Krångel med uppkoppling har jag varit förskonad för ett tag, men idag hände det. Visst blir jag sur och lite smågrinig när det krånglar, men tekniken rår man ju inte på alla gånger. Ibland blir jag förbaskad på mig själv över att hängt upp mig på en bagatell. Man gör av med energi i onödan som behövs till annat. Enda trösten är att jag inte är ensam om det, alla gör det, även de som påstår motsatsen.

I affären igår hörde jag en kvinna som verkade vara fly förbaskad över att hon ständigt misslyckades med att baka en sockerkaka. Problemet var att den alltid sjönk ner på mitten efter att hon tagit bort formen. Jag lyssnade inte så noga men det handlade i alla fall om hon tagit för lite eller för mycket av någonting. Resonemanget var ointressant eftersom jag inte har en aning om hur man bakar en sockerkaka.

På sätt och vis är det löjligt att hänga upp sig på en sockerkaka som sjunker ner på mitten, men antagligen fick stoltheten sig en knäck varje gång baket misslyckades. Efter att gått ifrån kvinnorna började jag grubbla på varför hon misslyckades varje gång. Om hon misstänkte vad det kunde vara för fel, använde hon samma recept varje gång och följde det till punkt och pricka? Inte alls omöjligt, för så fungerar vi människor.

Vanans makt är stor brukar man säga och det stämmer ganska bra. Vi kan se det i många sammanhang hur samma fel görs gång på gång utan att ta lärdom av felen. Den vanligaste förklaringen brukar vara att det fungerat tidigare. Det är mycket som fungerade tidigare men inte nu, vilken antagligen beror på att saker och ting förändras, både vad gäller råvaror och annat.

Dagens skönlitteratur exempelvis är inte vad den en gång var. Därför har inte skönlitteratur någon stor läsekrets i förhållande till de böcker som säljs. Idag ska det vara faktaböcker och deckare, kanske beroende på att dagens skönlitterära författare inte har den berättarförmåga de gamla skaparna av klassiker hade.

I måndags tyckte min fru det var dags att plocka ordning bland bokhögarna på mitt ”kontor”, jag kom inte långt med det uppdraget. Anledningen var en bok med ett format som en tegelsten av Ayn Rand med titeln Urkällan. Jag satte mig och började läsa för att se hur mycket jag mindes av boken, det slutade med att jag nu läst om de åttahundrafemtio sidorna.

Någon gång på fyrtiotalet gjordes en film av boken, jag har för mig att Gary Cooper spelade huvudrollen. Vem hans motspelerska var har jag inte en aning om, eftersom jag inte sett filmen. Att jag inte sett filmen är inte så konstigt, jag går aldrig och ser en film om jag läst boken. Det fantastiska med att läsa en bra bok är att man skapar sin egen film i huvudet, det kan inte den skickligaste regissör matcha på något sätt.  För mig är det tjusningen med att läsa, om man hittat en bra bok vill säga.

Jag har öppnat hundratals med böcker som jag haft lust att slänga i väggen, men böcker ska man vara rädd om fick jag lära mig som barn. Man kan faktiskt enbart genom att ögna igenom de första sidorna, se om man vill veta slutet eller inte. Men det är inte alla gånger en bra början leder till ett läsäventyr, men har man väl börjat finns ingen återvändo.

Framför mig just nu har jag Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg, som var den första skönlitterära bok jag läste som mycket ung. Kanske var det den bokens förtjänst att jag nu läst tusentals, många av dem oförglömliga. Det känns på något sätt sorgligt att dagens ungdom inte uppmuntras att läsa böcker som vår generation. Vad vi fick uppleva var folkbildningens tid, en tid då det till och med såldes böcker på arbetsplatserna. Jag har samtliga böcker som gavs ut av Folket I Bilds folkbibliotek och hoppas något av barnbarnsbarnen kommer att läsa dem.

Ja, nu har jag kastat bort en stund på småsaker igen. På sätt och vis känner jag mig som de politiker som klamrar sig fast vid och skyddar sina ideologier, det blir till slut kaos av alltihop. Jag borde veta bättre, eftersom jag någon gång har läst någonting om att man inte ska hänga upp sig på småsaker. Vem som sa eller skrev det har jag inget minne av, men det lyder så här: Hur kan den fatta stora ting, som för mycket splittrar sig genom att hänga upp sig på småsaker?

Från och med nu ska jag definitivt sluta hänga upp mig på småsaker och läsa färdigt Kvartetten som sprängdes istället.