Alla inlägg under september 2011

Av Sven-Erik Hemlin - 30 september 2011 07:26

Någonting gick snett när jag skulle lägga ut det jag skrivit. Men skam den som ger sig.

   Hade vissa förhoppningar om att det skulle bli lugnt i dag, men tji fick jag. Jorden måste skottas ut vid stugan innan första snön kommer, den kan komma redan nästa vecka enligt min fru. På måndag ska vinden röjas från en massa gammalt och sådant finns det gott om. Hur ”arbetsledaren” ständigt kan komma på vad som göras bekymrar mig, det tycks aldrig bli slut på de projekt hon anser måste göras. Jag har hört många karlar klaga att det har med åldersnoja att göra, det ska vara plockat och snyggt ifall… Ja, ni förstår säkert vad jag menar. Nåja, den dag det händer behöver man inte bekymra sig om någonting alls.

   Råkade se ett inslag med den nya centerledaren när jag var på väg förbi teven. Nya kvastar sopar bäst sägs det, men det som behöver städas i svensk politik, måste det till en caterpillar för att kunna skyffla undan.  Och tänk allt som sopats under mattan under många år, det är väl därför det börjar gunga under fötterna på våra politiker.

   Hursomhelst, ett betydligt grönare centern ska det bli. Eftersom centern satsar på storstadsväljare, betyder det väl att en massa träd ska planteras i Fjollträsk. Glesbygderna växer igen av sig självt, där behövs helt andra saker, att folk kan leva och bo kvar där de trivs exempelvis.

   En tanke slog mig, borde inte MP gå i spetsen för en utflyttning till glesbygder? Problemet är att de inte har särskilt många sympatisörer ute på vischan. Det är ju storstäderna som är de stora miljöbovarna, och det är där miljörörelser blommar.

   Tycka vad man vill, men MP har verkligen legat i för att få ingå i en regering. Tillsammans med sossarna fick de tji, nu verkar de snegla mot den borgerliga sidan. Inte så lyckat kanske, det är bara att titta på hur alliansens småpartier tappat väljare.

   Jag tycker faktiskt synd om våra småpartier, de borde gå ihop till ett enda, istället för att ingå i allianser. C, FP och KD har sedan 2006 visat sig ha ungefär samma mål att sträva mot och skillnaden mellan dessa och MP är inte stor.

    Visst har allianspartierna lagt fram egna förslag, men för det mesta snällt rättat in sig i ledet med Moderaterna som härförare. De enda vinnarna i det hela är de som fått ministerposter eller andra smickrande uppdrag, men i övrigt har partierna förlorat på samarbetet.

   Man kan förstå folk som resonerar som så, att en röst på Moderaterna biter bättre, än på något av de små partierna. Skulle något av småpartierna ramla ur Riksdagen, finns andra som vill vara med och regera. Visst gäller det att skapa en majoritet för att kunna få igenom besluten, och ministerposter skulle säkert MP nappa på, det hela är ju som Herre på täppan.

   Ser man på hur rävspelet går till inom kommuner och landsting, tycks inte blockpolitiken fungera alls. I allt fler kommuner har det blivit en salig blandning och blockgränser suddats ut. För de starka inom partierna gäller att kunna hamna vid köttgrytorna, sedan får medlemmarna säga vad de vill. Just den dumheten stod Centern dyrt vid senaste valet i vårt län.

   Vart det här leder i slutändan, annat än att förtroendet för politiker når nya bottennoteringar precis som vår kärnkraftindustri, är nog ett ganska säkert tips. Apropå kärnkraftverken, kan de lika gärna läggas ner, när de i alla fall inte fungerar. Så kan det gå i ett land som ständigt vill ligga i spets. Men det är klart, politiska beslut har verkligen ställt till det för kärnkraftindustrin.

   Nu är det ju så att de beslut som fattats, har gjorts med stöd av folkomröstningar, där de minst informerade fått säga sitt. De politiska makthavarna har inte något som helst ansvar för att det blivit som det blivit. Men vet man inte vilken fot man ska stå på, är det lätt att till slut bli yr i huvudet. För svenska folket som gnäller över dyr el, gäller därför den gamla slitna klyschan, som man sår får man skörda.

   Nu väntar alltså stugan och det sista av jordhögen, med åtföljande träningsvärk. Blir inte klok på varför det finns så många saker som måste göras.

Av Sven-Erik Hemlin - 29 september 2011 08:30

Kom nyss upp från tvättstugan, vi har morgonpasset i dag. Otroligt egentligen hur mycket tvätt det blir på bara två veckor. När det blir så tätt på given, funderar man över om det kanske är dags, att ha kalsonger och skjortor två veckor i taget.

   Nåja, över till annat. Det är tydligen inte bara jag som oroar mig över vad som kan hända framöver, även Svensk Näringslivs chefsekonom varnar för en lågkonjunktur nästa år. Känns inte alls trevligt, men chansen att det går att undvika är tydligen väldigt liten. Om det inte handlar om taktik för att hålla facken på plats, förstås. Man vet aldrig.

   Men visst finns det mer än en gnutta allvar i uttalandet, storföretagen har ständigt spejare ute för att pejla läget. Även regeringen måste ha fått dessa signaler och vad åtminstone jag väntar på är, hur en lågkonjunktur ska bemötas. Det gäller att alla kloka huvuden slås ihop, för att mildra effekten av en global lågkonjunktur. Vi kan inte förlita oss till EU, där hela församlingen tycks vara intelligensbefriad.

   För vår regering gäller att ställa om från att lova skattesänkningar till att rättvist fördela det som kommer att finnas i statskassan. Den omställningen blir säkert inte lätt. För Moderaterna gäller det också att leva upp till att vara ett statsbärande parti. För att leva upp till det fordras att hela svenska folket får del av landets resurser. Ingen lätt uppgift, om de som fått ta del av skattesänkningarna blir arbetslösa, eller får mindre att röra sig med. Att tänka solidariskt har väl aldrig varit moderaters starka sida, de har en förmåga att inte se de svaga grupperna, utan har blicken fäst vid rika och högavlönade.

   Hur går det med arbetslinjen om en massa jobb försvinner? Kan inte tänka mig att det kommer att finnas pengar till jobbcoacher om det försvinner jobb istället för att nya växer fram. Det var väl lite väl optimistiskt att tro, att sänkta skatter skulle generera flera jobb.

   Mekanismen bakom lågkonjunkturer är att konsumtionen minskar, för det mesta en följd av att människor förlorar sina jobb och har mindre att handla för. Ju fler arbetslösa, desto svårare att få avsättning för de produkter som massproduceras och som egentligen inte behövs.

   Det hela blir som ringar på vattnet och de ”arbetsfria” inkomsterna från aktier och fonder sinar betänkligt. När en värld där lättförtjänta pengar i form av snabba klipp på aktiemarknaden gjort många rika, men inte hederligt arbete, uppstår förr eller senare ett bakslag. Hittills i år är det många miljarder som gått upp i rök.

   Så länge som ekonomin gått som tåget, har vi varit förskonade för vad andra länder fått uppleva, nämligen att bostadsbubblor spruckit. Tyvärr finns risken att det kan hända även här, eftersom många låntagare inte har en buffert, som räcker över en längre period. Vad det kan föra med sig är inte alls trevligt för någon.

   Kanske gör jag misstaget att snegla för mycket på allt elände i andra länder, men åtminstone i Europa sitter vi i samma smet. Man kan konstatera att EU blivit en koloss på lerfötter på grund av fler medlemmar. Efter finanskrisen har det varit många viljor som dragit åt motsatt håll, istället för åt samma. Ingen tycks ha ägnat en tanke åt, att det hela kan brista på nolltid.

   Hursomhelst, första maskinen bör vara klar nu, så det är dags att hänga tvätten i torkrummet. Det skulle vara skönt med en dag utan någonting att göra, jag längtar efter en dag då jag bara kan lata mig. Men det är klart, det skulle bli en lång dag. Men eftersom livet är kort, skulle då livet bli lite längre.

   Om det är någonting som en lågkonjunktur kan föra med sig, är det väl att många kan tvingas till att ta en paus. Om det inte var för pengarna som alltid behövs, tycker jag för min del att arbete, är någonting som ska göras frivilligt, inte att tvingas till det. Något fritt val finns inte sorgligt nog.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 september 2011 07:22

Jag försöker verkligen förstå hur våra politiker tänker, men kan inte komma på varför många beslut har blivit så fel. Politiker beskylls ofta för att inte inse konsekvenserna av sina beslut, vad som är bra för staten, kommunerna och landstingen, är i de flesta fall inte bra för invånarna.

   Man kan fundera över, om de makthavande politikerna någon gång tänker, efter hur många tårar som fällts efter att ogenomtänkta beslut drabbat många människor. Varför känslan infinner sig att beslutsfattarna aldrig ägnat det en tanke, känns väldigt obehagligt. Men faktum kvarstår att vi i dag har ett kallare och hårdare samhälle där tid är pengar, resten får bli som det blir.

   I de politiska makthavarnas uppdrag ingår att vara ödmjuk inför uppgiften. De måste bortse från egna intressen och istället hitta lösningar som tillgodoser allas behov. Eftersom det framhålls att vi är en högt stående demokrati där alla är lika mycket värda, kan inte statens väl och ve omhuldas i första hand.

   För runt sextio år sedan, försökte verkligen de politiska makthavarna skapa ett rättvist samhälle. Det var då det fantastiska folkhemmet skulle ta hand om alla från vaggan till graven. Problemet var att det behövdes en massa folk som skulle ta hand om det hela. Någonstans på vägen insåg de politiska makthavarna att det var alldeles för komplicerat, dessutom skulle alla behöva betala in hela sin lön. Det blev nästan så innan det hela havererade och vårt land blev känt för att ha världens högsta skatter.

   Trots det räckte nämligen inte pengarna till och vi tvingades devalvera den svenska kronan några gånger. Nåja, det blev i alla fall inte som i Kejsarens nya kläder, det vill säga ingenting. Kvar från den stora drömmen har vi ett lapptäcke av kvarvarande politiskt tillsatta jobb, samt ett samhälle där politiken genomsyrar allt.

   Fram till vår moderna tid har vi märkligt nog hankat oss fram, men mest genom att nya finurliga skatter och avgifter har skapats på löpande band. När alliansregering tog över och började sänka skatten på arbete, började det hända saker som antagligen inte förutsetts. Det hela skulle finansieras genom fler i arbete, men det är sannerligen inte lätt att skapa nya jobb inom det privata näringslivet. Vart det här kommer att leda oss är det nog ingen som vet.

   Visst har en massa enmansföretag startats de senaste åren, men för att tjänsteföretag ska överleva, fordras det kunder. Vid en högkonjunktur och när folk får mera i plånboken rullar det på, men när pengar börjar bli en bristvara, faller allt platt till marken.

   Jag hoppas verkligen att vi ska slippa se en massa småföretag gå i konkurs eller läggas ner. Vi har sett alldeles för många småbönder lägga ner sina jordbruk, eftersom de inte varit lönsamma. Ute i Europa finns det många jordbruk i liten skala, som klarar sig på jordbruksstöd från EU. Endera har dessa länder haft skickligare representanter, eller så har direktiven från vår regering varit att det inte var någonting att ödsla tid och kraft på.

   Den senaste tidens varningssignaler att jordens tillgångar inte räcker till, borde få våra makthavare att titta närmare på hur vi ska kunna bygga upp en självhushållning. Vi är inte fler i vårt land än att det ska kunna vara möjligt. Men då måste hela Sverige ges en chans att leva och att glesbygder byggs upp på nytt.

   Vi ser redan att storstäderna är överbefolkade, det vittnar inte minst bostadsbristen om. Vid en lång lågkonjunktur – som kan inträffa på grund av de krishärdar som finns ute i Europa – kommer storstäderna att drabbas hårt. Vad händer om storstäderna avfolkas, precis som hänt med många glesbygder? Tja, den som lever får se.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 september 2011 06:24

Det svänger snabbt i den globala värld vi tillhör. För inte så länge sedan, fanns hos både regeringen och företagen stor optimism inför kommande år, nu börjar oron sprida sig att västvärlden står inför en nedgång i konjunkturen. Om det blir så är det i och för sig inget konstigt, eftersom allting handlar om efterfrågan. Börjar folk runtom i världen hålla i plånböckerna, kommer det att produceras mer än vad som kan säljas.

   Det mest oroande är aktiebörsens djupdykning, numera är ju de framtida pensionspengarna beroende av att börsen går som tåget. Aktier har alltid varit en långsiktig placering, men de nya aktörer som är ute efter snabba pengar, har fått det hela att mest likna ett Pyramidspel. Först in och först ut kammar hem pengarna.

   Svenska pensionsbolag har förlorat runt 100 miljarder den senaste tiden och en del av dem har hamnat riktigt illa till. Det är inte bara pensionsbolagen som är förlorare i det som nu pågår, alla pensionssparare har blivit fattigare. Men det är väl som man brukar säga, lätt vunnet, lätt förgånget.

   Frågan är om inte alla stirrat sig blinda på pengar. Allting tycks handla om pengar och det blir som att samla alla ägg i en korg. Enda skillnaden är att om man står på öronen, går det inte att göra omelett av de pengar som eventuellt finns kvar efter ett fall.

   Vid den förra krisen fick den borgerliga alliansen beröm för att ha hanterat den förnuftigt. Visst hade vi känning av krisen, men inte av den omfattning som drabbade andra länder. Den här gången blir det upp till bevis, det gäller att slå ihop kloka huvuden, för att lindra effekterna av vad andra på nytt ställt till med.

   Nu gäller det alltså att dra åt svångremmen igen. Men pengarna som var ämnade för det femte jobbskatteavdraget samt sänkt skatt för pensionärer, kommer inte att räcka långt. Vill det sig illa, kommer regeringen tvingas till inbesparingar på åtskilliga tiotals miljarder. Det är i så fall de fasta kostnaderna som måste kapas, det ger inbesparingar för framtiden. En framtid ingen vågar sia om i dag.

   Hörde på nyheterna en grekisk kvinna säga att partyt var över, att det nu var dags att betala notan. Och visst är det så, en hel värld har tagit ut framtiden i förskott, för många räcker inte ens tio års lön efter skatt att betala sina skulder. Grekland råkade bli det första landet som tvingas betala, andra kommer att följa efter.

   Hittade ett långt citat av Maurice Maeterlinck som passar in på det som händer just nu och som lyder: Vi lever i en förväntans tidsålder. De orden är sannare i dag än någonsin. Det gamla har ramlat i stycken omkring oss, den invanda vägbanan sjunkit samman under våra fötter. Blott förväntan, hoppet, drömmen om framtidsvärldens nya byggen återstår, om vi ej själva vill drunkna i nuets kaos och förvirring. Höj därför din blick från spillrorna omkring dig till det tillkommandets höjder, känn att så visst som allt har en mening, måste nuets förödande röjningsarbete bana mark för ett nytt, ljusare, andligt rike.

   Läs citatet noga och begrunda innebörden. Det som händer nu, har varit på gång under många herrans år. Det är kanske dags att röja undan bråten och bygga ett nytt mänskligare samhälle.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 september 2011 08:19

Den som påstår att det är nyttigt att röra på sig, är alldeles fel ute. Att flanera i långsamt takt må så vara, men kroppsarbete är förkastligt. För min del har helgens arbete vid stugan satt sina spår. Det känns faktiskt som om jag blivit överkörd av ett tåg, det värker överallt i kroppen.

   Det gäller att tänka på annat än en värkande kropp och lite som balsam på såren är det som nu händer. Nu har avsatta generaldirektörer och andra politiskt tillsatta personer satts under lupp. Att kunna kvittera ut en snuskigt hög månadslön utan motprestation, är minst sagt magstarkt. Men det är ju bra att det dras fram i dagsljuset, det här är saker som mörkats under många år.

   Våra riksdagsledamöter uppträder som om de tagits på sängen, de kunde ju inte ens ana att det var så här. Ja, det är vad de vill att vi ska tro, men sitter man med i ledningen för ett land, visst har man hört talas om det.

   Om inte regeringen tar tag i det här och det tillsätts en utredning, begår de så kallade folkvalda tjänstefel. Visserligen brukar sådana utredningar ta flera år, men i vår moderna tid är människorna otåligare. Nu gäller det för regeringen att visa handlingskraft och att de menar allvar med att inga pengar får slösas bort.

   Man kan ju hoppas att det även framkommer vem eller vilka som beslutat om, att personer som misslyckats med sina uppdrag, ska falla mjukt. Någon klok människa borde ha begripit, att så misshushållar man inte med skattebetalarnas pengar. Någon bär ansvaret för att det blivit så här, det bör svenska folket få visshet om.

   Tyvärr sker det här slöseriet även inom kommuner och landsting, där chefer fått gå med bibehållen lön i flera år. Pengarna tas från de tillgängliga skattemedlen, det är en skandal utan like. Om det är vårt politiska system som är orsaken till att det kunnat bli så här, är det dags att skrota hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem.

   Jag känner mig oerhört ledsen när jag tänker på hur sjuka människor behandlats senaste åren. Jag tänker på allt lidande som drabbat de sjuka som har (eller har haft) oturen att få en fullständigt inkompetent handläggare vid Försäkringskassan. Utredare som gömmer sig bakom givna instruktioner, men i själva verket har större problem än de som de utreder.

   Att inte regeringen insett vartåt det hela barkar, måste ses som arrogans och fullständig avsaknad av empati. När invånare bara blivit en siffra i sammanhanget och inte människor av kött och blod, finns ingen ursäkt.

   Hittade någonting bland mina anteckningar som passar in på vår hispiga värld. En värld där allt handlar om pengar och att alla måste arbeta. Till och med sjuka, halta och lytta. Det Bruce Barton skrev för länge sedan är precis hur det fungerar numera. Han skrev följande: Vår materiella framgångssträvan blir en trampkvarn som vi själva skapat. Det jordbundna arbetets svett fördunklar våra ögon för livets verkliga lyckokällor. Främst bland dem är självförglömmelse för andras lycka, helandet av fötter som sårats av livsstigens stenar.

   Är det så att den moderna människan blivit mycket dummare, för så kloka ord hör man aldrig någon yttra i dag.

Av Sven-Erik Hemlin - 23 september 2011 07:06

Det högteknologiska kunskapssamhället är på väg att förändra vårt föråldrade politiska system. På samma sätt som invånarnas skyddsnät gjorts så grovmaskigt att de flesta faller igenom, håller samma sak nu på att hända för heltidspolitiker.

   Många politiker framhåller arbetsbördan som ett argument för hög lön och fantastiska pensionsvillkor, väldig få har hänvisat till att jobbet är ansvarstyngt. Att ha jobbet med sig sju dagar i veckan är inte kommun- och landstingsråd ensamma om, det är ju precis vad som gäller företagsledare inom det privata näringslivet. Man kan med fog anta att svårigheterna med att vara politisk makthavare, till största delen beror på otillräckliga kunskaper.

   Inom kommuner och landsting handlar det om skattepengar i ofattbar omfattning, minsta lilla misstag kan kosta skattebetalarna miljoner, som behövs så väl inom verksamheterna. Är verkligen så kallade folkvalda, rätt personer att förvalta skattepengarna på bästa sätt? Väldigt få politiker har den utbildning som fordras, för att förstå vad de egentligen beslutar om. Allting är i dag alldeles för komplicerat, för att de med social kompetens ska kunna inse konsekvenserna av ett felaktigt beslut.

   Vårt politiska system har inte hängt med i allt det nya. Många länder har insett att nytt friskt blod och nya idéer måste till, för att klara av de snabba förändringarna. De välutbildade som kan tänka sig en kort sejour som politiker, kommer inte att offra mer än en mandatperiod, sedan vill de gå vidare.

   Före detta kommunalrådet i Ockelbo, Staffan Nordqvist, gjorde ett intressant uttalande i den debatt som nu startat om politikers visstidspensioner. Efter tolv år som kommunalråd, kände han sig som en urkramad svamp, det fanns inga idéer kvar. Det sitter alldeles säkert en massa urkramade svampar utan idéer i maktställning i vårt land, vilket måste ses som en katastrof för invånarna.

   Vad kan man nu göra åt det här? I stort sett ingenting, så länge som vi har en politisk maktstruktur, som skyddar så kallade folkvalda politiker. Det talas ofta om nätverk numera, ett uttryck för ett rikt kontaktnät, där alla har samma intresse av att kunna försörja sig till döddagar på skattemedel. Avdankade politiker med ett stort kontaktnät inom regeringskansliet, anlitas som lobbyister, vilket visar hur sjukt det hela är.

   Som tur är korrigeras allting av någon underlig anledning, första steget måste granskningen av visstidspensioner och generaldirektörers fantastiska löneökningar ses som. Men vi kan även vänta oss en granskning av riksdagens ledamöter, om riksdagen skulle fungera bättre om den halveras. Antagligen har vi bara sett början på de förändringar som kommer att ske.

   Vad som skapat girigheten hos många politiker är svårt att säga, men den finns där. Kanske beror det på att det inte finns någon status i att vara politiker, men att vara välbetald skapar en viss respekt. Nja, jag är nog mer benägen att tro att politikers höga löner, enbart skapar avundsjuka.

   Har många kloka citat nerklottrade i mina anteckningsböcker, ett av dem lyder: Där jag inte är, där är lyckan. Sådant är vardagsmat för nutidsmänniskan.

   Och så är det tyvärr, ingen tycks vara nöjd med vad de har, det gäller att roffa åt sig så länge det går. Man kan ju hoppas att de som skor sig på andras bekostnad lever lyckliga i resten av sitt liv, men samvetet har en förmåga att ställa till det. För de som har ett samvete förstås, ibland funderar man över om många av våra politiska makthavare verkligen har det.  

   Dags att packa ner det som behövs över helgen, det blir till att skotta jord igen. Om andan faller på, kanske jag skriver någonting på måndag. Men man vet aldrig, mycket kan hända fram till dess.

Av Sven-Erik Hemlin - 22 september 2011 08:11

Äntligen! Det orimliga i att relativt unga människor kan lyfta pension från femtio års ålder har nu uppmärksammats. Det finns många politiker som utnyttjat (och fortfarande utnyttjar) den möjligheten. I Sandviken har vi två personer, som båda knappast har gjort rätt för att leva på skattebetalarnas bekostnad. Men det finns beklagligt fler över hela landet, vilket får det hela att likna Grekland.

   Det här trygghetssystemet är skapat av politiker i maktställning. De har knappast haft mandat av väljarna, att på det här tvivelaktiga sättet undvika förnedras av Arbetsförmedlingen. Att det har kunnat pågå så länge, visar att någonting är rejält fel i vårt samhällssystem.

   Från politiskt håll påtalas den arbetsbörda som exempelvis ett kommunalråd har, men glömmer då bort att inte minst människor inom vården, ansvarar för människoliv och har ett minst lika pressat arbete. Med andra ord, bortförklaringar undanbedes, alla ska behandlas lika i vårt land.

   Bevare oss för Greker. Ja, det sägs nog lite här och var ute i Europa. Säga vad man vill, men Grekerna utnyttjar sannerligen den dåliga sits de sitter i, för att sätta press på övriga EU-länder. Hotet om att lämna unionen är alldeles säkert inte tomt och vad sedan händer kan inte bli annat än kaos.

   Det finns ett gammalt talesätt som lyder: Den som genom ett handslag bekräftar en affärsuppgörelse med en Grek, bör räkna fingrarna efteråt. Kanske någonting för höjdarna inom EU att tänka på, innan de beslutar att hjälpa ett land som alldeles på egen hand ställt till det för sig.

   Hursomhelst börjar nu verkligheten komma ikapp det som var tänkt att bli Europas förenta stater. Jag tror knappast Ingvar Karlssons visste vad han skrev på för länge sedan, knappast de övriga i regeringen heller, för den delen. Kanske såg man bara till fördelarna och struntade i nackdelarna.

   Allt som oftast dyker det upp någon artikel, som säger att vi behöver folk med visioner, för att kunna möta framtiden. Beklagligt nog har vi haft visionärer i maktställning, men visionerna har krossats av verkligheten. Att titta framåt är som att titta i en kikare mot ett visst mål. Problemet är att målet ser ut att vara så nära, men av det som ligger alldeles framför ser vi ingenting.

   Det är inte länge sedan vi hade ett tryggt industrisamhälle där förändringarna kom i lugn takt. Nu sker förändringar snabbare, än vi hinner anpassa oss till dem. Naturligtvis skapas en osäkerhet om vad som kan vänta oss framöver, det finns ju inga som helst garantier att det blir som våra politiska makthavare säger.

   Trots att vårt land ofta lagt sig i andra länders sätt att skötas, kan vi inte påverka det som sker i andra länder. Vi har en flytande krona och den båt som står till buds kan mest liknas vid en barkbåt. En krona utan flytväst och en liten sketen barkbåt, är inte mycket att komma med när det blåser upp till storm. Det är dags att inse hur litet och sårbart vårt land verkligen är.

   Man brukar säga att var och en sig själv närmast, det ligger faktiskt någonting i det. Det är så vi människor tänker när en kris uppstår. Solidaritet är någonting som bara existerar när det finns ett överflöd, när det kärvar till sig gäller bara att överleva.

Av Sven-Erik Hemlin - 21 september 2011 07:19

Varför människan mer eller mindre glöms bort i de politiska besluten, är minst sagt märkligt. När det nu börjar hetta till, är det statens finanser som är viktigast, så kallade reformer får vänta. Är det inte dags att börja tala om vad staten kan spara in på, för att täcka upp exempelvis skattesänkningar för pensionärer eller andra behjärtansvärda saker? Det finns mycket att spara in på inom de statliga verken och de offentliga verksamheterna.

   Alla måste dra sitt strå till stacken enligt den arbetslinje som de flesta partierna tycks vara överens om. I uppdraget som folkvald ingår enligt lag, att se över vad som kostar alldeles för mycket och att skattepengarna används på bästa sätt.

   Att dra ner på kostnaderna är det mest effektiva sättet, det är alla företag medvetna om. Samma sak gäller naturligtvis även staten, kommunerna och landstingen. Det har redan dragits ner personal till ett minimum inom skola, vård och omsorg, kvar finns nu bara administrationen att banta. Med de hjälpmedel som finns i dag, bör administrationen kunna bantas rejält.

   Jag minns ett samtal med en politiskt engagerad person som tycks ha etsat in sig i mitt minne. Han sa att politik är en resa med ett diffust mål. Att strapatserna var det som gör resan minnesvärd. Ibland är de politiska vägarna skumpiga, ibland släta, men det kan också svepa in dimma som försvårar sikten.

   Han nämnde ingenting om att det stora problemet att hitta rätt väg. Hur gör man inom politiken för att hitta rätt väg för att inte hamna alldeles vilse? Inte kan det vara lätt, om det vittnar alla politiska vägar som inte nått ända fram. För mig betyder det att man måste se de politiska vägvalen som en chanstagning på vinst och förlust.

   Tyvärr är det som händer numera, någonting som lärts ut av de politiska företrädarna. Att anställda inom hemtjänsten stjäl från gamla, att människor på gatan rånas på pengar och mobiltelefoner, är en följd av att ta där det finns för att lägga där det fattas. Det är ju precis så politiker resonerat i alla år och hittat på nya skatter och avgifter, för att täcka upp den ständigt ökande kostnaden för alla de som avlönas med skattemedel.

   Jag har som jag sagt tidigare ingenting emot politiker, om de jobbar ideellt vill säga. Visst förstår jag att politiker behövs ibland, även om vissa personer är bättre på att utföra sina uppdrag än andra. En alldeles för stor del av våra heltidspolitiker har gått den långa vägen och slickat rövar under klättringen uppåt. Det är de personerna som hänvisar till att de har social kompetens, eftersom de saknar utbildning. Hur många så kallade folkvalda som hamnat på alldeles fel plats i vårt samhällssystem, vågar jag inte ens tänka på.

   Nåja, av en händelse hittade jag i mina anteckningsböcker, någonting som vår finansminister borde ta till sig. Vad det kommer ifrån vet jag inte så här långt efteråt, men det här är vad jag skrivit in i boken: Penningen är en av jordelivets mest gäckande frestare. Den skrämmer genom att försvinna. Den ger övermod och falsk trygghet genom att flöda. Den söker göra sig till din herre. Håll den på dess plats som tjänare, ett bytesmedel, i sig självt utan värde, som kan nyttiggöras bara genom din vilja.

   Tja, det sista uppfyller ju Borg redan, han delar bara ut vad han anser staten har råd med. Men inte minst hans egen stab, kostar skjortan varje år och den vill han tydligen inte dra ner på. Men skulle det inte gå att spara in åtminstone lite på det regeringen kostar, pengarna behövs faktiskt till annat.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14 15 16
17
18
19 20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30
<<< September 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards