Alla inlägg under oktober 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 29 oktober 2009 07:41


Usch vilken morgon. Jag är inte frisk och inte sjuk, det är någonting mitt emellan. Försökte vid sextiden att skriva, men huvudet sa ifrån. Bläddrade igenom tidningen för att få den dagliga portionen dagens nonsens, fick bara huvudvärk av eländet. Det var först när jag stod under duschen som huvudet började klarna, eller i alla fall började fungera behjälpligt. 

Det jag hade med mig när jag satte mig ner och slog på datorn var, att politik alltid varit lite av någonting jag lekte som barn, Herre på täppan. Då gällde det att knuffa undan andra för att komma högst upp på en jordhög, men det förekom sällan några tjuvknep. Inom politiken handlar det bara om tjuvknep för att bli herre på täppan och att slå blå dunster i ansiktet på väljarna. Det finns ingen lag på att löftena måste hållas.

Inte ens de gamla ideologierna är längre heliga, eftersom de skrämt bort de yngre generationerna när de visat sig inte alls passa in i ett modernt samhälle. Föråldrade mossiga ideologier finns det gott om inom svensk politik. Att ideologin inte stämt in med verkligheten, är väl en del av förklaringen till socialdemokraternas kräftgång i modern tid. Huvudorsaken är nog ändå att många av de som var med och byggde upp både partiet och vårt land, inte längre finns kvar i livet.

De som fortfarande finns kvar, har fått uppleva att mycket av det de var med om att bygga upp, de senaste tjugo åren rivits ner. I det fallet kan man inte beskylla socialdemokratin för att försöka bevara det gamla som fungerade, det har ständigt provats nya politiska vägar som inte lett någonstans. För det tidigare så dominerande partiet har det varit lite av på stället marsch sen sextiotalet.

Den kommande valrörelsen blir lite stollig. När alliansen talar om att ansvaret för skolan måste tas av staten, satsar socialdemokratins ledare på arbete åt alla. Vilket vallöfte som är lättast att genomföra förstår säkert alla. På sätt och vis bevisar satsningen på jobb åt alla att partiet överlevt sig självt. Viljan att förnya grundsynen människan och på hur ett samhälle ska fungera, finns tydligen inte. Skillnaden mellan hur det en gång var och hur det är idag har inga likheter alls. På den tiden det begav sig stod folket med kepsen i hand inför maktpersonerna, idag spottar de efter dem.

Den moderna människan behöver ingen dadda som tar hand om dem, som socialdemokraterna faktiskt utgick ifrån för drygt femtio år sen och fortfarande tycks göra. I många fall är den moderna människan till och med mer välinformerade och kapabel att klara sig själva, än de politiska företrädarna. Det har att göra med vilken verklighet man befinner sig i.

Man kan fråga sig varför vi en bit in på tvåtusentalet har valda företrädare överhuvudtaget. Vad vårt så kallade välfärdssamhälle egentligen består av, går det inte att bli klok på. Service som ska utföras av de offentliga verksamheterna är väl vad invånarna betalar skatt för att få, men numera räcker inte pengarna till att ge fullgod offentliga servicen. Varför ska vi då betala för någonting som inte utförs?

Det började för många år sen att invånarna måste lära sig att göra saker och ting själva, det har blivit etter värre. De unga har inte något problem att hitta rätt i den elektroniska djungeln, de äldre däremot hinner inte med i svängarna att trycka siffror på telefonen. Många hör inte ens instruktionerna. Istället för välfärdssamhället har det omänskliga samhället införts, åtminstone för de som inte är unga, friska och starka idag. En dag kommer de idag beslutande politikerna, men också de som ska försörja systemet att hamna i samma sits som dagens äldre, kanske sjuka och klena på grund av att ha blivit utnyttjad över den mänskliga förmågan.

Visst är det fantastiskt att kunna få människor att göra saker själva, som de betalar för att få hjälp med. Hur länge det kommer att fungera är svårt att säga, men en dag tröttnar invånarna och gör någonting oberäkneligt i myndigheternas ögon. Kanske struntar de i protest att gå till valurnorna, vilket de är i sin fulla rätt att göra.

Om det skulle hända, vad kommer då att hända med vårt föråldrade samhällssystem? Tja, det blir väl att ta till gör det själv metoden, att var och en får ta ansvar över sina liv. Det är ju inte helt fel att människor själva får förhandla om sina löner, hyror, eller vad det kan vara, det kostar mycket pengar att låta andra göra det.

Vad de politiska makthavarna inte tänkt på är, att de omedvetet skapar förutsättningar för det som än så länge kallas medborgarlön. Vi har nått vägs ände för det mänskliga tålamodet att ständigt bli påminda om vad vi måste göra för att säkerhetsställa välfärden. Det spelar ingen roll hur mycket svenska folket jobbar och betalar in i skatter och avgifter, pengarna kommer ändå inte att räcka till på grund av de svarta hålen i statens, kommunernas och landstingens snåriga bokföring där de spårlöst försvinner.

Pengarna försvinner inte om vi inför medborgarlön, de kommer att finnas i rörelse på ett helt annat sätt än idag. Vad vi skulle spara in på är kostnader för det vi betalar dyrt idag, exempelvis vår enorma byråkrati. De pensionsavtal politiker tillskansat sig blir värdelösa, på samma sätt som att spara till begravningen hos Folksam. Ja, ni kan säkert förstå anledningen till varför hela det politiska etablissemanget är emot medborgarlön.

Men vad de är emot är ett rättvist samhälle där alla är lika mycket värda och det är väl vad som kommer att fälla det politiska etablissemanget till slut. Man kan förstå den rädsla som börjat spridas bland de politiskt aktiva inom de etablerade partierna, hur kommer SD att påverka dem efter valet? Tänk om dansen runt guldkalven är på väg att ta slut...

Oavsett vad som händer vid valet, behöver vårt land inga politiska ikoner, det räcker med anonyma människor som gör sitt bästa för landet och invånarna. Så fungerar det inte idag, det är väl därför missnöjet med vad makthavande politiker kan åstadkomma växer, vilket i sin tur får SD att växa.

Vårt land är inte ensamt om att ha politiska ledare som målat in sig i ett hörn. Hotet om en framtida miljökatastrof fungerade ett tag, nu är människorna mer orolig för vad som ska hända närmaste åren. Om ingenting görs för att ta hand om invånarna, väntar en ännu större katastrof än vad vår miljö kan ställa till med.

Från någonstans i bakhuvudet kröp det fram någonting jag läst för länge sen, som vanligt har jag inte en aning om vem som skrivit det. Det lyder ungefär så här: Arbetsinsatsen blir inte mindre värd därför att den är anonym. Det räcker väl att den gagnar andra människor.

Är inte det vad politiska uppdrag egentligen ska handla om?

Av Sven-Erik Hemlin - 28 oktober 2009 05:49


Än så länge har inte någon förkylning brutit ut, men inte är jag pigg precis. Huvudet känns som om det sugit upp innehållet i kudden, men ska man se det från den ljusa sidan, finns det någonting där i alla fall.

Hursomhelst var jag igår inne på att fastighetsbubblan kommer att spricka. Priserna på hus och bostadsrätter stiger, det är billigt att låna i dagsläget. Investors vd befarade för ett tag sen att en rejäl bubbla är på väg att skapas. Jag kan förstå hans oro, det är inte bara ”vanligt” folk som kommer att drabbas om bubblan spricker, det påverkar inte bara "vanligt" folk, utan också hela vårt näringsliv.

Det skapas lagar som förbjuder rökning i offentliga lokaler, rökning är en fara för både icke rökare och rökaren själv. Om något år har vi antagligen en lag som hindrar människor från att låna, till någonting de inte kan betala. Det beror naturligtvis på att om inte invånarna begriper sitt eget bästa, måste de politiska makthavarna ta tag i det hela. Tja, det är ju så det fungerar.

Konsten att leda ett land, kommun, eller landsting, är att hålla stenhård kontroll på invånarna. Offentlig service kostar mycket pengar varje år, när invånarna kräver för mycket måste det dras ner på servicen. Lite av att dra in på lördagsgodiset, på samma sätt som att pensionärer, sjuka och arbetslösa ska straffas för att de inte arbetar.

Vad det handlar om är att människor nedvärderas till någonting nödvändigt ont. Bara en sådan sak som att ha som ledstjärna att den som inte arbetar, ska inte heller äta, visar ett tydligt människoförakt. Jag för min del kan inte med bästa vilja i världen godta, att politiska uppdrag ska ses som ett arbete. Massvis med politiker har under åren sagt sig brinna för att förändra vårt samhälle, det ska med andra ord inte ses som ett arbete utan ett kall. Man kan inte begära få betalt för det brinnande intresset att arbeta för att medmänniskor ska få det bättre.

Visserligen finns det i förhållande till folkmängden enormt många politiker, men någon folkrörelse är det inte. Om det beror på betydligt lägre status, eller att många av de som jobbat ideellt inom politiken, men inte haft någonting för det, har ledsnat och hoppat av är svårt att säga. Naturligtvis har de som provat på hoppats att även de skulle få ett uppdrag, de skulle ha kunnat leva gott på.

Visst är det många som jobbar ideellt inom partierna, men tänk så otroligt många som ideellt jobbar inom de stora folkrörelserna. De brinner visserligen för en annan sak, men arbetsinsatsen är minst lika stor om inte större, än för politiker. De har tagit på sig ansvaret det politiska etablissemanget frånsagt sig, att fostra ungdomar till att kunna dra åt samma håll.

Hur skapar man laganda i ett land, så att alla drar åt samma håll? En knepig fråga, men tänker man efter, har det med rättvis fördelning att göra. Det ska inte behövas ”arbetsmyror” som drar strån till stacken för att samhället ska fortleva. En maktpyramid som talar om vad alla övriga ska göra, skrämmer bort de duktiga individualisterna. Det behövs en stor bas för att en pyramid ska kunna stå stadigt, om basen minskar, ja då är toppen illa ute.

Oavsett hur ett land är tänkt att fungera, är alla beroende av varandra. Ju fler som faller bort genom ålderdom, arbetslöshet eller sjukdom, desto instabilare blir vårt samhälle. De företag som är beroende av invånarna i landet och de olika affärernas omsättning minskar av naturliga skäl. Följden blir fler arbetslösa. Dagens politiskt styrda samhällssystem har ingen plan B om det händer, det borde naturligtvis finnas.

För att undvika oroligheter behövs en grundtrygghet för landets invånare. Med en sådan kommer den mänskliga drivkraften att överleva, att skapa lösningar ingen ens kunnat tänka sig. En medveten politik har skapat storstadsområden, som snabbare än de byggts upp kan övergå till att bli slumområden. De driftiga kommer att befolka de glesbygder som skapats genom politiska beslut, förhoppningsvis kan det leda till att hela Sverige kan leva vidare.

Ordet medborgarlön tycks vara ett rött skynke för makteliten, men om man kallar det invånarersättning... Eftersom ett samhälle formas efter de ekonomiska förutsättningarna, kommer alla att tjäna på det. Ser man att det inte går att komma framåt med det nuvarande tänkandet, måste man tänka om. De gamla hjulspåren har blivit alldeles för djupa, det är väl anledningen till att det är svårt att byta färdriktning. Men försöka duger för det stämmer säkert det jag läst någon gång, men tyvärr inte har en susning om vem som skrivit det. Det lyder i alla fall så här:

Om vi alltid gör det som andra har gjort, då är det de döda som är levande och de levande som är döda.

Vad har vi egentligen lärt oss av de kloka människor som funnits?

Av Sven-Erik Hemlin - 27 oktober 2009 07:00


Sov länge idag, det känns som att blivit överkörd av tåget. Kanske en förkylning på gång, eller så är det bara ålderströtthet som gör sig påmind, jag har ju fyllt trettiosex för... Ja, det gör detsamma, men efter att ha fyllt det räknas man som oldboys. Antagligen därför började jag med kaffemuggen i handen, tänka på skolträffen vi ska ha nästa månad, det var tolv år sen vi träffades senast. Det kommer att bli återblickar och påminnelser om dumheter man gjort, men det hör till.

För den som ser tillbaka på sitt liv, är det som att bläddra i ett tjockt fotoalbum. Det är mest stillbilder som flimrar förbi, man minns ansikten men sammanhanget bilderna är tagna i färgas av de egna minnena. Sitter man med någon från den tiden och pratar om det som var en gång, upptäcker man att minnena kan vara helt olika.

Kanske är det så att när vi lagrar våra minnen, redigeras de till att vara som vi vill ha dem. På något underligt sätt är det mest de glada minnena vi minns, de tråkiga måste vi motvilligt gräva fram ur de djupaste vrårna.

Det är antagligen med utgångspunkt från det, som de politiska myterna skapats. Just nu håller Palme på att kläs av, han var en komplicerad person. Ekonomi var inte Palmes starka sida, första halvan av sjuttiotalet är ett utmärkt bevis för det påståendet.

Något dukat bord som det sagts de få gånger partiet förlorat makten lämnade han inte efter sig vid valförlusten. Men den största myten, att socialdemokratin byggde vårt land, lever fortfarande kvar. Så var det ju inte, det vet de flesta idag. Till och med partiledningen, men försöker ändå hålla skenet uppe.

Ett långt regeringsinnehav gav möjligheter till att sprida propaganda som gynnade partiet, men under den tiden fördes inte vårt land framåt. Skulle partiet varit så framgångsrikt som de själva vill framhålla, hade vi varit ett av Europas rikaste länder idag.

En titt i backspegeln visar att när festen var över för vårt lands del i slutet av femtiotalet, var det en driven företagsledare som räddade ansiktet på socialdemokratin. Utan samarbete med Bondeförbundets Gunnar Hedlund och hans kloka råd, hade det drivits igenom ideologiska beslut som varit ännu mer förödande för vårt land.

Att leda ett land i vår moderna tid, liknar i mångt och mycket att leda ett multinationellt företag. Skillnaden är att de politiska makthavarna måste förlita sig till skatteintäkter, de multinationella företagens högsta ledning på företagets egen kraft. Av den anledningen ses höga löner, pensionsavtal och bonusar inom statliga företag, men även höga löner och pensionsavtal för politiker som en grövre försyndelse, ett snatteri av skattebetalarnas pengar.

Det verkar som om inte de politiska makthavarna ser det på samma sätt. Om det beror på att de själva ständigt försöker höja sina arvoden och pensioner ska jag låta vara osagt, men de agerar inte med invånarnas bästa för ögonen.

Har märkt att olyckskorparna kraxar allt ivrigare om att vi nu kommer att drabbas av samma kris som andra länder redan är på väg att rätta till, det som kallas bostadsbubblan. De flesta ekonomer är överens, räntan måste höjas innan det går alldeles för långt. Om bubblan spricker (vilket den kommer att göra vid en höjning av räntan till runt fyra procent), blir det många fattiga att ta hand om. I det fallet tänker jag inte bara på de människor som lånat alldeles för mycket i förhållande till inkomsten, utan även de banker som tagit största riskerna.

Så långt som till att bankerna kommer att gå i konkurs låter inte vår regering det gå, därför kommer vi alla att få lida för vad köpglada människor med hjälp av bankerna satt sprätt på. Jakten på tillväxt i ekonomin kommer att skörda offer många år framöver.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 oktober 2009 04:18


Jag vaknade vid halv fyra av att ha drömt någonting. Det är sällan jag har något minne av vad drömmen handlat om, så var det också den här gången. Kanske var det bara en massa tankar som gjorde sig medvetna och fick mig att vakna. Efter en mugg kaffe sorterades tankarna upp i viktigt och det jag kan glömma.

Ständigt gnager tanken att dagens politiker ägnar mera tid åt att rädda världen från en framtida miljökatastrof, än det som finns mitt framför näsan på dem. Anledningen är naturligtvis att beslut där resultatet visar sig inom en kort tidsperiod, kan vara obehagliga för beslutsfattarna. Beslut som berör någonting som kanske händer om fyrtio år, skadar inte på kort sikt.

Dagens problem skjuts på framtiden med en förhoppning att allting ska lösa sig självt. Så har det varit i många herrans år. Som det här med att hela västvärlden står inför det olösliga problemet, att de äldre blir allt fler. För vår del kan vi se fram emot att en tredjedel av befolkningen, förväntas föda alla övriga. Den som tror att det ska kunna hålla i längden, måste vara en obotlig optimist.

Men det är ingen nyhet som presenteras, det är gammal skåpmat. Antalet äldre har blivit fler de senaste tjugo åren, problemet är att deras inbetalade pengar inte har förvaltats på bästa sätt, utan gått åt till att hålla ”välfärdssamhället” flytande.

Det svårlösta problemet är inte att folk lever längre, utan att vi har en alldeles för stor offentlig kostym. Beslutet att sy in kostymen har dröjt alldeles för länge, det är dags att göra det nu innan det är försent. Det finns enkla medel att ta till för att dra in på vår enorma byråkrati, om bara den politiska viljan finns.

Förslagsvis skulle huvuddelen av bidragen som betalas ut genom Försäkringskassans allt sämre serviceförmåga, kunna regleras via inkomstskatten. För att vi ska kunna få ett rättvist samhälle måste det införas skatt efter bärkraft, som lätt kan räknas ut eftersom Skattemyndigheten har alla uppgifter i sitt system. Att det i förlängningen blir billigare att ge alla vuxna medborgare en ekonomisk trygghetsgaranti, skulle ytterligare förenkla för Försäkringskassan och socialkontoren. De skulle inte ens behövas.

Men det finns mycket mera att dra in på. Riktlinjerna för vad vi får göra eller inte dras upp av EU, därför behövs inga statliga verk som trasslar till det hela och ställer vårt land i dålig dager stup i ett. Det räcker med en enda tillsyningsmyndighet, för att se till att EU:s direktiv följs.

Det verkliga sorgebarnet är ändå avdankade politiker. Hur det kunnat byggas upp nya jobb hela tiden, som tar hand om avdankade politiker utan att folket protesterat, är ett mysterium. Klantiga politiker sprakas uppåt och blir generaldirektörer, ja, till och med landshövdingar.

I en föränderlig värld är en politikers kunskaper förbrukade under en mandatperiod. Fyra år är en lång tid om uppdraget är så pressande som det påstås. Ett förnyat förtroende innebär bara att personen ifråga sitter fast i gamla tankegångar och har svårt att hänga med i svängarna.

Erfarenhet är inte vårt någonting på vår nuvarande arbetsmarknad, samma sak gäller naturligtvis även för politiker. Erfarenhet i all ära, men det gäller att kunna ta till sig allt det nya och det är inte det lättaste. Ju äldre vi blir, desto svårare blir inlärningen av någonting nytt, det är ett konstaterat faktum vi måste beakta.

Egentligen låter det väl knasigt, men jag vill jämföra våra toppolitiker med elitidrottare, som under en kortare tid kan prestera och vara på topp. De som visar sig vara duktiga ska naturligtvis också ha bra betalt, men ska också själva sörja för ett liv efter politiken. Jag har en känsla av att om det var så, skulle de politiska partierna dra till sig en helt annan typ av människor, än de som kämpar och går den långa vägen för att nå toppen. Väl där är de förbrukade och har ingenting att ge.

Ändå är det inte människorna som satsar på politiken det är fel på, utan det politiska systemet som inte bara är föråldrat, utan också en alldeles för dyr apparat för folket att försörja. Det rimmar illa att vi alla är lika mycket värda och att vi ska arbeta längre, när människor efter en förhållandevis kort period, kan erhålla en månadspension många heltidsarbetande inte kommer upp till.

Med det i åtanke inser man att det faktiskt inte är en utopi, att alla ska kunna få en garanterad inkomst som grundtrygghet. Allt tal om att det inte finns pengar är bara nys, om så var fallet hade alla pensionsavtal för riksdags-, kommunal- och landstingspolitiker rivits upp. Istället talar nu kommuner och landsting om skattehöjningar för att kunna upprätthålla den service invånarna betalar för att få. Ingen gör avbön och erkänner att de misslyckats med sitt uppdrag att förvalta skattepengarna på bästa sätt.

Att de offentliga verksamheterna ständigt behöver nya pengar, beror på att de inte sett om sitt hus och hållit nere kostnaderna för administrationen. I de förtroendevaldas uppdrag finns enligt lag kravet att på bästa sätt tillvarata skattebetalarnas pengar, frågan är om de gör det. Men gör de av med för mycket pengar i förhållande till intäkterna, begår de brott mot huvudman, det vill säga skattebetalarna.

Det som gör mig förbaskad är när politiker skyller ifrån sig, att det är andras ansvar när allting gått snett.

Nu har vi gått in i det stora ordkrigets tid, som drivs till sin spets vid valet nästa år. Varje dag får jag mig ett gott skratt, när maktgalna politiker som insett att SD kan bli tungan på vågen efter valet, börjat jonglera med skarpeggade svärd. Det politiska rävspelet om makten är ett minst sagt smutsigt byk.

Om SD lyckas kravla sig över spärren och behandlas som paria (utbölingar), kommer vi antagligen framöver, att få uppleva Polsk Riksdag i vårt land. I och för sig helt i linje med att vår valuta numera jämförs med den Polska.

Men vad de etablerade partierna tycks glömma bort, är alla väljare som ställer sig bakom SD. Om deras röst på SD beror på missnöje med de etablerade partierna, är det fråga om ett politiskt misslyckande, som inte skyllas på någon annan. Som man bäddar får man ligga.

Kaffet har mist sin verkan, dags att inta sängläge ett par timmar, för att orka med det som måste göras idag.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 oktober 2009 06:50


Att människor kan formas till att anpassa sig till ett påtvingat samhällssystem, är vårt lands medborgare ett tydligt bevis för att det är sant. Över våra huvuden beslutas om vad som anses vara bäst för medborgarna, med utgångspunkt för vårt samhälles fortlevnad.

Eftersom riktlinjer dras upp utan att tillfråga folket, förutsätts att vi ska anpassa oss till besluten. Vad vi blivit till i myndigheternas ögon är bara en klick modellera, inte mera värd heller om man ser till hur människor behandlas i dagens samhälle. Budskapet från myndigheterna är glasklart, människan är till för samhällets fortlevnad, inte att vårt samhälle är till för människans väl och ve.

Vad regeringar i de rika industriländerna sysslat med i många år är att bygga korthus, istället för någonting hållbart. De har stirrat sig blinda på ekonomisk tillväxt och glömt bort vilka som skapar tillväxten. Utan konsumenter, ingen ekonomisk tillväxt.

Alla var säkert medvetna om att ett ekonomiskt bakslag skulle komma, men resonerade som så att den dagen den sorgen. Trots ett sanslöst risktagande med utlåning av spararnas pengar, snurrar bonuskarusellen för fullt inom bankerna. Varför skydda banker som tagit sig vatten över huvudet, men inte låntagarna som lurats i fällan?

Fortfarande går banker i konkurs i Amerika, här snurrar lånekarusellen för fullt tack vare den historiskt låga räntan. Att riksbankens ledning håller fast vid att ligga kvar på låg nivå, betyder att de är livrädda för vad som kommer att hända vid en räntehöjning. Under tiden bygger många människor upp en skuldbörda, ganska många inte kommer att klara av framöver.

Hela vårt samhällssystem är idag beroende av att människor sätter sprätt på inte bara sina avlöningar, utan också köper på avbetalning. Om man ska tro ekonomer och politiska makthavare är konsumtionen oerhört viktig, för om den minskar drastiskt, kommer det att spridas som ringar på vattnet och att alla drabbas i slutändan. Antagligen har de alldeles rätt.

Frågan är bara vad vi verkligen behöver av de mål som ständigt sätts upp av oss människor. På undangömd plats står prylar som köpts men som sällan eller aldrig används, trots ett avbetalningskontrakt som kostar pengar varje månad.

Man får en känsla av att vi strävar efter ett ouppnåeligt mål, att vi helt enkelt kastar bort vår korta tid på jorden. Vi är så förblindade av att uppnå lyckan, att vi glömmer bort att leva. Allting är förgängligt brukar man säga och visst är det så.

Det talas vitt och brett om att rädda vår miljö, så här långt har vi bara lyckats om inte ta död på, så i alla fall gett bilindustrin en rejäl näsbränna. De tidigare stora och mäktiga biltillverkarna har tvingats på knä. Även om de kommer att repa sig kommer det att ta tid, men ingenting kommer att bli sig likt.

Men det är inte bara bilindustrin som drabbats av miljötänkandet, även bönder och konsumenter har drabbats. Kriget om ersättning till mjölkbönder ute i Europa just nu är bara en lätt susning, ständigt nya krav från jordbrukarna ute i Europa kommer till slut att övergå till att bli en orkan.

Det största misstaget EU gjort var när jordbruksstödet infördes. Bönderna har blivit färre de senaste åren, men de som fortfarande kämpar på, producerar mer än vad som kan säljas. Vad som skapats är inte en naturlig utveckling av jordbruken, de driver sig själva mot sin egen undergång.

På något underligt sätt känns det som att vår del av världen stannat upp, ingen vill erkänna det men den ekonomiska tillväxten sker i länder med låga löner i en annan världsdel. Kanske har industriländerna nått smärtgränsen för hur dyrt det är att leva, för en alldeles för stor del av befolkningen.

De kommunala fastighetsbolagen kräver runt fyra procents ökning av hyrorna nästa år, det kommer givetvis att påverka konsumtionen. Vad som händer om hyreskravet går igenom, blir bara inte krav på ännu högre löneökningar, utan att allting blir dyrare. I förlängningen kommer därför kostnaderna för staten, kommunerna och landstingen att stiga till så enorma summor, att invånarna tvingas betala det mesta i skatt av det de tjänar. Den dag vi nått dit, återstår bara att köa för att få matkuponger.

De kommande löneförhandlingarna är en fråga om mer i plånboken för en del, men också en överhängande risk att fler blir arbetslösa. Snöbollen har satts i rullning, frågan är hur långt den kommer att rulla, ju längre desto större blir den. Den som inte inser att vi börjar närma oss stupkanten med nuvarande samhällssystem, kommer inte att ramla över kanten med ett leende på läpparna.

Allt fler politiker börjar prata om att vi behöver en grundtrygghet, men hur den ska utformas har än så länge ingen kunnat presentera något konkret förslag. Att vi numera lånat för flera år framåt och till och med gått om amerikanarna, tycks inte oroa våra politiska makthavare. Ändå är det en tickande bomb som kan explodera närsomhelst.

Naturligtvis är bomben tidsinställd, frågan är bara vid vilken tidpunkt det ska smälla. Blir det inte före valet och den rödgröna alliansen kommer till makten nästa år, blir det första Mona Sahlin får göra, att springa runt och vifta med sin röd flagga och ropa: Tänt var det här!

Ingen avundsvärd valseger väntar nästa år, oavsett vilken allians som vinner.

Av Sven-Erik Hemlin - 22 oktober 2009 09:34


Jag har för mycket problem att lösa just nu, tankarna irrar lite hursomhelst och det skapar bara kaos i huvudet. Enda sättet att avlasta tankeverksamheten är att sätta mig ner och skriva en stund. Inte löser jag problemen på det sättet och inte blir jag klokare, men vem blir klok på det som händer i nuläget.

Exempelvis blir jag inte klok på det här med att de politiska makthavarna vill få folk att jobba så länge som möjligt. Den erfarenhet jag har är att de som är runt sextio, inte är villiga att göra det. Man får en känsla av att fel personer tillfrågats om de är villiga att arbeta ”över”, istället för att gå i pension.

Men nu är det ju en gång för alla pengar det handlar om, men i inte i lika hög grad för de som blivit arbetslösa, som för kommuner och landsting. Har träffat några som blivit arbetslösa, men som på köpet fått en helt ny syn på livet och tillvaron. Det är först när någonting händer, som människan ifrågasätter om de verkligen tagit vara på livet eller inte. Den påtvingade ledigheten upplevs av många som någonting fantastiskt, att rätta munnen efter matsäcken en ny erfarenhet. Märkligt nog är det ingen som klagat, utan tvärtom känt tillfredsställelse över att inte längre känna pressen att inte räcka till för familjen. 

Jag kan förstå varför pendeln är på väg att svänga inför valet nästa år. Oppositionen har ingenting att komma med, men det behövs inte heller. Trots Ohlys försäkran om att makten är viktigare, än den mossiga ideologi som sympatisörerna klamrar sig fast vid.

Säga vad man vill om finanskrisen, men den har gjort att en majoritet av människorna fått andra värderingar. Skattesänkningar i form av jobbavdrag gynnar en allt mindre grupp, den gruppen har upptäckt att de blir allt färre som måste föda allt fler.

Den dag pengarna inte längre känns lika viktigt för människorna, kommer vi att få uppleva att ett helt nytt samhälle växer fram. Om det inte längre går att locka människor att tjäna pengar, hjälper det inte vad de politiska makthavarna säger.

Men pengar är verkligen någonting staten, kommunerna och landstingen behöver, det kostar skjortan när allting ska skötas politiskt korrekt. Det går åt mera energi till att försöka öka skatteintäkterna än att dra ner på kostnaderna. Det har gått så långt att dagens politiker anser alla sätt vara bra, till och med de tråkiga. Nu har de makthavande i Fjollträsk fått för sig att det till och med är möjligt att göra pengar på kultur. Ja, om man får tro vår kulturminister och hennes entusiastiska rådgivare, förstås.

Tyvärr fattar jag inte galoppen. Är det meningen att alla arbetslösa ungdomar ska uppmuntras att vara kreativa, sätta igång att måla, skulptera, skriva böcker eller musik som säljs världen över? I och för sig är export av allt som går att sälja viktigt för ett litet pyttelitet land som vårt, dessutom är det säkert sant att ingen blir profet i sitt eget hemland.

Bara ett fåtal lyckas exempelvis skriva böcker eller skapa musik som säljs i enorma upplagor, vårt land är för litet för det. Men det är nyckfulla branscher, böcker som säljer bra ses mest som förströelse. Det litterära värdet struntar läsarna blankt i. Musik som ungdomar världen över gillar, är för det mesta färskvara med kort datum.  Men det är klart, framgångsrika svenska artister som blir poppis utomlands ger inte bara finfin statistik över vår export (viktigt i ett pytteland som vårt), utan också klirr i statskassan flera gånger om.

Men är det fint nog för ett högt stående land som vårt att sola sig i glansen av några fixstjärnor, som ute i världen bara förknippas med vad de gör, inte med vårt land? I vissa länder har människorna inte en aning om var vårt land finns på kartan. Inte vad vår statsminister heter heller, för den delen.

Den som väljer inte bara ära och berömmelse som sitt högsta mål i livet, utan också en säker inkomst livet ut, satsar redan tidigt på den politiska banan. Många politiker begriper sig inte alls på kultur, vilken den baksluge snabbt inser vara en idiotsäker nisch för att kunna göra politisk karriär.

Nåja, vår kulturminister får sprattla bäst hon vill. Kultur är någonting det inte går att sätta ett pris på, man kan inte heller lagstadga att invånarna ska läsa böcker, gå på konstutställningar, balett, teatern eller operan, det är helt upp till människorna själva att avgöra.

Jag har hört förslag om att barnen redan i skolan ska lära sig vad kultur är, men det fungerar inte. Boken, tavlan, operan, balett- eller teaterföreställningen uppfattas individuellt, det har ingenting med inlärning att göra. Egentligen är det så enkelt, att om man tycker om att läsa en bok, titta på en tavla, se på balett, lyssna på opera eller se en teaterföreställning, räcker det för att intresset ska vara väckt.

Det är alltså upp till ”kulturarbetarna” att väcka människors intresse, men för att det ska möjligt måste de sänka sig till de ”vanliga” invånarnas nivå. Det är ju så i vårt land att det som höjs till skyarna av kulturkritiker, spolas av allmänheten. För det mesta är det så att det kulturkritikerna sågar jäms med fotknölarna, älskas av ”vanligt” folk. Så har det varit med Lasse Åbergs filmer som dragit storpublik, men även revyer och lustspel (läs buskis) drar fulla hus. Enkelt uttryckt kan man väl kalla det en folklig kultur att gilla det som är roligt, svenska folket är inte finare i kanten än så.

Med en rysning minns jag det vansinniga förslaget att genusperspektivet skulle införas inom teatern. Märkligt att ingen inom teatern tagit lärdom av den politiska teatern på sjuttiotalet, som stötte bort tidigare teaterälskare. Samma sak hände med bokläsandet. Vad jag minns handlade många böcker om psykvården eller hade ett politiskt budskap, lyckliga slut var bannlysta vid den tiden. När politiska ideologier blandas in och inkräktar på den fria kulturen, brukar det gå käpprätt åt helsike.

Det har fungerat tidigare att makthavare slagit på stort och bjudit på skådebröd åt folket i kärva tider, varför inte prova det, istället för att försöka göra pengar på kulturen.

Efter att ha läst någonting som Blaise Pascal skrivit, har jag börjat förstå vad som driver våra politiska makthavare. De är ju bara människor och deras längtan att synas, beundras och berömmas, skymmer sikten för dem. Det Blaise Pascal skrivit och som stämmer in på inte bara politiker, utan också folk i allmänhet lyder så här: Fåfängligheten har så djupa rötter i människans hjärta, att varje soldat, kock, kusk eller åsnedrivare vill ha beundrare.

Det är ju precis vad det handlar om när alla idiotiska förslag läggs fram, en liten klick som beundrar varandra kan inte komma fram till någonting vettigt. Vad händer den dag vi upptäcker att inbördes beundran, leder oss alldeles åt helsike?

Av Sven-Erik Hemlin - 20 oktober 2009 07:20


En rivstart på dagen är avklarad, det är tvättdag idag och maskinerna är laddade. Ser på klockan att jag kan skriva en halvtimme, så jag gör väl det.

Har grubblat en hel del över det man kallar sunt förnuft. En del anser det vara samma sak som att tänka logiskt, men det stämmer inte riktigt. Sunt förnuft är någonting vi förvärvar under livets gång, man lär sig vad som fungerar eller inte. Logiskt tänkande är mera en fråga om att väga för eller emot. I alla beslut som fattas finns en osäkerhet om konsekvenserna, därför försöker den logiskt tänkande hitta en lösning som kan minimera riskerna.

Bland de så kallade folkvalda som representerar ett tvärsnitt av landets befolkning, borde det därför statistiskt sett, finnas både de som har sunt förnuft och förmågan att tänka logiskt. Tyvärr sätter vår demokratiska beslutsprocess krokben för de som använder sunt förnuft och förmågan att tänka logiskt. Ett majoritetsbeslut fattat i demokratisk ordning, blir nämligen ofta en urvattnad kompromiss. I värsta fall fattas med hjälp av ja-sägare ett styrkebeslut som inte har någonting med demokrati att göra.

Ibland kan man höra politiker skryta över vårt lands utveckling och ser man till de kosmetiska förbättringarna, är det väl så. Men ibland funderar man över om inte den tekniska utvecklingen, ligger alldeles för långt före människans.

Vad vi idag använder oss av som hjälpmedel, är en oerhört komplicerad och avancerad teknologi. Problemet är att det behövs människors medverkan för att det ska fungera och människan är inte felfri. Men antalet människor som behövs minskar hela tiden, till slut behövs bara ett fåtal, som ägnar sin tid åt att sköta tekniken. Vad det ska bli av det hela i slutändan, är det nog ingen som en kan föreställa sig.

Det ska satsas enorma summor på forskning, som i sin tur ska leda till ännu mer förfinade tekniker. Om man ser tillbaka på den tekniska utvecklingen de senaste tio åren, inser man att det inte ens går att föreställa sig, hur vår värld ser ut om tio år.

Risken finns att de allt mer avancerade teknikerna kommer att användas till att övervaka och styra människorna. Missnöjda invånare är för ett lands makthavare lika oberäkneliga som noshörningar, därför måste det finnas en kontroll av det de kommunicerar med varandra. Det går att tysta och kväsa ett folk genom lagförslag, men det är ingen bra idé, det brukar sluta med en revolution.

De närmaste åren kommer att påverka inte bara invånarna, utan också hela det politiska etablissemanget. Vad och hur mycket kan de offentliga verksamheterna utföra med krympande skatteintäkter? Precis som folket indelats i närande och tärande, kommer även de offentliganställda att råka ut för samma sak. Vilka behövs för att vårt land ska kunna fungera?

Arbetslösheten ses av alla politiskt aktiva som ett enormt problem, för de som drabbats (eller kommer att drabbas) är det till största delen ett ekonomiskt. För alla framtida eventualiteter borde därför de politiska makthavarna inrikta sig på att invånarna ges en ekonomisk grundtrygghet, jobben får komma i andra hand.

Det har att göra med att se möjligheterna och inte stirra sig blind på problemen. Så länge invånarna är vid liv och mår bra finns det hopp, om inte sätts en rörelse igång som ingen kan stoppa. Med tanke på de politiska förslag som finns inför valet nästa år, inser man att politiska ideologier enbart ska ses som en form av religion som kan ge tröst åt de troende, men kan ställa till elände för andra.

Det är dags att vi inser vår egen begränsning när det gäller nya djärva mål. Att skapa förhoppningar om någonting som blir svårt att uppnå skapar bara besvikelse. Någon gång har jag läst att när man inte kan få det man älskar, måste man älska det man har. Bättre utgångspunkt kan man inte ha för att kunna skapa ett nytt och bättre samhälle. Det vi nu har är inte mycket att hurra över, för den som är sjuk, arbetslös, låginkomsttagare, ensamstående förälder, eller pensionär med låg pension.

Nu är det bara en kvart kvar innan maskinerna är färdiga, dags att vara lite nyttig för en gångs skull. 

Av Sven-Erik Hemlin - 15 oktober 2009 08:07


Vaknade i morse med huvudet fullt av det jag samlat på mig några dagar. Tänkte inte sätta mig ner och skriva, men så blev det i alla fall. Tog del av vad löjliga familjen tjafsat om i riksdagsdebatten, det är en sorglig samling intetsägande figurer som bestämmer över våra liv.

Bonusdirektörer har jag hört till leda om, varför diskuteras inte riksdagspolitiker, som ständigt uppvisar en skrämmande dumhet och snikenhet. Inte minst då deckarförfattaren Bodström som gör reklam för sin egen bok från riksdagshuset. Han uppför sig som en sann socialdemokrat, var det en som sa i affären i förrgår.

De framgångsrika politikerna i vår kaotiska nutid, beundras för att vara kvicktänkta och pålästa. Vad hjälper det när minnet är dåligt på de äldre och att de unga antagligen inte hört eller missat, att man aldrig ska lägga alla ägg i samma korg. Hur ska det annars kunna förklaras att hela det politiska etablissemanget, satsar på åtgärder att skapa nya jobb och att hålla arbetslösa sysselsatta. Sätten att göra det är olika, men andemeningen densamma.

Ett förtroendeuppdrag i folkets tjänst innebär att de skattepengar som förvaltas, i första hand ska komma invånarna tillgodo. Många människor far illa i vårt land, behovet av hjälp kan inte de förtroendevalda blunda för. Pengar finns tydligen om man ser till vad både regering och opposition vill göra, ändå ökar de fattigas antal i rasande takt.

På SVT debatt pågår just nu en livlig ordväxling efter Lasse Ekstrands krav, att medborgarlön införs omedelbart. Anledningen till inlägget, var en rapport om hur ett och samma fall behandlades av 37 socialsekreterare. Det skrämmande resultatet blev att hälften beviljade bidraget, den andra hälften gav avslag. Med andra ord är det fråga om ett lotteri för den sökande, där vinsten är att få en förstående socialsekreterare.

Fungerar verkligen hela vårt trygghetssystem som ett bidragslotteri? För mig är det nog med att vi alla föds till att delta i livets lotteri. Kyrkan och Frälsningsarmén träffar många som fått nitlotter, men bland dem finns alldeles säkert inte någon yrkespolitiker. Visst är det märkligt att företrädare för de fattiga, inte har något problem att kunna försörja sig?

Om det inte är så att förtroendevalda politikers löner, inte tas från den gemensamma kassan som aldrig vill räcka till, varifrån kommer då deras lönepengar? Det finns skäl att misstänka att invånarnas skattepengar under många år, satsats och förlorats i ett politiskt skapat Pyramidspel, där bara några kammar hem vinsten och resten får betala.

Nåja, nog om det och tillbaka till debattinlägget. En som nappade på Ekstrands krok med medborgarlön som bete, var miljöpartisten Christian Valtersson. På den tiden jag var ung, kallades ungdomliga uppstickare för gröngölingar, vi hade inte erfarenhet nog att uttala oss. Det Valtersson skrev var säkert inspirerat av ungdomlig yra, förstånd kommer med tiden.

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, hans svar till Lasse Ekstrand fick mig istället att vilja gråta. Medborgarlön är ett gammaldags hemmafrubidrag, skrev Valtersson. Om det inte är för att hemmafruar inte betalar någon skatt, som staten, kommuner och landsting kan sätta sprätt på, vad är det då för fel att vara hemmafru?

För sextio år sen var det inte alls ovanligt med hemmafruar, en medveten politik för att öka statens inkomster drev dem senare ut i arbetslivet. Efter ett tag visade det sig att familjerna inte fick mer pengar att röra sig med. Det blev barnen som fick sitta emellan och på den vägen är vi fortfarande.

Att vi är på väg bort från 1900-talets industriella ekonomi, men även de traditionella jobben, kan man hålla med denne Valtersson om. Likaså att det behövs ett generellt, solidariskt och modernt trygghetssystem. Men för att det ska kunna genomföras, måste hela vårt samhällssystem ändras, vilket är politiskt ogenomförbart. Alla förslag till förändring genomsyras av att det gamla bevaras och en politisk kontroll är nödvändig.

Att genom politiska beslut skapa nya jobb fungerar inte och det har nog de flesta inom regeringen börjat förstå. Däremot är jag tveksam om Socialdemokraterna och Vänstern insett att världen förändrats de senaste hundra åren. Miljöpartiet blir ingen klok på, de tycks bara stirra sig bara blind på köttgrytorna som kanske väntar. Men att sänka arbetsgivaravgiften med tio procent, har vi inte hört det förut, men det visat sig rinna ut i sanden?

Receptet alla partier försöker tillaga är inte bara krångligt, det kan visa sig bli osmakligt också. Det tycks finnas bara två råvaror att ta av, utbildning och att arbetslösa startar egna företag. Det kan ses som en vacker tanke att uppmuntra unga människor till att utnyttja sin naturliga kreativitet och viljan att starta eget. Att starta ett företag är lätt som en plätt, men att kunna leva på det …

För att starta ett företag krävs inte bara ett rikt tilltaget startkapital, utan också att de nya företagarna ges frihet under ansvar. Vem kommer att förse de nya företagarna med pengar och vem ska ta hand om alla de som försöker men misslyckas? Ett politiskt lurendrejeri, det är vad det är.

Ingen kan idag säga hur en omställning till den tjänstebaserade och digitaliserade ekonomi som sägs ligga framför oss kommer att fungera. Ingen vet om det kommer att bli av överhuvudtaget, det finns för många om och men.

Jag blir inte klok på de grönas lösning för att vårt land ska kunna överleva i framtiden. Att sätta fokus på gröna jobb och hållbarhet, kan det vara någonting så flummigt som att vi ska satsa på självhushållning och att alla tilldelas en liten täppa att odla sina egna grönsaker på? För mig låter de grönas förslag, som att ett landsortsreservat dit tiden inte når ska skapas.

Bättre lösningar måste till, men de kommer att tvingas fram av omständigheterna och inte genom politiska beslut. Har skrivit ner någonting tänkvärt av Robert Browning, som inte minst våra politiker skulle behöva ta till sig och det lyder så här: Ingenting är mer förlamande för ambitionen och hindrande för din strävan eller för hela din framtid, än att jämt gå i samma hjulspår. Människan är skapad för att växa, inte att stå stilla.

Jamen, det är ju precis vad medborgarlön är tänkt att fungera som, att människorna tillåts växa, istället för att plattas till av lagar och förordningar. För mig låter det som att medborgarlön är enda lösningen på vårt lilla lands överlevnad. Men det blir folket och inte de politiska makthavarna, som kommer att gå i spetsen för ett införande.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28 29
30
31
<<< Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards