Alla inlägg under september 2010

Av Sven-Erik Hemlin - 30 september 2010 06:38

Att läsa insändare kan ibland vara roligt, speciellt nu efter det kaotiska valresultatet. En del insändarskribenter har drabbats av eftertankens kranka blekhet, en del verkar nyvakna och undrar vad fasiken som hänt. Men den som lyssnar på vad folk på gatan har att säga, inser att politik är någonting som nu lagts på hyllan fyra år framåt. Antagligen beror det på att de flesta är förbannade på allt de så kallade folkvalda ställer till det för dem.

   Med andra ord är jag inte ett dugg överraskad av framgångarna för SD. Många har lagt sin röst på dem för att ge de etablerade partierna en snyting. Alla försök att låtsas som inte SD fanns, visade sig vara ett stort misstag. Någon invandrardebatt skulle det inte vara i valrörelsen, utan locket på som vanligt. Vare sig de etablerade gamla partierna vill det eller inte, kommer de att tvingas till att ta tag i invandringspolitiken, annars väntar värre saker runt hörnet.

   Att Mona börjat föra samtal med statsministern om just invandringen förvånar mig lite, däremot inte att MP är ivriga att göra det. Det bästa Mona kan göra är att ta skeden i vacker hand och jobba ihop med alliansregeringen, det skulle göra MP tandlöst i sina försök att hitta en position där de kan påverka. Skulle inte förvåna om den rödgröna alliansen spricker, sossarna har bara förlorat på det samarbetet.

   När det gäller invandringen kan jag inte låta bli att grubbla över, vad de gamla etablerade partierna är rädda för? Att visa upp att den politiska styrningen av allting, bara leder till katastrof? Det går inte att blunda för att det finns hundratusentals åsikter i landet som skiljer sig från beslutsfattarnas, om de saker våra politiska makthavare beslutar om.

   Vad gäller att ta tag i snabbt som ögat, är säkert Försäkringskassans klantighet, regeringens största huvudvärk. Vi har fått klart för oss läkarnas diagnoser inte duger för Försäkringskassans utredare, vem ska då kunna komma fram till vad som är rätt eller inte?

   Tydligen finns kompetensen på fel plats i systemet, på annat sätt går det inte att tolka nuvarande ordning. Den enklaste lösningen borde därför vara att låta utredarna byta jobb med läkarna. Då skulle utredarna ge sin diagnos och läkarna med sina kunskaper och erfarenheter, fatta det avgörande beslutet om människor är arbetsföra eller inte. Dessutom kan de i de flesta fall avgöra om människor är dödssjuka, det kan tydligen inte utredarna bedöma. En enkel omflyttning skulle med andra ord betyda att ingenting behöver göras åt nuvarande regler.

   Eftersom en utredning som antagligen kommer att ta tid, måste det till en snabb lösning för att minimera skadan som de nuvarande reglerna ställer till med. Med utredare i läkares roll kan sjukhusen snabbehandla knepigare fall, genom att skicka över dem till Försäkringskassan. Småskavanker finns det duktiga sjuksköterskor som kan ta hand om. Jag kan inte förstå varför politiker måste krångla till allting.

   Jag tänker inte krångla till det mer i dag, vi ska ner i tvättstugan. Det är väl enda orsaken till att det blev en så kort blogg, för jag har bara kommit igång. Hittade i alla fall ett citat som jag inte vet hur jag ska tolka och det lyder så här: Skulle inte vår värld vara bra mycket hårdare, kallare, mörkare, om inte sjukdom funnits?

   Den som skrev de tänkvärda orden, kan den ha varit utredare vid Försäkringskassan? Tja, vem vet.

Av Sven-Erik Hemlin - 29 september 2010 07:19

Antagligen är det hösttröttheten som slagit till, jag somnade om efter att ha vaknat vid fyratiden. Frugan lade handen på pannan på mig, hon misstänkte att jag var allvarligt sjuk. Det är ytterst sällsynt att hon vaknar före mig. Men kaffet hade hon inte satt på, det fick jag göra.

   Liknade säkert mest en gengångare när jag stapplade ut i hallen. Ur dimslöjorna i huvudet slog det mig att tidningen fanns i brevlådan, det brukar den inte göra när jag vaknar. Det betyder att textteves nyheter inte var det första som gjorde mig uppdaterad på allt eländes elände som förekommer.

   Mina timmar framför teveapparaten är lätt räknade. Har kommit underfund med att det är ganska ovanligt, för människor i min åldersgrupp. Att jag är väldigt selektiv med att titta på teve, beror på de irriterande reklaminslagen, som kan vara lika långa i ett halvtimmesprogram, som själva programmet. Att byta kanal mellan de populära kanalerna för att slippa eländet är svårt, reklamen verkar köras samtidigt. Det vet förmodligen programledarna som ofta säger: Rör inga knappar!

   Men SVT då, där finns inga reklaminslag? Det må så vara, men det som visas intresserar mig för det mesta inte, eller sänds på fel tid, då frugan har sina program. Opartisk är SVT minst av allt. De gånger jag sett något program, vill säga. Ibland slår mig tanken att SVT, fungerar på samma sätt som det Socialdemokratiska partiet med en skillnad, tvångsanslutningen.

   Visst är det märkligt att den som har en teve men inte använder den, ändå ska betala licensavgift. Den står där och kan användas, därför ska också avgift betalas. Samma sak borde då vara om vårt land verkligen är så demokratiskt som det sägs vara, att alla karlar som kan få stånd, ska betala till en fond för ensamstående kvinnor, som inte kan ange fadern till sitt barn. Men bland alla karlar som kan få stånd finns många sterila, ska de då också vara solidariska och betala? Visst dyker det upp knepiga frågor i huvudet ibland

   För några år sen talades det mycket om genusperspektivet. Jag är en gammaldags romantiker som har stor respekt för kvinnor och vad de kan utföra. Men har kvinnorna verkligen haft någon nytta av de miljoner som lagts ner på den vansinnigheten? För mig verkade det hela fabricerat redan från början, ett sätt att skapa förvirring i vårt samhälle för att skyla över allvarligare saker. Eftersom man numera inte hör talas om det, utgår jag från att min slutsats var riktig.

   Vart jag vill komma med mitt resonemang är att det finns krafter som ständig lägger ut dimridåer för att svenska folket inte ska se verkligheten. Nu är det jobb åt alla som gäller, men det har ju de flesta genomskådat att det är en omöjlighet. Dessutom skulle mera skatteintäkter bara bevara vår maktelit och vår byråkrati. Det är inte längre försvarbart att de politiska makthavarna drar ner på det folket betalar skatt för att få, men själva sitter kvar, avlönade med de skattepengar som inte vill räcka till.

   På sätt och vis känns det som en frisk vind är på väg att svepa genom maktens korridorer tack vare att SD kom in i Riksdagen. Anledningen till att de gjorde det, är helt enkelt att de underskattades, eller snarare underskattade de etablerade partierna hur svenska folket tycker och tänker. Det spelar ingen roll hur många undersökningar som görs om invandringen, eftersom de allra flesta behåller sin åsikt för sig själva. Det politiska budskapet har varit glasklart, den som är emot den officiella åsikten att invandring är bra för landet, är rasist.

   Det som är bra är, att nu tvingas de gamla etablerade partierna börja lyssna på vad deras väljare anser, inte vad partiledningarna tycker. Jag tror inte sympatierna för SD kommer att minska genom hätska uttalanden och att deras valda representanter hamnar i kylan, tvärtom kommer nya sympatisörer att strömma till. Om inte för annat, så för att jäklas med alla skitviktiga politiker. Har hört många efter valet säga att de nu förväntar sig att invandringen utvärderas. Alldeles för många ungdomar säger, att de behandlas sämre än invandrare, det är verkligen en varningssignal som inte får ignoreras.

   Tyvärr har den statliga myndighet som ansvarar för invandringen, mer fungerat som en plats att placera politiker som inte kunnat fylla någon annan plats. Personalen har verkligen gjort bort sig när det förekommit tårtkalas vid utvisningar och andra vansinniga saker, våra riksdagsledamöter borde skämmas.

   Några stora förhoppningar om en vändning under galgen väntar jag mig inte. De flesta av våra politiskt aktiva har varit med alldeles för länge. De har lärt sig att retoriskt avfärda andras förslag och göra dem till sina egna, så i slutändan blir det bara kattskit av alltihop. Ingen av dem tycka ha lärt sig det gamla ordspråket tala är silver, tiga är guld. SD stoppades från att få tala om sitt buskap, det var guld värt, runt hundra miljoner ungefär.

   Jag har ett citat hämtat från Rudyard Kipling som stämmer överens med tillsatta politikers sätt att sköta den heta invandringsfrågan och det lyder: Om vi ringakta vårt verk genom att använda det för egna ändamål, skall vårt verk komma att göra oss ringaktade.

   Jösses, vilken het potatis jag slängt ut i dag, få se om någon vågar ta i den. 

Av Sven-Erik Hemlin - 28 september 2010 05:53

Som vanligt igen, vaknade klockan fyra. Eftersom tidningen inte kommit, läste jag de sista kapitlen i en bok jag hittade hos antikvariatet för drygt ett år sen. Författaren Paul Gallico har jag aldrig hört talas om, men jag kan rekommendera honom. Han sätt att skriva kan mest beskrivas som ”småputtrigt”, det vill säga med humor.

   Om det beror på boken jag nyss läst, eller någonting annat, Tycker jag faktiskt synd Om Mona Sahlin. Att satsa på ett vänsterblock, tror jag knappast var hennes idé, det finns starka krafter inom partiet som styr det hela. Om det var Mona eller de som verkligen bestämmer inom partiet bakom kulisserna som bäddade för ytterligare ett valnederlag, får vi väl aldrig veta. Men det är så det forna stora partiet fungerar, de som syns är inte de som bestämmer i slutändan och det är locket på som gäller.

   Alliansen med MP och Vänsterpartiet var ett ovanligt dumt försök att komma till makten. Maria Wetterstrand lockade många S-väljare i storstäderna, där de röda får allt färre sympatisörer. Litet av en ödets ironi, eftersom det är resultatet av den politik som har drivits av Socialdemokratiska ledare sen femtiotalet. Flyttlasspolitiken är bara ett av de misstag partiet gjort, det finns många fler som visat sig vara förödande.

   Wetterstrand visade på valnatten tydligt att partiet satsat på fel block. Något parti till vänster är knappast MP, den enda sammanhållande länken är i så fall synen på skatter. Taktiken att få komma till makten, har nu förpassat MP till en gråzon, där de inte kan åstadkomma någonting alls. Om de inte nappar på locktoner från den vinnande alliansen, förstås.

   De ord Wetterstrand yttrade på valnatten, ska nog mest ses som oöverlagda ord i stridens hetta. Förresten har hon väl bara två år kvar som språkrör, hon är i princip förbrukad. Och tur är kanske det för partiet, hon visade antagligen sin rätta sida efter valet, på samma barnsliga sätt som Ohly

  I egenskap av landets största parti, har sossarnas företrädare ofta uppträtt kaxigt, de har varit starkast, störst och vackrast. Många gånger har jag hört och läst socialdemokratiska kommunalpolitiker avfärda insändare med, att den som inte är aktiv politiker, ska inte heller lägga sig i politiska beslut. Faktum är, att inte ens de som jobbar inom kommuner och landsting ska ifrågasätta de beslut som fattats.

   Beklagligt nog har många av de s-märkta politikerna som varit med länge den uppfattningen. Samma personer motsätter sig betyg, ordning och reda i skolan. Det är dags att dessa personer rensas bort ur partiet för att kunna komma i takt med tiden. De lever i en förgången tid, den nya skrämmer skiten ur dem. Det är nog den största orsaken till att sympatisörerna sviker.

   På den tid det begav sig, kunde partiet förlita sig till pensionärernas röster, de röstade som de alltid gjort, trots att de behandlades bedrövligt. När de gamla under den senaste fyraårsperioden sett att det inte blivit sämre, utan snarare lite bättre, fungerade inte skrämselpropagandan som den gjort under alla år. Många äldre jag pratat med och som för första gången inte röstat som de alltid gjort, litade inte på de löften de rödgröna gav i valrörelsen. Det blev lite av att veta vad de hade, men inte vad de skulle få.

    Vart vill jag nu komma med det här? Tja, det skulle inte vara dumt om det politiska etablissemanget börjar tänka i nya banor. Vilka som styr landet är ovidkommande, det är vad de kan göra för folkets bästa som är huvudsaken. Välfärdssamhällets skyddsnät är så grovmaskigt att det lika gärna kan tas bort, det kostar bara pengar. Den byråkrati vi har, är inte till för att hjälpa folket, utan är en kontrollapparat som byggdes upp för att kunna behålla makten, eller försvåra vid maktövertaganden.  

   Allting är politik brukar man säga, med vilket menas att politiker har sitt finger med i allting. Kanske just därför, har många politiker upptäckts med fingrarna i syltburken. Men det är politikernas förlängda arm, personer som fått förtroendeuppdrag, som snyltar mest och alldeles för många har undgått upptäckt. Det om inte annat, är en anledning att banta vår byråkrati.  

   Som de gamla sjunga, kvittra de unga, sa man förr i tiden. Och så har det fungerat i vårt land, de unga inom politiken har lärt av de gamla. På annat sätt kan man inte förklara varför politiken följer samma ideologier nu, som för hundra år sen. Det är dags för friska krafter och idéer att ta över och städa bort allt gammalt. 

   De politiker som skyller mycket av det som händer för deras del på politikerförakt, inser inte att de har sig själva att skylla. Att alldeles för många misslyckanden har bortförklarats med, att den politiska vägen inte nådde ända fram. När politiska vägarna visar sig inte vara framkomliga, har fel väg valts. Det är dags att de gamla politiskt uppritade kartorna slängs i soporna, de stämmer inte med verkligheten.

   Beträffande politikerförakt har jag faktiskt ett citat som passar in och som skrivits av Gösta Moberg. Det lyder så här: I många fall beror vänligheten man möter på ens egen inställning till medmänniskorna.

   Svinhugg går igen, sa man förr i tiden.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 september 2010 07:52

Den bästa kudden är ett rent samvete, sägs det. Ja, man kan behöva sova tillbaka det man sovit för lite också, för den delen. Oavsett vad det berodde på, har jag sovit åtta timmar i sträck, det är nytt rekord för min del. Jag borde känna mig utsövd, men gör det inte, ganska märkligt hur människokroppen fungerar. Inte minst huvudet.

   Det är svårt att slå bort vissa saker man påminns om stup i ett. Så fungerar all reklam, men också politiska budskap. Att det bara är skräp som erbjuds spelar ingen roll, massvis med folk går på det i alla fall. Bara ett fåtal klagar när de känner sig lurade, resten skäms över det och håller tyst. Ingen erkänner öppet att de begått ett misstag, istället försvarar de sitt handlande.

   Socialdemokratins stora problem har varit att partiets företrädare, ständigt tvingats försvara de misstag, som gjorts under alla år de haft makten. Måste vara kämpigt att försvara den image som skapades redan på femtiotalet, nämligen partiets förträfflighet. Att den myten kunnat leva kvar är obegripligt.

   Vad har de Socialdemokratiska åstadkommit i maktställning de senaste femtio åren? Ja, inte är det någonting att skryta med. De skapade flumskolan i slutet på sextiotalet, som medförde att allt fler fick läs- och skrivproblem. Receptet för att lösa det blev att införa extra skolår, för att kunna förvara ungdomar som fråntagits möjligheten att få ett jobb efter skolan på grund av dåliga betyg. Problemet kvarstår fortfarande.

   Otaliga är de människor som haft rätt partibok och tveklöst röstat ja till alla dumma förslag. Deras lojalitet har belönats med politiskt uppdrag, eller politiskt skapade jobb. Att skapa jobb annat än i de offentliga verksamheterna, har inte sossarna lyckats med. När inte nya jobb längre skapades av sig självt som det gjorts efter andra världskriget, började oron sprida sig. Det delades de ut miljoner och åter miljoner till de stora industriföretagen, anledningen är höljt i dunkel. Men jobben blev inte fler för det, någonting var alltså fel med arbetsmarknadspolitiken.

   I takt med att inte nya jobb längre växte fram som efter andra världskrigets slut, plockades den gamla lösningen från trettiotalets massarbetslöshet fram och dagis för äldre (AMS-kurser) startades i parti och minut. Inte för att möta en kommande efterfrågan av skickliga hantverkare, utan för att de måste sysselsättas med någonting. Statistik i form av staplar, tårtbitar och diagram, sågs tidigt som en viktig detalj att visa upp. Statistik kan användas till att visa upp en helt annan bild än verkligheten.

   För många av de i övre medelåldern väntade efter avslutade kurser förtidspensionering, de ansågs inte kunna få ett jobb att försörja sig på inom överskådlig tid. Eftersom nya tekniker gjorde att inga nya jobb skapades i de en gång så viktiga storindustrierna, måste statistiken över arbetslösheten hållas snygg och prydlig. Det var faktiskt viktigare, än att underlätta för de privata företagen att anställa folk.

   På åttiotalet såg dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt att den ekonomiska politiken, var på väg att gå åt helsike. Det av Socialdemokratin omhuldade pensionssystemet ATP, pekade mot en framtida konkurs. Men det var starka krafter Feldt hade emot sig, som inte hade den minsta aning om nationalekonomi. Under uppslitande former och en svidande kritik mot sina partikamrater, lämnade Feldt sitt uppdrag. Den ekonomiska smällen fick borgarna ta hand om, men under en kort period med ekonomiskt kaos.

   Partilinjen segrade över förnuftet kan man säga, vilket tyvärr även förekommit och fortfarande förekommer inom kommuner och landsting. I de kommuner och landsting som under årtionden styrts av enbart sossar, men numera med hjälp av andra, är det att sopa allt gammalt obehagligt under mattan som gäller.     

   Början till den rejäla nedgången för partiet kom, när partistämman gav Göran Persson mandat att styra efter eget huvud. Det huvudet visade sig inte vara mycket värt, det visar inte minst den ekonomiska saneringen av landets ekonomi, som partiledningen ansåg lyckad. De ekonomer som höll med, vill knappast erkänna det i dag.

   Ingen lyssnade på olyckskorparna som varnade för följderna. Mycket av det kaos vi i dag ser inom skola, vård och omsorg, är resultatet av den ekonomiska saneringen. Att staten gjorde sig av med kostnader och lade dem på kommuner och landsting istället, var knappast långsiktigt tänkt.

   Vad den Socialdemokratiska kriskommissionen kan komma fram till är knappast vad som är nödvändigt, annat än att Mona får sitta kvar till nästa kongress för syns skull. De senaste valens resultat visar att svenska folket genomskådat den myt partiet en gång skapade, en ny måste skapas. Många aktiva på gräsrotnivå har börjat inse att partiet överlevt genom fackföreningarnas stöd, inte folkets. När basen blir mindre för varje år, svajar det betänkligt i toppen, som inte sett till att grunden stabiliserats. Nu är det dags att toppen kapas och att en ny grund läggs, det är inget lätt arbete och det kommer att ta många år.

   Om mina små funderingar kan komma kriskommissionen till hjälp, väl bekomme. Jag kan till och med komma med ett citat av Patricia King som lyder: Det finns ingen lättsam väg att gå, ingen enkel stig att ta. Vi får tillbaka just vad vi gett, det vi är och det vi gjort oss till.

   När vi nu hamnat i ett politiskt läge som ställt allt på huvudet, varför inte tänka så enkelt som möjligt. Egentligen är det ju så enkelt som att gå på toaletten och skita, man rensar ur sig slaggprodukterna från det som gett näring. Inom politiken borde samma sak gälla, annars väntar bara förstoppning.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 september 2010 05:41

Klockradion visade på halv fyra när jag vaknade. Gatorna utanför fönstret tyst och öde, fullmånen tittade fram bakom lätta slöjmoln, inte ens en varulv ylade mot månen. Tystnaden gör att man lätt kan höra sina egna tankar som börjat snurra i huvudet.

   Allting rör sig om pengar numera. Dagens aktie- och penningmarknad blir jag nog aldrig klok på och därför dyker en fråga upp i huvudet titt som tätt, vad händer nu då? Det är någonting mystiskt med att kronan kraftigt stärkts mot inte minst euron senaste halvåret. Alldeles säkert har många som tänkt resa till Kanarieöarna i vinter, passat på att växla in euro. Ingen vet när botten är nådd. De senaste dagarna har euron börjat krypa uppåt några ören, vi får se vart det bär hän.

   Eftersom det nu lutar åt att landet kommer att ledas av en minoritetsregering, finns risken att det rubbar bilden av att vi är ett stabilt land. En minoritetsregering kommer att tvingas kohandla över blockgränsen och spekulationer om nyval kommer att dugga tätt. Vad kommer då att hända med vår stolta valuta? Tja, vad som händer med en flytande valuta utan flytväst, är som att spela på lotto. Men kronans värde oroar mig inte lika mycket som dollarns.

   Det luktar kris lång väg, när Obamas ekonomiska rådgivare, ger upp på löpande band. Kanske borde vi låna ut Borg ett år framåt, så de får fason på den urusla ekonomin. Det stora landet i väster lever inte bara över sina tillgångar, det har tagit ut flera års skatteintäkter i förskott också.

   Eftersom land efter land visar sig ha gjort samma misstag, kan man börja fundera över om de verkligen har några ekonomiska experter, men det kan ju vara så att de politiska makthavarna struntar i deras råd. De kanske inte ens förstår vad det innebär, att ha balans i ekonomin. Så illa som det verkar vara ställt i en del länder, sitter antagligen de ländernas regeringar och hoppas på hjälp från andra. Högkonjunkturer har satt fart på hjulen förr och fixat underskotten, kanske händer det igen.

   I valrörelsen kunde man höra sossar och vänsterpartister lova bort pengar som måste trollas fram med knäna på spenderarbyxorna. Språkrören för MP var tydliga med att drivmedelsskatten måste höjas, det ger alltid klirr i statskassan att spendera på annat.

   De ekominska talesmännen hade problem med att kunna förklara hur tillgångar och skulder skulle kunna balanseras. Ja, om man bortser från skattehöjningar, förstås. Ibland satt jag och väntade på att sossen Östros och vänsterns Andersson skulle ställa en motfråga till intervjuande journalister, debet och kredit, vad är det för någonting?

   Det kostar pengar att hålla invånarna nöjda, för att kunna sitta kvar vid makten. Med årets valfläsk i färskt minne, kan det ha lovats för mycket. Numera gäller det för regeringar att hålla vad de lovar, annars är det kört. Bland alla vallöften fanns jobb åt alla. Man kan fråga sig hur dumma politiker får lov att vara, utan att folket reagerar.

   Runt om i världen sitter regeringar och grubblar över hur nya jobb ska kunna skapas. Inte minst då den Kubanska kommunistregeringen, som tydligen insett att jobb inom det offentliga inte ger någonting tillbaka, det måste ständigt fram nya pengar. Runt en halv miljon statliga jobb ska nu bort och de som avskedas, måste hitta någonting att försörja sig på.  

   Minst sagt konfunderad blir man naturligtvis, när lösningen ska vara starta eget. Alla de friställda får chansen att starta privata företag inom 178 olika områden. Den fiffiga lösningen sägs försvara, bevara och fullända socialismen. Ja, jösses! Om det inte är för att statens pengar är slut och invånarna för fattiga att kunna beskattas, hur kommer det sig då att regimen gör någonting så drastiskt?

   Man kan börja fundera över hur socialdemokraterna och vänstern kommer att agera i vårt land. Båda dessa partier motarbetar privata alternativ till de offentliga verksamheterna. Många anser säkert att Kubas åtgärd att göra sig av med människor som avlönas med skattepengar, visar att en för stor offentlig sektor, kan få allvarliga konsekvenser för både landet och dess invånare. För många ”förmän” och för få som jobbar i produktionen, det är vad det handlar om.

   Ingen politiker vill höra det otäcka, att nya jobb kommer det att bli ont om. Det beror på att politiker, inte kan skapa jobb inom det privata näringslivet. Underlätta för att skapa jobb genom subventioner och skatterabatter går visserligen, men är ingen bra affär för staten i långa loppet. Utan ett blomstrande privat näringsliv, försvinner jobb inom de offentliga verksamheterna, det är den bistra verkligheten.

    De makthavande politikerna kan inte heller vänta sig hjälp av storföretagen. Att jobben blir färre beror på nya tekniker och arbetssätt, snart behövs inga arbetare som skitar ner händerna inom de stora industrierna. Jobbet för att tillverka de varor som i dag kräver ett stort antal anställda, kommer i framtiden antagligen att utföras av ett fåtal högutbildade, klädda i kostym, vitskjorta och slips.

   När vi nått dit, är det inte längre en fråga om att skapa jobb, det blir en fråga om vad människorna ska sysselsätta sig med i framtiden. Vad allt handlat om är ju faktiskt ekonomi, att folk köper det som odlas och tillverkas. Kanske är det så enkelt att vi nu ser slutet på konsumtionssamhället och en form av tjänstesamhälle tar över.

   Att sälja tjänster är minst sagt knepigt, det måste finnas köpare av tjänsterna. Med stigande arbetslöshet kommer mindre pengar att finnas till att köpa tjänster. Vad är naturligare än att tjänstesamhället då övergår i att göra byten, att köpa det man behöver genom att betala med utfört arbete. Byteshandel har förekommit förr, det var så människorna överlevde en gång i tiden. Att det sen spårade ur, kan helt kopplas till girighet.

   Vi kan alltså trösta oss med att det inte är kört, bara för att jobben försvinner. Kärvar det till sig, kan regeringen besluta om att dela ut jordlotter, så att alla kan odla det familjen behöver för att överleva. Än finns det gamlingar som kan lära de unga hur man konserverar. Självhushållning fungerar precis som det låter, det ger människor möjlighet att överleva vintrar då ingenting växer.

    Hursomhelst, obebyggd mark finns det gott om utanför storstadsområdena och landet är visserligen smalt, men det är långt. Det är en billig affär för staten, i förhållande till de dagiskurser för vuxna som erbjuds arbetslösa. Dessutom ges en chans för människorna, att kunna skapa någonting efter eget huvud. I mångas öron en utopi att det ska hända, men den med överlevnadsinstinkt inser snabbt, att det kanske är det enda som kommer att stå till buds.

   Det grundläggande felet vårt politiskt skapade samhällssystem är uppbyggt på, är misstron mot vad människorna själva kan utföra. Allt fler människor har insett att de avskyr att trugas på saker de inte vill ha, de vill själva välja. Tydligast ser man skillnaden hur politiker och allt fler invånares inställning till om skola, vård och omsorg ska utföras i privat eller offentliga regi. Kostar det lika mycket, väljer människorna det som ger mest för pengarna. När de dessutom får den service, de offentliga verksamheterna struntat i under många år så …

   Om någon kan utföra samma jobb för samma pengar, men ändå få pengar över, visar det att den som inte får det, har för höga kostnader på grund av dålig organisation och inkompetens hos ledningen. Svårare än så är det inte och privatiseringen ska definitivt inte ses som ett hot mot vår demokrati, som en del politiker påstår. Hur skattepengarna ska användas på bästa sätt ska folket avgöra, inte de politiska makthavarna. De ska bara föra folkets talan, ingenting annat. De egna ideologierna kan de själva leva efter, men inte använda invånarna som försökskaniner.

   Jag älskar att läsa citat som har någonting att säga till alla. Det jag hittade i högen för någon dag sen, fanns nog omedvetet i bakhuvudet när jag satte mig ner för knappa in dagens blogg. Den som skrivit de tänkvärda orden är Hugo Hamilton och de lyder så här: De flesta människor duger någonting till, blott de finner att man tror på dem och låter dem så mycket som möjligt handla på eget ansvar.

   Släpp landets invånare fria, för i dagens samhälle är de bara tvångsrekryterade som redskap för staten, makteliten och de offentliga verksamheterna. Pengarna räcker betydligt längre för landets invånare om de slipper försörja en enorm byråkrati, som talar om vad vi får och inte får göra, det begriper säkert alla.

   Usch vad mycket det hamnade på skärmen i dag. Nåja, jag har haft mitt lilla söndagsnöje, ska försöka skriva kortare och kärnfullare framöver. Om det går vill säga.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 september 2010 06:59

Regnet skvalar ner utanför fönstret och ger våra gator en välbehövlig rengöring. Det finns säkert fler än jag, som upplever hur snusket sprider ut sig, det ser för jäkligt ut helt enkelt.

   Efter kaffet slog jag på teven, tidningen hade inte kommit. Efter att ha bläddrat igenom bland textteves nyheter, slog det mig varför papperstidningens vara eller inte ventileras från och till. De stackars utgivarna av morgontidningar hinner inte med i svängarna. Men jag blir inte klok på varför de före detta kvällstidningarna, numera går att köpa på förmiddagar.

   Det här med papperstidningarna döms ut med jämna mellanrum, är egentligen bara trams. För många år sen, kunde man höra att vi var på väg in i det papperslösa samhället. Men hur har det blivit? Jo, det används numera mer papper än någonsin tidigare. Inte minst av de offentliga verksamheterna.

   Papperstidningen försvinner nog inte och antagligen av samma anledning som att det papperslösa samhället aldrig blev av. Det verkar som om vi svenskar älskar att prassla med papper. Råkar man komma till någon offentlig verksamhet för att träffa någon, ser man travar av handlingar liggande på skrivbordet. Ju större pappershögar på skrivbordet, desto viktigare arbete. Kanske just därför, saknar mitt skrivbord pappershögar.

   Hursomhelst, precis som inom bland annat våra statliga verk, länsstyrelser, kommuner och landsting, finns människor runt om i världen som sannerligen borde göra någonting helt annat. Nog borde man exempelvis kunna begära att EU:s klimatpanel, ska kunna komma med rätt uppgifter, men istället publicerade de ett resultat som var alldeles uppåt väggarna. Vi ska därför vara ytterst försiktig med att tro på vad klimatforskarna säger i nuläget, det kan vara så enkelt att solen numera ger ifrån sig mera värme och därmed orsakar den globala uppvärmningen.

   Men precis som forskarna gissar jag bara, det kommer att ta många år innan gåtans lösning kan presenteras. I en framtid kan det a svängt så att vi letar orsaken till, att det blivit betydligt kallare. Sen beror det naturligtvis på vad som kan ge mest pengar i statskassan och vad de som tjänar pengar på folks rädsla basunerar ut vad som kan hända. Forskningen om vår miljö är lite av beställningsjobb som betalas av staten. Om resultaten passar in så att de går att använda till att beskatta folket på det som måste användas, finns det ingen som kan klaga, det är ju för vårt eget bästa. Höja skatten på arbete går nog knappast längre för de allianser som vill leda landet.

   Mitt framför näsan, nämligen i vårt land, har vi många svårlösta problem. Det gäller att ta ett helvete i taget, som Olof Palme sa en gång. Den näsknäpp vi fick av finanskrisen är det många som inte tagit på allvar. Konsumtionen har tagit fart igen och massvis med människor har lagt på sig en skuldbörda, som blir tung att bära kanske resten av livet.

   Jag minns att chefredaktören vid Dala-Demokraten, Göran Greider, en man som fungerar som politisk orakel i teve ibland, skrev ett inlägg för några år sen i vilket han ställde frågan om svenska folket blivit dummare. Ser man på studieresultaten i skolan, måste det bero på att endera har eleverna blivit dummare, eller så har lärarna blivit det. Men så enkelt är det väl antagligen inte.

   Vår landstingsledning ska man inte tala om, där är bypolitiken omhuldad, men knappast med invånarnas bästa för ögonen. Vem är betjänt av att företrädas av byfånar? I närliggande staden Gävle, öste kommunledningen ut runt etthundra miljoner på att bygga om ett nytt torg, det gamla dög inte. Till invånarnas bedrövelse struntade kommunledningen i det usla vägnätet. Intelligensen kan inte vara speciellt hög bland de ledande i den staden. Ändå kommer de att sitta kvar fyra år till, vilket kanske bevisar att många av Gävles invånare är ovanligt dumma, eller …?

   Den som börjar tänka efter, inser att Greider kanske hade rätt i sitt påstående. Att det han antagligen av ideologiska skäl antydde, att medelklassen blivit dummare, kan vara riktigt. Hundratusentals så kallade folkvalda är i dag medelklass, åtminstone om man ser till lönen. Men räknas inte han själv och det yrke han har till medelklass? I ärlighetens namn har till och med metallarbetare och andra kvalificerade industriarbeten i dag medelklasslöner, inte undra på att många anslutna till LO, röstar på annat än det av facken sponsrade Socialdemokratiska partiet.

   Allt sammantaget innan jag trasslar in mig i alldeles för mycket tok, blir att vi kanske har ett samhälle där dumhet styr våra liv, inte minst då på lokal nivå, den som berör oss mest i vardagen. Men att det blivit så beror på att människorna inte sagt ifrån på skarpen. Det borde de ha gjort för länge sen i egenskap av arbetsgivare, för alla de som påstår sig vara folkvalda. Om någonting går snett, måste dessa stå till svars för de fel och brister som uppstår i vårt samhällssystem.

   Istället för att ängsligt försöka vara en i mängden, borde människorna sträva efter att sticka ut och våga säga vad de tycker och tänker. Jag har en lapp uppsatt vid datorbordet som jag sneglar på ibland och varje gång tänker jag på Lasse Ekstrand. Gå med i hans fanclub på facebook och insup av hans lärdom, det ställer det mesta på huvudet av det man trott tidigare.

   Det för mig så viktiga citatet har skrivits av en person som förmodligen inte många hört talas om, William Ellery Channing. Ta till er det han skrev som lyder: Varje människa borde ha sin egen karaktär, vara vad ingen annan är och göra vad ingen annan kan göra.

   För mig är det en utmaning, att i alla fall försöka. Nu tänker jag göra någonting de flesta kan göra, koka kaffe.

Av Sven-Erik Hemlin - 24 september 2010 06:16

Jag har ett stort problem som verkar vara svårt att lösa, nämligen att kunna få stopp på det som fyller på, när jag sätter mig ner och skriver. Det ena brukar leda in på det andra och karusellen i huvudet snurrar oupphörligt. Antagligen beror det på att jag tar till mig en massa saker och försöker hitta lösningar, som kanske ingen tänkt på. Eftersom det troligtvis inte finns så många som bryr sig om vad jag kommer fram till, kan jag låta fantasin med hjälp av lästa och på andra sätt förvärvade teorier flöda fritt.

   En sak jag lärde mig tidigt var att inte brinna för en sak, utan istället titta närmare på det ur olika synvinklar. Gör man det, blir frågorna fler och fler, lösningarna mer långsökta, ibland till och med omöjliga att hitta ett svar på. De tusentals böcker jag läst har gett mig en massa onyttigt vetande, men det är inte bortkastad tid som lagts ner på läsandet, det har fått mig att inse hur viktigt det är att själv bilda sig en åsikt.

   Det är svårt att tänka i egna banor i dagens mediebrus. Att ständigt matas med andras åsikter via radio, teve, annonstavlor och braskande löpsedlar, kan få den mest förhärdade att tappa sugen. När dessutom tiden inte vill räcka till, är det lätt att bara ge upp och inte bry sig.

   Alla böcker jag läst borde ha gett mig en god överblick över hur vår värld fungerar, men eftersom många av dem har innehållit budskap om hur vi ska leva, blundar jag för det mesta för andras åsikter och förlitar mig till mina egna. Livet är ju jag, min familj och vänner, så några andra åsikter än moraliska, behövas egentligen inte. Tyvärr är inte vårt samhälle konstruerat på det sättet. Statens, kommunernas och landstingens politiska makthavare har tagit på sig rollen att agera som förmyndare för invånarna, inte att följa och utföra invånarnas önskemål, det som kallas folkviljan.

   Svenska folket i gemen begriper inte sitt eget bästa, punkt slut. Tidigare har inte svenska folket klagat på att makthavarna fattat de beslut om vad invånarna behöver, kanske just därför har det kunna fortsätta så länge.

   De som lever och var med under krigsåren, minns säkert de affischer som klistrades upp överallt. En svensk tiger, stod det och bilden av en tiger fanns naturligtvis med som bild. Vem som kom med budskapet har jag inte en aning om, men meningen var att inte yppa några hemligheter för fienden. Det fanns gott om nazistvänner i vårt land, inte minst bland officerare och högre dignitärer.

    Många tog budskapet på fullaste allvar och har sen dess inte öppnat munnen, inte ens för att protestera mot vanskötsel av deras skattepengar. Att makthavarna skickligt läckt ut lite skräckpropaganda till pressen vid lämpliga tillfällen, kan vara en del av förklaringen till tunghäftan hos många äldre. Tänk om någon emigrerad svensk med perspektiv på vårt land, får för sig att skriva den verkliga historien om vårt land, då kommer det att ta hus i helsike.

   Varför är just friheten att kunna tänka självständigt så viktig? Visst har vi åsiktsfrihet än så länge i landet, men politiska försök har gjorts att sätta stopp för det. Vad folk tycker och tänker i sin ensamhet må så vara, så länge de inte försöker sprida ut sina åsikter till flera.

    Om någon ska ha en åsikt om någonting, eller ge ett svar på någonting, är det de makthavande politikerna som ska stå för den biten. Vi har hört det från kommun- och landstingspolitiker under många år, men nu gjorde vår statsminister klart för alla vid en presskonferens, att det är så. På ett diplomatiskt sätt, uttryckte han sig att allt som inte kom från hans mun i media, inte heller var sant. Jag tror knappast att sensationshungriga och rykteslyssnande moderna journalister ens lyssnade med ett halvt öra, de måste skapa rubriker som säljer.

   Men visst hade statsministern alldeles rätt, åtminstone när det gällde spekulationer om hur en majoritetsregering ska förhandlas fram. Det florerar alldeles för mycket spekulationer och rykten i teve, radio och tidningar som tas för sanning, av de som inte begriper bättre. Råkade höra en lokalt aktiv socialdemokrat, högt tala om för några, vad som var den verkliga sanningen om partiets dåliga valresultat, för det hade han läst i Aftonbladet. Har hört riktigt röda kommunister hänvisa till Proletären, som den enda tidningen som vågar skriva sanningen. Var och en blir salig på sin tro, men den egna åsikten ska naturligtvis respekteras.

   Med risk för att bli alldeles för långrandig, klipper jag nu av skrivandet. Kom förresten på under skrivandes gång att det här med att massa tok ständigt rinner till, inte är någonting att klaga över. Egentligen. Har faktiskt ett citat i lapphögen någonstans som säger: Det är bara tomheten som är en olycka. Jag får väl se det så och skriva på så länge det går.

   Frugan har inte gett några livstecken ifrån sig, men jag kan ju förbereda allt till dess hon vaknar. 

Av Sven-Erik Hemlin - 23 september 2010 06:21

Jag behöver skriva av mig för att fungera. Kommer man upp i åren har man samlat på sig erfarenhet av så många orättvisor, att man lätt ser när nya begås. De gamla etablerade partiernas barnsliga reaktion efter valet exempelvis, slår bara tillbaka mot dem själva. Tänk så lite det behövs för att de ska ha samma åsikt, inga utbölingar ska invadera deras sandlåda och leka med deras saker.

   I stridens hetta har de gjort ett misstag som blir svårt att rätta till. En mycket stor del av väljarkåren har sagt sitt, det kan ingen ändra på i efterhand. Men det kan bli så om man likt strutsen, stoppar ner huvudet i sanden för att slippa se faran.

   Misstag är lätt att göra, jag gör massvis varje dag, men de påverkar förhoppningsvis bara mig själv. Ett misstag jag gjorde var att hålla upp med skrivandet under hela sommaren. Jag hade några små återfall, men för det mesta läste jag och lyssnade på musik. En nostalgitripp tillbaka till femtiotalet. Har lyssnat på Jo Stafford, Nat King Cole, ja hela det gamla gardet av artister faktiskt. Vilken underbar musik vi som är födda på trettio- och fyrtiotalet och tidigare, fick chansen att lyssna på under vår uppväxt.

    Men någonting saknades. Skrivandet fungerar som terapi och bloggandet fördrev jag tidiga morgontimmar med för eget välbefinnande, det var ett sätt att göra mig av med det som gnagde. Nu har lusten vaknat igen och saker att skriva om, finns en uppsjö av.

   Så länge vi styrs av ett tvärsnitt av folket, kommer alltid vansinniga beslut att fattas. Kanske just därför kommer det jag skriver helt osökt, det bara bubblar fram. Meningen med det är oklar för mig, men fega människor har jag svårt att acceptera. Och vad som saknas hos de så kallade folkvalda är kurage, att våga stå upp mot partiernas makthavare och säga sin mening.

   Jag har skrivit det förr i något sammanhang, men salig Olof Palme sa en gång, att ingenting har skapat så mycket elände i världen, som i demokratisk ordning fattade beslut. Det som beslutas är inte demokratiskt, det är en ren styrkedemonstration i kraft av egen majoritet. Ja, med hjälp av en massa ängsliga ja-sägare, som hoppas på en politisk karriär, förstås.

   Det ska villigt erkännas att jag av födsel och ohejdad vana är obstinat. Att jag är kritisk mot många miljökämpars orubbliga tro på att vår krasliga miljö kan räddas, beror på att jag avskyr auktoriteter som säger att så här är det. I helsike heller, de använder gamla lärdomar till att bedöma någonting, som ingen vet hur det ska tacklas. Att människan har sin del i att miljön försämras kan jag till viss del hålla med om, men när människan blandar sig i och ska ge Moder Natur en hjälpande hand, först då kan det leda till en katastrof.

   Många klimatforskare har fått lämna sina larmrapporter utan att granskas, när det nu sker visar det sig att de kanske inte vet ett pilleskit om, vad den globala uppvärmningen beror på. Geologer kan komma fram till hur klimatet var för tusentals år sen, eller i alla fall gissa sig till det. Ingen förklaring finns om varför vi fick en istid, kan det ha berott på avsaknaden av koldioxidutsläpp? Att det fanns för lite folk och djur på jorden, för att växthusgaser skulle kunna påverka? Om det berodde på de sakerna, kommer människan genom alla försök att rädda vår miljö, istället att skapa en ny istid.

   Inte otroligt att människan är på väg att göra en dundertabbe. Jag minns miljökämpar som fick igenom att sälarna i Bottenhavet skulle räddas. Följden har blivit fler sälar än vi någonsin haft i Bottenviken, enorma problem för kustfiskare och mindre fisk att hämta upp ur havet. När naturen försökte skapa balans i vårt ekologiska system, ville vissa människor annorlunda.

   När människan inte längre ses som ett hot utan en försörjare med sina redskap, har vi gjort sälarna en björntjänst. Orädda för människor har de på samma sätt som bidragsberoende, invaggats i falsk säkerhet. De har lärt sig att mat finns att hämta i fiskarnas nät, eller var fiskyngel släpps ut. Den dag näten inte längre läggs ut och den matfisk vi behöver får växa upp i slutna bassänger, kommer vi att se många sälar dö av svält. Endast de starkaste kommer att överleva.

   Jag vet inte varför just sälar flög för mig, det hade lika gärna kunnat vara den heta frågan om att varg planteras ut. Duktiga lobbyister har lyckats övertala makthavarna om att vargen måste finnas i våra skogar. Till och med EU är inblandat, där de flesta inom den församlingen, aldrig sett en varg i verkligheten. Sätts en gräns för hur många vargar som får finnas, finns risk för inavel som kan skapa oberäkneliga varelser. Det är en tickande bomb de politiska makthavarna fått på halsen.

   Egentligen är det inte så konstigt att en liten klick experter, mycket enkelt kan föra makthavarna bakom ljuset för att främja sina egna intressen, både vad gäller djur och miljö. De makthavande är ju helt vanliga människor, som tvingas greppa frågor som rör sig över stora områden. Det är antagligen en av anledningarna till att makthavare, från och till tvingas erkänna, att de inte ens kunnat ana konsekvenserna av sina beslut.

   Det är med misslyckanden som mediciner, de som smakar beskt är ofta de som fungerar, men vi kniper ihop munnen likt barn och vägrar svälja. En besk medicin att svälja är att öppet erkänna, när ett misstag begåtts, att de varit alldeles för okunniga vid beslutsfattandet.

   Alldeles för ofta har den enkla vägen valts för att ta fram underlag för beslut, genom att anlita experter och konsulter inom de områden det gällt. Resultatet kan bara bli ett om dessa får föra fram sina hjärtefrågor. Men de politiska makthavarna, kan med rent samvete om allt går snett, utan darr på stämman ge konsulterna eller experterna skulden. Själva har de ju handlat i god tro.

   Innan jag snärjer in mig i de här kontroversiella frågorna, är det bäst att lägga av för i dag. Men det som vid första anblicken ser komplicerat ut, kanske är hur enkelt som helst. Det gäller bara att använda sunt bondförnuft. Tyvärr finns det inte vetenskapligt bevisat att det finns med människor som utrustats med sunt bondförnuft, antagligen beroende på att det inte finns några auktoriteter eller självutnämnda experter inom det området.

   Jag vill ändå ge våra makthavare och beslutsfattare ett röstens ord på vägen. Misslyckanden lär oss vad vi inte vet, men borde ha lärt oss. Förhoppningsvis kan man lära sig av misstagen och inte göra om dem. Så var för all del inte rädda för att misslyckas, någonting måste väl i alla fall bli rätt.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards