Alla inlägg under november 2010

Av Sven-Erik Hemlin - 30 november 2010 05:37

Har råkat ut för ett återfall. Det hör inte till vanligheterna att jag vaknar klockan fyra numera, men i dag hände det. Har väl antagligen sovit för mycket senaste tiden, men vad gör man när vädret inte lockar till promenader.

   Är det nostalgiskt att tänka att det var bättre förr? I så fall kryper nostalgin allt längre ner i åldrarna. Det är inte bara äldre människor som säger att det var bättre förr, även personer runt femtio säger samma sak. De som är födda i slutet på femtiotalet, hann med att uppleva ett samhälle som var helt annorlunda än det vi har i dag.

   Många biter sig fast vid en tid då de var lyckliga, ser tillbaka på den tiden med saknad. Det betyder naturligtvis att den tid vi nu lever i och som lovordas av de politiska makthavarna, inte alls upplevs på samma sätt av invånarna.

   Alla äldre är överens om att vårt samhälle förändrats till det sämre, de känner inte igen sig. En beklaglig förändring är synen på människan, samhällsklimatet har blivit kallare och mer egoistiskt. Nu är det jag som gäller, var och en sig själv närmast.

   Med rötter i bondesamhället som övergick i industrisamhället, visste inte politikerna för runt sextio år sedan vilken fot de skulle stå på. Därför blev det en salig blandning av visioner om framtiden. Men alla tycks ha varit överens om att inte förhasta sig och det behövdes inte heller. Det var en tid då förändringar kom smygande under flera år, människorna märkte inte av det i någon större omfattning.

   Men redan på femtiotalet infördes tidsstudier på industrierna och arbetstakten trissades upp. Moroten var högre lön, många föll för frestelsen och vi fick en försmak av vad som komma skulle. I takt med att lönerna steg, steg också fordringarna på de anställda. Tonen mellan facken och arbetsgivarna skärptes, ett givande samarbete glömdes bort.

   Mycket av det som hände, kan tillskrivas en snedvridning av socialdemokratin. I slutet på sextiotalet blåste det vänstervindar som höll i sig fram till mitten på sjuttiotalet, då sossarna röstades bort. Hur partiet kunde göra samma misstag i modern tid, är svårt att förstå.

   Det som skrevs av svenska författare och spelades på teatrar vid den tiden, tog död på den folkbildning som startade på fyrtiotalet. Folk slutade helt enkelt att läsa böcker och gå på teater. Jag har aldrig lyckats få en vettig förklaring till, varför så många intellektuella drog åt vänster, de om några borde insett vad exempelvis planhushållning och planekonomi kan ställa till med.

   Sedan det gamla industrisamhället gick i graven, har det bara pratats tillväxt i ekonomin. Tacka för det, de fasta kostnaderna växte för varje år, inte minst för staten, kommunerna och landstingen. Prognoser om tillväxten började komma i parti och minut, det var bara positiva besked till folket, allting rullade på som förväntat. För att värna om vår välfärd, var konsumtion ett måste.

   Bakslaget i början på nittiotalet glömdes snabbt bort, antagligen därför kom finanskrisen och lågkonjunkturen för många som blixt från klar himmel, det skulle ju inte hända någonting. Vem hade haft rätt, de kritiska rösterna eller regeringen uppbackad av bankekonomer? De kritiska rösterna som tystats ner fick inget erkännande, de hade ju gjort många osäkra om vem det går att lita på.

    Man kan ju fråga sig vem som bär ansvaret när förväntningarna blir större, än vad som är realistiskt. Regeringen måste alltid skicka ut positiva signaler, för att invånarna ska ha kvar sin framtidstro. Men en liten fin vink om att det börjar bli plågsamt för vår finansminister, kom efter att vi måste skjuta till 600 miljoner euro för att rädda Irländarna. Men behöver även Spanien friska pengar, vill inte Borg vara med längre.

   Vi får väl se hur det blir med det, efter att riksdagen kört över svenska folket och gjort oss till fullvärdig medlem i EU. Efter det beslutet, har vi knappast någonting att säga till om. De senaste dagarna har euron fått rejält med stryk, det visar inte att det är fel på valutan, det är misstron mot vad EU:s högsta ledning och kommissionärerna kan göra. Det spelar ingen roll hur många de är, de kan inte göra ett pilleskit, när penningmarknaden inte tror på dem.

   Kanske är det så att den moderna världen är alldeles för komplicerad, för så kallade folkvalda politiker. Det är ju så att försöker man förändra någonting, måste man också vara beredd på att det händer oförutsedda saker. Man pratar om orsak och verkan, byter man ut en sliten del kan man räkna med att någonting annat går sönder. Men i många fall är det väldigt svårt, att kunna förutsäga konsekvenserna.

   Kanske det är hemligheten med att femtiotalets samhälle var så annorlunda, saker och ting förändrades i sin egen takt. Läste en gång någonting som fastnade i huvudet, nämligen att om framtiden, vet vi bara att vi bygger den i nuets verkstad. Det betyder att de beslut som fattas och kommer att påverka invånare många år framöver, tas med utgångspunkt från vad vi vet nu. Hur det ser ut om ett år, kan vi inte ens gissa oss till, det är som att spå väder för samma tidsrymd.

   Om förändringar görs med små steg, finns större möjlighet att anpassa besluten efter de nya förutsättningarna. För att inte riskera vårt lands framtid, är det dags att stanna upp och vänta, istället för att gå i spetsen. I krig blir de som går först kanonmat, samma sak händer antagligen med länder som vill visa sig bättre än de är. 

Av Sven-Erik Hemlin - 27 november 2010 07:35

Var kommer all snö ifrån? Trodde den globala uppvärmningen skulle förskona oss från snö och kyla, men icke sa Nicke. Må så vara att det är vackert med snö på Julkort, men i verkligheten ställer snön bara till en massa elände för de flesta.

   Vaknade strax efter halv sex i dag, det är alldeles för tidigt numera. Men det har gjort att jag har tid över, innan det är dags att ut och handla. Snövädret igår lockade inte till att ut och åka bil, men det ser sorgligt nog inte bättre ut i dag. Får sluta tänka mañana och göra det som måste göras utan dröjsmål. Det är bara det att startsträckan blir längre för varje år, man gruvar sig när vädret är bedrövligt.

   Men sitter man och tittar ut genom fönstret på snön som faller ner, kommer osökt tankar om annat. Har inte kunnat ruska av mig en del saker som legat och gnagt, det är därför jag nu sätter mig ner och skriver det här. Men att komma med egna funderingar ska inte bli någon vana, det har jag lovat mig själv.

   Nåja, till saken. Talade en kort stund för någon dag sedan med före detta ordföranden i kommunalfullmäktige i vår kommun och han var bekymrad. Fick en känsla av att partiet i panik försöker plocka in nytt folk för att få till en ändring.

   På sätt och vis kan jag förstå det som händer inom det socialdemokratiska partiet, som just nu håller räfs och rättarting efter det svidande bakslaget vid valet. Naturligtvis är det partitoppen som gjort alla fel som tänkas kan, men har säkert haft god hjälp av både LO och de mäktiga bakom kulisserna som inte syns.

   Redan före valet stod det klart, att Mona Sahlins skulle få gå vid ett valnederlag. Enade vi stå söndrade vi falla, stämmer ganska bra in på det som nu händer inom partiet. Märkligt eftersom sossarna alltid varit duktiga på att tysta ner det som händer inom partiet, därför höjdes säkert många ögonbryn när gamla sossar öppet kritiserade Mona.

   Man kan konstatera att av det en gång dominerande politiska partiet, finns bara spillror kvar. Man kan inte skylla på Mona att det gått utför, det började för länge sedan. Alla svikna löften och de ständiga påminnelserna om vad partiet en gång gjort, förstärkte bara bilden av ett parti utan kraft att skapa ett bättre samhälle. De ledande inom partiet talade så ofta om vad de skulle göra, att de till slut själva trodde att de gjort det.  

   Att Göran Persson gav partiet dåligt rykte, säger till och med sossar jag pratat med. Men de personer han omgav sig med, var av samma skrot och korn. Men den bidragande orsaken till att partiet började gå kräftgång, är nog ändå att arbetarklassens företrädares årslöner började sticka i ögonen på de gamla trogna väljarna. När det gick upp för dessa att deras företrädares årslöner och förmåner var i storleksordningen som många pensionärer tvingas leva på livet ut från det de pensionerats, började det pyra rejält. När dessutom en arbetarklassens företrädare blev godsherre, var måttet rågat.

   Problemet för sossarna är att de valda ombuden snabbt glömt bort sina rötter, eller snarare slitit av dem. Inte underligt när de med löner i klass med högutbildade chefer, skaffar sig en helt ny livsstil för att visa hur långt de kommit på samhällsstegen. När de dessutom började tala om skattehöjningar efter att ha tittat i sina egna plånböcker och utgått från att några hundralappar hit eller dit inte kan påverka någon, vände de ryggen åt de svaga grupperna.

   Någonting som varit kännetecknande för många av de så kallade folkvalda sossarna under åren, har varit den förmansmentalitet, som fanns inom industrierna på femtiotalet. Som folkvald har de sett som sin uppgift att leda och fördela, inte bara arbete utan också våra skattepengar. Tyvärr efter partiets riktlinjer, men i många fall även efter eget huvud och försökt skapa monument över sig själva.

   Jag tror inte sossarna kommer att kunna ändra på sig, det finns alldeles för många som vägrar släppa greppet om den politiska väg de varit med om att staka ut. Dessutom måste de bevaka så att inte gjorda misstag kommer i dagen, efterträdare måste se till att sådana sopas under mattan.

   De gamla som hela sitt liv röstat med hjärtat och varit partiet trogen, faller ifrån i stort antal för varje år. Eftersom SSU för en tynande tillvaro, fylls det inte längre på underifrån. Den folkliga förankringen finns inte längre, tvärtom finns en misstro mot vad partiet kan göra. Allt fagert tal om vår välfärd skär i öronen, på de som inte upplever att vi har ett välfärdssamhälle.

   På sätt och vis passar inte det socialdemokratiska partiet in i det högteknologiska kunskapssamhället, alldeles för många av de gamla företrädarna kan bara luta sig mot social kompetens. Naturligtvis skulle de ha lämnat över för länge sen, men det är lättare sagt än gjort i ett parti, där de unga först måste växa in i rörelsen. Man har helt enkelt tröttat ut de som skulle ha kunnat ta över så att de lagt av.

   Men nu börjar de unga som finns inom rörelsen trycka på och framhåller att för att kunna tackla de problem som tränger sig på, måste partiet se till att få in nytt blod med gedigen utbildning. Gamla meriter är ingenting värda i dag, det är bara att fråga äldre arbetslösa yrkesmän. Men i ungdomlig yra är ungsossarna på väg att göra samma misstag som med borttagandet av lärlingsplatser. Erfarenhet är många gånger mycket mera värt än teoretiska kunskaper. Risken finns att vårt lands ekonomi i framtiden, bara kommer att styras av kamrersekonomer i stil med Borg och håller hårt om statens, kommunernas och landstingens plånböcker.

   Vi har länge hört talas om tjänstesamhället som ska ta över, men hur det ska kunna överleva är det ingen som på ett vettigt sätt kunnat förklara. Men tyvärr finns det inte mycket att välja på, eftersom de stora industrierna inte kommer att öka sina personalstyrkor i samma takt som nya vill komma in på arbetsmarknaden. Snarare kan vi nog räkna med att industrierna kommer att behöva mindre med folk, om inte nya tekniker förbjuds, förstås.

   Men det är inte bara sossarna, utan också de övriga politiska partierna, som sitter fast i gammalt tänkande och mossiga ideologier. Vad som är på väg att skapas är ett samhälle, utan egentlig färdriktning. Det liknar mest ett famlande i mörker, något ljus går det inte att se. Däremot dyker nya orosmoln upp hela tiden. Finanskrisen uppstod inte enbart på grund av att både människor och regeringar låtit pengarna rinna mellan fingrarna, det är mycket allvarligare än så. Ett problem är att vi börjat närma oss gränsen för, hur mycket människorna kan och har råd med att konsumera.

   Att börja om från början är en smärtsam process, ändå är det snart den enda möjligheten som står oss till buds. Historien upprepas alltid, om än i nya former. För vår del började det hela när det gamla industrisamhället gick i graven, men ingen vågade se sanningen i vitögat. Redan då skulle socialdemokraterna kapat banden med LO och gått sin egen väg. Problemet var att partiet varken hade karta eller vägvisare och de befintliga politiska vägarna, har gång på gång visat sig inte nå ända fram.

   Och här står de nu våra gamla etablerade politiska partier i vår moderna värld, fullkomligt vilse i pannkakan.

Av Sven-Erik Hemlin - 23 november 2010 09:54

Har inte suttit vid datorn en morgon på väldigt länge. På något sätt har det känts befriande, dessutom verkar det haft en bra inverkan på mitt tidigare höga blodtryck. Jag har hittat en dygnsrytm som gjort att jag inte bara hinner med mera, utan också fått mig att må bra.

   Det är lätt att vilja för mycket, och otroligt svårt att ta sig ur det tänkandet. Att sätta press på sig själv, kan vara förödande. Tyvärr är det så de flesta lever i dag, steget till att drabbas av prestationsångest och utbrändhet är hårfin. Egentligen skulle det sättas upp en liten skylt ovanför alla barnsängar, välkommen till konkurrenssamhället.

   Redan vid tidig ålder slussas barnen in på dagis och får lära sig att umgås med andra barn den hårda vägen. Hörde någon säga att barnen måste härdas mentalt, för ett kommande vuxenliv. Låter för mig som den oskrivna djungelns lag, äta eller ätas.  Naturligtvis borde barnen istället tillåtas vara barn, att obekymrat få leka tillsammans med sina föräldrar, syskon, eller för sig själva.

   Hörde en ljudexpert säga att vi alla behöver tystnad, de flesta barn växer upp under stim och stoj. Ljud blir en del av deras vardag, hur det påverkar dem vet vi inte. Inom fyrtio år kanske vi vet mera, men då är det för sent.

   Ganska fantastiskt egentligen, men mycket av det som barnen får uppleva, från dagis och genom skolåldern, kan ingen säga hur det kommer att påverka deras vuxna liv. Behövs verkligen pedagoger till att preparera barnen inför skolstarten? Måste det finnas krav på teoretiska kunskaper för att bli exempelvis målare eller rörmokare?

   På något underligt sätt har det inte varit fint nog att lära hantverksyrken från grunden. Att få möjlighet att jobba tillsammans med en yrkesman, att lära genom att se och själv prova på. Den förlängda skolgången var ingenting annat, än att försöka skyla över, att de unga inte kunde få ett jobb efter en sjuårig utbildning.

   LO och de olika fackföreningsrörelserna har definitivt inte varit till någon hjälp för sossarna, utan tvärtom. Framtvingade höga ingångslöner skrämde (och skrämmer fortfarande) arbetsgivarna, det är därför den extra sorts förvaring av ungdomarna under några extra år drevs igenom, men kanske också för att se tiden an. Skolan blev en form av ungdomsdagis, precis som det vuxendagis som i stor skala drevs i AMS regi. Jobben började sina betänkligt redan på åttiotalet, men politikerna var inte vuxna uppgiften, att ändra samhället efter förutsättningarna.

   Vad människan behöver för att kunna fungera är trygghet. Den nuvarande arbetslinjen och synen på sjuka människor skapar otrygghet, för de ”vanliga” medborgarna finns inget skyddsnät. Vart det leder, vågar jag inte ens försöka gissa, enbart tanken på vad som kan hända, är alldeles för skrämmande.

   Ett tydligt tecken på vart vi är på väg är ungdomsbrottsligheten i spåren av missbruk. Missbruk föds ur känslan att inte vara någonting värd, det blir ett sätt att fly undan den grymma verkligheten. I en värld då allting rör sig om pengar, men de unga utestängs från möjligheten att tjäna pengar, återstår bara för en del att ta där de finns. Att urskillningslöst råna både unga och gamla är ett sätt att få ihop de pengar som behövs, allt annat är oväsentligt.

   Den stora boven i det som nu händer är vårt samhällssystem och att människor som inte kan se längre än näsan räcker, fattar beslut som slår tillbaka som åsnesparkar. Det är inte så att om inte folket passar, kan de politiska makthavarna välja ett nytt folk, det är ju precis tvärtom.

   Men det är klart, det som inte syns, finns inte. Det gäller därför att göra alla de som inte passar in i vårt samhällssystem osynliga. Det är på det viset en snygg presentation av statistik kan ge en helt annan bild av verkligheten.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards