Alla inlägg under januari 2011

Av Sven-Erik Hemlin - 31 januari 2011 10:11

När någonting händer, finns det en orsak till det. Den överhettade konsumtionen är till viss del en följd av optimistiska tongångar från regeringen, det har gett signalen köp nu, det kanske aldrig blir billigare. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Vi är inne på en farlig väg, som ingen vet vart den leder oss.

   Inte minst vår finansminister har insett faran, risken att det hela ska ta en ända med förskräckelse börjar bli uppenbar. Men det är en svår balansgång som kan äventyra den ekonomiska tillväxten. Det nu framtvingade lånetaket för bostäder, har inte bara dämpat efterfrågan, utan också räddat många från att hamna i skuldfällan. Hur det kommer att påverka priserna, kommer framtiden utvisa.

   Precis som våra stora företag, som med piskan på ryggen måste komma med glädjande kvartalsrapporter för att hålla aktiekursen uppe, tvingas regeringen ständigt påpeka hur stabil vår ekonomi är, för att hålla folket vid gott mod. Den dag folket börjar känna sig osäkra, kan allting falla ihop som ett korthus.

   För den som följer hur de fasta kostnaderna för staten, kommunerna och landstingen ständigt ökar, är det lätt att bli pessimistisk. Framtida generationer kommer inte att klara av dessa kostnader, till det behövs att minst sextio procent av befolkningen har ett arbete.

   Naturligtvis stressar det människor att ständigt få höra politiker säga, att alla måste gneta på så länge vi orkar, för att bevara vår välfärd. Många känner sig som ett jagat villebråd när de jäktar för att försöka hinna med alldeles för mycket. Att många ensamstående kvinnor klappar ihop är inte underligt.

   En dag som består av lämna och hämta på dagis, handla, sköta hemmet och vara förälder, är ingen åtta timmars arbetsdag, snarare rör det sig om arton timmar per dygn. Några vilodagar är det knappast fråga om, kroppen får gå för full maskin så länge den orkar.

   Så långt tror jag inte våra politiker tänkt, att följden av dagens politik, kommer att knäcka de svagaste, som blir ännu en börda för de som orkar gneta på. Till slut knäcks även de starkaste och vad som då händer, är att vårt samhälle faller sönder och samman. Låter som ett skräckscenario, men det är så verkligheten fungerar.

   Någonting måste vara fel när sjukvården ständigt släpar efter med de som blir sjuka. Kanske vi måste snegla på hur andra länder gör, de vars sjukvård rankas högre än vårt land. Ingen klandrar läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal, bristerna finns i organiseringen av vården.

   Samma sak med vår allt sämre skola. De som utbildats till lärarjobbet, är inte de som tillåts bestämma hur det hela ska läggas upp för att fungera, det är kunskapskontor bestående av personer som i alldeles för många fall, aldrig undervisat. Många av dem kan bara hänvisa till social kompetens, bara det en anledning till att skrota kunskapskontoren.

   Man brukar tala om att ha bocken som trädgårdsmästare, men så fungerar ett land där politiker håller i samhällstrådarna. Det hela liknar mest ett nystan bestående av bara knutar.

Av Sven-Erik Hemlin - 30 januari 2011 08:38

Landstingsledningen i Gävleborg tänker spara in på det invånarna betalar skatt för att få. Vid varje inbesparing är det personalen på golvet och patienterna som får ta smällen, nu är det dags att städa upp i den alldeles för omfattande byråkratin. Det finns tillräckligt många tjänstemän anställda på kvalifikationer och meriter för att kunna hålla det hela igång. Alltså måste det sparas in på de politiska uppdragen, det behövs inte en massa landstingsråd och andra arvoderade uppdrag, men personalen på golvet behövs.

   Minns en debatt jag hade med det socialdemokratiska landstingsrådet Amrén för några år sedan (eller kanske hette hon Liljegräs då), som bara bevisade att hon var styrd av skuggfigurer inom partiet. Högsta hönan var ingenting annat än en marionett, som tvingades dansa efter andras ryckningar i snörena.

   Anledningen är den partipolitik som alla med dylika uppdrag tvingas leva med. Om de inte orkar agera som en Göran Persson förstås, som tvingade till sig mandat att köra sitt eget race. Men inte heller det fungerade i längden, man ska inte underskatta de bakomliggande krafter som håller sossarna flytande ekonomiskt.

   Varför jag blandade in det här kan kanske tyckas märkligt, men för mig visar det hur liten makt exempelvis ett landstingråd har. Det visar också med all tydlighet att politik, inte har någonting med vår omtalade demokrati att göra, det är enbart makten som gäller.

   Centerpartisten Björn Brink gick ut vitt och brett och talade om hur han skulle få landstinget att fungera, men lyckades bara förbättra för sig själv. Det nya uppdrag han fick efter ombildningen av landstingsledningen efter valet, såg han som en ära. Säkert ägnade han inte en tanke åt att det inte var väljarna som gav honom ”hedersuppdraget”, de straffade centern som helhet vid valet, för hans tidigare handlande.

   De politiska skyddsnäten har förstärkts under åren, utan att väljarna varit medvetna om det. De som skaffat sig politiken som yrke, försvarar med näbbar och klor sin egen ställning. Tänk om de skulle bli av med det välavlönade jobbet, vad skulle de då göra …? Innan det händer borde de tänka till både en och flera gånger, att förnedrande saker på grund av regler och nitiska byråkrater drabbar deras väljare stup i ett.

   Den rådande jobblinjen och de strängare reglerna vid arbetslöshet och sjukdom, ska naturligtvis gälla alla. Det ska inte finnas några fallskärmar för arbetsföra människor som haft politiska uppdrag, de ska behandlas på samma sätt som alla andra. Om inte, rubbas förtroendet för det politiska systemet och resultatet vill vi nog inte ens tänka på.

   Den kritik jag ibland levererar beträffande det tynande socialdemokratiska partiet, kanske kan ses som småhackande från min sida. Men jag minns ju tiden då vår kommuns högsta höns, kunde sitta på en bänk och prata med gubbarna utanför stadshuset. Numera görs utfrågningar av olika institut, när det skulle vara betydligt enklare att gå ut på gatan och fråga. Nåja, en utfrågning gjordes för ett tag sedan och det visade sig att de äldre kom med en svidande kritik över hur de behandlas i nuläget. Visst skakade antagligen resultatet om kommunledningen, men finns resurser och vilja att rätta till det hela?

   Det stora felet med sossarna i toppen är obeslutsamheten vilken färdriktning partiet ska ta. I takt med nedgången för partiet som pågått i många år nu, har det byggts upp en vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla och handling är ju framgångens underlag.

   Det är väl i den sitsen sossarna befinner sig just nu, mycket tack vare att de så länge gömt sig bakom att beslut måste få ta tid, den demokratiska processen har inga genvägar. Rent ut sagt är det skitsnack. Ett snabbt beslut kan leda oss fel, men det går att rätta till. Tveksamheten däremot gynnar inte någon, det ställer bara till med eländes elände. 

Av Sven-Erik Hemlin - 29 januari 2011 11:44

Som ung hörde man ofta äldre människor säga, att det var bättre stämma i bäcken än i ån. Vad som menades med det, var att ta tag i problemen innan de växte sig större. Orsaken till många av de problem vi har i dag, är att makthavande politiker under lång tid inte lyckats stämma i bäcken. Mandatperiod efter mandatperiod, har därför de politiska makthavarna tvingats till brandkårsutryckningar, för att försöka mildra snedeffekter av tidigare misstag. Det som sker i panik, gör det hela bara ännu värre.

     På något underligt sätt får man en känsla av så fort de borgerliga partierna kommer till makten, kan man vänta sig att någonting katastrofartat sker. Den borgerliga regeringen på sjuttiotalet glömde bort att ta tag i det som sossarna ställt till med och lade därför grunden till det ekonomiska kaos vi fick genomlida på åttiotalet. Att sossarna vid övertagandet av makten spädde på det hela och visade sig vara lika goda kålsupare, känns inte som någon tröst.

   Många av dagens politiker var för unga vid den tiden, de fick aldrig uppleva räntor över tjugo procent, eller hur sossarna lånade av pensionärerna för att hålla barkbåten Sverige flytande. Men pensionärerna skulle ju få tillbaka sina pengar någon gång sas det, förr eller senare. De flesta pensionärer den dåvarande regeringen lånade pensionspengar av är döda för länge sen, de som finna kvar har ännu inte fått tillbaka sina pengar.

   Kanske var det en av anledningarna till att borgarna fick en ny chans, men landets krassliga ekonomi gjorde att en attack mot kronan fick det hela i gungning. Beklagligt nog hade inte borgarna någon vana att regera och gjorde misstag på löpande band i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Var det en tillfällighet att samma sak kunde hända igen, eller har vi inte bättre politiska företrädare oavsett vilket parti de tillhör?

    Nåja, sossarna kom tillbaka snabbt som ögat och satte igång att sanera statens och bankernas bedrövliga ekonomi. Som vanligt var det landets invånare som fick stå för fiolerna, inte de som bar skulden för den ekonomiska krisen. Det var en tid då landstingen medverkade till att exportera välutbildad arbetskraft till våra grannländer, för att skära ner på de offentliga kostnaderna. Ansvaret för skolan lämpades över på kommunerna, det var kostnader för staten som var mest intressanta att kapa bort.

   Tyvärr är det fortfarande så, staten går i första hand, kommuner och landsting får se till att de kan stå på egna ben. De skattesänkningar vår nuvarande regering skryter med, upplever jag som att regeringen ger med ena handen och tar med den andra. Den politik som förs sätter press på invånarna, en metod som provats av många andra regeringar och som alltid visat sig medföra problem.

   De politiska partier som i dag befinner sig i opposition kan ingenting göra, men det växande missnöjet ute i landet kommer att göra det de inte kan. Det som hänt i Tunisien och nu händer i Egypten kommer att sprida sig till många länder. Ingen kan säga att det inte kommer att hända här, det gäller för regeringen att inte leka med elden.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 januari 2011 09:04

Allting är politik sägs det och kanske är det så. Jag för min del har inga som helst sympatier för något politiskt parti, utan ser hela bunten som om de tillhör det gamla kortspelet Löjliga Familjen. Vad som förbryllar mig är att många av våra politiker, tar sig själva på alldeles för stort allvar. De är INTE folkvalda som de själva säger sig vara, utan nomineras av trogna partivänner till sina uppdrag. Väljarna har inte ett skvatt att säga till om, egentligen.

   På vilka grunder väljs då dessa representanter som ska föra väljarnas talan? Tja, det är nog ingen som blir klok på hur det går till. Inom sossarna gäller lång och trogen tjänst, att under många år sagt ja och amen till vad partiledningen ansett vara det riktiga. Inte undra på att så många unga hoppat av för att skaffa sig ett liv.

   Att vara heltidspolitiker är inget yrke i traditionell mening, det finns inga som helst krav på utbildning. För att hålla på med politik, ska det i grunden finnas ett brinnande fritidsintresse att förändra vårt samhälle till det bättre, utan baktankar om att kunna försörja sig på det.

   Konsten är förstås att inte rätta sig efter partiets riktlinjer, utan de missförhållanden och orättvisor som finns ute i vårt samhälle, men inte åtgärdats. En gång i tiden fanns det väldigt få heltidspolitiker, men desto fler som jobbade ideellt. Skillnaden mellan att kunna framföra ständigt färska intryck hur det ser ut på arbetsplatserna och hur dagens heltidspolitiker isolerar sig från verkligheten, visar hur snett allting gått. .

   Numera kryllar det av politiskt aktiva som lever på att ha politiska uppdrag, många av dem skapade av makthavande partikamrater. Naturligtvis kostar det skattepengar, som så väl behövs inom våra viktiga samhällsfunktioner, skola, vård och omsorg. En dag kommer det hela att vara ohållbart, skattepengarna kommer helt enkelt inte att räcka till.

   Redan på sjuttiotalet siade en respekterad ekonom om att vårt land en dag skulle nå vägs ände, om inte färdriktningen lades om. Färdriktningen ändrades inte men vad som räddat det hela så här långt, är den historiskt sett långa högkonjunkturen som vi hade före den kris som många ännu inte tagit sig ur. Det är fortfarande skakigt runt om i Europa och den återhämtning vi sett så här långt, kan mycket väl bli en djupdykning inom loppet av bara ett halvår.

   De mest oroande signalerna om att någonting är fel, visar den svaga euron, dollarn men även pundet. Det betyder definitivt inte att en liten valuta som vår är stark, utan att de större har problem att hålla sitt värde. Hur det kommer att påverka vår exportindustri och därmed arbetsmarknaden, vågar inte ens företagen sia om.

   Problemet är att allt händer så snabbt numera, vi lever i en oberäknelig global värld, där alla påverkas av varandra. Som politiker skulle jag verkligen se till att ha en reträttplats att falla tillbaka på. Politiker är nämligen de som minst behövs, om och när ett samhälle börjar falla sönder och samman.

   När jag sitter och skriver det här, får det mig att tänka på några kloka saker jag skrivit ner för att ha som vägledning i livet. Bland annat att man ska tänka allt man säger, men inte säga allt man tänkt. Tankarna är ens egna, orden är det inte längre. Men det är väl så att ord är inte rök som skingras med vinden, de är ett ting med makt och verkan till gott eller ont. Det är väl därför de obstinata och intellektuella rensas ut först, när människorna ska tryckas ner av makthavare.

   Tänker människorna i vårt land verkligen låta sig tryckas ner av de politiska makthavarna, eller kommer de att tvinga fram en förändring?  Den som lever får se. 

Av Sven-Erik Hemlin - 26 januari 2011 10:28

Den här vintern har fått de flesta att inse hur lite vi kan påverka vårt klimat. Eller kan det vara så, att det som gjorts för att rädda oss från en framtida klimatkatastrof är orsaken? Faktum är att vi famlar i blindo när det gäller vad som ska hända i framtiden, både vad gäller vårt klimat och vår ekonomi.

   Alla politiska beslut som tas, måste ses som chanstagningar, det finns inga garantier för att de fungerar. Som det här med jobblinjen exempelvis. Försämring av a-kassan och strängare regler för de sjuka. Det är för tidigt att slå sig för bröstet över att fler är i arbete, vi har långt kvar till de arbeten som försvunnit. Vad värre är, det tar några år innan snedeffekterna av nuvarande arbetspolitik visar sig.

   Min åsikt är att den politik som förs just nu är människofientlig och strider mot de mänskliga rättigheterna. Människorna är inte ett medel för staten, kommuner och landsting, de är en resurs man inte får slösa med. Vi kan med säkerhet säga att industrijobben kommer att bli allt färre, den traditionella arbetsmarknaden är på väg att försvinna. Vill det sig riktigt illa, kommer endast några ynka procent av befolkningen inom tio år, arbeta inom vår stolta exportindustri.

   Vi kan redan se att största delen av de jobb som försvann under finanskrisen och den åtföljande lågkonjunkturen, försvunnit för gott. Företagen har slimmat sin personal och använder korttidsanställningar för att tillgodose behovet av personal just nu. Anledningen till att företagen korttidsanställer, är den osäkerhet som finns beträffande vad som kommer att hända framöver.

   De nya jobb som skapats, har tillkommit genom ROT och RUT avdraget, inte något av dessa kan ses som en långsiktig lösning. Efterfrågan av tjänster styrs av kunders möjlighet att kunna betala för städning och reparationer, det förutsätter att många människor har råd att leja arbetskraft. Det är knappast arbetslösa som efterfrågar dessa tjänster.

   Med andra ord behövs bara att högavlönade mister sina jobb, precis som hänt i USA. Det stora dragloket USA står fortfarande och stampar på samma fläck, den inhemska konsumtionen har stannat av och de tidigare biljättarna, är numera en skugga av sitt forna jag. Vad värre är, det amerikanska folket har fått en svidande läxa hur det kan gå, om man tar ut framtida löner i förskott.

   För vår del visar de korrigeringar som regeringen tvingats göra när det gäller våra pensioner, att verkligheten ofta straffar politiskt tagna beslut. Vi kan inte räkna med en ständig tillväxt i ekonomin, snarare måste vi gardera oss för de bakslag som kommer att inträffa. Det gäller helt enkelt att dra åt svångremmen i tid och dra ner på de fasta kostnaderna.

   Vad behöver vi i form av service från staten, kommunerna och landstingen, de saker vi betalar skatt för att få utfört? Med det som utgångspunkt är det bara att skala bort det som inte behövs och det är en stor del av de offentliga kostnaderna i dagsläget. Varför inte låta vår finansminister lägga fram en ekonomisk handlingsplan, utan sidoblickar på hur det politiska etablissemanget kommer att påverkas.

   Tyvärr är det politiska nätverket starkare än både lagar, finanskriser och naturkatastrofer, men Borg kan kanske vädja till de som nu har politiken som yrke, att ta sitt samhällsansvar. Det har ju många politiker och regeringar vädjat om, när våra storföretag tvingats avskeda personal.

   Nåja, det hela kommer säkert att lösa sig självt, men först den dag till och med regeringen inser att de för att rädda sitt eget skinn, måste ta tag i det hela. Jag för min del, tror att det kommer att hända långt före den förmodade klimatkatastrofen. Långt före till och med.

   Någonting som legat i luften är den nu fallande dollarkursen. För amerikanarna fungerar det som en devalvering, för våra stora exportföretag svidande valutaförluster. Det slår hårt mot många företag, när två tidigare starka valutor gör djupdykningar. För den som trott att finanskrisen är över och kört på som vanligt, är det dags att börja oroa sig. Man ska inte ropa hej, förrän man kommit över bäcken. 

Av Sven-Erik Hemlin - 25 januari 2011 09:17

Spekulationerna om vem som ska bli socialdemokraternas nya ledare, börjar likna en fars. Jag höll på att kikna av skratt, när Nuder fördes fram som kandidat av några, det visar hur desperata en del av sossarna blivit. Alla som står utanför, det vill säga de presumtiva väljarna inser, att ingen av de som funnits i partitoppen länge, kan vända opinionssiffrorna.

   Det gamla gardet förknippas med beslutsvånda och desperata kopieringar och smärre justeringar av förslag som lagts fram av de borgerliga partierna. Det finns helt enkelt inga egna idéer eller visioner om vad som är bäst för landet. När dessutom många av myterna om partiets förträfflighet slagits i spillror, måste det till någon som vågar utmana det gamla gardet och LO.

   Ett LO som har allt färre socialdemokratiska sympatisörer, är ingenting att hålla i handen. Tvärtom finns risken att det forna så mäktiga LO, istället blir till en kvarnsten runt halsen. Naturligtvis är det en ekonomisk fråga för partiet, LO pumpar in enormt mycket av medlemmarnas pengar.

   Men pengar är inte allt brukar man säga, rätt budskap når fram i alla fall. Kanske borde sossarna snegla lite på hur SD växt sig starka, det gäller att ta tag i någonting som känns viktigt för en stor del av befolkningen.

   Jag vet att partiet försökt komma på vad som gått snett, men har knappast ens tänkt på, att mycket beror på att många av partiets företrädare berusats av makten. Med alla medel har sossar runt om i landet gjort mer för att klänga sig kvar vid makten, än att tjäna folket. Den striden har tagit all tid och kraft och tjänstemän och konsulter har utformat de beslut som tagits.

    Ett utmärkt bevis på att socialdemokratins företrädare inte har den minsta aning om hur man skapar en framtid människor, är vårt röda Gävleborg. Förutsättningarna har funnits, men i kraft av det största partiet, har sossarna sabbat alla möjligheter. Av vilken anledning är svårt att säga, men fattade beslut som varit felaktiga har legat fast, trots att till och med beslutsfattarna måste ha insett att det varit fel.

   Hur många gånger jag sett insändare besvarats av politiker att den som inte är politiskt aktiv, inte ska kritisera de beslut som fattas, har jag tappat räkningen på. Men faktum är att många av de politiska företrädarna uppträtt och försvarat sitt handlande på ett sätt som skapat misstro mot politiker. Ordet politikerförakt nämndes första gången av en politiker, om jag minns rätt.

   Vad det handlar om för sossarna är att återupprätta den heder de en gång hade för länge sedan. Att rakryggad stå för sina åsikter och kämpa för dem, som man får gå tillbaka minst femtio år i tiden för att få konkreta bevis på. Jag har en känsla av att det enda som kan rädda sossarna från att krympa ännu mer, är att ersätta en stor del av det gamla gardet.

   Den erfarenhet som finns inom det gamla gardet är ingenting värt i dagens föränderliga värld, det måste till personer som snabbt kan utvärdera nya förutsättningar. Den demokratiska beslutsprocess som alltid framhålls som så viktig, är ingenting annat än en ursäkt för den okunskap som finns om allt det nya.

   Nya kvastar sopar bäst.

Av Sven-Erik Hemlin - 23 januari 2011 10:36

Vår kulturminister råkar i blåsväder stup i ett, åtminstone på kultursidorna i våra tidningar. Visst gör hon klantiga uttalanden, men i grunden har hon rätt, kultur är ingenting som berör större delen av befolkningen. Förklaringen är enkel, intresset för kultur måste väckas tidigt, men så har inte vår skola fungerat sedan slutet på sextiotalet.

   Vårt land har aldrig vimlat av högutbildade och de politiska makthavarna har inte heller uppmuntrat till det. Antagligen beror det på den oskrivna Jantelagen, som styrt många av arbetarrörelsens beslut och socialdemokraterna regerade faktiskt under en lång tid. Man får känslan att de politiska makthavarna tog fasta på, att inga träd får tillåtas växa till himlen. För jämlikhetens skull var det ingen som skulle tro att de var någonting, bara för att de lyckats skaffa sig en hög utbildning.

   För varje år kan vi läsa att andra länder har bättre studieresultat (vi ligger faktiskt i bottenskiktet), vilket måste bero på utbildningen eller att eleverna inte kan ta till sig den. Jag har svårt att förstå att lärarna kritiseras, de tvingas göra som de blir tillsagda. Det betyder att det är högre upp det brister, men hur åtgärdar man det?

   Det enkla svaret på att våra ungdomar har svårt att hävda sig mot andra länders ungdomar, skulle kunna vara att svenska ungdomar är dummare än andra, men det tror jag inte stämmer. En betydligt trovärdigare teori, är att de makthavande är dummare än vad svenska folket förtjänar. Att det hela haft en medveten inriktning att folket i gemen, inte får vara bättre utbildade än de politiska makthavarna.

   Inom politiken, anses social kompetens smälla lika högt som universitetsstudier, vilket kan ifrågasättas. Men för den skull ska man inte döma ut de som är självlärda och tagit till sig goda råd och erfarenheter. Problemet ligger i vem eller vilka som stått för de goda råden och vilka erfarenheterna varit.

   Nåja, det var de allt hetare känslorna som kultur orsakar bland de intelligenta kulturpersonerna i vårt land jag hakat upp mig på. Men på något sätt hänger politiker med social kompetens och en allt mindre förståelse för kultur ihop. Så länge det fanns arbetarförfattare i vårt land, var skönlitteratur rumsren, numera ses det som någonting katten släpat in. I dagsläget behöver inte många känna sig bortkomna av det som ges ut, som till övervägande delen är det som en gång kallades för kiosklitteratur, nämligen deckare.  

   Väldigt få människor köper i dag skönlitteratur, självbiografier, faktaböcker och deckare är vad som säljs. Poeter ses som udda figurer, de moderna diktarna har ingen likhet med de gamla, det de håller på med ses bara som en lek med ord. Den lilla klick som läser den poesi som ges ut, tillhör gruppen inbördes beundran, övriga slänger dessa alster i väggen.

   De en gång så mäktiga kulturskribenterna, är det inte många som läser eller lyssnar på i dag. Många ser de som går på teater, opera, balett, eller konstutställningar som fisförnäma, en klick som vill glänsa och göra sig bättre än vad de är. Eftersom en majoritet av folket har den åsikten, är det lätt för de makthavande politikerna att låta kultur i alla dess former, falla för fäfot.

   Nya idéer och infallsvinklar måste alltså till för att väcka folkets intresse, eller att det som visas inte får dem att känna sig dumma. De tidiga Lasse Åberg filmerna, visade tydligt att kritikernas och biobesökarnas uppfattning gick helt isär. De allra flesta kulturkritikerna fattade inte, att människorna måste kunna känna igen sig i både berättelser och teater, för att kunna ta det till sig. Precis som styvkorkade politiker, får nu kulturen och kulturkritiker känna av misstron mot vad de håller på med. Svenska folket har fått nog av pekpinnar, det är väl den enklaste förklaringen.

Av Sven-Erik Hemlin - 21 januari 2011 17:40

Det politiska rävspelet är förrädiskt manipulerande, med andra ord ett smutsigt hantverk. Vad det handlar om är få makt att förändra vårt samhälle efter eget huvud, folket tvingas rätta sig efter de beslut som fattas.

   Det går upp och ner inom politiken, det behövs bara ett bakslag för att svenska folket ska visa sitt missnöje. De nya moderaterna slår sig för bröstet och lovar att det här är bara början på någonting stort. Många nickar gillande, eftersom de genom jobbskatteavdraget fått mera i plånboken. Men ingenting är gratis här i livet, alla måste betala skattesänkningar på arbete, på ena eller andra sättet.

   Visst har regeringen rivit upp en massa gamla synder när det gäller bidragssystemen (som sossarna använde som lockbete), men kanske har de makthavande varit lite för ivriga.

   Av alla tusentals böcker jag läst, har jag tagit till mig vissa kloka saker och skrivit ner dem. Många gånger har de funnits som ord på vägen, kloka råd ska man följa om det är möjligt.

   En sak jag alltid försökt följa är att inte rusa iväg, utan att först tänka efter vart det kan leda. Någonstans läste jag nämligen för länge sedan att tålamod inte är passivitet som väntar på att allting ska göras åt oss. Att det snarare är principen att börja tidigt, men ta god tid på sig.

   Alldeles för ofta blir det kattskit av allting, därför att vi varit för heta på gröten. Vi hoppar helt enkelt över de nödvändiga utvecklingsstadierna och tar genvägar. Våra företag är underkastade naturens (marknadens) lagar, man kan inte påskynda det som ska växa organiskt efter sin art.

   Genvägar eller att vi har för bråttom, bryter den naturliga rytmen och vi råkar ut för bakslag. Tålamod betyder inte att vi ska sitta med armarna i kors och vänta, utan att vi bromsar den iver, som kan leda till bakslag.

   Ser man tillbaka på de senaste fyra åren, har alla förändringar gått alldeles för fort. Man har glömt bort att det är människor av kött och blod som tvingas leva med de nya villkoren. Att det rent teoretiskt ska kunna fungera är en sak, men hur stark är människorna?

   När ett barn växer för fort, drabbas det av växtvärk, samma princip gäller nästan allting. De företag som växer för fort, drabbas ofta av ekonomiska problem. Av den anledningen försöker kloka företagare att inte gapa över för mycket. Det kostar pengar att expandera, det har många av storföretagen lärt sig den hårda vägen.

   Varför jag får känslan av att vår regering gapat över för mycket, låter kanske lite underligt. Andra länder är just nu avundsjuka på vår tigerekonomi, men om jag inte minns fel, var Irland i samma situation för bara några år sedan. Den sittande Irländska regeringen får nu bära hundhuvudet för det ekonomiska bakslaget, den var alldeles för optimistisk inför framtiden.

   Att först skapa förväntningar och sedan när det börjar brinna i knutarna, säga till folket att om ni inte besinnar er kommer det att gå åt helsike, är sannerligen inte lätt. De senaste årens ökade privata skuldbörda i vårt land, liknar inte det vad som hänt i andra länder? Att nu säga stopp (som vår finansminister försöker göra), är ett klokt beslut baserat på de ekominska riskerna. Men han kommer knappast att få gehör för sin ståndpunkt, eftersom det är samma sak som politiskt självmord. Alltså kommer det hela att rulla på, tills det går åt helsike.

    Att vara optimist är inte samma sak som att lyckas, att vara realist innebär att skadorna kan begränsas om någonting händer. Eftersom vår statsminister är optimist, men vår finansminister av ekonomiska skäl måste ses som en realist, vem av de båda kommer att ange färdriktningen för vårt land? Ska vi fortsätta skuldsätta oss genom konsumtion för att hålla den ekonomiska tillväxten uppe, eller är det dags att dra åt svångremmen?

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20 21
22
23
24
25 26 27
28
29 30
31
<<< Januari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards