Alla inlägg under november 2017

Av Sven-Erik Hemlin - 28 november 2017 20:24

Det var länge sedan fackliga och politiska företrädare stod på barrikaderna för att invånarna skulle få det bättre. Varför de klättrade upp på barrikaderna verkar inte dagens politiker ens ha en aning om, i alla fall inte dagens regeringsmedlemmar. De är inte ensamma om det, en majoritet av invånarna kanske inte ens hört talas att Sverige före andra världskriget, var ett fattigt land med hög arbetslöshet. Det är knappast vad de fått lära sig i skolan.


Med andra ord fanns ett stort stöd för det budskap som fördes fram om att vara solidarisk med de svaga grupperna. En förkrossande majoritet av invånarna visste vad fattigdom innebar. Av egen kraft hade vi knappast klarat av det som hände, för andra världskrigets förödelse ute i Europa och i våra grannländer, gjorde att vårt "neutrala" land hamnade i guldsits.


Våra industrier samt vårt lands rika naturtillgångar, gjorde att de flesta kunde få ett arbete. Det fattades till och med folk och industrierna över hela landet dammsög inte minst Norrlandslänen på arbetskraft. Många invandrade från Finland, ja till och med från Tyskland. Men det som verkligen fick familjerna att få bättre ekonomi, var att många tidigare hemmafruar gick ut i arbetslivet.


Att förvalta en uppgång på bästa sätt är inte lätt, de politiska makthavarna ville i sin iver alldeles för mycket, vilket kom att straffa sig. Förändringen från att ha varit ett bondesamhälle till att bli ett industrisamhälle, förändrade makthavarnas sätt att tänka. De stora exportföretagens väl och ve blev plötsligt viktigare, än att landet var i det närmaste självförsörjande tack vare de många jordbruken.


För många småbönder uppstod ett dilemma, industrijobben gav en regelbunden lön betydligt större än vad jordbruket gav. Det gjorde att vi under flera år hade någonting som gick under benämningen månskensbönder, det vill säga de skötte sina jordbruk på fritiden. I och för sig inte så konstigt eftersom de vara vana vid att arbeta sju dagar i veckan och kanske hoppet fanns om att en dag så ...


Den dagen kom aldrig och de små jordbruken lades ner, de kvarvarande har gått över till stordrift. Det har skapat hårt skuldtyngda bönder som under många år dragits med dålig lönsamhet, tack vare de pålagor som regeringar i oförstånd beslutat om. De svenska varor som finns i butikerna har genomgående ett högre pris, men det tillfaller inte producenterna. Antagligen kommer inte våra makthavande att sakna korna förrän båsen är tomma.


Nåja, reflexionen är helt min egen, men det är svårt att förstå hur regeringar som skall se till landets bästa istället för att stötta, gjort allt för att utrota våra bönder. Genom att svenska bönder inte kunnat och inte ens i nuläget kan konkurrera på samma villkor, kan vårt land inom en snar framtid vara helt beroende av importerade varor. När det nu gnälls det över att mjölken, osten och svenskproducerat kött blivit alldeles för dyrt, ska det helt skyllas på inte bara nuvarande, utan också tidigare regeringar.


Trots de politiska styrningen av vårt land lever vi nu bekvämare, men det kan vi tacka den tekniska utvecklingen för. Alla har fått det bättre hörde jag en politiker säga, men en stor del av svenska folket kan bevisa motsatsen. Den  fattigdom som fanns i vårt land för åttio år sedan, trodde vi i dag äldre var någonting som aldrig skulle komma tillbaka. Men politiska beslut är nu på väg att skapa fattigdom i vårt land igen, där har utvecklingen gått åt alldeles fel håll.


Alla har säkert hört talas om att arbete ger hälsa och välstånd. Jodå, svenska folket har verkligen jobbat hårt sedan andra världskrigets dagar, men det har knappast skapat det välstånd våra politiker talar om. Ordet välfärdsamhälle som så ofta används, passar inte alls in på det samhälle vi nu har. Det har visat sig att arbete istället skapar ohälsa som leder till fattigdom.


Men visst är det många i vårt land som lever i välfärd, som skapats genom snåriga lagar som gjort att de blivit både fler och rikare enbart de senaste tio åren. Inkomstskillnaderna märks tydligare när allt blir dyrare, men på sikt drabbar det även de högavlönade och de rika. Den växande gruppen med usla pensioner, sjukbidrag och låga löner gör att de inte längre kan beskattas som tidigare, det gäller för finansministrar att ta pengar där de finns och lägga där de fattas.


Tidigare sa man att statens kaka var liten men säker, det vill säga lönerna var ingenting att skryta över. Men så förändrades bilden och de förtroendevalda uppbär löner i klass med chefer för stora företag. Argumenten för dessa löner har varit det ansvar som dessa personer har, men det ansvar som en gång fanns i lagen togs bort. I dagens läge har de politiska ledningarna ett kollektivt ansvar, där ingen har det yttersta ansvaret.


När det nu har hettat till sig och Löfven istället för landsfader, står som tuppen på en illaluktande dynghög, vad kan vi vänta oss? Om man bortser från att LO nu höjt rösten och anser det vara nog, kan orättvisorna få de fackliga och politiska företrädarna att klättra upp på barrikaderna igen? Knappast troligt, de ses numera som kapitalister av de som valt dem. Vilsna och tagna på sängen av det som nu händer, gömmer de sig istället i maktens korridorer.


Ralph Waldo Emerson skev någonting som fastnade i mitt huvud och dök osökt upp när uppropen blommade ut på sociala media. Man pratar om metaforer, men ord kan förtydliga orsak och verkan på ett sätt alla förstår. Begrunda gärna de ord han skrev.


Tanke, gärning eller ord är aldrig för obetydliga att återverka någonstans på dig själv eller andra.. Kasta en sten i vattnet och de utflytande ringarna är en vacker bild av hur allt utövar inflytande. 


Det är ju precis så uppropen fungerat och gett önskad effekt. De har fungerat som ringar på vattnet. Ändå har jag en känsla av att det här bara är början på hur invånarna kan påverka, för tillsammans är de starkare, än det politiska makt- och kontrollsystemsystem som skapats i vårt land.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 november 2017 12:09


Jag har skrivit otaliga blogginlägg där jag varit kritisk mot våra så kallade politiska företrädare och anledningen är enkel, de förtjänar ingen som helst respekt. De fungerar som beslutsfattare som påverkar invånarnas levnadsförhållanden, men har inte tillräckliga kunskaper om vad de beslutar om. De är därför inte medvetna om konsekvenserna och tar inte heller något ansvar för dem.


Politiska floskler matas vi ständigt med, men det handlar ändå bara om det politiska maktsystemets bevarande. Utan den makt invånarna i god tro gett dem, skulle aldrig det samhälle växt fram som det vi nu har. Precis som bankerna en gång i det närmaste bankrutt gjorde med mössan i hand och bad staten om hjälp, får vi antagligen inom bara några år se både sittande regering och det övriga politiska etablissemanget be invånarna om hjälp.


Vid min ålder trodde jag mig aldrig få uppleva en form av revolution där folket tar över makten, men förhoppningsvis hinner jag vara med om det. De politiska misstagen har spelat invånarna i händerna genom att fattade beslut skapat ett omänskligt samhälle. Eftersom de offentliga verksamheterna inte längre fungerar tillfredställande, växer också misstron om vad politiker egentligen kan göra. När regeringen säger vi måste, ställer invånarna motfrågan: Varför?


Det makthavarna anser vara ett måste kolliderar med vad invånarna vill ha. De vill definitivt inte ha ett samhälle som mer och mer övergått i att tvinga invånarna anpassa sig till det de politiska makthavarna vill att vi ska ha. Att människor i en strid ström skulle gå in i väggen på grund av ett allt hårdare samhälle, har inte funnits med i de politiska beräkningarna. Ändå borde det inte komma som en överraskning, eftersom det är följden av de inbesparingar som tog sin början vid saneringen av landets och bankernas urusla ekonomier.


På nittiotalet exporterades bland annat sjuksköterskor till våra grannländer, personalkostnader var redan då betungande genom att staten inte längre stod som huvudman. Kommunerna fick överta ansvaret för utbildningen med känt resultat. Psykiatrin skulle inte röras enligt Göran Persson, när den nu behövs som mest räcker den inte alls till efter att ha legat för fäfot i många år. Det saknas sjuksköterskor, barnmorskor, psykiatriker, lärare, poliser, ja Gud vet allt, men det finns ett överflöd av politiker och personer med politiskt skapade jobb.


Så snart de stora exportföretagen signalerar avskedanden av personal, börjar politiker gapa om att de måste ta sitt sociala ansvar. Var finns det sociala ansvaret hos makthavande politiker, när det gäller att förse svenska folket med vad de betalar för? För svenska folket är det en fråga om vilka som behövs mest, är det personal inom de offentliga  verksamheterna eller de med politiska uppdrag? Det är samma kassa löner tas ur. Svaret bör till och med våra politiker kunna lista ut.


Jag har under flera år följt med i vilka lösningar andra länder jobbar med, eftersom det varit känt att vår värld drastiskt kommer att förändras genom robotisering och smarta datorer. Det är ingen vild gissning att miljontals traditionella jobb kommer att försvinna, det har redan börjat så smått. För politiker gäller att gilla läget, eller försöka streta emot så länge det går.


På försök har nu några länder infört någonting som kallas Basinkomst, egentligen ett mesigt ord för någonting så kraftfullt. Vad det går ut på är att alla får en viss summa av staten utan förbehåll, en form av trygghetspengar som ska kunna ge tak över huvudet och mat på bordet. Det belopp som provas i Finland räcker inte till det, men vitsen är att ge människorna frihet att välja hur de vill leva.


Har sett uppställningar på vad det går att spara in på och som kan tänkas finansiera det hela. Till mångas glädje skulle en nedläggning av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kunna ge alla ett belopp liknande det i Finland har jag läst. Skulle man på toppen av det lägga ner de statliga verk som inte längre kan agera på eget bevåg på grund av EU-direktiv, skulle det plussa på med ytterligare några tusenlappar.


Den riktigt stora förtjänsten vid införandet av en trygghetspeng till invånarna, skulle nedmonteringen av det politiska kontrollsystemet innebära. Det enda som skulle behövas är en lagstadgande församling, det vill säga en riksdagsgrupp betydligt mindre än dagens. Politiska företrädare skulle inte längre behövas överhuvudtaget. De skulle inte ha någon som helst försvarbar funktion i ett samhälle, där människorna själva kan bestämma över sina liv


Redan i dagsläget när kommuner och landsting drivs enligt företagsmässiga lönsamhetsprinciper är politiska ledningar överflödiga. Det som beslutas är underlag framtagna av anställda tjänstemän som utgår från befintliga skattemedel. I en framtid kan därför de få politiker som behövs, komma att ha en roll som kontrollant, som ser till att invånarnas pengar används på bästa sätt. Få av dagens politiker är vuxna den viktiga uppgiften.


Naturligtvis är Basinkomst (eller Medborgarlön som anses bättre ange vad det handlar om) att motarbetas med näbbar och klor inte bara av det privata näringslivet, utan också av det politiska etablissemanget. Motargumenten finns det gott om och som får medhåll av de som har höga löner som ger dem status och makt. Men i det stora hela är de som är mest emot i en förkrossande minoritet, vilket gör dem livrädda.


Jodå, hot fungerar alldeles utmärkt och är ett redskap som de politiska makthavarna flitigt använder, men som invånarna tyvärr aldrig använt sig av. Men det är kanske dags nu när de politiska vägarna visat sig inte nå ända fram, eller i värsta fall bara varit röjda en kort bit. Många av de beslut som fattats senaste åren har varit kortsiktiga.


När en majoritet av invånarna inte har någonting att förlora på en så radikal förändring av vårt land, vad har då det privata näringslivet och det politiska etablissemanget att sätta emot? De upprop vi sett få en så stor sprängverkan på maktkulturen som finns, fungerar säkert lika bra när det gäller att få ett bättre och rättvisare samhälle. Det finns betydligt fler som drabbats av politiska beslut som varit förödande för deras livsvillkor och säkert kan berätta de mest horribla saker i ett helsvenskt #jagockså.


En beskrivning av vad som händer med många som lyckas göra politisk karriär, men också de som lyckats hamna i maktposition på annat sätt, hittade jag i mina anteckningar. Det var Oswald Spengler som en gång skrev: Den som sväller i medgång, krymper i motgång. En vän som kommit till makten är oftast en förlorad vän. 

Någonting att tänka på, eller hur?

Av Sven-Erik Hemlin - 24 november 2017 16:28


Allt som nu rullas upp i samband med Metoo-uppropet har fått många äldre att reagera. Först fattade de inte vad det handlade om, att personer de haft stor glädje av att se i favoritprogram hängdes ut till allmän beskådning. När de kommit underfund med att alla som skrivit på uppropet varit utsatta, började alla bitar falla på plats. Det var ju förfärligt, som Löfven så ofta säger.


Men när det sjunkit in slog de dem, att äntligen började det talas om den maktkultur som funnits under alla år. De gjorde jämförelser med hur makt missbrukats i skydd av demokratins vändbara kappa. Att bli sexuellt trakasserad är en sak, att bli trakasserad av sina politiska företrädare måste ses som sju resor värre, men det är precis vad som hänt i vårt land under många år.


Att under ett långt liv betalat in världens högsta skatter, men sedan bli behandlad av staten som icke önskvärd, borde ha åtgärdats för länge sedan. Hur de som drabbats av allvarliga sjukdomar behandlas är en skamfläck som aldrig går att tvätta bort. De som på grund av politikers inkompetens går in i väggen på grund av omänsklig arbetsbörda, borde dekoreras med tapperhetsmedalj, istället straffas de både mentalt och ekonomiskt.


Kunglig medalj visade det sig istället ha utdelats till en person med kontakter inom kulturvärlden. När vår kulturminister uppmärksammades om att personen ifråga uppträtt opassande under många år, ska nu medaljen om möjligt tas tillbaka. Men hur ska resten av svinstian saneras för att få bort både lukt och innehåll?


Minns att jag för länge sedan var inne på att förr eller senare får vi vara med om räfst och rättarting som man förr sa. Att saker och ting rättas till och att de skyldiga straffas. Eftersom det nu dras upp gamla oförrätter, kanske det inte är för sent att sätta en massa före detta makthavare vid skampålen. Läste för en stund sedan att Lars Ohly portats av V för olämpligt uppträdande. Det kommer fler, var så säker.


Men egentligen är de själva offer för någonting som började för länge sedan och blivit en form av kultur. Precis som det mesta som händer, har det med orsak och verkan att göra. Någonting har startat det som sedan växt utan att någon försökt stoppa det. Eller som det visat sig i det som nu rullas upp inför öppen ridå, sopats under mattan istället för att kastats ut. Man har använt sig av minsta motståndets lag helt enkelt.


Egentligen är förklaringen så enkel att det hela började med den samhällsförändring vi fick vara med om redan i slutet på sextiotalet, det vill säga för femtio år sedan. Det var då det som senare skulle komma att kallas flumskolan sjösattes i vårt land. Undan för undan ersattes lärarnas auktoritet med elev- och föräldrainflytande.


Det här spred sig inom alla de offentliga verksamheterna, ja inte att invånarna fick mer inflytande, de anses numera bara vara kunder, eller brukare som någon idiot till byråkrat hittat på. Vadå brukare, är invånarna någon sorts missbrukare av det de betalar skatter för att få utfört? De enda missbrukare som finns är de politiker som lyfter svindlande löner för sina uppdrag, men inte insett att de är till för invånarna och inte tvärtom. De är en tärande grupp som invånarna inte har råd att försörja i framtiden.


Framtiden kanske redan är här, det högteknologiska samhället förser invånarna med enorma möjligheter att själva påverka utvecklingen. På något sätt känns det som proppen dragits ur, nu kan vi inte ens gissa oss till vad som kommer att hända. Det kommer definitivt inte att räcka med fagra löften om ett bättre och rättvisare samhälle, för regeringen gäller upp till bevis.


Har studerat de pensionshöjningar som aviserats och tog mig för pannan, Hur dumma är egentligen de personer som ligger bakom det som sägs ska rätta till det snedvridna i pensionssystemet? De med lägsta pensionerna får minst och de med högsta pensionerna mest. För att skapa rättvisa gör man naturligtvis tvärtom, det vill säga de med lägsta pensionerna får den höjning de med högsta pensionerna får.


Man kan inte använda sig av procentuella höjningar, man räknar fram en pott som sedan ska fördelas rättvist. Man ger helt enkelt de med lägsta pensionerna mest och sedan fördelas pengarna i fallande skala. Ju högre pension, desto mindre påslag. Med de höjningar som räkmats fram ökar klyftorna mellan olika pensionsgrupper ytterligare, ska det vara så svårt att förstå. Gör om och gör rätt!


När det gäller trygghetsförsäkringarna måste de återställas, premierna har ju inte sänkts och då ska invånarna ha valuta för sina inbetalda pengar. Om inte måste trygghetsförsäkringarna läggas över på privata försäkringsbolag som tvingas följa de spelregler som finns. Politiska makthavare ska inte ha tillgång till pengar som inte har med vårt skattesystem att göra. Varför ingen anmält detta till Europadomstolen är helt enkelt ofattbart.


Det behövs nya friska idéer som fyller igen de gamla hjulspåren vårt politiska etablissemang i sakta mak förflyttar sig i. Eftersom inbetalda skatter är invånarnas pengar bör de också ha möjlighet att bestämma över hur de ska användas. Det kravet har aldrig ställts, men i takt med att skattepengar slösas bort kommer det att bli aktuellt.


Hittade i mina anteckningar någonting som borde finnas framför alla med förtroendeuppdrag av skilda slag, taget från Nathan Söderbloms gravinskription som lyder: Vi är blott ringa tjänare: vi hava gjort endast vad vi voro pliktiga att göra. Det är exakt vad förtroendeuppdrag går ut på, det är invånarna som är arbetsgivaren och är de som ska bestämma. Fungerar det så i vårt land? Kanske frågan istället skulle vara: Har det i modern tid fungerat så i vårt land?

Av Sven-Erik Hemlin - 19 november 2017 16:26

Har kommit på mig själv med att inte lyssna på vad våra politiker säger, utan tittar på deras kroppsspråk. En del är spända så man nästan kan höra hur det knakar i lederna, en del nästan ber om ursäkt för att de finns till och måste säga det de säger. En del av kvinnorna rodnar, anledningen är höljd i dunkel, övergångsåldern kanske.


Utstrålning kan man knappast beskylla våra politiker för att ha, snarare framstår de som intetsägande. Inte särskilt allmänbildade heller, för den delen, det är inte lätt att hålla reda på gamla författare de aldrig läst.

Men det som ruskat om våra politiska makthavare är att deras dubbelmoral gått i kvav. Visserligen skrev  Henrik Tikkanen att dubbelmoral är bra, mister man den ena har man den andra kvar, men nu handlar det ju omoral. Även om det inte sägs öppet, finns antagligen en del äldre som tycker att tafsande är okej, för så har ju alltid gjorts. Men genom order från högsta partiledningar blev i ett nafs en massa mansgrisar feminister. Det kan inte vara lätt att vara låtsasfeminist och mansgris, det blir som att leva i två skilda världar samtidigt.


Nåja, de får väl skylla på att så har det alltid varit inom politiken, och visst har det funnits i bilden sedan långt tillbaka. Prostituerade har ju kopplats ihop med kända politiker, men även då tystades det hela ner. Ingen vettig människa kunde väl tro på, vad unga prostituerade sagt sig varit med om.


Tyvärr fanns inget Internet på den tiden, men det hade alldeles säkert tystats ner som fake news, eftersom en justitieminister var inblandad. Nu har vi fått veta att det som nu skapar rubriker är ganska vanligt inom domstolsväsendet, polisen, försvaret, ja lite överallt inom våra skattefinansierade verksamheter. Lägger man dessutom till det privata näringslivet, så visst börjar den spridas en rutten lukt som blir svår att vädra ut.


Men visst är det roligt att som åskådare se på när locket flugit av och det som gömts väller ut. Men allt har blivit råare och till och med omänskligare, vart det skall sluta vågar man knappast tänka på. Snart är det ju öppet krig mellan kvinnor och män och det leder sannerligen ingenstans.


Egentligen är det inte förvånande att det nu vädras ut i riksdagen också, många snuskhumrar har suttit i den. Antagligen finns de även nu, för med det politiska system vi har kan de politiska företrädarna ses som ett tvärsnitt av folket. Som helhet är de politiska företrädarna inte klokare än invånarna i övrigt, de råkar bara valt att engagera sig inom politiken. Tyvärr finns inget krav på vare sig utbildning, kompetens eller moral, ett välsmort munläder räcker långt för att göra politisk karriär.


Vårt moderna samhälle kräver mer av våra politiker och av den anledningen skär det sig när politiska beslut visar sig vara dåligt genomtänkta och fattade i panik. Det känns faktiskt skakigt att tänka på den förvandlingens tid som väntar. Det är ju inget tomt hot att den tekniska utvecklingen kommer att föra med sig stora förändringar.


Det verkar i alla fall inte oroa vår nuvarande regering, det kommer att dyka upp nya jobb istället. Det får mig att tänka på det Bertrand Russel skrev en gång för länge sedan: Felet med vår värld är att de dumma är säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel. Men vad händer när tvivlarna blir i majoritet och inser att de måste ingripa?


Naturligtvis försöker de förtroendevalda göra sitt bästa, men det kloka skulle vara att de också inser sina begränsningar. Allt blir mer och mer komplicerat i takt med att nya tekniker tar över gamla rutiner. Än så länge måste smarta datorer och robotar matas med information av människan, annars blir det skräp in och skräp ut. Det måste med andra ord ställas krav på kunskaper och inte sätta bocken till trädgårdsmästare.


Kanske är det haken för att vårt land ska kunna förändras och anpassas till den verklighet som nu även letar sig in i maktens korridorer. Medvetet kan man misstänka, pressas invånarna så hårt att de skall ha nog med sina egna problem. Men ingen undgår att se hur vårt så kallade välfärdssamhälle bara är en politiskt uppmålad bild som krackelerar mer och mer för varje dag som går.


Vårt land omnämns inte så ofta i utländsk press, men de gånger det gör det är det mindre smickrande ord som skrivs. Det är inte bara svenska folket som nu synar det som våra politiker säger, även utomlands tvivlas det på om vårt land verkligen kan fortsätta gå sin egen väg. Ett politiskt beslut som framöver kommer att påverka alla är avvecklingen av småbönder. På kort sikt märktes det inte, men nu lutar det åt, att vi kommer att få brist på många varor som anses vara nödvändiga.


De flesta har säkert ruskats om av de prishöjningar som skett på mejerivaror, inte minst prishöjningar på ost och Bregott har ventilerats på de sociala medierna. Vad det handlar om är den gamla regeln gällande tillgång och efterfrågan, vi har inte tillräckligt med mjölkbönder för att kunna tillgodose efterfrågan. Men som vanligt kommer en annan regel att styra framöver, om priset blir för högt säljs inte varan.


Under många år har klagats på att vårt lands bönder på grund av skatter, avgifter och en ständigt ökande administration, inte kan konkurrera med andra länder. Det viktigaste för ett land är att ha en självhushållning när det gäller basvaror. Många av de kvarvarande bönderna har gått över till ekologisk odling för att få bättre betalt för sina varor, men det har inneburit att de tappat basen för produkterna. De fattiga har blivit fler enbart de senaste åren, ekologiska produkter har de inte råd att köpa. Även det styrt av politiska beslut som fattats utan en konsekvensanalys.


Miljökrav och miljöhänsyn har varit viktigare för de styrande, än hur många människor tvingas leva i vårt land. Våra politiker har blivit fartblinda eller snarare prisblinda, genom att titta i sina kontoutdrag från banken. När det varje månad fylls på med mer än vad fem fattigpensionärer får ut efter skatt, har de ingen förståelse för att varje fördyring betyder att de tvingas snåla in på maten. Det är dags att våra politiker begriper att varje prishöjning, gör de fattiga ännu fattigare.


Vågar inte ens tänka på hur det kommer att se ut om lånebubblan spricker, vilket den kommer att göra om skatter är ett måste för landets överlevnad. Alla skatter som införs på toppen av inkomstskatten kommer att bli det som stjälper hela lasset. Är välfärdssverige på väg att bli fattigsverige? Historien brukar ju upprepa sig.


Jag själv kan inte se tjugo år framåt, då finns jag knappast till längre. Så resonerar många äldre i dag, de vill se en ändring medan de ännu lever. De vill se en halverad riksdag, mindre byråkrati och därmed nedläggningar av många statliga verk. De vill ha en sjukvård som fungerar och en pension de kan leva drägligt på. De kraven tror jag även många unga instämmer i, de ska ju förhoppningsvis leva längre än tjugo år framåt i tiden.


Nåja, får väl se det som Aksel Sandemose en gång skrev:Jag tar alltid ut glädjen i förskott. Annars blir det aldrig någon.

Av Sven-Erik Hemlin - 17 november 2017 19:51


På ålderns höst lär man sig att dra ner på tempot, men det beror mest på att kroppen säger ifrån. Det är skillnad på att vilja och kunna, brukar man säga. Enligt läkarvetenskapen börjar kurvan peka utför runt trettio års ålder, sedan går det raskt utför med kroppen. Den som tränar för att hålla sig ung, för med andra ord en ojämn kamp mot det naturliga åldrandet.


Våra politiker har svårt för det här med att åldrande trots att det är någonting som drabbar alla. De har inte heller förståelse för att kroppsarbetande människor slits ut, sitta i sköna fåtöljer är knappast kroppsarbete. Men som en vink till alla dessa finns det säkert många som anser att den rätta pensionsåldern borde vara femtiofem. Det är efter den åldern krämporna börjar göra sig påminda.


Arbetslöshetssiffrorna skulle se betydligt bättre ut eftersom det då måste fyllas på med folk långt tidigare än i nuläget. Med högre pensionsålder kan vi räkna med ännu större ungdomsarbetslöshet. Men det är de närmaste årens problem, sedan kanske det är dags med AMS-kurser för att utbilda turistguider eller någonting annat istället för industriarbete mm.


För politiska makthavare måste det kännas lite som att hur de än vänder sig, har de ändan där bak. Försöker de ändra på någonting, påverkar det ibland saker de inte ens kunnat tänka sig. Den senaste tiden har regeringen antagligen fått gråa hår av de beslut som fattats visat sig vara alldeles åt helsike. Man sparkar inte på den som redan ligger, är en regel som aldrig får frångås, men det är precis vad politiska beslut ställt till med.


Valet är inte så långt borta, för många politiker står framtiden på spel. Det lönar sig inte att snegla på opinionssiffror, det är lite som att invånarna håller upp skyltar med poäng för vad de gillar och ogillar.  De som är med i undersökningarna speglar inte hur svenska folket tycker, vårt land är så splittrat att det inte går att få ett trovärdigt stapeldiagram över sympatisörerna.


Det är i dag så många som hamnat utanför den ekonomiska gemenskapen på grund av pensionering, sjukdom eller arbetslöshet, att det rör sig om runt en femtedel av befolkningen, men också runt en tredjedel av väljarna. Våra politiker har inte en aning om hur de lever, eller hur de lyckas överleva trots de låga inkomsterna. Den senaste tidens prishöjningar kommer att avspegla sig när det är dags för val, det parti som kan skapa ett rättvisare samhälle kommer att stå som vinnare.


Jag hörde ett par diskutera om vad vi kommer att få för regering efter valet och den ena sa: Skit samma vilket block som vinner, det finns ju inget parti som ställer opp för vanligt folk. Och visst är det så att inget politiskt parti har någon lösning på att allt fler blir både äldre och fattigare, som kommer att bli vårt lands framtida problem.

Om Socialdemokraterna skulle följa den gamla ideologin, skulle de faktiskt kunna nå en bra bit över trettio procent.


Det var så länge sedan den ideologin hade en framträdande roll i partiet, att ingen av de nuvarande företrädarna förstår dess betydelse. Man kan därför förstå varför partiet är på väg att tappa alla röster, det var de svaga grupperna som en gång backade upp partiet.


Det är inte precis några klara besked Löfven kommer med, anledningen till det beror antagligen på att han tycks vara den minst informerade och inte vet vilket fot han skall stå på. Tyvärr är inte Löfven ensam om att ge kryptiska svar på viktiga frågor, det senaste uttalandet om assistenter för de handikappade var inte något lugnande besked, snarare tvärt om. Inte heller ges besked om mer pengar till alla bestulna som tvingas leva på ett uselt sjukbidrag. Det mest hedervärda skulle vara att regeringen går ut och säger som det är, vi fattar inte vad vi håller på med.


Skolans, vårdens och polisens kris kan alla se, det tyder på fullkomligt inkompetenta ledningar, eller att de politiska direktiven kan tolkas som fan läser bibeln. Vad vi har är en politisk kris utan like, det finns ingen som längre tar ansvar för landet och dess invånare. Det finns vad jag kan förstå inga politiska lösningar, vilket betyder att vårt land verkligen är illa ute.


Vi har nu flera partier som kommer att ge allt för att hänga kvar i riksdagen, trots allt behövs de med i bilden för att inte något parti ska växa sig för stort. Tiden som enpartistat födde en kultur som finns med än i dag hos många företrädare, det de nu gamla upptäckt alldeles för sent. Ingen trodde att äldre människor skulle sluta rösta som de alltid gjort, men där är vi nu. Den pyttelilla höjningen av pensionerna gjorde många ännu mer förbannade än tidigare.


Det är inte ett dugg förvånande Moderaterna går framåt just nu, regeringen har knappast visat handlingskraft och under de tre år som gått har det mesta blivit dyrare. Det är inte mer pengar regeringen ska ösa ut före valet, de skall se över kostnaderna. Att Radiotjänst i Kiruna läggs ner ger ingen inbesparing, men om runt tio onödiga statliga verk läggs ner, ger det resultat i statens kassakista. Det finns mycket som staten kan lägga ner, utan att invånarna skulle märka det.


Men politik är vad det är. Den cigarrökande Winston Chuchill uttalade en gång de bevingade ord som helt täcker in vad politik handlar om.  Han sa nämligen: Politisk skicklighet är förmågan att förutsäga vad som kommer att hända i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år, och ha förmågan att efteråt förklara varför det inte blev så.


I vårt land har många politiker när besluten visat sig vara alldeles åt helsike försvarat sig med orden: Vi nådde inte ända fram. Herrens vägar är outgrundliga brukar man säga, kanske gäller det också de politiska vägarna.

Av Sven-Erik Hemlin - 12 november 2017 20:18

Vid min ålder borde jag lägga patiens eller helt enkelt rulla tummarna, istället läser jag allt som skrivs om Artificiell Intelligens. Anledningen är att det har med vår framtid att göra, för en dag tar robotar och maskiner över det människan gör i dag. Om det finns politiker som tror att utvecklingen går att stoppa,  kommer de att bli gruvligt besvikna.


När robotar blir smartare och kapabla att utföra mänskliga saker, skjuts människan åt sidan eftersom maskiner kommer att vara både starkare och smartare än människan. Ledande politiker – bland andra vår statsminister - pekar på att den tekniska utvecklingen kommer att skapa nya jobb, men de jobben blir bara marginella.


Oavsett vilka jobb det gäller kommer robotarna att kunna utföra dem. Ja, inte till en början, men på sikt måste vi ta det med i beräkningarna. Enligt dagens datorforskare kan smarta datorer i framtiden utöver att kunna styra sig själva, även kunna tillverka sig själva, programmera sig själva och reparera sig själva. Om vi inte gillar tanken, kommer vi inte att gilla vad som kommer att hända framöver. Och framöver handlar inte om tjugo år som en del förutspått, vi bör nog kalkylera med runt tio istället.


Men det blir värre än så. Utöver att utföra jobben lika bra som människan kan göra, blir intelligenta robotar billigare, snabbare och mer tillförlitliga än människan. Det vill säga inga måndagsexemplar eller måndagssjuka. Dessutom kan de jobba dygnet runt istället för 40 timmar. Ingen arbetsgivare med förståndet i behåll kommer att fortsätta anställa människor.


Människan är dyr att ha anställd, kommer sent ibland och klagar över förändringar som görs. Spilltiden för kaffe och prat med arbetskamrater upptar en stor del av arbetstiden. Dags att inse sanningen, människan är egentligen en usel arbetskraft. Om någon skulle lyckas utnyttja den mänskliga arbetskraften effektivt, skulle arbetstiden kunna kortas ner till mindre än hälften. Enbart inom sjukvården skulle minskad administration frigöra ett stort antal timmar och utsliten personal.


Nåja, varför prata om jobb, kanske är massarbetslöshet närmare än vi tror, kanske har det börjat alla redan men vi inte tänkt på det. Om man ser tillbaka har det skett rationaliseringar där några hundratal blivit av med jobben här och där. Ingenting alarmerande, men måste ändå ses som en varning om vad som komma skall. Ändå är utvecklingen bara i sin linda som man säger, det är nämligen en än så länge dyr investering det gäller, men när priserna sjunker så ...


Företagen jagar kostnader och producerar inte längre och lägger på lager, medelklasslöner har stagnerat och det investeras mindre i nya produkter och fabriker. Sett till den produktionsökning som skett enbart de senaste åren har inte lönerna ökat i samma takt, mycket på grund av produktionsökningen skett genom användandet av nya tekniker.


Hos många företag kunde man märka för tio år sedan hur arbetsbesparande de nya teknikerna är. Om som det sägs att en smart dator med lätthet ska kunna ersätta tjugo civilingenjörer förstår man vartåt det barkar. Har en känsla av att Alliansregering insåg detta och införde ett bidrag som kallades för jobbskatteavdrag, och anledningen var att det skulle skapa mer köpkraft. Kortsiktigt tänkt, men politiska beslut är alltid kortsiktiga.


Vi måste vara medvetna om att vi bara är i början på någonting. Löneökningar kommer att innebära att personalen minskar, företagen måste ju överleva. När konkurrensen hårdnar blir de långsiktiga ekonomiska kalkylerna allt viktigare. I dessa kalkyler drar inte människan längsta strået gent emot en robot eller smart maskin. Inga semesterlöner eller sociala avgifter, bara räntekostnader. Finns något bättre argument?


Visst används Artificiell Intelligens redan nu, men vi har bara fått en glimt av dess användbarhet. Den tekniska utvecklingen går framåt med rasande fart, med hjälp av de smarta datorer som nu finns och de förbättras i snabb takt. Det kanske bara rör sig om ett par år innan vi har robotar styrda av smarta datorer som är smartare än människan.


De jobb vi förvarnats om att riskerar försvinna är chaufförer, grävmaskinister, kassörer, kontorspersonal, telefonförsäljare, snabbmatskockar, lärare, doktorer, ja listan kan göras lång. Men de jobb som försvinner först av alla blir rutinjobb och det finns ganska många sådana. Redan om drygt två år kunde jag läsa att språköversättare kommer att bli överflödiga.


Vi kan alltså se fram emot att smarta maskiner och datorer kommer att ta över nästan alla "normala" jobb, vilka de onormala jobben är kan jag inte ens gissa mig till. Antagligen politiskt skapade jobb som inte har någon som helst funktion att fylla, i vårt land rör det sig om hundratusentals. Politikerna själva har inte insett faran med att belöna  de lojala som aldrig når ända fram i karriären med ett mer eller mindre påhittat jobb, det är en vänskapskorruption som urholkar invånarnas skattepengar.


Från det ena till det andra, kan vi nu läsa artiklar som på löpande band försöker komma underfund med hur den maktstruktur som nu debatteras, överhuvudtaget kunnat hålla på så länge. Anledningen kan vara att det inte är ett inhemskt problem, det finns över hela världen. Egentligen handlar det om rädsla hos de med makt, det är ett smutsigt byk som måste tystas ner med alla medel.


Troligtvis har de makthavande varit medvetna om att en dag spricker det och då bryter helvetet lös. Nu försöker en hel hög av dem rädda inte bara sitt eget skinn, det handlar om vad som kommer efter det räfst och rättarting vi nu kommer att få vara med om. Det räcker inte med att någon i maktsfären hängs ut, alla i denna krets är lika goda kålsupare. Det naturliga är att hela ledningar städas bort och nya får ta över, men vem vill eller vågar hålla i kvasten?

Av Sven-Erik Hemlin - 3 november 2017 19:49

Om någonting retar upp invånarna, är det politikers användande av retorik  I många fall överträffar den retorik som används av våra skickliga försvarsadvokater. Men när retoriken används för att lura folket, är steget inte långt till att våra politiker tvingas svälja en besk medicin.


Att jobbskatteavdraget är ett bidrag kan aldrig bortförklaras. De som har ett jobb är naturligtvis glada över bidraget som gett och fortsätter att ge mer i plånboken, men det sker på bekostnad av att de som drabbats av sjukdom fått mindre. Ingen ägnade en tanke åt hur ett politiskt beslut skulle kunna ställa till med så stor skada för många. Hur regeringen ska komma ur assistansfrågan med hedern i behåll, ses mer och mer som en omöjlighet. Ändå är det en fråga som kan avgöra det kommande valet. Vem vill ha en regering som helt saknar empati för utsatta människor? 


Men ingenting förvånar längre i vårt en gång någorlunda fungerande land. Vårt demokratiska styrelsesätt utgår från att företrädare på bästa sätt förvaltar invånarnas skattepengar. man kan i princip säga att de är öronmärkta för en fungerande vård, skola, rättsväsende, försvar mm. När det gäller trygghetsförsäkringarna (som vissa politiker ser som en bidragsform) ska de fungera som en försäkring om någonting händer, eftersom invånarna betalar in försäkringspremier.


Pensionerna är samma sak, det är pengar som intjänats under de verksamma åren, ändå har politiker konfiskerat pensionspengar vid flera tillfällen. Det är inte staten, kommunerna och landstingens överlevnad som är viktig, det är invånarnas. Det som hänt under många år kan inte ses som annat än att politiska makthavare spenderat skattepengarna på annat än vad som avsetts.


Hur ska man då se på de knappast lagliga konfiskeringar som gjorts. Kan inte se det som annat än att det måste ses som trolöshet mot huvudman, det vill säga mot landets invånare. Finansministern är i ett skriande behov av pengar genom att de löpande utgifterna kommer att stiga år för år. Enda sättet att stoppa kostnadsökningarna är att staten, kommunerna och landstingen bantar sina administrationer.


Den enorma byråkrati vi har och som slukar invånarnas pengar är inte att förvalta skattepengarna på bästa sätt. En bantning av byråkrater och administratörer skulle dessutom kunna få stopp på det slöseri som börjar bli allt mer uppenbart förekommer. Genom rationaliseringar och förenklingar vid hantering av olika ärenden, skapas ett smidigare samhälle.


I takt med ökande bevakning och journalistiskt snokande informeras invånarna om inte bara slöseri, utan också vad som kan anses vara stöld av skattebetalarnas pengar. Efter att tjänstemannaansvaret togs bort har det varit fritt fram för beslut som balanserat eller till och med passerat gränsen för vad som är lagligt. De fall som når invånarna via media är bara vad som skrapats på ytan, ingen vågar tänka på vad som finns under.


Det fick mig att tänka på vad en ung person skrivit, att äldre har svårt att gallra bort det som är fel, eller falska nyheter om man så vill i dagens digra nyhetsflöde.. De unga har vant sig vid att sålla bort det som inte kommer från "källan", det vill säga vad som verkligen har hänt. Som ung är det lätt att tro sig veta allt, men snarare tror de de unga att källan, är de korta utdrag ur artiklar som sprids. Det är jobbigt att läsa en lång artikel.


Det i sin tur får mig att tänka på ungdomens dagar, då jag trodde mig veta precis hur allt skulle vara, men senare i livet överbevisades att haft alldeles åt helsike fel. Att växa upp i dagens samhälle har inga likheter med det vi äldre växte upp i. Jag tror inte de unga kan sätta sig in i hur det var att växa upp med oisolerade kalla skolsalar, utedass och en auktoritär skolundervisning, där en luggning eller ett rapp från pekpinnen av läraren var vardagsmat. Låter som någonting påhittat, eller hur?


Att de unga vet så lite om vad som hänt i vårt land, beror på att vår historia om nittonhundratalet, vad jag vet inte har skrivits. Den skulle i så fall ha sågats jäms med fotknölarna av många politiker, om nittonhundratalets senare dels svek och lögner mot svenska folket hade tagits upp och alla myter klätts av.


Men vid tiden vi gamlingar växte upp var vårt land fattigt, andra världskriget ödeläggelse av många länder lade grunden för det samhälle vi har i dag. Men vi nådde aldrig ända fram, eftersom penningjagande politiker började ta stora bitar av invånarnas pensionspengar. När Alliansen ansåg att trygghetsförsäkringarna var ett bidrag och jobbskatteavdraget en skattesänkning, nåddes botten av politisk retorik.  


Den nu pågående häxjakten på personer som ägnat sig åt sexuella trakasserier och kränkningar, borde förts för länge sedan. Varför inte även dra in kränkningar inom de offentliga verksamheterna, där har det varit locket på i många fall. Men när locket flyger till väders, kommer det fram även gamla saker.


Moraliskt förfall, kriminalitet utan like och politiker som spelar hasard med invånarnas pengar, vill vi verkligen ha ett samhälle som det vi nu har? Många som sett välfärdssamhällets avigsidor vill det definitivt inte. Vi får se hur mycket av de politiska misstagen som hinner rättas till, valet nästa år kommer inte att vinnas genom fagra löften. Inte med retorik heller för den delen, det har svenska folket äntligen börjat genomskåda.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards