Alla inlägg under oktober 2011

Av Sven-Erik Hemlin - 31 oktober 2011 06:17

Kroppen – eller knoppen, har inte ställt in sig på vintertid än. Vaknade halv fem och var klarvaken. Tidningen lämnas tydligen ut efter sommartid, den har inte kommit. Så här sitter jag nu framför datorn i brist på annat att göra.

Jag vet inte om det beror på skrivleda eller idétorka, men det går tyngre för varje dag. Utom när jag blir riktigt förbannad över någonting. I dag är det lugnt, visserligen irriterad över att ha vaknat för tidigt och lite nedstämd på grund av att det är höst. Men skriva någonting har jag ju föresatt mig att göra, så vi får se vad det blir.

Det finns ju massvis att skriva om, istället för att gnälla på våra politiker och byråkrater. Problemet är att jag retar upp mig på dem varje dag, de lever i sin värld och jag i min. Och så har vi bankgubbarna och banktanterna, förstås. De verkar ha samma manus att läsa ifrån, att de måste tjäna pengar för att kunna fortsätta låna ut dem.

Så långt kan man följa med, men att skörta upp de egna kunderna, går väl bara till en viss gräns. Att låna av spararna till låg ränta och låna ut till betydligt högre, räcker tydligen bra till att betala ut bonusar och aktieutdelningar. Risken finns att kunderna tröttnar på usel men dyr service, vad ska bankerna då sälja? Kanske bli diverseaffärer som de flesta bensinmackar blivit för att överleva …

Mitt i allt negativt som händer just nu, finns en sak som gläder mig ofantligt. Det är att EU inte ser ut att bli långlivat. Usel kontroll av vad medlemsländerna hållit på med, har bäddat för att det kunnat gå så långt. Jag tycker synd om de länder som kommit in på slutet, och alldeles säkert trodde de skulle kunna få en massa bidrag, till allt de behövde rusta upp. Det är ju inga rika länder som tillkommit.

Alla pengar EU kan skrapa ihop, kommer antagligen att gå till krisländernas skuldsaneringar. Alla pengar som finns i Europa, verkar inte räcka till. Det verkar ha funnits dubbla bokföringar lite här och var i de sydliga länderna. För de nytillkomna har allt fifflande för att putsa till statsfinanserna, varit alldeles i onödan. Makthavarna som skrutit över hur bra det skulle bli genom ett inträde i EU, sitter nu illa till i det egna landet.

De experter som varnade för att det kunde bli så här, orkar inte ens känna skadeglädje. Med den kunskap de hade, insåg de att ett utvidgat EU, var ett dödfött projekt. Alla länder har olika problem att brottas med och då kan man inte skapa en enhetlig linje att följa.

Krokiga gurkor och för små bananer, om snus ska tillåtas eller inte, har definitivt inte gjort att EU känts seriöst. Höjdarna i Bryssel har till och med blandat sig i om varg ska få skjutas eller inte i vårt land. Dessutom har alla länder försökt försvara sina intressen och det hela har bara blivit ett sammelsurium av EU-direktiv och bidrag. Bidrag är inte bra, det skapar ett beroende, säger i alla fall vår regering. Men vem lyssnar på ett litet land som  vårt ...

Nåja, EU tillkom inte för att styra medlemsländerna, utan att förenkla för dem. Och det är väl det som gått snett och nu leder mot kaos. Hjärntrusten i Bryssel fick storhetsvansinne, någon annan förklaring finns inte.

Regeringschefer och finansministrar kan samlas hur mycket som helst, men om de inte har folket bakom sig, är det inte värt ett dugg. Upptäckte att jag gapskrattade, när ledamöter slogs i Italien förra veckan. Där är det inte så noga med att vara politiskt korrekt, utan pang på rödbetan bara. Skulle behövas lite av det även i vårt land.

Vill det sig illa, kommer politiker att få löpa gatlopp i de sydligare EU-länderna. Där finns ingen som helst respekt för den så kallade överheten. De är valda av folket och om de inte sköter sig, ska de bort. Berlusconi är inte dum, det är därför han nu är villig att avgå och låta andra hamna i skottgluggen. Att han glöms bort i den kommande stridens hetta tror jag inte, han har mycket att stå till svars för.

Det absolut dummaste en regering kan göra, är att skapa alldeles för stora förhoppningar hos ett folk. Visst kan man läsa på sportsidor hur segrar tas ut i förskott, som sedan förvandlas till svidande nederlag, men det är en helt annan sak. När det gäller människor vardag däremot och det visar sig inte alls bli som sagts, är det betydligt allvarligare. Om det är någonting vi människor avskyr, är det att känna oss grundlurade.

Någonstans har jag läst, att stapplande ord som sprider värme, är vältaligare än klingande orationer – de talar från hjärta till hjärta. De moderna politiska företrädarna har välsmorda munläder, de borde ha stora hjärtan istället.

Av Sven-Erik Hemlin - 30 oktober 2011 06:35

Ja, nu har vi vintertid, ett idiotiskt påfund. Klockan går det lätt att ställa om, men kroppen … Vi får mera ljus sägs det, i helsike heller. Dagarna är korta i vårt land under vinterhalvåret, det kan vi inte göra någonting åt. Inte mycket annat heller, för den delen.

Det är lätt att komma vilse i dagens informationssamhälle. Blir SAAB sålt till de Kinesiska företagen, eller…? Eftersom det finns så många om och men som ältas i våra media, vad ska man tro?

Det vimlar av nyheter på nätet också, men många gamla uppgifter finns inte ens att komma åt. Var Juholt hämtar sina uppgifter som ständigt blir fel, är det nog många som funderar över. Jag säger då det, stackars partikamrater, som hoppas komma tillbaka till köttgrytorna vid nästa val.

Men hur folk röstar om tre år vet man aldrig. Partisympatier svänger som i sydamerikanska rytmer, eller rättare sagt tittar de flesta efter vad de kan få i plånboken efter ett val och röstar därefter. Ideologier bryr de sig inte ett dugg om, det är gammal skåpmat, som börjat lukta illa i vår moderna tid.

Man ska kunna ta på och se det politikerna har att erbjuda, det ska vara upp till bevis helt enkelt.

Det är inte lätt och ska inte heller vara det. Gamla trotjänare inom partierna har spelat ut sin roll som mentorer till de yngre, de gamla har gått fullständigt vilse i det nya högteknologiska kunskapssamhället. De unga däremot, har växt in i allt det nya, dessutom är de otåligare och vill se snabba resultat. Men eftersom de gamla trampar ner bromsen när de nya vill gasa, blir de kvar på samma fläck.

Unga som läst sin läxa om vad partiet en gång gjort, blir yra i huvudet när det visar sig att det inte alls stämmer med vad som verkligen hänt. Moderaternas partisekreterare råkade ut för det, eller så försökte hon skriva om partiets historia. En dag kanske vi kommer att få läsa vårt lands historia utan försköningar och den kommer att chocka många.

Men när det händer, har vi antagligen fullt upp med att anpassa vårt land till verkligheten. Folk kanske har tvångsflyttats från storstadsregioner till glesbygder. Gamla åkermarker har rensats från sly, för att kunna odla det som folk behöver för att överleva. Istället för puttrande traktorer, kan man se hästar lyfta på svansen och puttra. Det som i dag används till alternativa bränslen måste folk äta, inte använda som drivmedel.

Låter det som en utopi? Tja, vad vet vi hur det ser ut om femtio år. Vi klarar ju inte ens av att förutsäga hur det kommer att se ut om ett år. Det börjar likna väderutsikterna som ständigt slår fel, vi kan bara hoppas och hålla tummarna.

Orsaken till att vår värld börjar bli så hispig som den är, beror på att allt handlar om pengar. Det blir vi medvetna om varje dag. Kanske för att det som händer, mest liknar ett parti Monopol. Det köps och säljs i parti och minut. Allt handlar bara om siffror, som är så höga, att de känns overkliga.

Men så är det med pengar, man måste ha dem i handen, för att kunna göra en överblick vad de räcker till. Det är väl därför våra skattepengar aldrig räcker till, de finns ju bara på overheadbilder eller i beslutsunderlag som tårtbitar eller staplar.

Pengar har kommit att dominera våra liv och tankar. Kanske för att det finns många som har alldeles för mycket och en oändligt mycket större grupp, som inte har några pengar alls. Faktum är att bristen på pengar inte bara dominerar människors liv, utan nyhetsrapporteringarna också. Inte minst nu när flera länder hamnat i kris. Den brandkårsutryckning EU:s medlemsländer tvingats till, tar tid och kraft från annat. De borde se över sina egna hus, kontrollera att grunden är stabil.

Vår finansminister sa efter uppgörelsen nu i veckan, att ett steg tagits från avgrunden mot fast mark. I mina öron låter det som rent skitsnack. Ett uttalande för att inte vårt lands invånare ska gripas av panik. The show must go on. Vi kör så det ryker, till dess maskineriet går i tusen bitar.

Jag tvivlar på att Grekerna är nöjda med uppgörelsen. Folk utifrån ska kontrollera om de verkligen gör som de blivit tillsagda. Vad som hänt, är att Grekland i själva verket satts under förmyndarskap. Den som tror att faran är över, blir alldeles säkert grymt besviken.

Vad vi nu kommer att få se, kan vara början på någonting vi som inte är födda i början på nittonhundratalet varit med om. När de politiska makthavarna säger, att vi antagligen kommer att tvingas ta ett steg bakåt, kan det bli ett rejält. Vi kan bara hoppas det inte blir ett jättekliv.

Av Sven-Erik Hemlin - 29 oktober 2011 06:19

Jag är förbannad igen. Har fått höra skräckberättelser om hur handläggare vid Försäkringskassan bemöter sina arbetsgivare, skattebetalarna. Vad jag kan förstå saknar dessa handledare både hjärna, hjärta och samvete. De följer reglerna, utan att ens grubbla över om de är rätt eller fel.

Vad jag kan förstå är de rädda om sina jobb, det finns inte så gott om dem. Men någon måtta måste det ändå finnas! Kan de inte tänka så långt att de själva kan hamna i samma situation? En dag – om de har ett samvete – kommer de att inse hur fel reglerna egentligen är, den dagen hamnar de i det djupaste mörker.

Jag har ofta kallat det samhälle vi har för omänskligt, det viker jag inte en tum ifrån. Tyvärr ser vi det över hela linjen, till och med läkare ges uppsträckning om de inte hittar den minsta möjlighet hos de sjuka att arbeta. Människan har blivit ett redskap för samhällsapparaten, ingenting annat. Med den synen på landets invånare, kan vi bara vänta oss att människorna sätter sig på bakhasorna. Staten, kommunerna och landstingen är till för folket, inte tvärtom.

På sätt och vis är jag glad över, om vi kommer att drabbas av en ny kris. Det kanske kan få stopp på den vansinnespolitik som nu förs. Människor är inte maskiner, de är av kött och blod, lika sköra som det finaste porslin. Av den anledningen ska de behandlas därefter av de politiska makthavarna, som inte är inte för mer än en brakskit, om folket vänder dem ryggen.

Det är bara att lyssna vad folk säger på stan, det är inga vackra ord som sägs. Men det tror jag inte våra nuvarande makthavare bryr sig om, de kör sitt eget race. Så länge det går, vill säga. Det märkliga med en borgerlig regering är, att de tycks dra till sig problem. Så hände förra gången de var i regeringsställning, nu är det dags igen. Vad det beror på har ingen som helst betydelse, men de skyller väl på att vara otursförföljda.

Det är ett känt faktum att man inte ska försöka ändra på tingens ordning, då går det åt helsike. Många saker är så rotade i det svenska samhället, att man inte ändrar på dem, utan att det får konsekvenser. Men den som sätter de nya spelreglerna tvingas också följa dem, det har kanske inte de politiska makthavarna ägnat en tanke.

Man retar inte upp invånarna, det borde vara ledstjärnan. Men det är precis vad vår nuvarande regering gör och får därför stå för konsekvenserna. Moderaterna bör noga titta på de opinionssiffror de nu har, om ett år kan de komma att se helt annorlunda ut. Så fungerar det i verkliga livet.

Vad jag efterlyser är ett samlat folk som ryter till, inte låter sig hunsas och behandlas som någonting katten släpat in. Utan ett folk bakom sig, är våra makthavare totalt maktlösa.

Visst har Juholt gjort bort sig rejält och bör bytas ut med det snaraste, han var ju inte ens påtänkt från början. Men Socialdemokraterna behövs, de måste forma en politik som är till för alla människor i landet. Det behövs ett starkt parti som motvikt mot vår nuvarande regering. Inte minst för att klyftorna i vårt samhälle ska minska. Det finns svart på vitt att vår nuvarande regering ökat klyftan mellan rik och fattig rejält.

Gnäll inte över att det blivit djungels lag som gäller ute i vårt samhälle, det finns en orsak till det. Det har gått så långt att ett människoliv inte vara mycket värt längre, så gnäll istället på de som skapat detta tjuv- och mördarsamhälle. Det är dags att människan sätts i första rummet, inte staten, kommunerna och landstingen. Det är ju så, att utan människorna som lever i det, är ett land ingenting.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 oktober 2011 06:56

För någon dag sedan, hörde jag några äldre män resonera om krisen i Grekland. De kunde inte bli kloka på vad vårt land, hade med det att göra. Man kan förstå dem, för informationen om vad vårt medlemskap i EU innebär, har varit minst sagt bristfällig. Man får en känsla av att inte ens valda personer ute i landsorten, har fått kläm på vad det innebär

Vår finansminister vet och har satt sig på bakhasorna, vårt land ska inte vara med och rädda banker ute i Europa. Krisen har med euroländerna att göra kan man tycka, men i slutändan dras vi ändå in i det hela. Vi är lillebror i familjen och ska hålla tyst, när de stora pratar allvarliga saker. Den som i leken gett sig med …

I England börjar det röra på sig, en stor del av folket vill inte ha någonting med EU att göra. I ett England som har nog med sina egna problem, kommer invånarna att sätta en blåslampa i baken på Cameron. Visserligen tycks en omröstning om medlemskapet lagts på is, men den isen kan smälta snabbt. Jag har en känsla av att engelsmännen har fått nog, så det blir svårt att sätta emot, om en majoritet av folket kräver att England ska lämna EU.

Att regeringschefer kommer att råka i luven på både varandra och sitt eget folk om vem som ska betala vad, är bara en storm i ett vattenglas. Värre kommer det att bli om och när lågkonjunkturen är ett faktum.

Redan kan man höra ekonomer varna för att vår export, kommer att minska till ett allt fattigare Europa. Det rör sig visst om runt sjuttio procent av vår export det är fråga om. Följden blir naturligtvis att arbeten kan komma att försvinna. Man hade lika gärna kunnat säga efter den förra krisen, att fortsättning följer. Tyvärr.

Vad vi fick var en kort respit, för att ta itu med våra egna problem. För problem finns det gott om i vårt land. Eftersom vi klarade oss ganska bra vid den förra krisen, var det inte läge för regeringen, att i det läget tala allvar med svenska folket. Det skulle ha påverkat den ekonomiska tillväxten, genom att konsumtionen då saktat av. Pengar måste rulla in i strid ström, för att kunna hålla vallöftet om skattelättnader och då inte minst jobbskatteavdraget.

Med SAAB på pottkanten och oroande rapporter om en vikande konjunktur, ser det inte vidare bra ut för vår regering. För att den nuvarande arbetslinjen ska fungera, måste en massa sjuka människor tvingas ut i jobb, eller byta om de inte klarat av sitt gamla. Till det skulle det behövas en massa nya jobb, nu finns risken att jobb försvinner istället. Med ett söndertrasat socialt skyddsnät, kommer många att falla tungt.

Råkar det nu bli så illa som många trovärdiga personer anser att det kan bli, kommer vår regering, att få ett jätteproblem på halsen. Staten, kommunerna och landstingen har alldeles för höga fasta kostnader. Det hjälper knappast att vår finansminister gnuggar geniknölarna för att få det att gå ihop, det måste sparas in pengar inom många områden.

Men det är klart, det går ju att sätta igång lånekarusellen igen, det gjorde sossarna många gånger. Det måste vara lite generande för en ansvarskännande regering, att skuldsätta ett så rikt land som vårt. Om vår utrikesminister har tid, kanske han kan bistå med råd hur han gjorde, när attacken mot kronan var ett faktum. Nä, inte så klokt kanske, vad jag minns fick han panik och blev handlingsförlamad, så det är nog bäst att han inte blir inblandad.

Hur det än kommer att bli, kan det säkert bli underhållning av högsta klass. Jösses, vilken holmgång det kommer att bli i Riksdagshuset. Kanske kommer det till och med att sitta fullt med folk i bänkarna och det är ju inte så vanligt. Men det är klart, hela deras politiska existens kan ju komma att stå på spel. Kanske får vi ett skådespel för folket i alla fall. En buskis på högsta nivå.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 oktober 2011 07:29

Gårdagens ledare i Gefle Dagblad löd: Som man ropar i skogen. Egentligen passar inte det gamla ordspråket in i vår moderna värld. Den som är vilse i skogen i dagens läge, får definitivt inget svar. Rösten dör ut några hundra meter bort. Den skog som en gång fanns, har ingenting med dagens att göra. Där det förr fanns gammal skog, finns nu nästan bara kalhygge på kalhygge. Tomheten finns där, men inte ens ett eko kan höras, och det var väl vad som avsågs med rubriken. Nog om det. I det här fallet gällde rubriken en undersökning gjord av familjeliv.se, för att få veta hur många kvinnor, som skulle kunna tänka sig att vara hemmafru. De svar som lämnades in chockade tydligen ledarskribenten, nästan hälften skulle kunna tänka sig den lyxen. Jag upplevde ledarskribentens text som oförskämd och en nedvärdering av de kvinnor som sagt sin mening. Ärligt talat blev jag rent ut sagt förbannad. Men om man som skribenten tittar åt ett håll, är det omöjligt att se åt det andra. Det enda som blev rätt i ledaren var, att de flesta mammor i dag är sönderstressade på grund av dubbelarbete. Hur många mammor det finns totalt i vårt land och som inte fick vara med i undersökningen, är totalt ointressant i sammanhanget. Det som retade ledarskribenten mest, var tydligen genomslagskraften i media. Väck inte den björn som sover, brukar man säga. Tänk om alla de övriga mammorna skulle få säga sin mening, hur skulle resultatet då se ut? Skulle det visa sig att huvuddelen skulle vilja bli hemmafruar, bör alla dessa kvinnor då idiotförklaras som verklighetsfrämmande blåögda romantiker? Att kvinnor arbetar är egentligen inte ett eget val, det är en nödvändighet. En nödvändighet är det för alla ensamstående föräldrar och har så varit i alla tider. Nåja, det hela startade redan efter kriget i slutet på fyrtiotalet, då det var ont om arbetskraft. Standardhöjningen för svenskarna kom inte till genom politiska beslut, det var kvinnorna som började arbeta, som stod för den. Men kvinnornas arbetsinsats och tillskott till familjekassan, utnyttjades skickligt av de politiska makthavarna. I takt med att de krigshärjade länderna kom ikapp och förbi redan i slutet på femtiotalet, räckte inte pengarna till de sociala reformer som genomförts. Eller rättare sagt till alla de som skulle administrera Folkhemmet, men som i brist på pengar att genomföra det, satt och rullade tummarna. Skattehöjningar kom på löpande band och trots att båda i familjen jobbade, fick de inte det bättre ekonomiskt. Skatterna behövdes för att vi måste vara solidariska med varandra. Men vilka vi skulle vara solidariska med, gick det inte att få kläm på. Behövande människor for lika illa då som nu, så pengarna måste ha gått till annat. Vårt så kallade välfärdssamhälle utgår ifrån att båda i en familj arbetar, det skulle inte fungera annars. Jo, för de med väldigt höga inkomster naturligtvis. De var inte så många för runt fyrtio år sedan, men i dagens läge är det annorlunda. Inkomster på över trehundratusen är inte alls ovanligt, men det räcker inte långt, för de som vant sig vid en hög levnadsstandard och lyxkonsumtion. Jag har full förståelse för ledarskribentens reaktion, bevare mig väl om en massa kvinnor slutar arbeta och blir hemmafruar! Det skulle påverka konsumtionen och därmed den ekonomiska tillväxten i landet. Hur skulle det då gå med vårt välfärdssystem? Ja, hur skulle det gå för människorna, om ett land måste rätta munnen efter matsäcken? Det vill säga, om kvinnorna stannar hemma med sina barn. De skattefinansierade verksamheterna skulle få det kärvt, men människorna skulle alldeles säkert överleva. Kanske dessutom leva lyckligare, för lyckliga äktenskap och samboförhållanden är det ont om i vårt moderna samhälle. Barnen skulle få en annan uppväxt, istället för dagistanten skulle mamma finnas till hands. Tänk vilken trygghet för barnen! Dessutom kostar dagisverksamheten pengar för både föräldrar och kommunerna. Inte minst för kommunerna, det är därför de inte har råd med, att ha den personal som behövs. Familjen skull spara in pengar på resor till och från dagis och barnen skulle få sova till dess de vaknar. Kanske mamman också, vilket skulle få henne att orka med både hem och barn. För att få en bild av vad människor tycker och tänker, måste det kanske vara ledande frågor. Tvetydighet väcker bara misstankar om att det är något lurt. Dessutom säger vi svenskar bara vår mening i slutna sällskap, sällan öppet så att fullkomligt okända människor kan höra. Om det beror på rädslan att Storebror kan se och höra oss, och kan jävlas om det slås upp rubriker om det som sagts, borde det ligga till grund för en annan utfrågning. En utfrågning där den intervjuade får vara anonym, naturligtvis. Även om frågeställningen vid intervjuer kan tyckas vara ledande, ska man inte ringakta svaren. I fallet med hur många som skulle vilja vara hemmafru, kanske det inte fanns någon baktanke med frågeformuleringen. De som stod bakom frågorna, har kanske snappat upp samtal på gatan, bussen, eller tunnelbanan och utifrån det sammanställt en utfrågning. Tänk om det verkligen är så, att hälften (kanske ännu fler) av kvinnorna i vårt land skulle vilja vara hemmafruar? Det är väl det en journalist verkligen ska lägga manken till, för att komma fram till ett ärligt svar. Inte vara spydig över hur lättlurade intervjuoffer kan vara. Jag för min del, tror att kvinnornas svar kom direkt från hjärtat.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 oktober 2011 07:22

Folk är trötta på att höra allt prat om höger- och vänsterpolitik. Ett land ska inte kunna styras åt höger eller vänster, utan bara rakt fram. Det ska naturligtvis vara med folkets bästa för ögonen, ingenting annat. Vi har gjort tillräckligt många höger- och vänstersvängar som lett oss in på politiska vägar, som inte nått ända fram.

   Tyvärr tycks det vara så att den politiska kartan, inte stämmer överens med verkligheten. Den verklighet där förutsättningarna ändras snabbare, än vad makthavarna hinner med. Det är helt galet att sikta mot stjärnorna, vilket alldeles för ofta varit fallet med fattade beslut. För det mesta har inte ens trädtopparna träffats, men titt som tätt, skjuter makthavarna sig själva i foten och hoppar fram som skadeskjutna kråkor.

   Jag har ett minne av att gamle Wallenberg en gång fick en fråga om hur man lyckas i affärer. Nåja, minnet är ganska diffust, men har för mig att svaret var att göra stora affärer, är som att försöka ta sig torrskodd över en blötmyr. Frågeställaren fattade galoppen och frågade hur man kan veta vilka tuvor som bär och fick svaret: Det gäller att hoppa hela tiden.

   På något sätt förklarar det hur många länder kunnat hamna i skiten. De har hamnat på en tuva som inte bär, men har inte vågat ta språnget för att prova nästa. Det är först när de sjunkit ner i dyn och bara näsan sticker upp över ytan, som de ropar på hjälp. Men de som ger sig ut för att rädda, riskerar själva att sjunka.

   Tyskland och Frankrike sitter i den sitsen, att de måste försöka rädda det som räddas kan, men kan inte komma överens om hur det ska gå till. Lösningen blir väl att koppla ihop en hel radda av EU-länderna i räddningsaktionen. Men om de största och tyngsta är först i ledet och går ner sig, dras alla andra med. Om de inte släpper taget förstås, vilket är en naturlig reaktion. Enade vi stå, söndrade vi falla, glöm det.

   Var lilla Sverige hamnar i räddningskedjan vet vi inte, trots att vår statsminister sagt att vi inte ska vara med och rädda andra länders banker. Men våra makthavare vill ju alltid ligga i spets, så man vet aldrig. Eftersom det kostar att ligga på topp, kan man misstänka att våra tillgängliga pengar omfördelas, som det så vackert heter. Vad det handlar om är att pengar tas där de finns och läggs där de fattas. Om inte det räcker, blir det folket som får betala, vi äldre har varit med om det ända sedan sextiotalet.

   Jag har många gånger funderat över hur vårt samhälle skulle se ut, om vårt politiska system skrotas. Att skattebetalarna anställer skickliga personer att driva sjukvården, skolan och kommunerna m.m Sparar man in på vad politiskt valda personer har i löner, skulle bara det bli ett ansenligt tillskott för att kunna göra förbättringar i vårt välfärdssystem.

   De pensionsförmåner många politiker har, kan utan vidare dras in. De är inte bara frikostiga, utan är dessutom en belastning för kommande generationer. När inte svenska folket i gemen omfattas av ett dylikt system, ska inte heller före detta så kallade folkvalda göra det.

   Det är ingen väl bevarad hemlighet att de rika blivit fler, inte heller att fattigdomen sprider sig lavinartat. Vem kunde för trettio år sedan ens drömma om, att vi skulle drabbas av barnfattigdom i vårt fantastiskt rika land. Men så är det sorgligt nog.

   Att på papperet vara rik (taxeringsvärden på fastigheter, aktier och fonder) är inte samma sak som att ha pengar att handla för. Av den anledningen har många belånat sina hus upp över skorstenen, för att kunna konsumera och överleva. Låter knasigt, men så är det. Skulle räntorna stiga som på åttiotalet, kan vi förvänta oss att många i dag på papperet rika, sällar sig till de fattiga.

   Det behövs ju bara att bostadsbubbla spricker, men det är bara några nervösa bankgubbar som tycks ha insett det. Egentligen är det skrämmande, hur lite som skiljer mellan succé eller fiasko. Det är väl där vår regering nu befinner sig. Måste kännas nervöst, att vänta på vad som ska hända i vår omvärld och själv bara kunna se på.

   Har vår regering sett till att ha både hängslen och livrem, samt dubbla remmar om plånboken? Tja, det är det väl ingen som vet, egentligen. Om inte, kan det bli så att väljarna börjar göra som gamle Wallenberg en gång sa att han gjorde, nämligen hoppa, för att försöka komma på fast mark. 

Av Sven-Erik Hemlin - 25 oktober 2011 06:15

Vaknade åt helsike för tidigt, av att tidningen dunsade ner i brevinkastet. Tänkte krypa tillbaka ner i sängen efter att ha läst tidningen, men så blev det inte. Men jag kände inte för att sätta mig vid dator, ändå sitter jag nu här och knackar ner de luddiga tankar som finns i huvudet.

   Det slog mig nämligen att i vår moderna tid, har allting blivit en lek med siffror. Det gäller att få debet och kredit att gå ihop för staten, landstingen och kommunerna. Att det i slutändan blir så, att det som förloras på gungorna tas igen på karusellen, är en helt annan historia.

   Moderaterna slår sig för bröstet, för att ha lyckats locka till sig strax över trettio procent av väljarkåren. Tacka Juholt för det! Jag ser det som att nästan sjuttio procent av väljarna, inte alls sympatiserar med Moderaterna. Hur det då kan vara möjligt att detta parti anser sig vara bäst lämpad som statsbärande, är svårt att förstå. Men självförtroendet är det inget fel på.

   Utöver skattesänkningar och att jaga livet ur sjuka människor, vad har Moderaterna att komma med, som kan göra vårt samhälle bättre? Skattesänkningar är väl bra för vissa, men för andra är det som att bli sparkad fast de redan ligger.

   Hur kort- och långvarigt sjuka, arbetslösa, men även de som helt hamnat utanför samhällssystemet kan behandlas som det görs, är en skam för ett rikt land. Lägger man dessutom till att pensionärer beskattas hårdare än de som har ett arbete, har man svårt att se någon medmänsklighet bland de styrande inom partiet.

   Moderaterna kan tacka sin lyckliga stjärna, att idén om en borgerlig allians kom till. Om inte hade det varit ett parti med runt tjugo procent av väljarna. Kanske inte ens det. Om de små partierna lärt sig någonting, av vilka nackdelar som finns med att ingå i en allians, är det säkert att de inte blivit större, utan tvärtom. Det största partiet blir budbäraren för den politik som förs och syns därför mest. Hur ska småpartierna kunna nå ut till väljarna med sina hjärtefrågor, när de tvingas ställa sig bakom beslut, som naggar den egna ideologin i kanten?

   Som det nu är, vore det lika bra att höja spärren för att komma in i Riksdagen till tio procent. Det skulle tvinga de små partierna att prata ihop sig, för att kunna bilda ett nytt parti. Vi skulle då kunna få tre eller eventuellt fyra partier i Riksdagen och antalet ledamöter kan kapas ner till hälften. Inte att förglömma, även Riksdagskansliet kan minskas ner. Alldeles säkert någonting som skulle uppskattas av landets skattebetalare.

   Vad gäller de politiska idealen, är det väl bara V och SD som faller ur ramen för ett samarbete. I övrigt tycks MP, FP, C och KD tycka ungefär lika. Om alla bitar faller på plats kan dessa partier bli lika stora som Socialdemokraterna och Moderaterna. Alla partier säger sig ju vara för att rädda vår miljö, även att skolan och vården måste får mera resurser. Att det sedan finns ytterligheter i alla partier, får mest ses som en markering. Det är ju de viktiga bitarna som är intressant för väljarna.

   Nu är ju jag av den åsikten att politiker, ska vara budbärare åt folket. Men kontakten med väljarna har gått förlorad för länge sedan. Av den anledningen överensstämmer inte beslutsunderlagen, med vad invånarna vill ha. Det betyder att invånarna tvingas följa fattade beslut, som går stick i stäv med, hur de själva vill ha det.

   Egentligen har vårt nuvarande politiskt styrda samhälle, ingenting med demokrati att göra. I en demokrati ska folkviljan styra besluten, men så är det ju inte. De majoritetsbeslut som fattas i demokratisk ordning, är ingenting annat än en styrkedemonstration, störst är starkast.

   I ett uttalande av vår finansminister kommer skattesänkningar att vara ledstjärna framöver. Javisst, om det finns pengar till det, men det är inte så säkert. Sänkta skatter låter alldeles fantastiskt, men hur går det med de skattefinansierade verksamheterna? Är det meningen att det mesta ska privatiseras och invånarna får betala vad det kostar? För mig rätar inte Moderaterna ut de frågetecken som finns, tvärtom blir de bara flera.

   Jag tror det var Cicero som sa, att vi oftare borde släta ut rynkorna i pannan och vara både dagsverkare och latmaskar. Även de verksammaste behöver sina oaser av overksamhet. Att låta hjärna, nerver och muskler ladda upp vårt väsens batteri. Ja, någonting i den stilen var det i alla fall.

   Men budskapet är i alla fall uppenbart, det måste finnas balans mellan arbete och avkoppling. Eller helt enkelt tillåta att den som inte kan arbeta, inte heller ska behöva göra det. När piskan blidligt talat viner över ryggen för att vara en god medborgare, eller att tiden inte vill räcka till, blir det hjärna, nerver och muskler som laddas ur. I dagens samhälle ges ingen tid för uppladdning, därför blir det allt fler som inte har startström nog, att gå igång. Ett urladdat folk, är det någonting att skryta över?

   Skryter gör ofta våra politiker, inte minst över vilken fantastisk utveckling som skett för människorna. Men är vi inte i själva verket på väg åt fel håll? När all vetenskap går framåt och människor genom detta kan bli äldre, fattas politiska beslut, som drastiskt kan förkorta livslängden. Nåja, så kan det bli, när Mammon dyrkas.

Av Sven-Erik Hemlin - 24 oktober 2011 08:12

Vaknade inte på fel sida som en del brukar säga, ändå kände jag mig grinig och lite småförbannad. Inte på någonting i min närhet, utan på saker och ting i allmänhet. Orsaken kan vara att det nästan inte går att föra ett vettigt samtal med folk man träffar, det gnälls mera än det någonsin gjorts. Det har fått mig att inse hur gnällig jag själv är nuförtiden, det måste bero på någonting.

   Sandviken är en stad där de flesta som föddes första hälften av nittonhundratalet, mer eller mindre uppfostrats till att bli socialdemokrater. Det gäller förresten hela det som kallas Röda Gävleborg. Nu tunnas leden ut, människor blir ju inte hur gamla som helst, även om makthavarna knorrar att vi börjat leva alldeles för länge.  Det har med ekonomi att göra och det är ju vad allt kretsar omkring i vårt moderna samhälle.

   De unga har svårt att se, varför de gamla fortsatt rösta fram företrädare, som sannerligen inte brytt sig mycket om invånarna och vad de har tyckt. All kritik genom debattinlägg och insändare har bemötts med att den som inte är politiskt engagerad i ett parti, inte heller ska framföra sina åsikter. Med andra ord, de politiskt aktiva vet bäst hur en slipsten ska dras, alla andra vet inte ett dyft om den svåra konsten.

   Nu har det ju faktiskt visat sig att de politiskt aktiva, har varit de som sett minst, av det som händer ute i verkligheten. De pengar som kommit in till kommunerna, har använts på det sätt största regerande partiet ansett vara bäst för invånarna. Med ett modernt uttryck, har de politiska makthavarna kört sitt eget race och helt enkelt struntat i invånarna. De äldre har fogat sig, men dagens ungdom ser det hela som översitteri.

   När Juholt nu gör sin botgörarresa genom Sverige och talar tyst och ångerfullt, vem tror honom? Man förvandlas inte från att ha varit en bullrig kul gamäng utan ordningssinne, till en allvarlig, ansvarskännande ordningsmänniska, när det gamla jaget finns i ryggmärgen. Frågan är om han gör den här rundresan för egen del, eller partiets? Att partikamrater ställer sig bakom honom, är inte samma sak som att de svikna väljarna gör det. Det vet alldeles säkert hjärntrusten inom partiet, men har egentligen inget val. De kan inte lämna ett sjunkande skepp, för då tar det hus i helsike.

   Det Juholt gjorde var oförlåtligt, så korkad får inte en partiledare vara. Vad hjälper det om han är en duktig talare och debattör (retoriker), när han inte utrustats med sunt förnuft. Det sunda förnuftet tycks också saknas hos de ledande inom partiet (de som finns ovanför Juholt), men ingen kunde väl ens ana, att det skulle gå så här långt. Ett parti som varit vana att vänta och se vart vindarna blåst, klarar inte av att hantera en storm.

   På sätt och vis är det synd att sossarna gör den här djupdykningen, det behövs en stark motpart mot Moderaterna. Det ska väga så jämnt som möjligt mellan opposition och regering, det borgar för att besluten måste vara genomtänkta. Räknar man dessutom in SD, som kan få vågskålen att väga över åt endera hållet, finns hela tiden en osäkerhetsfaktor för regeringen. Inget parti vill ha med SD att göra, ändå är båda sidor om blockgränsen beroende av, hur det partiets valda lägger sina röster.

   Det här visar att vårt politiskt styrda samhälle, inte passar in i den globala värld vi lever i. Våra riksdagsledamöter har olika bakgrund, de är helt enkelt ett tvärsnitt av folket. Precis som vi andra dödliga, gör de tavlor stup i ett. Men de är ju arbetskompisar, för tusan och måste hålla varandra om ryggen. Det är väl därför tankarna osökt går till det gamla kortspelet Löjliga familjen. Med den sammanhållning som finns över partigränserna, blir de ingenting annat än en löjlig och patetisk familj i folkets ögon.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8
9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards