han presenterat en lösning på hur arbetslösheten kan minskas, utan att den offentliga sektorn ska bli arbetsgivare.

   För mig är MP betydligt intressantare än sossarna och det är av ett enda skäl. MP hade för länge sen den sunda inställningen, att vi jobbade för mycket. Det gör vi fortfarande, därför har en del jobb, andra inte. Ska alla ha ett jobb, måste de gamla fördelas rättvist, full sysselsättning är annars en utopi.

   De som startade upp MP och förde fram ideologin om ett grönare samhälle, var inga socialister precis. Tvärtom hade många av dem borgerlig bakgrund inom politiken. Trots det var de friare i tanken än de gamla traditionella partierna de tidigare tillhört, vilket lockade till sig ännu fler överlöpare.

   Förslag som friår och kortare arbetsvecka var någonting nytt, men lockade inte tillräckligt många för att få inflytande på den förda politiken. De senaste åtta åren har därför MP sneglat på möjligheten att få ministerposter, men gjorde missbedömningen att den borgerliga alliansen bara skulle vara en dagslända.

   Synd egentligen att MP släppt sin tidigare ståndpunkt om förkortad arbetstid, eftersom det skulle kunna minska åtminstone en del av arbetslösheten, men bara som en droppe i havet. Sex timmars arbetsdag är inte tillräckligt, men om arbetstiden förkortas till fyra timmar och nytt folk tas in för att arbeta de övriga fyra, skulle vi få brist på arbetskraft.

   Naturlig avgång genom pensioneringar, har de styrande redan insett att inte kommer att minska arbetslösheten så drastiskt, som förutspåddes för bara några år sen. Men det var före finanskrisen och den snabbt uppdykande lågkonjunkturen, nu vet vi bättre. De gamla jobben kommer inte tillbaka, i samma omfattning som de försvann genom krisen.

   Att förkorta arbetstiden kräver naturligtvis att vårt samhällssystem moderniseras och att den administrativa byråkratin bantas till ett minimum. Den arbetskraften skulle nämligen behövas för att täcka upp. Ett knasigt resonemang kan tyckas, men ett fantastiskt sätt att få alla i arbete. Dessutom skulle det överföra folk från de offentliga verksamheterna till det privata näringslivet.

   Är det verkligen en utopisk bild jag målat upp? Tja, en del kanske tycker det, inte minst våra gamla politiska partiers företrädare, som står med båda fötterna fast förankrade i tomma luften. Hur ska de kunna skapa runt en halv miljon jobb, utan att de avlönas med skattepengar?

   Från det utgångsläge vi nu har, finns visserligen svårigheter som måste övervinnas, men möjligheterna att göra förändringar är så oändligt mycket större. Allt sedan Palmes tid, har vårt lands makthavare strävat efter att väcka uppmärksamhet. Titta vad vi som ett pyttelitet land kan göra! Men trots alla försök att ligga långt framme när det gäller bland annat att rädda vår miljö, överskuggas det av negativa rapporter av mindre smickrande slag som duggar tätt.

   Ingen har kunnat förklara varför vårt fantastiska land, med en fungerande ekonomi trots den finanskris alla fått genomlida, visar att pengar inte är allt här i världen. De pengar som finns tillgängliga och inte lagda på hög för kommande år, måste gå till någonting annat än de är avsedda för. På annat sätt kan inte vårt lands bedrövliga skola, vård och omsorg förklaras, där saknas ständigt pengar. Och just det är vad omvärlden kan läsa om och förundras över. Vi är landet som ser grandet i andras ögon, men inte bjälken i vårt eget.

   Jösses, tiden har rusat iväg, det är dags för andra göromål. Tyvärr har jag hamnat i kringelkrokar igen, utan att närma mig målet. Fortfarande har jag inte kommit fram till vad jag egentligen vill ha sagt, därför måste det bli som det hela avslutades i går, fortsättning följer.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards