Förra veckan blev jag tvungen hoppa in och sända Kommunalfullmäktiges möte på radion. En ny erfarenhet för en som kommit upp i åren, både när det gäller att sända och att lyssna på vad kommunpolitikerna hade att säga. Det var en minst sagt blek tillställning, där de mest banala saker fanns på dagordningen. Antagligen därför blev mötet förvånansvärt kort.

Jag brukar sända program på vår lokala radiostation, det var ett tag sen nu, men det är tänkt att bli några program fram till sommaren. Mitt program heter Minnenas musik, det vill säga jag låter äldre människor leta i sina minnen och önska vad de vill höra.

Det är märkligt att vårt public service företag SR inte har en kanal för äldre. Det finns så otroligt många äldre som sitter ensamma av skilda skäl i sina lägenheter utan den sociala kontakt vi alla behöver. En kanal med lite småprat om ditt och datt, en rolig historia, ja, och gammal musik de minns förstås.

Blev minst sagt förvånad när jag fick önskelåtar av en dam med drygt åttio år på nacken och det visade sig att hennes lista innehöll Jerry Lee Lewis, Elvis Presley, Pat Boone och The Beach Boys. Naturligtvis frågade jag vad det berodde på och fick svaret att på den tiden – under fyrtio- och till och med sextiotalet – hade hon radion stod på från morgon till kväll. Numera lyssnar hon bara på söndagarna när lokalradion sänder musik för äldre.

Jag såg att SVT börjat sända veteranteve, men vad de visar har jag inte en aning om. Däremot slår jag på P4 ibland för att lyssna, men slår av radion lika fort. Jag vet att många arbetsplatser har radion står på, men det är ingen som medvetet lyssnar på den. Att den sprider ljud har blivit en vana, att lyssna har blivit någon sorts slå av och på dövörat. När nyhetssnuttarna eller programmet Sök och finn sänds spetsar en del öronen, i övrigt kan vad som helst sändas utan att många reagerar. Jag tror de skulle ha större glädje av och lyssna på gamla låtar.

Äldre människor hör sämre (en hel hög med unga med förresten) varför ljudet måste skruvas upp för att de ska kunna höra vad som sägs. Råkar det efter pratet komma dunka dunka musik som äter sig genom betongväggar effektivare än en håltagningsmaskin, skrämmer det nästan livet ur en äldre person. Därför får radion stå tyst och skämmas.

Mycket av den höga belastning sjukhusen har, beror på att ensamma människor sitter och känner efter vilka krämpor de har. Några timmars sittande i väntrummet och höra folk prata, eller rent av kanske hitta någon att pratat med, gör att en dag som annars släpat sig fram, plötsligt runnit iväg som en svinblink. Under väntetiden och pratet med en medmänniska blir krämporna inte alla lika besvärande, sjukhusbesöket har gett dagen ett plus i kanten.

Man vill inte tro det, men faktum är att många har sagt att börja dagen med att höra på Sigge Fürst, Alice Babs, Towa Carson, Siw Malmkvist, Ulla Billquist, ja, alla de gamla artisterna som en gång i tiden fyllde radioapparaterna med lyssnarvänlig musik, fungerar bättre än alla de mediciner läkarna så välvilligt skriver ut recept på. Billigare blir det också för staten, landstingen och människorna.

Eftersom staten inte betalat tillbaka det som lånades av pensionärerna i början på åttiotalet, varför inte när det är ont om pengar som kompensation, ge de äldre trogna licensbetalarna någonting som de kan ha glädje av. Det kostar ingenting att skrota program bara ett fåtal lyssnar på. Faktum är att P2 skulle kunna göras om till en kanal för äldre, jag vet ingen som lyssnar på den kanalen. Ser man på programtablån för P1 kan de P2 program som är värd att lyssna på flyttas utan problem.

Går det att starta ett program för äldre på teve, måste det väl vara lättare att göra det på radion. Jag ställer gärna upp i ett inledningsskede och det kommer inte att kosta en krona, för jag kan göra det rent ideellt.