Alla inlägg under maj 2018

Av Sven-Erik Hemlin - 31 maj 2018 18:30

Livet är som en bergochdalbana, det är någonting vi får lära oss den hårda vägen. Alla beslut som fattas är rätt vid den tidpunkt besluten tas. Det är i alla fall vad vi vill tro, men besluten leder till något som kan vara både bra eller dåligt. Egentligen skall man alltid vara beredd på det värsta och tänka sig för både en och två gånger. Förhastade beslut utan att ha tagit reda på konsekvenserna, leder i de flesta fall till att allt blir fel.


Det som oroar mig är att både regering och de övriga partierna gnuggar händerna över det som händer nu och förringar de orosmoln som cirkulerar runt omkring oss. De beslut som nu fattas i ett läge då vi rider på toppen av en högkonjunktur, är någonting vi får leva med när tiderna blir sämre. Man kan redan se tecken på kärvare tider vilket kommer att bli en prövning för alla.


Vi äldre har varit med om det här förut att våra politiker tar ut framtiden i förskott, för det är precis vad våra politiker gör. Ändå bör även de vara medvetna om att den globala ekonomin inte alls är att lita på. De ekonomiskt kunniga ser inte bara till att samla i ladorna när det är högkonjunktur, de försöker också dra ner på de fasta kostnaderna som hänger med in i en lågkonjunktur.


Det här är lite som att vinna några miljoner på trav eller Lotto och leva loppan för pengarna. Det är förvånansvärt hur lite man får för låt oss säga fem miljoner, inte räcker det livet ut att leva loppan på i alla fall.

Samma sak är det för ett land som har fasta kostnader på ett svindlande antal miljarder, men så ser finansministern hur skatteintäkterna börjat sjunka istället för att öka. Det kan hända snabbt och gå så illa att skatteintäkterna inte räcker på långa vägar och staten tingas låna pengar. Inte till investeringar, utan till att betala de löpande kostnaderna.


Man vad kan då hända som drastiskt förändrar för både staten och invånarna? Det högteknologiska kunskapssamhället har underskattats, det är det som kommer att ersätta det tjänstesamhälle vi nu har. De stora exportindustrierna är inte de som bär upp vårt land, det är invånarnas höga konsumtion, som till största delen sker genom lån.


Det enda minnesvärda Göran Persson sagt var: Den som sätter sig i skuld är inte fri. Det blir inte människorna medvetna om förrän de sätter sig i skuld, men pengar måste jobbas ihop för att klara av räntorna och övriga levnadsomkostnader. Vågar inte ens tänka på vad som händer när ränteavdragen fasas ut eftersom staten inte längre ha råd att ha detta dyrbara bidrag kvar.


Vårt land är verkligen märkligt på många sätt, de som har ett arbete får bidrag i form av jobbskatteavdraget, de som lånat pengar får bidrag för de räntor som betalas. Nu kallas det inte för bidrag utan skattereduktion, men kan inte ses som annat än ett bidrag. Vad får då alla de som inte har några lån, eller är för fattiga att få ett lån enligt långivarna? Deras pengar ligger med i potten för det som betalas ut, därför borde pengarna som går till jobbskatteavdraget och ränteavdragen fördelas rättvist med de svagare grupperna med samma motivering, det vill säga som en skattereduktion.


Det som borde oroa våra politiker och få dem att tänka i nya banor är, att SD faktiskt kan bli största parti efter valet. När dessutom något eller några av de små partierna riskerar att åka ur riksdagen, ska det ses som en varning från invånarna. Eftersom man helt kan utesluta att V och SD hamnar i en regering, blir det intressant att se hur de skall kunna hållas utanför.


Socialdemokraterna som tror att allt kan lösas med skatter och Moderaterna som avskyr skatter kan tvingas prata ihop sig, men behöver ytterligare stöd att för att kunna fatta majoritetsbeslut. Oavsett vad som händer kommer svenska folket att splittras ännu mer, vilket kommer att göra det ännu svårare och kanske också farligare att vara politiskt företrädare.


Man märker det här i människors sätt att tala om våra politiker. Hörde en gammal tidigare lojal socialdemokrat säga att predikanten Löfven skulle passa på bättre på tornspiran som vindflöjel än kyrktuppen. Jag har full förståelse för att förtroendet för Löfven rasat. Han må vara en hyvens karl, men hans omdöme måste ifrågasättas som regeringschef. Det är nästan så att jag saknar Göran Perssons hårda nypor, flera av ministrarna skulle ha ersatts för länge sedan. Och Persson skulle knappast tagit med MP i regeringen, utan istället läst lusen av dem.


Socialdemokraternas kräftgång beror på flera orsaker, men den antagligen största anledningen är partiets oförmåga att läsa av hur människorna upplever sin vardag. För femtio år sedan fanns partiets kärntrupp på arbetsplatserna och lyssnade av vad som sades i fikarummen, det var där vardagsproblemen diskuterades. Efter hand har partiets företrädare mer eller mindre kapat rötterna till sina gamla trogna väljare och fått medelklassvärderingar.


Läste att Margot Wallström trodde att partiet engagerat sig för lite i miljö- och klimatfrågor. Hon är definitivt inte en socialdemokrat i sitt tänkande, då hade hon sagt att vi måste se till att vi får ett rättvisare samhälle och värna om de sämst ställda. Huvuddelen av de som ligger under EU:s fattigdomsgräns, är människor som jobbat och betalat in pengar till en tryggad ålderdom, eller drabbats av sjukdom. Pensionärernas pengar har de politiska makthavarna förskingrat under åren, men också konfiskerat pengar från trygghetsförsäkringarna.


Den verkliga krisen för det politiskt uppbyggda samhället kommer när vi går in i en lågkonjunktur och det kan ske snabbare än vi kan ana. Motorn de senaste åren har varit byggindustrin, redan nu sker en avmattning och nästa år kan vi räkna med friställningar av arbetskraft. Följdverkningarna kommer att bli kännbara för alla de företag som är knutna till byggindustrin, men även för samhället som helhet. När det väl händer börjar det otrevliga hända eftersom det mesta hänger ihop.


Bilen är det som får det mesta att hänga ihop och pendlare som är tvingade att använda bilen har nu hamnat i ett läge där de tvingas betala för att åka till jobbet varje dag. Drivmedelspriset är nu inte långt från de 18.50 de får dra av för resor och dessutom skall läggas till försäkring, värdeminskning och servicekostnader. Eftersom reseavdraget minskas med 10.000 kronor i deklarationen, kan det för många bli olönsamt att pendla till jobbet. Vem vill betala ur egen plånbok för att jobba?


Som vanligt är det till största delen ett landsortsproblem de makthavande inte tänkt på, men som nu börjar bli ett akut problem. Moderaterna säger att det måste löna sig att jobba, men glömmer bort att drygt två miljoner av skilda orsaker inte kan göra det. Pengarna måste tas någonstans ifrån och försämras a-kassa, sjukersättning, permanent sjukbidrag och pensioner ytterligare, kommer inte folk att gå till valurnorna.


Råkade höra en forskare som avlämnat en rapport om invandring och flyktingmottagning, vilket fick programledarna att ifrågasätta om det var rätt att redovisa kostnaderna i kronor och ören. De båda programledarnas uppenbara misstroende mot vad rapporten gjorde för nytta, gjorde mig rent ut sagt förbannad.  Naturligtvis är det rätt att kostnaden redovisas, alla skattebetalare är ju med och betalar, trots att de aldrig lämnat ett medgivande . Kostnaden 74.000 per individ angavs, men inte hur många gånger den siffran skall multipliceras.


Regeringen och de övriga partierna har gjort allt för att svenska folket inte skall se invandrare och flyktingar som en kostnad utan en tillgång. Förr eller senare är det verkligheten som gör att de misstag som gjorts av de politiska partierna inte längre kan döljas för invånarna. Vågar inte ens tänka på hur invånarna kommer att agera den dag det blir sämre tider i vårt land och de kanske inte är så långt borta.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 maj 2018 18:13


Alla har vi väl våra egenheter, min är att vara ekonominörd, vilket betyder att jag alldeles för mycket intressera mig för ekonomiska frågor. Men det är också ett nöje, gapskrattar många gånger när jag hör de politiska ekonomiska talespersonerna som inte ens vad de pratar om, de rabblar bara upp vad de hört från andra. För det mesta har de lyssnat på fel personer eftersom det blir så vansinnigt galet.


Jag intresserar mig kanske mest för vad ekonomi kan ställa till med och det är sannerligen skrämmande många gånger. Det mest skrämmande är att snedfördelningen av pengar kommer att skapa den verkliga krisen, inte den miljökatastrof som tagit alldeles för mycket plats i de politiska debatterna. Till och med Bill Gates har kommit underfund med att pengarna måste fördelas på ett rättvisare sätt, annars hotas till och med de i dag rika.


För de rika är pengar det enda verktyg de har i sina verktygslådor, men det verktyget kommer inte att ge dem evig lycka. Man kan säga att pengar förvridit huvudena på dem och istället för lycka lever de i ständig oro över att någonting skall hända som förvandlar deras värdepapper och investeringar till luft. Vilket om man ser till hur världen ser ut i dag, inte alls är en omöjlighet. Det räcker med ett uttalande av Trump för att de skall pinka på sig, eftersom hans uttalanden får aktiemarknaden att ruskas om.


Vad de rika inte tänker på är att det är deras pengar och inte de själva som skapat deras rikedomar. Med sina pengar köper de människor som genom hårt arbete skapar ännu mer rikedom. Människan är för dessa rika personer ett medel i ett spel där de själva skapat spelreglerna. De låter skickliga lobbyister föra fram fördelarna som naturligtvis är bättre än nackdelarna för en regering som tror att alla i slutändan står som vinnare. Saliga äro de enfaldiga.


De löften som ges är naturligtvis dubbelbottnade, vilket myten om att om en del blir rika kommer alla att få ta del av dem för länge sedan klätts av. Naturligtvis finns även förtäckt hot med i bilden, ingen regering vill att de stora företagen skall flytta sin tillverkning. Pengar ger alltså mer makt än att vara politisk makthavare, vilket gör även de politiska makthavarna till ett medel som lett fram till att de rika blivit rikare.


Vad dessa rika personer inte tänkt på är hur bräcklig deras situation blivit, genom att människors sätt att tänka har förändrats. Den väg de politiska partierna valt är inte nybruten väg, den är gammal och lappad och lagad. Av den anledningen har den nya väg som skapas genom den tekniska utvecklingen ställt allt på huvudet. Vårt samhällssystem är uppbyggt på att invånarna genom skatter skall föda både landet, de offentliga verksamheterna och de politiska företrädarna. En börda som blir tyngre för varje år och det hela måste förlita sig till att invånarna orkar. De vågar inte ens tänka tanken att invånarna vägrar betala mer skatt än vad de får för sina pengar.


Hela det gamla upplägget med att beskatta invånarnas arbetsinkomster, kommer att få ett drastiskt slut när smarta maskiner och robotar som kan utföra de mest fantastiska saker och gör en stor del av den mänskliga arbetskraften överflödig. På något sätt måste dessa fantastiska maskiner beskattas, vilket skapar nästa stora problem. Eftersom dessa maskiner är flyttbara blir det en tävlan om var de kommer att beskattas minst. Det här gör att många regeringar kommer att tvingas förlita sig till invånarnas kreativitet och uppfinnarförmåga.


Det verkligt stora dilemmat som ingen tycks ha räknat med, blir hur den överflödiga arbetskraften skall försörjas. Det är inte allmosor som kommer att krävas, det behövs pengar för att kunna konsumera och klara av de fasta kostnaderna, det vill säga en ekonomisk bas för alla. Vilket även gäller de som fortfarande har en anställning, eftersom även de en dag kan ersättas genom utvecklingen av högteknologin. Eftersom miljontals människor bundit upp sina liv till händer och fötter genom lån till inte minst bostäder, kommer långivarna att hamna rejält i klistret.


Folk är inte dumma, även om många politiska makthavare lever i den tron. Tvärtom är de allra flesta numera mycket mer informerade än när papperstidningarna försåg dem med gårdagens nyheter. Den nutida människan får sina nyheter presenterade i sina datorer eller smarta telefonen nästan i samma stund de händer.


Det här skapar naturligtvis osäkerhet inte bara hos människorna, utan även hos de politiska företrädarna. Våra politiker måste bli trovärdiga, hur nu det skall gå till. När människorna nu kan läsa sig till helt andra uppgifter än det våra politiker presenterar, har någon hittat på ordet Trollfabriker, för att folk ska tvivla på de uppgifter de kan läsa.  


Men det har haft rakt motsatt effekt. Det har nämligen lärt människorna att bilda sig en egen uppfattning genom att använda sitt sunda medfödda förnuft. Man brukar säga att människan måste se för att kunna tro och det invånarna kan se, stämmer inte alls överens med vad de politiska makthavarna säger. Det är inga Fake News att människor dör på grund av den stress som är som en blåslampa i baken på läkare och sjukvårdspersonal.


Vad var och en kan se är ett samhälle i upplösning, människorna har blivit mer egoistiska vilket kan förklara varför motståndet att dela med sig möter så stort motstånd. Att det finns ett ganska stort antal som försvarar den invandring och flyktingmottagning vi haft, grundar sig i många fall på ekonomiska intressen, det har varit och är en lönsam bransch för många. Det omvända gäller för de som kallas rasister på grund av motståndet mot att allt fler kommer till vårt land, de ser att pengar tas från den gemensamma kassan, vilket orsakar försämringar på många områden. Ett politiskt beslut att papperslösa får vård, kostar skattebetalarna närmare tvåhundra miljoner!


Det här är ett problem som aldrig borde ha uppkommit och det delar vårt land på ett sätt som inte bådar gott för framtiden. En framtid många redan tappat tron på, de ser med oro på den framtida privatekonomin. Det har påverkat familjer vilket gjort att skilsmässor och att sammanboende separerar blivit vardagsmat för många och den största anledningen till detta är pengar. De brott som ger braskande rubriker som rån, stölder och ekonomiskt fiffel handlar om pengar. Pengar eller snarare bristen på pengar hos många har en stor del i att vårt samhälle nu ser ut som det gör.


Visst finns det rika personer som fifflar för att få ännu mer, men huvuddelen av brotten beror på att förövarna måste ha pengar till någonting. Det här händer i ett land som skryter över att vara ett välfärdssamhälle, att en mycket stor del hamnat utanför gemenskapen och söker den i de kriminella gäng som växt som svampar ur jorden är svårt att förstå.


Men det är klart, de styrande har haft fullt upp med genomfarter i storstäder, snabbtåg samt skatter och avgifter som skall finansiera dessa saker. De utstötta har tidigare inte gjort något större väsen av sig, därför har de inte utgjort något problem. Istället för att fungera som problemlösare har våra politiker skapat nya och farligare problem-


Nu har även tillkommit grupper som upptäckt att det inte längre finns något skyddsnät i vårt land. När nu rädslan nästlat sig in hos många att inte få ersättning vid sjukdom, kommer hela vårt politiska styrelsesätt att hamna i skottgluggen. Många anställda inom de viktiga verksamheterna känner att de måste jobba till dess de stupar, eller rättare sagt klappar ihop på grund av både oro och betungande arbeten. Inte förvånande kommer synen på arbete att förändras och den tekniska utvecklingen välkomnas.


Livet är inte en fråga om att samla på sig så många saker eller pengar som möjligt, det dör ingen lycklig av. Vad som däremot gör människor lyckliga är att känna friheten att bestämma över sina egna liv, det kan inte de vars liv styrs av enorma skulder. Glöm en kommande naturkatastrof som kanske kommer om några tiotal år framåt i tiden, en ekonomisk katastrof ligger mycket närmare och kan var mycket mer förödande för människorna.


Jag kan inte se någon lösning eftersom vårt samhälle hamnat i otakt med den tekniska utvecklingen. Länder styrs efter gamla ekonomiska teorier som baserades på vad som hänt tidigare. När det nu visar sig att det inte finns några likheter med vad som hänt tidigare, har vi hamnat på djupt vatten. Snart finns bara en lösning kvar att ta till, att invånarna själva tar hand om sina pengar och köper de tjänster de behöver, vilket skulle bli betydligt billigare än att låta staten, kommunerna och landstingen hantera pengarna. För visst är pengar roten till allt ont vi nu kan se. 

Av Sven-Erik Hemlin - 25 maj 2018 08:03


Det vackra sommarliknande vädret har fått oss att flytta ut till sommarstugan. Lite ovant känns det att på grund av den usla mobiltäckningen inte kunna följa med i det som händer, det är textteve som får ge mig nyheterna. I reklamen kan man läsa att Comviq är billigt, men det betyder också att telefonen fungerar dåligt och att surfa kan man glömma.


Trots allt är det egentligen så här man borde leva livet, man irriteras inte av ständigt plingande i telefonen på grund av en massa onödiga meddelanden. I en stad hör man ständigt ljud av alla de slag, inte minst från motorcyklar som verkar sakna ljuddämpare. Enda nackdelen är att tystnaden ger tankarna fritt spelrum, det är inte bra att tänka för mycket.


Jag minns en tid då man sa att tiden flyger iväg när man har roligt. Nu lever vi i en tid då tiden flyger iväg utan att ha roligt. Det är inte bara vi äldre som upplever att tiden flyger iväg, även de som är mitt uppe i arbetslivet upplever samma sak. Det pratades för många år sedan om en åldrande befolkning och att någonting måste göras.


Det svårlösta problemet politikerna skjutit framför sig beror på att de som pensioneras, tillsammans med arbetsgivaren betalat in till sina pensioner. Det borde alltså ha funnits gott om pengar, om det inte snattats en massa pensionspengarna av de styrande som använt dem till löpande utgifter. Problemet är inte att befolkningen blir äldre, utan att makthavande politiker inte kan eller har kunnat hantera invånarnas pensionspengar.  


Vad som än sägs från politiskt håll, är inte vårt moderna samhälle anpassat efter invånarnas behov utan ett politiskt skapat samhälle en minoritet genom beslut bestämt att det skall vara. Det är en farlig väg de makthavande omedvetet tagit, inte minst genom att verksamheter i folkets tjänst, till att hota istället för att hjälpa. Arbetsförmedlingen har hotat de arbetssökande med repressalier under många år, nu har Försäkringskassan gått ett steg längre. Människor med särskilda behov får inte den hjälp de behöver  och sjuka människor blir utan ersättning genom att läkares diagnoser underkänns.


Men att styra genom hot är ett tecken på de styrandes svaghet, vilket för de makthavande själva kommer att bli förödande en dag. Vi kan läsa om politiker som lever under hot på grund av fattade beslut som gjort en del människor desperata och gruvar på hämnd. Den som illa gör, illa far brukade man säga förr i världen, men vid den tiden var inte människor lika våldsamma som i dag.


Vem kunde tro att personer som blir skjutna är vardagsmat, eller att blåljuspersonal skulle kunna attackeras för bara tio år sedan, nu händer det nästan dagligdags. Vem kan säga att inte nästa steg blir att attackera politiker, de är ju de som är ansvariga för hur vårt land blivit. Som man bäddar får man ligga brukar man ju säga och den knöliga bädd våra politiker lyckats få till vill inte ens de själva ligga i. Som opinionssiffror visar verkar de ha bäddat säck åt sig själva.


Men det allt hårdare samhällsklimatet borde skrämma livet ur hela det politiska etablissemanget och få dem att samarbeta för vårt lands och invånarnas bästa. Men inte, de babblar på och försöker pinka revir för att kunna fortsätta känna sig viktiga. Men det räcker inte längre att med välsmorda munläder, retorik är bara ett sätt att bortförklara att de inte har några lösningar på vårt lands problem.


Tidigare tålmodiga svenskar är i dag uppretade över den förändring vårt land genomgått på kort tid. Precis som i Tyskland och Italien har traditionella politiker sett att folk inte längre röstar som de en gång gjorde. När ett land förändras, förändras också invånarna men de politiska företrädarna har hamnat alldeles för långt från sina väljare, för att kunna vara i takt med verkligheten.


Vår finansminister varnar för att det om några år kommer att behöva höjas skatter och samma sak gäller kommuner och landsting. Lägger man till hotet om smarta robotar och maskiner som redan i dag börjat ta över rutinmässiga arbetsuppgifter och dessutom att högkonjunkturen mattas av, vad kan vi vänta oss?


Svaret är att varken vi eller våra så kallade förtroendevalda politiker kan ens gissa oss till hur det kommer att bli. Det känns som att eftersom de politiska partierna inte har några nya idéer att komma med, försöker de istället se tillbaka på vad de lyckades med en gång för länge sedan. Problemet är att om man ser tillbaka, kommer man aldrig att upptäcka vad som väntar framöver.


De problem vårt land har och som våra politiker motvilligt försöker lösa liknar mest det gamla spelet plock i pinn. Det gäller att försiktigt plocka bort en pinne utan att de andra påverkas. För det är ju vad det handlar om när våra politiker försöker lösa ett problem, påverkar det andra saker och problemen ökar istället för att minska.


För våra politiker har det blivit som att de tvingats ut i friska luften och kommit underfund med att de har en stor flock måsar cirklande ovanför deras huvuden. De kan inte känna sig säkra på att inte få någonting äckligt och obehagligt att landa på huvudet. Precis så upplever många de avgifter som ständigt påverkar deras ekonomi, det är som att få en måsskit i huvudet. Att våra politiker får känna av hur invånarna har det borde vara en självklarhet.


Livet är fullt av överraskningar, vilket de allra flesta avskyr eftersom det skapar osäkerhet. De flesta har upplevt det som att det bjudits på alldeles för många överraskningar, tyvärr inte de positiva som skulle ha behövts för att öka framtidstron. Överraskningar är antagligen tänkt att vara livets krydda som skall användas frikostigt och göra livet värt att leva, inte göra livet till ett helvete.


Beklagligt nog uppträder våra politiker på samma sätt som att gissa sig fram till slutet på en bok genom sina uttalanden om de närmaste åren. Vitsen med att veta hur boken slutar är att läsa hela, det är först då man vet hur den verkligen slutar. Faktum är att vi inte har en aning om vilka överraskningar som kan drabba oss innan året är slut.

En överraskning jag hoppas slippa är att MP blir kvar i riksdagen. Alla de som bor utanför storstäder har drabbats hårt av de skatter och avgifter MP tvingat igenom, det är dags att det verklighetsfrånvända partiet som straff åker ur riksdagen. Som det ser ut får Socialdemokraterna betala dyrt för sitt samarbete med MP, tänk så tokigt det kunde bli när ivern att regera var större än förståndet.

Av Sven-Erik Hemlin - 19 maj 2018 09:56


Jag är så glad att jag är svensk sjöng Birgitta Andersson en gång för länge, länge sedan. Det var då det, i dag är det inte många som känner stolthet över att vara svensk. Inte ens på Svenska flaggans dag visar svenska folket någon fosterlandskänsla. Norrmännen däremot firar verkligen sin Nationaldag. Men det är klart, till skillnad från vårt land kanske de har någonting att fira.


Våra politiker har börjat få känna av att folk har blivit mer lättretade och inte alls röstar som de alltid gjort. Och man kan förstå varför folk retar upp sig, för det är mycket vansinnigheter våra politiker hittat på. De har lyckats skapa ett samhälle allt färre vill ha, vilket lett till att de inte vill rösta på de gamla politiska partierna.


Och det måste man ha förståelse för, det finns fler svikna vallöften än vad som infriats under åren. Det sätts poäng på hur duktiga debattörer är, men efter debatten hoppas de att svenska folket skall glömma bort vad de sagt. Antagligen är de medvetna om att de flesta inte ens lyssnar på vad de säger. Och varför skall de göra det eftersom det inte blir fler sjuksköterskor, lärare eller poliser genom alla löften. Utöver att de själva orsakat skadan blir den också svårare att reparera, av den anledningen att de offentliga verksamheterna är urusla arbetsgivare.


Antagligen ser våra politiker att de som slutat inom bristyrkena inom de offentliga verksamheterna har varit illojala, att de borde vara glada över att ha ett jobb.  Utan erfarenhet av hur det ser ut i verkliga livet tror våra politiker att folk fortsätter gå till jobbet trots urusla löner och arbetsförhållanden. Var det inte för att folk måste ha pengar att överleva och det inte är alla som kan byta jobb, skulle knappast någon vilja jobba inom de viktiga offentliga verksamheterna.


Statens kaka är liten men säker sa man förr i tiden och i förhållande till industrijobben var många anställda inom stat, landsting och kommuner lågavlönade. Men nu har vi marknadsmässiga löner även inom de offentliga verksamheterna, åtminstone när det gäller högra befattningar. Det har naturligtvis gynnat våra politiker som inte kan ha sämre betalt än pappvändande administratörer och byråkrater.


Många chefer har till och med fallskärmsavtal, som det en gång i tiden var ett väldigt ojande över från politiskt håll. I takt med att allt ska drivas enligt företagsmässiga principer har alla avarter från det privata näringslivet anammats av våra politiker. För skattepengar har startats aktiebolag där många politiker får en rejäl extraslant för att sitta med i bolagsstyrelser. Överskottet som brukar vara blygsamt plockas in i den gemensamma kassan, men ger ändå en förlust för invånarna på grund av fördyringar.


När vårt samhälle blivit som det nu är, känns tanken att vi är en demokrati avlägsen. Även om vi inte kan rubricera vårt styrelsesätt som en diktatur, är det ändå ett styrelsesätt som utnyttjar sin makt genom majoritetsbeslut. Med andra ord spelar det ingen roll att invånarna tycker det är alldeles åt helsike, att de makthavande kan skylla på att beslutet fattas av en kollektiv majoritet av politiska företrädare. Det största partiet som plockat in småpartier för att det skall vara möjligt har därmed omedvetet delat med sig av makten till de små partierna en majoritet av väljarna inte vill att de skall ha någon makt alls


Partiledardebatten kom inte att handla om de viktiga frågorna skola, vård och polisen, det kom att handla om den enorma flyktingmottagningen. Tidigare har det inte ens fått debatteras, nu tävlar de två stora partierna om vilket som vill strama åt mest. De små partierna kom på mellanhand och ingen lyssnade på vad de hade att säga.


Därför förvånar det mig inte att de små partierna försöker få uppmärksamhet för sina hjärtefrågor. Som det nu ser ut en hopplös kamp eftersom de stora valfrågorna blir invandring och det stora antalet hitkomna flyktingar och hur rättssamhället skall kunna återupprättas. Efter de sena opinionsmätningarna kommer det att debatteras de usla pensionerna, eftersom pensionärerna troligtvis blir tungan på vågen. 


Att Alliansen skall kunna enas med ett vacklande KD och L har jag svårt att se.  Löfven kommer inte att få göra om misstaget att ta med MP som regeringspartner, det tror jag LO sätter stopp för. När de två stora börjar närma sig varandra och det är svårt att skilja på de politiska budskapen, lutar det mer åt att S och M kommer att prata ihop sig. Visserligen kommer prestigen på båda sidor att få sig en törn, men båda partierna är medvetna om att det vi har i dag, kommer vi inte att ha om bara några år.


Och kanske är det så det måste bli under en övergångsperiod till en förändring av det politiska maktstyret. Den som följer med vad som händer ute i stora vida världen har insett att den utveckling som redan börjat är omöjlig att stoppa. Redan i början på nästa år kommer arbetslöshetssiffrorna att öka, det går inte längre att höja marginalerna i butikerna, det betyder att det måste sparas in på personal.


Den byggboom vi haft är nu över och med den kommer många jobb att försvinna. Det är nämligen så det fungerar, när någonting får ett uppsving följer nya jobb med på köpet. Av den anledningen sker det motsatta när nedgången är ett faktum. När det händer börjar de verkligt stora problemen för våra politiska makthavare, hur skall de hantera minskade skatteintäkter?


För Moderaterna som avskyr bidrag men ändå skapade jobbskatteavdraget, det största bidraget i vårt lands historia, kommer det att bli en utmaning som heter duga. De fick inga fler sympatisörer genom det enorma bidraget, det blev alldeles för många som drabbades inom familjer, vänner och bekanta. I dag är det sju resor värre tack vare nuvarande regerings oförmåga att rätta till de skapade orättvisorna. Man kan tydligt se att Socialdemokraterna förlorar och SD och V är de som tjänar på den osäkerhet som skapats, men de båda sistnämnda kommer aldrig att ingå i en regering.


Vad man kan utläsa av det här är att någonting nytt är på väg att växa fram, att använda sig av småpartier för att kunna fatta majoritetsbeslut har fått konsekvenser ingen räknat med. Det har blivit alldeles för många oppositionsråd inom kommuner och landsting och riksdagen måste halveras, inte minst av kostnadsskäl. Det är de överblivna som kommer att bli en del i den nya rörelse vi kommer att se, men det är de själva än så länge inte medvetna om. Nöden är nämligen uppfinningarnas moder.

Av Sven-Erik Hemlin - 16 maj 2018 18:03


Det som händer i vårt land får mig att må illa och vill därför inte gräva för länge i det. Men jag har hört alldeles för många idiotiska uttalanden den senaste tiden för att få sinnesfrid. Som uttalandet att det som hände på Drottninggatan hade aldrig hänt, om inte ... Att resten blev hängande i luften är vad det handlat om i vårt land i många år, de politiska makthavarna tappade kontakten med verkligheten för många år sedan.


Det som blev hängande i luften var helt enkelt att våra politiker inte ens kunnat ana att det skulle kunna hända. På samma sätt är det med sjuksköterskor, ambulansperson och poliser, ingen politiker kunde ens ana att de av missnöje skulle säga upp sig och söka andra arbetsgivare. Nästa chock för vårt politiska etablissemang kan bli valet i höst, än så länge är det bara opinionssiffror som skrämmer, men kan bli verklighet för kanske ett par, ja till och med tre småpartier som kan ramla ur riksdagen. Hur många av de politiker som kan beröras hade ens kunnat ana det?


Det har varit hipp som happ med hur den stora flyktingströmmen till vårt land hanterats, men nu jäklar ska det bli ändring på det och alla papperslösa och de som inte har någonting här att göra ska kastas ut. Och vips är S och M överens i alla fall en sak. Efteråt spelar man munspel var ett vanligt uttryck en gång i tiden. Det hjälper inte nu att spekulera om vad som hänt om flyktingarna stoppats redan vid gränsen. Om  så varit fallet hade det inte blivit något problem.


Ingen har vågat prata om det, men invandring har aldrig setts med blida ögon av en majoritet av invånarna. Visst var det många svenskar som protesterade mot att flyktingar vällde in i vårt land, men de tystades effektivt ned genom att regeringen och de politiska partierna utom SD, enade och med politisk korrekthet ansåg att motståndet handlade om rasism. På något underligt sätt påminner det politiska etablissemanget om Svenska Akademien, en liten sluten grupp som kunnat styra och ställa hur de ville, men en dag öppnas dörrarna till de slutna rummen och allt vädras ut.


Nåja, det protesteras mot nästan allt numera och det med all rätt. Någonting det inte klagas på bland vanligt folk är den restriktivare flyktingpolitiken, de flesta tycks vara överens om att det kommit alldeles för många till vårt land. Istället för att tillföra landet någonting kostar det invånarna pengar och problem som i dagsläget ser olösliga ut. När det tas från den gemensamma kassan påverkar det många människor som redan före flyktingströmmen hade svårt att få livets puzzel  att passa ihop.


Vi var redan ett land med stora problem som skulle ha rättats till långt tidigare. Under många år har det talats om att skapa låglönejobb som skulle fungera som en inkörsport till andra bättre betalda jobb. Endast de mest enfaldiga kan tro på att det fungerar. Många företag söker med ljus och lykta efter kvalificerad arbetskraft, lösningen är då knappast att gå vidare från ett låglönejobb. Men det behövs folk som sopar trottoarer för vi har fått lort Sverige tillbaka, det har fler än jag sett. Ett förslag Arbetsförmedlingen kanske nappar på.


Kan förstå att våra svenska politiker inte är vana vid att invånarna protesterar, de har blivit tagna på sängen helt enkelt. De flesta av våra så kallade politiska företrädare är det många som inte vill ha, men jag vet inget annat land som vill ha varken vår regering eller de politiska partierna, för det vill ju inte heller en mycket stor del av svenska folket. Kanske för att en majoritet av folket insett att samarbete med små partier bara ställer till eländes elände för invånarna. När småpartier får vara med och bestämma sätts demokratin ur spel eftersom det inte är folkviljan som styr.


Efter valet kanske våra politiker ska försöka skrapa ihop ett eget folk, det ser inte bättre ut. Alla de politiska parterna har ju ställt till med det de nu på alla sätt försöker skylla ifrån sig. Bilden av vårt land som en demokrati har bleknat under åren, nu är den helt borta.


De idag pensionerade har under sina arbetsliv avstått från löneökningar för att en dag få tillbaka dem i form av en tryggad ålderdom. Hur verkligheten ser ut för allt fler pensionärer är en helt annan, det är skrämmande hur många som istället straffas med elände och fattigdom. Med politiska företrädare som kan leva i sus och dus är det lätt att förstå den vrede som nu bubblat upp till ytan.


Det finns otaliga exempel på människor i sina bästa år som genom sjukdom tvingats in i en helvetes röra styrd av Försäkringskassan, för att till slut erhålla ett sjukbidrag eller som det förr kallades, sjukpension. Många av dessa har sedan i förtvivlan tagit sina liv, eller tvingats leva på en ersättning långt under fattigdomsgränsen. I det fallet har vårt land helt struntat i vad EU:s fattigdomsgräns ligger, det går med andra ord inte att skylla på vårt medlemskap i EU.


Det som i dag blivit en illasmakande soppa av allting är helt och hållet skapad av våra så kallade politiska företrädare. Det är dags att börja diskutera om vi verkligen ska ha det politiska maktsystem vi har eftersom det bevisligen inte fungerar. Det enda våra politiker lyckats åstadkomma är ett land med växande fattigdom och de enda som kan stoppa den trenden är invånarna.


Enda sättet att visa missnöje tycks vara att inte rösta alls, det skulle röra om i grytan. Ett lågt valdeltagande skulle visa på ett misstroende mot det politiska styrelsesätt vi har och det skulle sprida oro i de politiska lägren. Kanske våra politiker till och med då skulle lära sig att de är till för folket och inte tvärt om.


Tyvärr verkar det enda som kan åstadkomma en förändring vara, att vårt land hamnar i en kris som visar hur maktlösa våra politiska företrädare egentligen är. Problemet är att de politiska makthavarnas lojalitet inte är mot folket, utan de som har ekonomisk makt. De är livrädda för att företag och rika personer skall flytta ur landet och ta pengarna med sig.


Har en känsla av att Nordeas flytt av huvudkontoret till Finland inte är en tillfällighet, jag uppfattade det som att det är inte Sverige som är framtidslandet. Vi har haft flera svaga regeringar under åren som haft fullt upp med akuta problem och skjutit de allvarliga långsiktiga åt sidan som nu pockar på uppmärksamhet eftersom de börjat bli akuta.


Varje gång vår statsminister eller någon minister uttalar sig går det nästan att ta på rädslan och obeslutsamheten. Efter allt det som hamnar i rampljuset kan jag förstå rädslan att hur de än gör blir det fel. Man kan därför förstå alla de människor som helt tappat tron på vad våra politiker kan göra.


Marie Benyon Ray skrev för många år sedan någonting tänkvärt som lyder så här:

Obeslutsamhet är ödesdiger. Det är bättre att träffa ett felaktigt avgörande än att bygga upp vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla – och handling är framgångens underlag.

Av Sven-Erik Hemlin - 13 maj 2018 19:55

Att startsträckan blir längre på äldre dagar, märks inte minst på morgonen. Visserligen är jag klarvaken vid femtiden, men det är bara i huvudet för resten av kroppen har sovmorgon. Kvickt på med kaffebryggaren som får fungera som startgas, men inte ens det hjälper. Det tar några timmar innan kroppen fått upp farten, men inte utan protester. Man får vara glad så länge huvudet fungerar, det finns många som har problem med det.


De här stunderna på morgonen får mig i alla fall att tänka över saker och ting i lugn och ro, men det är inte bra alla gånger, för våra politiker. Jag läser nämligen några utländska tidningar på nätet varje morgon och har insett att andra länder börjat titta närmare på vad våra politiska makthavare håller på med. Det är inga smickrande saker som skrivs och visst lyser skadeglädjen igenom. Men det märkliga är att jag kan läsa om saker som inte ens nämns i våra svenska tidningar eller övriga medier.


Artiklar om Basinkomst förekommer ofta, det är i det närmaste tabubelagt i vårt land, rädslan för förändring ger myror i byxorna på både journalister och politiker. Det kommer ju att förändra hela vårt samhälle och människors syn på arbete. Jodå, visst är det så, men vad har människorna att förlora, för robotar och smarta maskiner kommer att göra det på ett mer drastiskt sätt genom att de traditionella jobben försvinner.


Det är fler länder än vårt där det börjat brinna i knutarna. Det är inte politiker som kommit underfund med att pengarna måste fördelas, det är de som producerar varor och lever på att utföra tjänster. De har kommit underfund med att det inte är de rika och medelklassens som behöver mera pengar, det är de fattiga som påverkar hela konsumtionskedjan. De kan inte spara utan tvingas spendera alla sina pengar varje månad enbart på det nödvändigaste.


För många är inte det här intressant, de kör på till det slår stopp och den dagen den sorgen. Artiklar som rört vårt land har varit om skolan, vården, polisen och naturligtvis flyktingmottagningen, ser de med egna ögon. Men utomlands får det stort utrymme att det finns så många fattigpensionärer i vårt land. Artikelförfattarna har svårt att fatta hur ett land som hela tiden kämpar för att ligga i framkant när det gäller miljön, inte bryr sig om hur de äldre har det.  


Vi har blivit ganska många äldre i vårt land, någonting ungtupparna inom MP inte förstått att det är vad livet handlar om. I bästa fall, för många blir livet kort. Efter hand har det ungdomliga MP i alla fall fått lära sig att saker och ting aldrig blir som man tänkt sig. Jag minns den lilla gruppen som lyckades övertyga våra myndigheter om att sälarna var på väg att utrotas i Östersjön, de fattade inte att det är naturens sätt att korrigera när det blir för många. Nu är det alldeles för många och kustfiskarna snart är ett minne blott.


Tänk hur det kan bli när fanatiska människor lägger sig i och försöker ändra på tingens ordning. Eller snarare det kretslopp som styrt vår jords överlevnad under miljontals år. I vårt land utrotades vargen därför att den dödade djur som människorna behövde till föda. Nu lägger en fårfarmare av efter att ha fått massvis med djur rivna av varg. Bättre en varg i skogen än en tio fårfarmare förmodar jag.


Även om det inte längre kommer att finnas lättfångat byte för vargen, kommer den att kunna gömma sig i det sly som kommer att växa upp. Öppna landskap har inget värde i landets balansräkning. Men det är klart, uteblivna skatter från fårfarmare som lägger ner verksamheterna kommer naturligtvis att märkas, fattas bara annat.


Det sägs att fattigdom är miljöns värsta fiende, det tycks inte alla miljöanhängare hört talas om. Men om de använder sitt sunda förnuft och vill rädda vår miljö, måste människorna och då inte minst de fattigaste skyddas på samma sätt som utrotningshotade rovdjur. Men det kan ju betyda att de blir många fler, så ... Men är det verkligen humant att få äldre att falla ifrån genom att svälta ihjäl dem? Tydligen är det vad ekonomiskt tänkande makthavare anser att vårt samhälle tjänar mest på.


Men samtidigt slår det mig att vi faktiskt ställer upp och hjälper folk från fattiga länder och ger dem mat, kläder och någonstans att bo. Bostadsbrist har funnits i många år, många unga hade före flyktingvågen stått flera år i bostadskön. Tack vare bristen på bostäder har trissat upp priserna eftersom det är tillgång och efterfrågan som styr.


De lägenheter flyktingar placerats i och som trollats fram betalas inte från en separat kassa utan från den gemensamma. Om de som stått i bostadskön länge fått dessa lägenheter hade de betalat hyra, nu tvingas skattebetalarna göra det istället. Redan före flyktingströmmen var ekonomin otillräcklig för att radera ut de orättvisor som skapats genom politiska beslut, jag får det inte att gå ihop.


Det är ingen väl bevarad hemlighet att många flyktingar betalat svindlande summor för att komma till vårt land. Blir inte klok på vad Somalierna flytt ifrån, men många av de Somalier som kommit till vår stad, parkerar framför affären mitt över gatan i bilar som inte många svenskar har råd att köpa. Har vi tagit emot ekonomiska flyktingar?


När vi nu fått hit runt ett par hundratusen som är tydligen är tänkt att i framtiden försörja den åldrande befolkningen, visar det sig att det kommer att innebära både problem och kostnader. Det räcker inte att några hundra har den utbildning som våra unga saknar, vilket medfört skriande brist på den högutbildade personal våra företag behöver. Att lära sig ett nytt språk och försöka anpassa sig till ett nytt sätt att leva tar tid och tid är pengar.


Det här är en ekonomisk ekvation jag inte kan få gå ihop, det finns alldeles för många okända nämnare. Dessutom saboterar en stor del av dessa hitkommande det kontrollsystem som skapats för att hålla reda på invånarna. Tusentals människor som kommit hit vet myndigheterna inte var de finns, vad de heter eller när de är födda eftersom de inte har några papper som styrker det de uppger. Förr eller senare kommer det att få hela kontrollsystemet att haverera och inte mig emot. Det är inte till för folket utan det politiska styrsystem som skapats för att den politiska makten inte skall gå förlorad.


När jag ser eller hör våra politiker som nu med näbbar och klor kämpar för att få eller behålla makten, får det mig att tänka på Donald Trump. Våra egna politiker är inte bättre och drar sig inte för att säga halvsanningar eller rena lögner för att föra fram sin sak. Ingen blir en bättre människa genom ett politiskt företroendeuppdrag, vilket de visar förr eller senare genom sina handlingar.


Leo Tolstoj skrev: Människans liv ändrar sig inte genom förändringar av de yttre formerna, utan endast genom varje människas inre arbete med sig själv. Hur skall politiker kunna förändras när hela deras existens är beroende av det politiska maktsystemets överlevnad?

Av Sven-Erik Hemlin - 11 maj 2018 18:33

I ett välfärdsland som vårt och som prisas av våra politiker, skall naturligtvis ingen tvingas leva på en summa som är lägre än EU:s fattigdomsgräns. Det tycker säkert också Jan Björklund är skäligt, eftersom han anser det finns pengar till betala en massa miljarder till EU. Samma sak gäller även Centerledaren som anser att flyktingar bör sättas i jobb med en lön på femtontusen kronor. Pengar tycks det finnas hur mycket som helst av, det är bara den goda viljan att även de fattiga får en del av kakan som saknas än så länge. Någonting alla partier kan samsas om, eller ...?


Pensionärerna blir en allt viktigare grupp, de blir ju fler för varje år, vi har en åldrande befolkning som vi får höra titt som tätt. Lägger man dessutom till alla de som beviljats sjukbidrag som Moderaterna kallar ett bidrag, vilket bara bevisar att de inte vet hur pengarna kommer in till trygghetsförsäkringarna. De som råkar ut för det har sannerligen svårt att få det gå ihop och tillsammans med ålderspensionärerna rör det sig om många mandat de politiska partierna kan slåss om.


Skulle förresten inte förvåna om ett stort antal av de långtidssjuka kommer att få sjukbidrag,  det skulle påverka sjukstatistiken som är viktigt för våra styrande. Den förda politiken har ju dessutom gjort att de aldrig kan komma tillbaka till arbetsmarknaden, de har bara blivit sjukare istället för friska. Kan förstå Arbetsförmedlingen som slagit bakut, de kan ju inte ens skaffa fram jobb till unga friska. Där kommer nästa statistik in i bilden, nämligen jobbstatistiken vilket talar för att många kommer att få permanent sjukbidrag, inte tidsbegränsat.


Men det i sin tur innebär tyvärr att en majoritet av de som får sjukbidrag kommer att få mycket låga pensioner. Vårt land kommer då att få ett ännu sämre rykte, vi kan inte längre tala om ett högt stående välfärdsland, eftersom verkligheten är en helt annan än hur våra politiker tror att den ser ut. Men naturligtvis skulle en korrigering så att ingen hamnar under EU:s fattigdomsgräns innebära, att det kommer att finnas ett minimalt utrymme för svindlande politiska reformer och tack och lov för det.


För att ligga i framkant gäller det att rädda en mycket stor del av svenska folket och med det politiskt skapade kontrollsystemet är det en lätt match, för de som verkligen vill göra en ändring redan nästa år. Det rör sig inte om många knapptryckningar för att justera de ekonomiska orättvisor som finns. De får helt enkelt en medborgarlön de kan leva på, förhoppningsvis utan att behöva söka eventuella bidrag. Än så länge är tydligen inte pengar ett bekymmer, men det gäller att det ändras innan det är för sent.


Göran Persson har sina åsikter om hur politiken borde skötas, för efter en högkonjunktur kommer alltid en lågkonjunktur och då finns inget utrymme för det våra politiker kallar för reformer. Den högkonjunktur vi har är dessutom minst sagt märklig och många erkänt skickliga ekonomer har svårt att förstå vilken mekanism som styr det hela.


Förr sa man att allt handlar om politik, nu handlar allt om ekonomi. Ofta kan man läsa om att volatiliteten på aktiemarknaden ökat, men de flesta blir varken klokare eller orolig av det. En förkrossande majoritet av folket äger inga aktier, annat än de som förvaltas av andra och skall bli deras pension. De borde alltså oroa sig. De som håller på med aktieplaceringar är medvetna om att allt inte är frid och fröjd. Genom svängningarna av aktievärdet uppstår oro, och den aktie som utsätts för stora svängningar blir naturligtvis placerarna försiktiga med.


Volatilitet är alltså ordet som används för svängningar på börsen och har ingenting med långsiktig avkastning att göra, utan bara hur skakig en aktie är. Vad som oroar är att de tunga placerarna börjar se det som lite väl skakigt och gamla börsrävar förutspår att det kan bli en nedgång på runt fyrtio procent förr eller senare. Med andra ord hänger det i luften.


Den låga räntan är en av orsakerna till att aktier är attraktiva och värdena på de flesta har rusat i höjden och därmed också blivit övervärderade. Det är alltså en naturlig följd att värdet kommer att korrigeras och det kan verkligen bli våldsamt för många som satsat på aktier. Före det kommer vi att se de stora aktörerna lätta på sina aktieportföljer och placerar pengarna där de ger ränta, det är snart bara vårt land som håller fast vid minusränta. Att få ränta på pengarna är ett betydligt säkrare sparande än aktier, som inte längre kan ses som en säker långsiktig placeringar.


För våra politiker är och kommer det att bli oerhört svårt att hänga med i svängarna. Om jag inte tar alldeles fel måste staten börja låna pengar redan i slutet på nästa år, kanske till och med tidigare. Så snabbt kommer nämligen den tekniska utvecklingen och de ökade kostnaderna att påverka vårt land. Vad jag vet har inte nuvarande regering ens påbörjat en plan gällande Englands utträde ur EU, som kommer att kosta vårt land åtskilliga miljarder.


Men det är inte bara vårt land som kommer att få problem, alla EU:S medlemsländer kommer att känna av Englands utträde. Vem vet, det kan till och med hända att medlemskapet blir för dyrt och att även vårt land måste begära utträde. Kanske söka samarbete med England och de länder som står utanför EU. Hursomhelst kommer många länder att bli mer protektionistiska, det gäller att stryka invånarna medhårs.


Om Löfven försöker stryka alla de som nu öppet säger att invandring och flyktingmottagning gått för långt medhårs är svårt att säga. Men han sitter definitivt med uppgifter om vad det här har kostat och kommer att kosta vårt land och därmed invånarna. Pengar att försörja alla som kommit hit regnar knappast från himlen och det är många gamla pensionärer, svårplacerade arbetslösa och långtidssjuka som har det sämre ekonomiskt än de hitkommande.


Att Löfvens ställningstagande när det gäller flyktingar väcker motstånd är inte förvånande, men de som vill att vårt land skall vara öppet och de som kommer hit skall få stanna, bör också vara beredda att betala för det. Det är inte meningen att de äldre som byggt upp landet och de sjuka som slitit ut sig skall vara med och betala, det borde till och med de invandrar- och flyktingvänliga inse. Staten kan öppna ett konto för bidrag och hjälp till de ankommande flyktingarna, så får vi se hur många som är villiga att frivilligt betala. Det är antagligen inte så många som en del tycks tro.


De personer som skanderar om att alla som kommer till vårt land bör få stanna, kommer antagligen att vara de mest högröstade att staten måste göra någonting om landet hamnar i kris. Detta någonting kommer naturligtvis att vara pengar som ger dem mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet, det är vad vi människor egentligen behöver för att överleva.


Jag har använt kloka ord av Selma Lagerlöf tidigare och det jag ska citera handlar om det jag skrivit om ovan. Citatet lyder så här: Varför vår Herre låter riken falla och städer krossas och människor bortsopas som agnar för vinden. Det får lov att vara så för att människorna alltid skall ha något nytt att bygga upp.


Ta därför inte för givet att vårt land kommer att klara sig igenom kommande kriser, börja istället fundera över hur vårt land kan byggas upp igen. Visst blir det folket som kommer att få göra det, men kommer då också att bestämma hur de vill ha det nya som växer fram.

Av Sven-Erik Hemlin - 9 maj 2018 19:44


Våra politiker har valt att leva på att företräda sina väljare, det betyder att de också måste jobba hårt för att infria väljarnas förväntningar. Själva jobbet i sig skall alltså inte kunna misstolkas, de som sitter i riksdagen, kommuner och landsting ska försöka besluta om vad som är bäst för invånarna oavsett politiska sympatier och därför het fritt från politiska ideologier.


Något parti med egen majoritet kommer vi antagligen aldrig mer att få, vilket betyder att inget parti kan få mandat att bestämma över hur svenska folket skall leva. Det naturliga vore att partierna tog skeden i vacker hand och började samarbeta för folkets bästa, som det är nu retar istället partierna upp den majoritet som är emot deras ideologier. Vart det leder vet ingen.  


Under alla år jag levt har Socialdemokraterna och Moderaterna ansetts vara bittra fiender. Men många av de politiska företrädarna har varit med länge och efter hand har de börjat se varandra som arbetskamrater. Oavsett ideologier måste alla dra sitt strå till stacken för att försvara det politiska maktsystemet, det är många lojala partikamraters jobb som står på spel om landets styrelsesätt skulle ändras. Och det kanske vi blir tvingade till att göra, eftersom nuvarande styrelsesätt visat sig inte fungera.


När det gällde den enorma flyktingvågen hade inte det politiska etablissemanget räknat med eller kanske inte ens brytt sig om vad svenska folket tyckte och tänkte. Det var enklare att kalla de som sympatiserade med SD som rasister, på något sätt skulle allting ordna sig. Naturligtvis visade det sig att de underskattat den påverkan det skulle ha på vårt land och invånarna. De löften som nu ges ska ses som försöksballonger för att pejla om det ger någon effekt på opinionssiffrorna. De vet helt enkelt inte hur stort motstånd det finns mot att alla dessa människor tagits emot, ingen har ju frågat folket hur de vill ha det.


Plötsligt har de två stora partierna helt glömt bort den sammantaget stora väljargruppen av pensionärer, sjukpensionerade och alla de som fått försämrade livsvillkor genom Försäkringskassans hårdare bedömningar. Försämring av sjukvården, stora problem med Försäkringskassan och att pytsa ut pengar för rekrytering av sjuksköterskor, lärare och poliser som Löfven läst på om kom helt i skymundan.


När det nu börjar hetta till finns många saker som binder ihop Socialdemokraterna och Moderaterna, den kanske viktigaste är att de i det turbulenta politiska läget behöver varandra. Egentligen är det ingen skillnad på politiken, när det gäller att hålla sjuktalen nere och skära ner kostnaderna för assistens, har nuvarande regering varit värre än den tidigare alliansregeringen. Skattesänkningar kommer knappast att bli av för Kristerssons del, det kommer inte att finnas pengar till det.


Naturligtvis skulle det bli ganska mycket av ge och ta med S och M i regeringsställning, men kompromisser har ju Löfven tvingats till för att hålla lagsämjan god med MP. Som vanligt blir det svenska folket som kommer att förlora på samarbetet, men kanske det skulle bli billigare eftersom MP verkligen trissat upp kostnaderna. Med ett bensinpris på snart sexton kronor kan man vänta sig en enorm proteststorm från alla de som inte kan cykla, åka tunnelbana, buss eller pendeltåg till jobbet. Och de är betydligt fler än de som bor i storstäder.


På rak arm kan jag bara komma på en sak som skiljer de båda stora partierna åt och det är vad som är bidrag eller inte. Kristersson tror att trygghetsförsäkringarna är ett bidrag, det vet en gammal facklig representant som Löfven att det inte är, det är en försäkring som det betalas in till av både företag och arbetstagare. Det kanske har passerat över huvudet på Kristersson så han inte hört det.


Visserligen stämmer det inte i de båda partiledarnas fall att lika barn leka bäst, för egentligen är de ju inte som ler och långhalm precis. Men om det inte finns några andra lekkamrater så ... Ja, de andra partierna är ju egentligen alldeles för små för att få vara med och bestämma tillsammans med de stora, det går inte att prata som vuxet folk helt enkelt. Och nu är det verkligen hög tid att prata vuxenspråk, för det brinner i knutarna.


 Kanske är en samregering med Moderaterna enda lösningen för Socialdemokraterna. För visst kan det bli knepigare efter valet om något eller några av de små partierna hamnar utanför riksdagen, då sitter verkligen SD med trumf på hand. Och det är väl vad de båda stora partierna kommit underfund med, för vad skall man med fiender till när vännerna ställer till med större bekymmer.


Av det en gång stolta politiska etablissemanget har sannerligen blivit en sorglig samling, som genom att skylla på varandra istället för att samarbeta, bit för bit trasat sönder vårt välfärdssamhälle. Såg att en affisch Liberalerna hängde uppochner. Tänkte först inte på det, men så såg jag att den omtalade loggan som skämtsamt kallats ståndaktig, istället visade impotens. Busstreck eller helt enkelt vädrets makters förtjänst, men visst pekar det nedåt för Björklunds parti.


Hursomhelst har nu både Löfven och Kristersson ställt till det för alla som av missnöje eller av ren trots genom att bli kallade rasister, började sympatisera med SD. Det sägs att en kopia aldrig överglänser originalet, men när det gäller politik spelar det ingen roll. Partierna har stulit idéer från varandra och gjort dem till sina egna i alla tider. Det finns en gräns för hur politiskt korrekt våra politiker behöver vara, för kniper det så är det inte så noga med det.


Men för många politiker sitter i dagens läge deras välbetalda jobb verkligen löst. Det kan ju bli så att MP, L och KD åker ur riksdagen, vilket kommer att röra om i grytan för kommunal- och landstingspolitiker. Att vara heltidspolitiker medför visserligen inte längre någon status, men en inte oäven lön och förmåner "vanligt" folk inte ens kommer i närheten av ligger i potten. Tror inte folk i gemen tänkt så mycket på det, men i samband med att de stora partierna tvingats samarbeta med de mindre, har kostnaden för så kallade förtroendevalda ökat och blivit en tung utgiftspost för staten, kommunerna och landstingen. Och det är ju de gemensamma medlen som får stå för notan.


Det politiska försvaret för att det blivit så många, har varit att ju fler som engagerar sig inom politiken, desto mer demokratiskt fungerar vårt samhälle. Ser man till alla kompromisser det största partierna tvingas till i de oheliga allianser som skapats, har det ingenting med demokrati att göra, de små partierna har skoningslöst utnyttjat sin makt att få igenom sina krav. Sätter de sig på tvären och kräver att om de inte får igenom sina krav, ställer de sig inte bakom ett majoritetsbeslut. Hur demokratiskt är det?


Jag tror inte svenska folket har den blekaste aning om hur många människor i vårt land som avlönas med skattepengar. Räknar man bort de som verkligen behövs för att de offentliga verksamheterna skall kunna fungera, rör det sig ändå om ett mycket stort antal som verksamheterna skulle klara sig förutan. Hel- och halvtidspolitiker och politiskt skapade jobb har blivit en tärande grupp som invånarna inte kommer att ha råd med inom bara några år.


 Att få ett fritt och bättre samhälle är naturligtvis bara någonting jag hoppas skall hända. Jag är helt enkelt inte nöjd med hur vårt samhälle blivit. Att ständigt bli besviken på våra handlingsförlamade politiker får antagligen inte bara mig att drömma om ett bättre, mjukare  och rättvisare samhälle.


Victor Svanberg skrev en gång för länge sedan: Livet skulle bli outhärdligt, om inte fantasin skaffade oss ersättning för vad verkligheten lurar oss på. Men drömmar kan bli verklighet, så sluta inte drömma om ett kunna leva livet fullt ut, som det antagligen är menat att vi skall leva våra liv. Vi har ju bara livet till låns för en tid, det gäller att ta tillvara på den tiden.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards