Alla inlägg under september 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 30 september 2009 06:27


Ja, så är det då slut på någonting som brukar kallas Indiansommar, en årets sista värmeperiod när det egentligen ska vara lite kyligt och grått. I det närmaste sommarvärme i september är vi inte vana vid, kanske en kompensation för den halvskrala sommaren i vår del av landet. Men så svepte kylan in med nordlig vind som en påminnelse om vad som komma skall. Det känns vemodigt när frosten färgar gräset vitt, träden skiftar färg och mister sina blad. Själv skiftar man till varmare ytter- och underkläder, de långa kalsongernas natt har börjat så smått. Tankarna blir plötsligt mörkare, man inser att tiden rinner iväg utan att man kan göra någonting åt det.

Varför jag nästan ständigt grubblar över hur vi stackars människor ska få det bättre, beror antagligen på att vi inte har det så lätt. Människan utnyttjas på alla sätt, många börjar känna sig som en mjölkkossa för staten, kommunerna och landstingen. För att inte glömma bort varför, påminns vi ständigt att så måste det vara, annars ryker vår välfärd all världens väg. Ja, det lilla som finns kvar.

Anledningen, om det nu finns någon eller att det bara blivit så, kan vara någonting som överförts från tidigare generationer. Hur det kunnat vara möjligt att manipulera människor till att låta sig utnyttjas, finns det många förklaringar till.

Min generation växte upp under krigsåren då det på stora affischer stod: En svensk tiger. Det fanns ett hot i de orden och många av de som fortfarande är i livet sen den tiden, har tigit sen dess för att inte dra på sig makthavarnas ilska. Även idag försöker politiska makthavare skrämma till tystnad, men numera är invånarna inte lika lättskrämda.

Tvärtom växer motståndsgrupper fram som ifrågasätter varför folkvalda makthavare ska bestämma vad invånarna får eller inte får göra. Det fantastiska är att de politiska makthavarna genom sina försök att på alla sätt kontrollera invånarna, visar att det är de som är rädda. Signalerna är tydliga att deras makt är på väg att försvagas, de vill ju för allt i världen inte tappa kontrollen över invånarna. Jodå, makt berusar och det är lätt att i detta tillstånd bli övermodig. De tycks inte ens ägna en tanke åt den baksmälla som brukar bli följden.

Rädsla är alltså någonting som inte ska underskattas. Jag är inte religiös av den anledningen att den kristendomsundervisning som var obligatorisk i skolan vid den tiden, nästan skrämde livet ur mig. Vi proppades fulla med den Lutherska läran, lite av brott och straff. Den som inte följde den smala vägen, skulle inte heller få uppleva salighet efter döden. Man kan fråga sig om salighet är att försvinna i en rökpuff ur krematorieskorstenen, det är ju vad vi har att vänta.

På något vis uppfattade jag religionskunskap som ren skrämselpropaganda och gör det fortfarande. Du måste leva si och så, annars … Det kan vara anledningen till att även politiker hakade på, de såg att skrämseltaktiken fungerade. Den skrämselpropaganda som var så vanligt förekommande under socialdemokratins långa maktinnehav, sitter som jag nämnde ovan djupt inympad på de människor som var med vid den tiden.

Socialdemokraternas hot om vad som skulle hända om det fruktansvärda högerspöket kom till makten, var väl det mest förekommande och fungerade varje val fram till mitten på sjuttiotalet. Det påstods till och med att soffliggare, de som inte gick till valurnorna, bidrog till att lägga sin röst på högern. Hur det påståendet går ihop kan inte jag begripa.

Numera skräms vi av att vår miljö kommer att straffa oss, för att vi tagit till oss den tekniska utvecklingen. Socialdemokratins skrämmande budskap idag är att skatterna måste höjas, annars … Tja, var och en blir salig på sin tro. Men visst är det fantastiskt vilken effekt rädslan har på oss, vi kämpar på i vårt anletes svett till dess vi dör. Det sorgliga är att ingenting får vi med oss av det vi slitit för att få.

Naturligtvis måste man ställa sig själv frågan varför vi föds. Meningen måste väl ändå vara att vi, de intelligenta varelserna på vårt jordklot, ska kunna leva våra liv fullt ut. I det stora hela har vi inte lång tid på oss, nedräkningen börjar redan den dag vi föds.

Och vad gör vi, ödslar tid och kraft på att inte bara jobba för att föda oss själva och familjen, utan också en massa människor som säger sig ta hand om saker och ting åt oss. Vad det handlar om är i själva verket att dessa företrädare, utnyttjar oss på samma sätt som ständigt hungriga gökungar i ett fågelbo. Det är dags att gökungarna knuffas ur boet, vi orkar inte föda dem.

I det konsumtionssamhälle vi levt i ett tag, är det förståeligt att människor är rädda för att förlora sina jobb. Rädslan att inte klara av räntor och amorteringar på huset, bostadsrätten och i många fall även bilen sitter som en tagg i bröstet. Finanskrisen och lågkonjunkturen har varit en fingervisning för många om att ingenting varar för evigt, man kan förlora allt om det vill sig illa.

So What! Ingen har blivit lycklig av en massa prylar och pengar klarar oss varken undan sjukdomar eller döden. Evigt liv kan vi bara få om vi inte dör och det kan vi ju glömma. Att låta livet passera utan att verkligen ha levt, istället för att bara varit närvarande är ett bortkastat liv.

Men vågar vi verkligen dra ner på kraven om ständiga förbättringar som bara ger motsatt effekt? Ärligt talat tror jag det, därför att som vi nu lever, berövar vi våra barn, barnbarn och barnsbarn deras framtid. Vem vet, kanske vi är på väg att ta död på mänskligheten genom vårt nuvarande sätt att leva. Att ändra livsstil och skaffa nya värderingar om vad som är viktigt här i livet, är första steget mot ett bättre samhälle. Det gäller bara att se möjligheterna istället för problemen, det lär till och med någon politiker ha sagt. 

Av Sven-Erik Hemlin - 28 september 2009 09:21


Kunde inte förmå mig slå på datorn när jag vaknade strax efter fem. Tidningen är alltid sen numera så jag gick och lade mig igen. Jag som aldrig brukar kunna somna om, slocknade nästan omedelbart och vaknade av att solen tittade in i sovrummet. Det var länge sen kaffet smakade så bra en morgon och som en bonus kom tidningen strax efter, det hade varit ett strömavbrott som försenat den kunde jag läsa.

Som vanligt handlade allt om dagens nonsens, men vanans makt är stor så man bläddrar igenom den i alla fall. Landstingspolitiker försvarar en skattehöjning, den enda synbara effekten av att de gör någonting alls. På något sätt känns allting som gammal och utnött, det är samma teman som styr nyhetsrapporteringarna.

Det talas mycket om att vi måste rädda vår värld från en framtida miljökatastrof, till och med mera än om att jobb fortsätter att försvinna. I och för sig visar det att ha arbete inte är hela världen, eller hur man nu ska tolka det. Visserligen är det stick i stäv med jobblinjen som väl fortfarande gäller, att alla ska ha ett jobb för att kunna försörja sig själva.

Jag kan förstå att många inte blir klok på vad våra politiska makthavare håller på med. Om jobben är så viktiga, varför då slösa tid och kraft på någonting som ligger långt fram i tiden. Det är egentligen otroligt naivt att ens tänka sig att vi ska kunna påverka naturens gång, utan att vi riskerar drabbas av en snedeffekt. Det ljumma intresset vid G20-mötet visar dessutom, att pengarna behövs till annat just nu i de rika länderna, men dit räknas ju inte vårt land.

Jag tror inte vår nuvarande regering ens har en susning om vad som kommer att hända den dag vi lyckats få ner utsläppen av koldioxid till ett minimum. Hur kommer det på sikt att påverka växtligheten och därmed också de vilda djuren om koldioxiden kan minskas till ett minimum? Antagligen ligger svaret så långt fram i tiden, att de flesta av oss nu levande hinner dö innan dess, därför är det fullkomligt ointressant för min del. Jag har ett liv att leva och ta vara på i största utsträckning.

Men egentligen är det ju så att hela vårt samhällssystem i sin nuvarande form, tar ut förskott på kommande inkomster. Eftersom skattepengarna inte räckt till, har betalningen av det vi redan förbrukat skjutits på framtiden. Pensionspengarna är försnillade för länge sen och någon måste ju betala de löpande utbetalningarna. Man kan säga att staten, kommuner och landsting hela tiden åker snålskjuts på de som kommer efter.Vår generation har varit utsatt för samma sak, därför kommer vi aldrig ikapp. Hur länge går det att ta ut förskott på framtida inkomster?  

Från det ena till det andra, har jag varit inne på att mycket går ut på att vi måste vara duktiga och prestera. Det gäller inte minst de som går i skolan. Hur ska elever kunna prestera i ett skolsystem där lärare fråntagits möjligheten att lägga upp undervisningen? Nu har regeringen till slut kommit fram till att orsaken till de dåliga studieresultaten är kommunernas fel, eller rättare sagt de politiskt skapade kunskapskontoren. Politiskt tillsatta personer inom kunskapskontoren, har fungerat på samma sätt som om man tillsätter bocken som trädgårdsmästare.

I ivern att visa sin duglighet, blir allting tvärtom för de politiska makthavarna. Vad de egentligen håller på med är att det byggs och rivs ner, en kretsgång för att hålla människor i arbete. Kvantitet har fått gå före kvalitet av samma anledning. Man blir kallsvettig av att tänka på de värdefulla naturtillgångar som använts till slit och slängprodukter.

Även satsningen på alternativa bränslen är någonting vi börjar ana kommer att visa sig förödande för alla de människor som redan idag svälter. Vad vi håller på med är i själva verket att som stormtruppssoldater meja ner de hinder som ligger i vägen för den utveckling de styrande stakat ut vägen för. Ingen tänker så långt att hindren finns där som en varning, hit men inte längre.

Vi måste innan det är för sent inse att det finns saker som inte går att styra, ja, att vi inte ens ska försöka. Att jobben försvinner är ett utmärkt exempel. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de politiska makthavarna spenderar på att försöka skapa nya jobb, de kan lika gärna slängas bort. Nya jobb växer fram ur ett behov, det kan ingen politiker påverka.

När politiker bekymrar sig över stigande arbetslöshet och om jobben överhuvudtaget kommer tillbaka, är det för egen skull, det bör vi ha i åtanke. Skulle arbetslösheten bli permanent på en nivå runt tolv procent, har de all anledning att vara oroliga.

Varför ingen politisk makthavare kommit på tanken att vi kanske måste sätta oss ner och låta livet gå sin gilla gång för att anpassa oss till de nya förhållandena kan jag förstå. Att vänta och se hur saker och ting utvecklar sig ses som ett svaghetstecken, det borde istället ses som ansvarsfullt.

Det är inte ansvarsfullt att med invånarnas pengar försöka påverka vår miljö i en viss riktning, eller kasta bort pengar på att hålla arbetslösa sysselsatta. Om vi ska kunna rädda vår miljö, måste vi lära oss leva tillsammans med den på naturens villkor. Samma sak med människan, om ett samhälle ska kunna överleva måste det ske på invånarnas villkor. Tyvärr kan vi glömma båda lösningarna, så länge vi har politiska makthavare och ett byråkratiskt samhällssystem.

Mänsklig dumhet som grund för politiska beslut, orsakar större skada än en naturkatastrof.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 september 2009 05:05


Vaknade klockan fyra och kunde inte ligga kvar i sängen. Den ständiga strömmen av tankar kring både det ena och andra borde börja sina efter allt jag skrivit, istället fylls det hela tiden på med nytt. Man kan inte skriva av sig för att tömma huvudet som det sägs, tvärtom skapar det bara plats för att fylla på med nya tankar kring hur vårt samhälle spårat ur.

Kanske dramatiserar jag det hela, men min åsikt är att ledande politiker inom kommuner och landsting, börjar bli ett hot mot det som kallas vår välfärd. Beviset på att de förtroendevalda inte är kvalificerade för sina uppgifter är de ständiga underskotten inom kommuner och landsting. När privata vårdföretag och skolor uppvisar vinst, går de offentliga verksamheterna med brakförluster. Naturligtvis borde skattebetalarna få veta orsaken, så ska det ju fungera med politiskt valda företrädare. Men så fungerar det inte.

Hur politiker kan komma fram till att det måste vara något fel på själva systemet, när en likartad verksamhet går med vinst i privat regi, är minst sagt underligt. Att underkänna det politiskt skapade systemet, är ett underkännande av sin egen roll i det hela. Mig säger det att politiker inte borde få komma i närheten av våra skattepengar, de saknar kunskaper att förvalta dem på rätt sätt.

Eftersom det handlar om invånarnas skattemedel, borde politikerna som företrädare för väljarna titta närmare på orsaken till att de offentliga verksamheterna går med förlust. Nu menar jag inte att de ska vända på alla stenar (som politiska makthavare ofta säger), utan ta reda på vad de som vänder på stenarna kostar och om de verkligen behövs. Klarar de inte av den uppgiften, bör de omedelbart ställa sina platser till förfogande.

Frågan är om vi behöver politiska ledningar inom kommuner och landsting, de kostar enormt med pengar både i nutid och i framtiden. Det är där enorma inbesparingar kan göras, men så länge politiker har makten att besluta, kan vi inte förvänta oss någon ändring.

Om det är någonting de politiska makthavarna lärt sig under åren, är det avarterna inom det privata näringslivet. Politiska makthavare har till och med varit duktigare på att besluta om väl tilltagna fallskärmar och pensionsavtal än det privata näringslivet. Det sparkas ytterst sällan ut någon från den politiska gemenskapen, utan nya uppgifter eller nödlösningar skakas fram. Inom det privata näringslivet finns inga ”hatthyllor” för övertaliga chefer, inte heller befordras de som visat sig vara odugliga genom att sparkas uppåt.

Mig veterligen har vi aldrig fått rösta om de förmåner politiker beviljat sig själva med hjälp av lojala partikamrater. Men pengarna tas från de skattemedel som inte räcker till vad de är avsedda för, det är sju resor värre än giriga direktörers bonusar, som från politiskt håll så skarpt kritiserats.

Den bristfälliga redovisningen om vart alla skattepengar tar vägen är rent ut sagt en skandal. Skulle kostnaderna för avdankade och nuvarande politiker öppet redovisas, kan man befara upplopp. När man tänker efter, kanske just det är anledningen till att de inte redovisas. De som säger sig vara en garant för en fungerande demokrati, har gjort om spelreglerna för hur en demokrati ska fungera.

 Med ett år kvar till valet vågar ingen kommun- eller landstingspolitiker besluta om någonting som kan reta upp väljarna. Majoritetsstyre innebär nuförtiden att flera partier är inblandade och det fordrar att hänsyn ska tas även till deras väljare. Jag har full förståelse för de som redan nu säger sig strunta i valet nästa år.

Vad jag kan förstå kommer det att betyda, att de mindre partierna ges en möjlighet att ställa till det för de båda allianserna. Jag tror inte de båda alliansernas stora partier, kommer att ha råd med att uppmuntra sina trogna väljare att hålla ett öga på om kamrat fyra procent behöver hjälp att klamra sig kvar i Riksdagen. De kommer att få fullt upp med att hålla ställningarna för egen del.

Frågan är om landets invånare nöjer sig med att de politiska partierna i princip bara satsar på två saker inför valet nästa år, miljön och arbetslösheten. Miljön borde inte alls diskuteras i ett läge då större bekymmer lurar runt hörnet, som att till exempel fastighetsbubblan spricker. De flesta länder har tagit smällen det senaste året, det skulle inte förvåna mig om det händer vårt land inom ett par år, eftersom vi alltid tycks drabbas med en fördröjning. När andra rest sig ur askan hamnar vi i elden.

Jag har svårt att se arbetslösheten som det stora samhällsproblemet, även om vi ständigt får höra att det är så från politiskt håll. Vårt framtida problem är någonting som kommer smygande och sakta men säkert kommer att påverka människorna och hela vårt samhälle, nämligen det prestationskrav som hotfullt viner som en piska över ryggen på invånarna i arbetsför ålder.

I vårt moderna samhälle är det en fråga om vad vi gör, vad vi åstadkommer och vad vi vill. Vi har blivit ett folk som är så upptagna med vad vi kan göra, vad vi vill och vad vi kan åstadkomma, att det sista vi tänker på är vilka vi egentligen är.

Sanningens ögonblick kommer den dag det händer, det som vi inte ens vågar tänka på kan hända, nämligen att vi blir sjuka. Arbetsskador i form av problem med nacke, axlar och rygg börjar göra sig påminda redan i medelåldern (i många fall till och med tidigare) och problemen förvärras genom prestationskravet. I det kravet ingår att inte bli sjuk.

Den som inte bryter ihop den dag allt brister, knyter säkert näven mot himlen och skriker: Du kan inte göra så här mot mig, jag är en människa. Om det är det är de politiska makthavarna som vreden vänder sig emot och näven knyts, vet bara den som gör det. Jag gissar att det knappast är mot den Gud som bor i himlen, utan de vanliga dödliga som befinner sig högt uppe i det blå.

Men på gott och ont, vilket fruktansvärt uppvaknande för den som drabbas! När sjukdomen slår till visar det sig att det du presterat inte räknas, det förväntas bara att du ska prestera ännu mera, trots sjukdomen. För att vara en lojal medborgare måste du försöka göra någonting, istället för att vara en belastning för samhället, det har inte staten, kommuner och landsting råd med. Och allt bara för att trygga vårt välfärdssamhälle, som ingen riktigt kan förklara, vilka tryggheten är ämnade att omfatta.

Blir du sjuk eller på annat sätt inte kan arbeta, förvänta dig inte att bli behandlad som en människa, du är bara ett medel för vårt nuvarande samhällssystems överlevnad.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 september 2009 07:32


Jag trött, håglös och har kört fast med skrivandet. Det som hamnar på skärmen, hamnar där alldeles för fort och för hafsigt, vilket kan bero på att fingrarna inte hinner med hjärnan eller så är det tvärtom. Som tur är läser jag aldrig igenom mina bloggar som skrivs med flyt och antagligen blir därefter.

När det gäller mitt skrivande är det inget fel på fantasin, eller ammunition att spy galla över klantiga politiker. Ärligt talat beror det på att jag den senaste tiden inte tyckt det varit roligt, vilket det finns en orsak till. Just att ha roligt när jag skriver, plus att ha rätt musik i hörlurarna, är det som skapar bilder i huvudet på mig. 

Har märkt att blanda mig i debatten om medborgarlön piggar upp. Den största orsaken till mitt intresse är att någonting måste göras för att förändra vårt samhälle. Till det behövs att kreativa människor med friska idéer, ges den frihet de inte tillåtits ha, men som behövs idag. Det ligger i människans natur att försöka förverkliga sina drömmar, det enda vårt politiskt styrda samhälle lyckats åstadkomma för att hjälpa till med det, har istället blivit åtgärder som tagit död på både kreativitet och arbetslust.

Under många valrörelser har företagare och eventuellt sådana lovats förbättringar i form av lägre skatter och avgifter, ja, till och med minskad byråkrati. Det har aldrig kommit längre än till löften. Den aviserade sänkningen av de sociala avgifterna det nu talas om räcker inte, det måste till ett helt nytt tänkande när det gäller småföretagande. Med den kohandelspolitik som måste till för att behålla eller överta makten numera, är det svårt att se någon politisk lösning.

Det enda som i alla fall skulle ha en ärlig chans att lyckas få fart på småföretagandet är medborgarlön.  Dels skulle det ge en grund att stå på ekonomiskt, dels en frihet att slippa styras av klåfingriga politiker och byråkrater. Den som inte märkt att de politiska makthavarna allt ivrigare försöker styra invånarna med strama tyglar, måste vara både blind och döv.

Egentligen borde jag inte blanda mig i det här med medborgarlön. Dels är jag för gammal, men också för att det väcker heta känslor har jag märkt. Om det beror på ordet medborgarlön, eller hur införandet skulle förändra vårt samhälle är svårt att säga. Rädslan för förändringar finns hos oss alla, men det är de som har någonting att förlora på införandet av medborgarlön som är räddast.

Och visst, de som är emot införandet av medborgarlön har alldeles rätt i sina farhågor, det kommer att påverka dem negativt. De flesta motståndarna mot medborgarlön är nämligen politiskt aktiva, eller beroende av makthavarna i någon form. För yrkespolitiker är det inte nog med att de vid ett införande av medborgarlön mister makten över sina väljare eller en säker väl tilltagen inkomst så länge de lever, de tvingas också visa vad de verkligen går för om medborgarlön införs.

Om det blir som belackarna säger ska hända om medborgarlön införs, kan man räkna med att även arbetslösa politiker kommer att göra som de ”vanliga arbetslösa” medborgarna, ta chansen att vila upp sig ett tag. Men vad människan kan och vill göra ska aldrig underskattas, därför kan man räkna med att nya verksamheter växer fram som de styrande i dagsläget inte ens kunnat tänka sig.

De med läshuvud kanske vill vidareutbilda sig till någonting helt annat än det skitjobb de blev av med, medan de som är mer tekniskt lagd lägger ner energi på det de är intresserade av. Men vad de än hittar på att göra, är det deras egna beslut, inte vad som påtvingats dem av politiska makthavare.

Visst kommer det att kosta pengar att införa medborgarlön, men betydligt mindre än vad det idag kostar att avlöna alla politiker, byråkrater och administratörer i offentlig tjänst. Genom ett införande av medborgarlön, kommer en stor del av dessa inte längre att behövas i folkets tjänst. När och om det händer, ska de se det som att det kunde ha varit värre. Istället för att förnedras och tvingas anmäla sig vid Af (som kan skrotas vid en övergång till medborgarlön), kommer de i alla fall att få en lön som alla andra. Visserligen betydligt mindre än vad de har idag, men med möjlighet att själva göra någonting åt sin situation.

Man måste se det som så att om de är så duktiga som de själva anser sig vara, kommer de på kort tid att ha skapat jobb åt sig själva, men kanske även åt andra. Det enda som behövs för att kunna realisera sina drömmar att kunna stå på egna ben, är en ekonomisk grundtrygghet för att kunna komma igång. Den lösning är ju vad både regeringen och socialdemokratins företrädare tror ska kunna fungera och då måste de väl tro på det.

Har inte hört någon åsikt från MP, men Ohly kan man vara säker på att vill anställa alla inom den offentliga sektorn. Är det inte samma sak som medborgarlön, att alla får lön av staten. Förr sa man alltid att statens kaka var liten men säker, nu gäller bara att kakan inte räcker till mer än att betala välbetalda politiker och byråkraters löner i första hand. Tänk hur ett samhälle kan förändras.

Risken för arbetslöshet bland politiker har ökat efter det stora misstaget att sänka pensionerna och sätta omänsklig press på en stor grupp människor genom politiska beslut. Kanske är de medvetna om det och det är anledningen till att det talats om att höja ersättningen till avdankade politiker som är fullt arbetsföra.

Förhoppningsvis går pensionssänkningen att förhindra, men priset kommer då att bli högt för de politiskt aktiva. Enda utvägen tycks nämligen vara att de politiskt valda företrädarna tar sitt samhällsansvar och avgår eller drastiskt sänker sina löner. Ett mer demokratiskt tillvägagångssätt kan då inte jag komma på, eftersom våra politiker bara företräder väljarna på nåder, de har egentligen ingenting att säga till om. Har någon politiker en annan åsikt, bör den personen omedelbart lämna sina uppdrag.

Jag har en känsla av att det politiska etablissemanget har underskattat vilken makt folket har, men tyvärr varit omedvetna om och inte utnyttjat. Finns det inte pengar till det folket betalar skatt för att få, är det skäligt att kräva att de politiska företrädarna måste bort. Det ena ger som bekant det andra, men det har aldrig drivits till sin spets tidigare.

Är det verkligen meningen att vi ska börja leva efter djungelns lag, äta eller ätas?

Av Sven-Erik Hemlin - 23 september 2009 05:53


Det var bättre förr, kan man höra äldre människor säga, men det är bara en fråga om vad man jämför med. Femtiotalet minns i alla fall jag som en tid då alla började få det bättre. Ett arbete var ingen större konst att få, det saknades arbetskraft inom snart sagt alla yrken. Visserligen var lönerna låga, men de räckte ändå till att leva ett drägligt liv.

Man kan fundera över hur vårt samhälle sett ut idag om inte en politisk ideologi fått styra utvecklingen. Från att ha legat på topp bland Europas länder efter krigsslutet, gick det snabbt utför. Vi fick redan i i slutet på femtiotalet känna av att vi tappade mark gentemot andra länder. Om det berodde på att de krigshärjade länderna varit duktiga på att kravla sig upp ur ruinerna, eller att vårt lands makthavare slog sig till ro, det kan säkert någon historieskrivare gräva fram.

Under sextiotalet kunde den som var observant se att vårt lands glansdagar var över. Arbetarrörelsen var fortfarande en maktfaktor och kritiker mot hur landet styrdes tystades effektivt. Våra politiska makthavare blev i alla fall duktiga på att kritisera andra länder, vilket var nödvändigt för att skyla över egna misslyckanden. Fram till mitten på sjuttiotalet gjorde vi oss ovän med inte bara Amerika, utan även våra grannländer. Det var en märklig tid där politiken stod i centrum och det fanns till och med de som sjöng om att släppa fångarna loss.

Teatern fick sig en knäck tack vare den politiska framtoningen och har inte lyckats repa sig efter den felsatsningen. Vid sidan om de etablerade teatrarna växte politiska teatergrupper upp som svampar ur jorden och musiken, ja, den ska man inte ens tala om. I och för sig inte så konstigt eftersom allting hade med politik att göra, till och med de böcker som skrevs.  Det var inne att vara vänster, många gjorde karriär genom att vara det. För invånarna och landet bäddade det för en katastrof.

Svängningen som kom i mitten på sjuttiotalet var på sätt och vis väntad av många men fullkomligt överraskande för det socialdemokratiska partiet. Anledningen kan ha varit de fantastiska löneökningarna som bara gav luft i plånboken, det höga skattetrycket började ifrågasättas. Så här i efterhand är det obegripligt att socialdemokraterna och facket inte insåg att det barkade åt helsike. Men borgarna tackade och tog emot, men hade svårt att räta upp slagsidan vårt land fått och fick respass från makten efter två valperioder.

De som hoppades på en ändring till det bättre genom maktskiftet blev besviken. I vanlig ordning vädjade socialdemokraterna om solidaritet och lånade av pensionärerna, det lånet har inte återbetalats. Kanske mest för att tiden fram till nittiotalets kris, präglades av en svajig ekonomi som till och med fick en erkänt skicklig ekonom att kasta in handduken. Han gick nämligen bet på att lära sina partikamrater att debet och kredit måste balansera och att den svenska kronan inte var mycket värd för andra än oss själva.

Börjar man tänka i de banorna inser man att vi inte kommit långt sedan krigsslutet. För drygt femtio år sedan propagerades det att arbete ger hälsa och välstånd, samma budskap kan vi höra än idag, fast från annat håll. För vilka arbete ger hälsa och välstånd är det många som inte fått klart för sig. Fråga gärna de fattigpensionärer som ännu är i livet, de har inte sett röken av något välstånd, trots att många av dem solidariskt offrade både hälsan och en stor del av lönen.

När du hör en politiker säga att vårt samhälle utvecklats visar det bara att de fått allting om bakfoten. Ett samhälle förändras i takt med tiden, utvecklingen sker genom tekniska innovationer. Det sorgliga är att det politiska etablissemanget fortfarande tänker och handlar som på femtiotalet. Vårt land är inte betjänt av gamla idéer i ny tappning, det måste till någonting radikalt för att kunna ändra på vårt föråldrade samhällssystem.

Jag har läst så många åsikter om livet, att jag egentligen inte behöver någon egen. Att jag trots det inte kan låta bli att framföra vad jag kommit fram till, beror antagligen på min medfödda misstro mot auktoriteter. Det är väl därför jag, trots min ålder, fortfarande är obstinat, det vill säga näsvis och ifrågasättande.

Min fru tycker att jag läser alldeles för mycket, hon skulle bara veta hur mycket jag läser i smyg. Men läsandet har gett mig insikt i frågor som legat och gnagt. Vad jag kommit fram till och försöker leva efter är att livet är det jag lever och några andra åsikter än moraliska behöver man inte ha. Med andra ord försöker jag se till att leva och ta dagarna som de kommer, man vet ju inte hur länge det varar och tur är väl det. Lev medan du kan, en dag är det försent.

För den som precis som jag, vill veta mer om varför ett införande av medborgarlön kan förändra vårt samhälle till det bättre, plus lite annat, varför inte logga in på www.nyanya.se och klicka på Artiklar, för att läsa det Lasse Ekstrand skrivit. Det är värt besväret, jag lovar.

Av Sven-Erik Hemlin - 21 september 2009 15:06


Har suttit och skrivit sedan fem i morse, men efter genomläsning raderat alltihop. Det kan bli så ibland och man blir inte glad över det precis. Inte blev jag gladare av att läsa tidningen, men det är man ju van vid numera.

Det var minst sagt nedslående att läsa om vår finansministers redovisning av statens affärer. Vad jag kunde förstå av det hela var att betala av på tidigare lån är inte att tänka på, nu är det nya lån som gäller för att kunna föra en expansiv politik. Tänk hur det kan svänga här i livet. Man kan fundera över om att låna pengar för att dela ut ”godis” till de som har ett jobb är särskilt klokt, men det är ju valår nästa år, gudbevars.

För de allra flesta var det ett dystert besked vår finansminister hade att komma med. Allt fler ser ut att mista jobben under det kommandet året, om det blir så även nästkommande år är det ingen som vet. Vad vi i alla fall fick veta är att vi inte ska hoppas för mycket på en återgång till det normala. Nu var ju för all del tiden före finanskrisen inte alls normal, så vi får leta oss lite längre tillbaka i tiden för att kunna göra en jämförelse.

Så här i efterhand är det säkert många inom den borgerliga alliansen som drabbats av eftertankens kranka blekhet. Allting var ju upplagt att gå som på räls, ingen räknade med att det kunde bli en urspårning. Det var väl därför högsta fart sattes från början, varenda människa som kunde stå på benen (eller sitta med för den delen) behövdes för att skapa ett välfärdssamhälle värt namnet.

Arbetslösa, långtidssjuka och människor som av skilda anledningar befunnit sig utanför arbetsmarknaden fanns det gott om när alliansen tillträdde, de behövdes för att kunna försörja den enorma offentliga apparaten. Men så kom urspårningen som en obehaglig överraskning. Det blev upp som en sol och ner som en pannkaka för den teoretiska beräkningen av hur det skulle vara möjligt att få alla i arbete.

Även om inte den finansiella krisen och lågkonjunkturen slagit allting i spillror, hade det hela varit dödsdömt att genomföra. Politiskt skapade jobb är bara möjliga inom de politiskt styrda offentliga verksamheterna, det privata näringslivet använder bara den arbetskraft som behövs. De kan inte fungera som en form av socialkontor och ta samhällsansvar, som man faktiskt kunnat höra från politiskt håll när företag tvingats avskeda.

Det är tillgång och efterfrågan som styr och när efterfrågan minskar, minskar också behovet av arbetskraft. Egentligen borde det vara begripligt även för politiker, men de har haft svårt att lära sig hur det hela fungerar i den bistra verkligheten. Inom de offentliga verksamheterna fungerar det nämligen tvärtom, när det blir dåliga tider ökar trycket på de offentliga verksamheterna, som då behöver mera folk för att bistå invånarna på olika sätt.

Så långt tillbaka jag kan minnas har politiker talat om prioriteringar, det vill säga att vissa viktiga saker fått mera pengar och andra fått mindre. Det hela har fungerat efter principen att ta där det funnits och lagts där det fattats. De otaliga gånger det har hänt har politikerna kallat det omfördelning, men som efter alla omflyttningar gjort att alla verksamheter numera är i desperat behov av pengar. Den ointelligenta politiska lösningen, har alltid varit att höja skatten.

Anledningen är naturligtvis att de långsiktiga inbesparingarna, att spara in på politiker och politiskt skapade jobb, har varit en alldeles för het potatis att ta tag i. I grunden finns nämligen inga lojala partikamrater, för utan någon form av belöning för sin insats, är det inte mödan värt att säga ja och amen till alla dumma förslag. Ingen makthavande politiker är dum nog att ändra på någonting, som förekommit i alla tider.

Oavsett hur dåliga tider vi upplevt och kommer att få uppleva, finns det alltid människor som inte märker av dem. Till dessa hör de som valt den politiska banan, vilket börjat uppfattas som orättvist.

Skattehöjningar är det som räddat de som valt politikeryrket, men med alliansens vid makten, har det istället för skattehöjningar regnat pengar över löntagarna. Allt borde vara frid och fröjd, om det inte varit för att de sjuka, utförsäkrade och arbetslösa utan a-kassa, men också fattigpensionärerna.  

Det finns ett gammalt talesätt som stämmer alldeles utmärkt med det som nu händer: När det regnar manna från himlen, har den fattige ingen sked.

Av Sven-Erik Hemlin - 19 september 2009 08:38


Det stundande kyrkovalet käbblas det mycket om just nu. Jag har inte lycktas få grepp om varför vi fortfarande har ett kyrkoval, där halvfigurer inom de politiska partierna ges en chans att få ett uppdrag. För de som verkligen ser till kyrkans bästa fanns säkert stora förhoppningar om framtiden när kyrkan skildes från staten, men det visade sig att det politiska etablissemanget inte ville släppa greppet. Kyrkovalet är en del i det belöningssystem de politiska partierna använder sig av. De lojala ja-sägarna måste känna att de är viktiga för partiet, om de är bra för kyrkan är totalt likgiltigt.

Socialdemokratin och Vänsterpartiet har väl aldrig öppnat stora famnen för kyrkan precis, men nog vill de vara med och styra och ställa inom kyrkan. Problemet för kyrkans fortlevnad är precis som inom kommuner och landsting bristen på pengar. Man behöver bara se hur kommuner och landsting som styrs av politiker för att förstå varför problemet uppkommit.

Men kyrkan har också fått brottas med samma problem som a-kassor och LO, människorna har tittat i plånboken och kommit underfund med att avgifterna blivit alldeles för höga. När avgifterna upphör att rinna in i jämn ström, undergrävs sakta men säkert ekonomin och själva grunden fräts sönder.

Boven i dramat är till stor del konsumtionssamhället och att intäkter varit viktigare, än att se över kostnaderna i tid. Det gäller faktiskt över hela linjen, från den enskilde till kyrkan och de offentliga verksamheterna. Den ekonomisk tillväxt vi haft är inte en naturlig följd av att människorna fått det bättre, utan att de vågat (och fortfarande vågar) skuldsätta sig upp över öronen.

Just nu talas det om de båda finanskriser vi haft de senaste tjugo åren, men faktum är att vårt land haft ständigt återkommande penningkriser även före dessa. Devalveringar har använts till att justera kronans värde åtskilliga gånger, vilket fått fart på exporten men övriga fått betala genom högre importpriser. Nu reglerar penningmarknaden värdet, men effekten är densamma.

Hade den globala kris vi nu upplevt kommit i början på sjuttiotalet, hade vi alldeles säkert hamnat i samma situation som exempelvis Island och de Baltiska staterna. Om någon ska hedras för att statens finanser var i ordning och mildrade effekten är det den nuvarande alliansregeringen. Jag törs inte ens tänka på vad som hänt, om vi haft en rödgrön regering efter förra valet.

Med det inte sagt att den nuvarande alliansregeringen är det bästa vi kan ha framöver. Att kunna snåla med statens pengar är en sak, att på bästa sätt ta hand om invånarna en annan. Uppvisandet av den totala bristen på medmänsklighet när det gäller långtidssjuka och handikappade är ett rejält minus som kan visa sig vara avgörande vid valet nästa år. Det är inte tillräckligt många som fått det bättre för att högeralliansen ska kunna skrapa ihop en majoritet. En naturlig följd om man rullar ut röda mattan för den tredjedel av folket som fortfarande har ett jobb, men rycker undan den för de övriga.

Att följa ledaren har visat sig vara förödande för människor i många länder och är det fortfarande. De kan varken gå på vatten eller trolla med knäna, de är bara människor som drivs av att förändra ett samhälle, till att bli det de själva tror på. Av den anledningen tvingas ungefär hälften av invånarna följa med trots att de inte alls vill göra det. Med det systemet kan aldrig ett land fungera demokratiskt.

Låt kyrkan och dess anhängare sköta sig själva som ett första steg mot ett nytt samhälle, det bäddar för att även folket en dag släpps fri att ta ansvar för sina liv. Den moderna människan är fullt kapabel att ta hand om sig själv, därför behövs inga politiska företrädare.

Av Sven-Erik Hemlin - 18 september 2009 06:27


Vår landstingsledning har alltid varit duktig på att sätta sprätt på skattepengarna på nybyggnationer och krimskrams. För varje ombyggnad tycks vårdkön bli längre och sängplatser för patienter färre. När dessutom den urusla organisationen ledd av inkompetenta politiker orsakar ideliga skattehöjningar, slår det ner humöret på invånarna.

Organisation och förmågan att hantera pengarna på bästa sätt, tycks bara finnas inom de privata vårdbolagen. Vänsterblocket är emot privatisering av vården. Inte för att den är sämre, utan för att den är effektivare än den offentliga vårdapparaten och går med vinst. Det skapar naturligtvis avundsjuka hos de politiker som aldrig lyckas få grepp om ekonomin och där omorganisationer bara skapar kaos. För invånarna är det skit samma om vården är i privat eller offentlig regi, bara de får vård när så behövs för samma pengar.

Jag har misströstat när det gäller att kunna ta av politiker makten att styra de viktiga offentliga verksamheterna, nu börjar jag ändå se en ljusning. Vad det handlar om är ju att de politiska partierna inte vill släppa ifrån sig makten som används till att förverkliga sina ideologier. Men som man brukar säga, ger man någon tillräckligt med rep, hänger de sig själva. I och med den aviserade skattehöjningen från landstingsledningen har de nu betydligt mer än en repstump till förfogande, nu är det bara att vänta.

Naturligtvis tär det ständiga politiska käbblet om inte bara pengar, utan också vad de vill göra men i slutändan inte kan för att det är politiskt ogenomförbart. Av någon anledning kommer alltid de negativa beskeden som retar upp folk på höstkanten. Enbart höstens inträde har en förmåga att sätta ner humöret på många människor. När folk blir som mest deppiga, brukar det förenklat kallas för en höstdepression, en sjukdom som inte tas på allvar eftersom den är övergående i de flesta fall. Nu finns det för all del människor som drabbas av vårdepressioner också, det bevisar att människan är en komplicerad och bräcklig varelse.

Med utgångspunkt från att människor måste behandlas varsamt för att de inte bildligt talat ska falla sönder och samman, är det någonting landets styrande måste börja ta itu med innan det är för sent. Trasiga människor om de blir många, skapar ett söndertrasat samhälle.

Det är av naturliga skäl svårt för politiska makthavare att fatta beslut som passar alla. Människor är av någon anledning skapade till att vara unika, inte till att vara en fårskock som kan drivas från en betesplats till en annan. Ändå är det precis vad regeringen (men även vänsteralliansen) försöker folket till att göra (men för dem gäller arbetsplatser där de finns) genom en politiskt styrd jobbpolitik, som tros vara den rätta medicinen för att säkerställa vår framtida välfärd.

Vad är det då som kan anses vara välfärd för människorna? En fungerande skola, vård och omsorg är väl grundstenarna i ett välfärdssamhälle, men ett samhälle byggt på lös sand fordrar ständiga panikutryckningar för att stötta upp så inte det faller sönder och samman när underlaget sjunker undan. Ekonomisk tillväxt har visat sig inte alls förbättra underlaget för de viktiga grundstenarna, det måste alltså till någonting helt annat.

Vårt politiskt skapade samhälle förutsätter att människorna inordnar sig i det mönster som fastställts, de som inte lyckas passa in på det sätt politikerna förväntat sig, har ingen plats i det moderna samhället och lämnas därför utanför. Det sägs inte högt från politiskt håll, men budskapet är glasklart: Den som inte arbetar, ska inte heller äta. När ett sådant budskap skickas till folket från personer som säger sig vara folkvalda, väntar någon form av katastrof runt hörnet.

Tyvärr kan det gå fortare än vi tänkt oss att komma dit, tack vare att invånarna enbart ses som försörjare av stat, kommuner och landsting, inte att de offentliga verksamheterna är till för invånarna. Vad det beror på att det kunnat bli så här, finns det antagligen någon samhällsvetare eller annan auktoritet som kan förklara. Kanske är det så enkelt att fel personer hamnat i maktpositioner där de ges möjlighet att visa vem som bestämmer. Enbart i vårt lilla land kan man därför se det som att massvis med människor hamnat på fel plats i livet, tack vare att de haft rättpartibok att visa upp.

Inom arbetslivet är problemet i stort, att de unga inte getts möjligheten att prova på vad de skulle vilja göra och därför hamnat på fel jobb. De som lyckats få ett jobb, vill säga. Anledningen till det är att de tvingas göra ett yrkesval vid tidig ålder, men också att tillgången på jobb har fått styra det hela. Man kan fråga sig om det är speciellt klokt att välja rätt yrke sett ur arbetsmarknadssynpunkt, men sedan vantrivas med jobbet.

Det sorgliga är att för många som mer eller mindre styrts till att välja ett yrke med möjligheter att få ett jobb efter skolan, resulterat i att livet inte alls blivit som de tänkt sig i ungdomens dagar. De har istället den hårda vägen fått lära sig att vantrivsel på jobbet, nöter ner den skyddande mur, som många omedvetet skapar för att orka kliva ur sängen på morgonen för att klara av att möta verkligheten. Men så en dag går det inte längre att mobilisera den kraft som behövs och de blir kvar i sängen.

Förr eller senare kommer människan att säga ifrån att så här vill de inte leva sina liv, utan att egentligen veta hur de vill ha det. Efter att redan från tidig ålder styrts att gå de politiska beslutade vägarna, har den mänskliga kommunikationsutrustningen att själv kunna välja riktning kommit ur funktion. Det är därför många upptäckt att de hamnat på totalt okänd mark, eftersom den politiska kartan inte stämmer med verkligheten. När den känslan uppstår hos en människa skapas en otrygghet, men också ett spirande hat mot dem som väglett dem alldeles åt helsike.

Alldeles åt helsike är det många som anser att vårt nuvarande samhälle hamnat. Det är bara att lyssna vad folk på gatan har att säga, men våra politiker pratar hellre än de lyssnar. Att politiskt hitta en gemensam lösning för att alla ska få det bättre är knappast politiskt möjligt, de försök som gjorts har bara skapat osämja. Istället för att ena folket, har de politiska besluten splittrat. Vad vi fått är en indelning i socialgrupper, eller närande och tärande som det kallas och ingen vet vad som kan bli följden av det.

De politiska makthavarna borde oroa sig mera över det växande problemet med en missnöjd befolkning, än en framtida miljökatastrof. De borde också titta närmare på varför och hur snabbt andra världskriget växte fram. Ett folks missnöje är ett större hot mot landets framtid, än en förmodad framtida miljökatastrof.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< September 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards