Alla inlägg under april 2013

Av Sven-Erik Hemlin - 30 april 2013 08:18

Vi har nu kommit fram till sista april, dags att tänka på den kommande sommaren. Det dräller av saker som måste göras inför sommaren, alla dessa har räknats upp av frugan. För min del betyder det att min tid framför datorn blir sporadisk. Och skönt är det, börjar bli ganska less på att slå ihjäl tid med att skriva. Om det vill sig, kan det bli ett första maj inlägg i morgon. Men skriva kommer jag alldeles säkert att göra även under sommaren, men då handlar det om helt andra saker.

Visst gnäller jag om både det ena och andra när det gäller idiotiska beslut och att vi har alldeles åt helsike för många byråkrater att avlöna. Men bättre att skriva av sig, än att gå som en krutdurk om dagarna. Efter att jag skrivit ner det som dykt upp i huvudet, är det glömt för min del.

Men vissa saker går inte att glömma, det är hur fruktansvärt omänskligt vårt samhälle blivit. Att tusentals människor som utförsäkrats och hamnat i ekonomisk kaos och tvingats uppsöka soc, är inte värdigt ett välfärdsland. Det är inte heller förenligt med det politiska uppdraget, att på bästa sätt förvalta skattebetalarnas pengar.

Efter alla felbedömningar av hur vårt land kommer att se ut om några år, har nu Borg tvingats revidera sina siffror. Jag påtalade för flera år sedan, att de teorier han så tydligt lutade sig emot, bara kunde fungera under en kort tid. Det är nämligen så med teorier att verkligheten ofta ställer till det för dem. De må vara hur väl underbyggda som helst av tidigare erfarenheter, men då fanns inte den globala högteknologiska världen.

Jag ser (och har sett) regeringen som ett gäng som suttit och tippat hur det skulle bli. Jobblinjen säker etta, ökad tillväxt i ekonomin halvgardering med etta kryss osv. Märkligt nog verkar de inte satsat på någon tvåa, det vill säga alternativ som skulle kunna stjälpa det hela. När nu resultaten börjar strömma in, visar det sig att det ser ut att bli många tvåor, där det tidigare varit säkra ettor eller etta kryss. Visserligen är det inte färdigspelat, men det lutar åt att det inte blir många rätt i slutändan.

Vad beror det på att politiker tror sig veta mer än allmänheten? De är ju ingenting annat än ett tvärsnitt av folket. Om vi blivit ett folk med alldeles för dålig utbildning som vi får höra titt som tätt, gäller naturligtvis samma sak våra politiska företrädare. Det har ju också visat sig många gånger under de senaste åren, vanligt folk funderar ibland om de har huvudet under armen.

Inför 1:a maj har sossarna fått problem. Det är ett parti där det beslutas i slutna rum och anklagas till och med för att vara odemokratiskt.  Att det här följt med från svunna tider, då vårt land sågs som en enpartistat kanske inte är så konstigt, Partiet kunde när det begav sig, utan motsägelser rucka på den gamla ideologin för att driva igenom vad partiledningen ansåg vara bäst för folket. Med tiden skilde sig partiledningens och väljarnas åsikt om vad som var bäst och det stora raset började.

När sossarna nu växt ikapp och förbi Moderaterna, är det inte av egen kraft, utan precis som när den borgerliga alliansen tog över, på grund av enorma misstag. Det märkliga är att sossarna accepterat många av de beslut regeringen tagit, men som invånarna insett vara åt helsike. Av den anledningen växer inte sossarna längre, folk har blivit misstänksamma mot vad de egentligen står för. Jobblinjen och att alla måste jobba för att rädda välfärden uppfattas som rent skitsnack. Att alla ska kunna få ett jobb att gå till är önsketänkande, ingenting annat. Man får en känsla av att våra politiker lever i ett utopiskt välfärdssamhälle, dit tiden inte når.

Men naturligtvis trycker verkligheten på i många former. Vår omvärld har problem, det påverkar naturligtvis oss. Eftersom allt fler jobb försvinner inom det privata näringslivet, är det där det måste fyllas på. Att ge möjligheter för människor att utnyttja sin kreativitet och uppfinningsförmåga. Den finns hos nästan alla, den som inte har det försöker leva på andra genom att säga sig företräda dem.

Mitt råd är: Banta vår byråkrati rejält, samt rensa bort alla politiskt skapade jobb, det är vårt lands enda chans att få rätsida på alla de problem vi har i dag. 

Av Sven-Erik Hemlin - 29 april 2013 13:16

Försök inte lägga in någonting för publicering i förväg. Jag provade det och det gick käpprätt åt helsike. Men det är ju av felen man lär sig.

HUrsomhelst, det går utför för Europas förenta stater, det är väl vad drömmen handlade om, när mäktiga politiska makthavare skapade EU. I vår moderna tid är det allt fler som misstror vad EU kan göra, förutom att lägga näsan i blöt hur medlemsländerna ska skötas, förstås. Det som måste oroa höjdarna inom EU är, att allt fler Tyskar tappat tålamodet. Merkel som stöttat EU ligger risigt till.

Nåja, det är inte bara i Tyskland det jäser, även i Italien och Spanien är missnöjet stort. När undersökningen gjordes om hur invånarna i medlemsländerna såg på EU, verkar det som inte Grekerna fick säga sitt hjärtas mening och man kan förstå varför. Även i vårt land finns ett stort motstånd mot EU, det beror inte minst på att vi tvingas betala massvis med miljarder till denna lekstuga.

Jag håller inte för otroligt att vi snart får höra, att administrationen inom EU måste bantas. Det finns helt enkelt inte pengar till att hålla den enorma administrationsapparaten igång. Det är många medlemsländer som börjar känna av krisen, de har inte råd att stötta en organisation, som ständigt försöker styra deras länder.

Tjänstemän inom EU har krigat om att lägga fram det ena idiotiska förslaget efter det andra, beslutsfattarna har inte fattat vad det rört sig om. Det är alltså inte ett stort misstag som gjorts av EU, det är många små. Att skapa en standard som säger att det inte får säljas krokiga gurkor, snus eller för små bananer, har uppfattats som ren idioti.

Höga herrar från EU har farit i skytteltrafik mellan de krisdrabbade länderna, med krav om åtstramningar som drabbar ländernas invånare. Om inte direktiven följts, inga pengar från EU. Men det är ju inte EU:s pengar, det är medlemsländernas och därmed deras invånares!

Tänk vad alla de miljarder vårt land måste betala till EU, skulle kunna göra för vårt lands invånare. Det är ju så man måste tänka. På samma sätt tycker Tyska folket, de får skällning om inte landet ställer upp och betalar de misstag andra länders regeringar har gjort. Vad krisen handlar om är ju politiska misstag i kolossalformat inte bara i krisländerna, utan också inom EU:s högsta ledning.

I England har Cameron uppfattat varningssignalerna att tålamodet är slut, fler regeringschefer kommer säkert att hamna i samma sits. Ett Frankrike som gullat med både EU och Tyskland börjar få stora problem, det kan bli hett om baken för presidenten. För hett temperament har sydlänningarna och inte har de mycket tålamod heller. Där är det pang på rödbetan som gäller.

Vårt radarpar som så ivrigt förklarat att de sannerligen inte ska gå med på vad som helst som EU hittar på, är jag mera osäker på hur de kommer att göra. De har vant sig vid att få mingla med de stora ländernas ledare, det har fått tuppkammen att växa. Rädslan att stöta sig med EU, verkar vara större, än att stöta sig med svenska folket.

Men är vårt land verkligen så framgångsrikt som det framhålls? Vi är definitivt inte längre storebror i den Nordiska familjen, även om regeringen tycks tro det. Det räcker inte att visa upp en stöddig attityd, verkligheten visar att vårt land halkar efter inom många områden. Våra ungdomar har hamnat långt efter de flesta länder, inte minst när det gäller att kunna läsa och skriva.

Nåja, det kanske rör sig om runt några hundratusen, det är ju försumbart. Visst kan det finnas lika många som redan passerat vårt skolsystem, men det är en annan femma. Finns det lite krut i dessa ungdomar, kan de läsa in de kunskaper de blivit lurade på av vår flumskola. Ja, det är vad regeringen tror. Men det är klart, en stor del av dessa ungdomar kan ju förstås vara dyslektiker och då blir det genast lite knepigare. Men visst kan man fundera över, om inte det skulle ha upptäckts under skoltiden, eller visste de ansvariga om det, men det skulle ha försämrat statistiken?

Det finns många obesvarade frågor i vårt land, men ingen tycks kunna ge ett svar. Visst försöker Björklund rätta till det som blivit fel, men det har bara uppkommit nya problem. Skulle det inte vara bäst att börja om från början? Varför inte med lärare som verkligen lär barnen, istället för att tvingas vara administratörer och skriva rapporter om dittan och dattan. Alla dessa rapporter och utvärderingar är ju bara till för, att några ska sitta och vända på dessa papper. Men det ökar inte kunskaperna hos eleverna, som ändå borde vara det viktigaste.

Att styra ett land i vår moderna värld, är alldeles för komplicerat för folkvalda politiker, det måste till skickliga företagsledare för att kunna göra det. Ska vårt land drivas företagsmässigt, finns ingen annan lösning.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 april 2013 08:13

Börjar tröttna på att sätta mig ner och skriva som tidsfördriv. Det är ljust när jag vaknar, det finns tusen saker man kan göra, utan att behöva tända lampor överallt i lägenheten.  Skrivhörnan hör vintern till, nu kommer den tid då jag trivs bäst. Men den tiden är inte lång i vårt land, det gäller att ta vara på den.

Att höra surret från insekter och fåglar som kvittrar istället för människor rensar hjärnan. Överallt hör man människor prata högt, inte minst i sina mobiltelefoner.  Det beror inte på nyfikenhet, snarare går det inte att stänga ute det folk pratar om. Som när en äldre dam säger till sin väninna när de står framför köttdisken: Jag ögonshoppar i dag, jag har bara råd med blodpudding.

Det här har gjort att jag ofta observerar, hur människor plockar upp varor och tittar på priset och sedan lägger tillbaka dem. Många gånger går det inte att undvika kommentarer om priserna, den bästa var nog när ett äldre par stod framför oxfilén och mannen sa: Skulle gärna vilja äta oxfilé nån gång, men det är ju åt helsike för dyrt. Med det här priset blir det nästan billigare, att ta en sista minuten resa till Gran Canaria och köpa det där.

Jodå, matvanorna har ändrats den senaste tiden. Många äldre har jag hört äter gröt varje dag. Det ska ju vara så bra att äta gröt hörde jag någon säga, men i själva verket är det för att fylla magarna med billigast möjliga. Nyttigt eller inte vet nog inte ens livsmedelsverket, som byter åsikt lika ofta som jag byter kalsonger.

Fisk är nyttigt får man ofta höra, men det ska vara fet fisk. Tja, då kan väl förståsigpåarna prova hur det är med Braxen, som många faktiskt åt under krigsåren. Pensionärer har inte ens råd att köpa strömming, som de flesta hade råd med en gång i tiden.

Nu är det oro på penningmarknaden igen, för många som inte växlade in euro till solsemestern ser det ut att bli dyrare. När kronan utan flytväst börjat sjunka, blir väl till och med den billiga Irländska köttfärsen dyrare. Men det är klart, vem rullar köttbullar själv i dagens läge, Lidl säljer färdiga köttbullar som är både goda och billiga.

Om kronans värde fortsätter att sjunka, kommer vi att få se många varor stiga i pris, det blir så när vi numera importerar, det vi en gång själva producerade. På kort sikt är en svagare krona bra för vår exportindustri, men hur går det med inflationsmålet med stigande importpriser?

Enligt de senaste rapporterna stiger arbetslösheten, de stora företagen fortsätter att se över sina kostnader. Naturligtvis känns det tråkigt, men samtidigt måste man se det som så, att den väg regeringen valt, inte verkar nå ända fram. Det gjordes helt enkelt inte en riskanalys när jobblinjen sjösattes. För visst var det en risk regeringen tog, i en tid då de flesta trodde på en ständig tillväxt i ekonomin.

Många såg det som ett nytt grepp för att skapa nya jobb, de smarta utnyttjade de nya förutsättningarna och har tjänat massvis med pengar på det. Inte minst storföretagens ledningar, de statliga verkens höjdare, men också bankdirektörerna. Skulle inte förvåna om alla dessa insett, att det kanske är sista chansen att roffa åt sig.

Kanske måste vi börja planera för ett helt annat samhälle. Det hållbara samhället har många politiker pratat om, men inte hur vi ska kunna få ett sådant. Och vad är ett hållbart samhälle och hur bygger man upp det? Det är svårt att bygga någonting där underlaget består av enbart sand, dessutom lös sådan.

Råkade bläddra i ett gammalt block och hittade följande som skrivits av Henry Ward Beecher.

Vi borde leva och sträva så att det som kom till oss som ett frö, skall kunna gå till nästa generation som blomma och att det som kom som en blomma skall gå till den som frukt.

Jag satt länge och funderade över det här och jämförde med hur vårt samhälle (som politiker anser utvecklats) ser ut i dag. Vad lämnar vi över för någonting till kommande generationer? Svaret på den frågan gör mig deprimerad, fröet tappade vi bort för länge sedan, någon blomma kan vi inte lämna över. Någon frukt kommer det knappast att bli framöver.

Inte ens om hela vårt lands befolkning tvingas jobba till dess de blir sjuttiofem, kommer pengarna inte att räcka än om sisådär fyrtio år. För att det ska kunna undvikas, måste dubbelt så många som i dag ha ett arbete inom det privata näringslivet. Om någon har en annan åsikt, upp till bevis.

Vårt land har alldeles för många människor som avlönas med skattepengar, vilket är en urusel affär för invånarna. Den som säger att nya jobb kan skapas inom de offentliga verksamheterna bör omedelbart lära sig lite om matematik.

En person som har en lön på tjugotusen i månaden betalade med skattepengar, betalar i inkomstskatt tillbaka i bästa fall runt nio tusen. Lägger man dessutom till arbetsgivarens (skattebetalarnas) kostnader för sociala avgifter samt försäkringar, får man en differens på runt tjugo tusen. Genom konsumtion kommer det visserligen tillbaka några tusenlappar, men det är ändå en stor förlust. Minst av allt försumbar.

Eftersom gemene man inte har tillgång till de staplar och tårtbitar som våra politiker numera har, går det bra att stapla sockerbitar på köksbordet för att se vad det kostar. Det blir betydligt fler sockerbitar på kostnadshögen. Hur det här kunnat fortgå år efter år utan att vårt land i konkurs är en gåta. Men det är klart, vi har inte sett slutet än.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 april 2013 07:51

Att var tionde utförsäkrad blir socialfall är försumbart enligt socialförsäkringsministern Ulf Kristersson. Om kommentaren gällt en ekonomisk förlust må så vara, men här handlar det om människor som får sina liv förstörda. Hur Moderaterna ser på de svaga i samhället kan inte uttryckas bättre. Vad det handlar om är tydligt och klart en utrensning, av människor som förmodas aldrig mer kunna bli nyttiga för staten.

Det märkliga i det hela är den socialförsäkring som finns och alla betalar till. Vad jag kan förstå är det en försäkring som ska fungera som skydd vid bland annat sjukdom. Men så är det tydligen inte, det ser vi inte minst genom Försäkringskassans handläggares överkörning av läkarnas diagnoser.

Trots att Försäkringskassan är till för landets invånare, finns ingen öppen redovisning om, vilka direktiv som getts från de politiska makthavarna. De som drabbas vet inte om de ska bli förbannade på handläggarna eller regeringen. Men ytterst ansvarig är naturligtvis regeringen och det är mot den alla drabbade vänder sin vrede.

Något stöd från sina politiska representanter har de inte fått, de verkar inte ha fattat hur fruktansvärt de nya hårda reglerna kan drabba individer. Men den allt hårdare synen på närande och tärande kommer alldeles säkert att drabba även dem. Om var tionde politiker tas bort, är ju det en försumbar siffra, men skulle spara enormt med miljoner åt skattebetalarna.

Många gånger har jag kliat mig i huvudet och funderat över att ett rikt land, kan vara så fattigt. Trots alla besparingar under åren, tycks det inte gett något resultat. De senaste dagarna har vi fått veta att Ryssarna kan leka ostört och träna in sig på mål som ska skydda vårt land. Ja, skydda var väl att ta i, det försvar vi har i dag är ju ett skämt.

Och naturligtvis har Ryssarna också vetskap om det, vad de gjorde var bara att förödmjuka vår regering och svenska folket. Men så ser inte vår utrikesminister på det hela, han tror sig kunna prata sig ur vad som helst. Han sticker ständigt ut hakan, en dag får han sig en läxa som sopar bort all arrogans.

Men livet går vidare, om än ryckigt för många. Mycket av den optimism som fanns sopades bort efter att Borg haft sitt varningstal. Många har dessutom blivit kritiska hur landet sköts, det har varit alldeles för mycket ”affärer” som visat på ren okunnighet. Moderaterna hade sin glansperiod de första fyra åren vid makten, nu väntar kärvare tider även för dem.

De hårda nyporna skrämmer inte, det är osäkerheten om invånarna har något skydd eller inte som skrämmer mest. Alla försämringar i trygghetssystemet har gjort att många insett att de själva kan drabbas. Man hör ofta folk parata om att de skulle föredra ett mjukare samhälle, där människans väl och ve står i första rummet. Kanske kommer vi dit en gång, men det kan ta lång tid.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 april 2013 06:31

Det beror inte på nyfikenhet, snarare går det inte att stänga ute det folk pratar om. Som när en äldre dam säger till sin väninna när de står framför köttdisken: Jag ögonshoppar i dag, jag har bara råd med blodpudding.

Det här har gjort att jag ofta observerar, hur människor plockar upp varor och tittar på priset och sedan lägger tillbaka dem. Många gånger går det inte att undvika kommentarer om priserna, den bästa var nog när ett äldre par stod framför oxfilén och mannen sa: Skulle gärna vilja äta oxfilé nån gång, men det är ju åt helsike för dyrt. Med det här priset blir det nästan billigare, att ta en sista minuten resa till Gran Canaria och köpa det där.

Jodå, matvanorna har ändrats den senaste tiden. Många äldre har jag hört äter gröt varje dag. Det ska ju vara så bra att äta gröt hörde jag någon säga, men i själva verket är det för att fylla magarna med billigast möjliga. Nyttigt eller inte vet nog inte ens livsmedelsverket, som byter åsikt lika ofta som jag byter kalsonger.

Fisk är nyttigt får man ofta höra, men det ska vara fet fisk. Tja, då kan väl förståsigpåarna prova hur det är med Braxen, som många faktiskt åt under krigsåren. Pensionärer har inte ens råd att köpa strömming, som de flesta hade råd med en gång i tiden.

Nu är det oro på penningmarknaden igen, för många som inte växlade in euro till solsemestern ser det ut att bli dyrare. När kronan utan flytväst börjat sjunka, blir väl till och med den billiga Irländska köttfärsen dyrare. Men det är klart, vem rullar köttbullar själv i dagens läge, Lidl säljer färdiga köttbullar som är både goda och billiga.

Om kronans värde fortsätter att sjunka, kommer vi att få se många varor stiga i pris, det blir så när vi numera importerar, det vi en gång själva producerade. På kort sikt är en svagare krona bra för vår exportindustri, men hur går det med inflationsmålet med stigande importpriser?

Enligt de senaste rapporterna stiger arbetslösheten, de stora företagen fortsätter att se över sina kostnader. Naturligtvis känns det tråkigt, men samtidigt måste man se det som så, att den väg regeringen valt, inte verkar nå ända fram. Det gjordes helt enkelt inte en riskanalys när jobblinjen sjösattes. För visst var det en risk regeringen tog, i en tid då de flesta trodde på en ständig tillväxt i ekonomin.

Många såg det som ett nytt grepp för att skapa nya jobb, de smarta utnyttjade de nya reglerna och har tjänat massvis med pengar på det. Inte minst storföretagens ledningar, de statliga verkens höjdare, men också bankdirektörerna. Skulle inte förvåna om alla dessa insett, att det kanske är sista chansen att roffa åt sig.

Kanske måste vi börja planera för ett helt annat samhälle. Det hållbara har många politiker pratat om, men inte hur vi ska kunna få ett sådant. Och vad är ett hållbart samhälle och hur bygger man upp det? Det är svårt att bygga någonting där underlaget består av enbart sand, dessutom lös sådan.

Råkade bläddra i ett gammalt block och hittade följande som skrivits av Henry Ward Beecher.

Vi borde leva och sträva så att det som kom till oss som ett frö, skall kunna gå till nästa generation som blomma och att det som kom som en blomma skall gå till den som frukt.

Jag satt länge och funderade över det här och jämförde med hur vårt samhälle (som politiker anser utvecklats) ser ut i dag. Vad lämnar vi över för någonting till kommande generationer? Svaret på den frågan gör mig deprimerad, fröet tappade vi bort för länge sedan, någon blomma kan vi inte lämna över. Någon frukt kommer det knappast att bli framöver.

Inte ens om hela vårt lands befolkning tvingas jobba till dess de blir sjuttiofem, kommer pengarna inte att räcka än om sisådär fyrtio år. För att det ska kunna undvikas måste dubbelt så många som i dag, ha ett arbete inom det privata näringslivet. Om någon har en annan åsikt, upp till bevis.

Vårt land har alldeles för många människor som avlönas med skattepengar, vilket är en urusel affär för invånarna. Den som säger att nya jobb kan skapas inom de offentliga verksamheterna bör omedelbart lära sig lite om matematik.

En person som har en lön på tjugotusen i månaden betalade med skattepengar, betalar i inkomstskatt tillbaka i bästa fall runt åttatusen. Lägger man dessutom till arbetsgivarens kostnader för sociala avgifter samt försäkringar, får man en differens på runt tjugo tusen. Genom konsumtion kommer det visserligen tillbaka några tusenlappar, men det är ändå ett stort glapp.

Eftersom gemene man inte har tillgång till de staplar och tårtbitar som våra politiker numera har, går det bra att stapla sockerbitar på köksbordet för att se omfattningen av kostanaden. Det blir betydligt fler sockerbitar på kostnadshögen. Hur det här kunnat fortgå år efter år utan att vårt land i konkurs är en gåta. Men det är klart, vi har inte sett slutet än.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 april 2013 06:26

Märker att vi nu börjar närma sig den tid då det är ljust alldeles för tidigt. Man lyfter lite på ena ögonlocket och ser ljuset, det är bara att kliva upp trots att klockan inte ens blivit fem. Önskar jag hade förmågan att vända ryggen mot fönstret blunda och somna om. På med kaffet och bläddra igenom tidningen som kommer tidigare nu än den gjort. Tyvärr finns inte mycket läsvärt i tidningen längre, därför sitter jag framför datorn i väntan på att frugan ska vakna och låter tankarna flyga fritt.

Har efter den senaste tidens osäkerhet försökt föreställa mig hur framtiden kommer att se ut. Inte för egen del, jag är för gammal för det. Men vad har vi egentligen skapat för våra barn, barnbarn och barnsbarnsbarn? Min generation fick ta över ett samhälle i utveckling, som visserligen började på en låg nivå. Med trettiotalets arbetslöshet och fattigdom, dessutom depressionen som drabbade många länder. De nu unga får ta över ett konkursbo, det är sannerligen inte någonting att vara stolt över.

Efter kriget kunde det bara bli bättre, det fanns en framtid. Men någonstans på vägen började det mesta gå snett, makthavande politiker tog åt sig äran över den snabba utvecklingen. Många politiker insåg vilken makt de hade och utnyttjade den också.

Eftersom människorna hade fullt upp med att få det bättre, tog politikerna över ansvaret att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. Runt om i vårt land byggdes monument, vad politikerna då trodde, över sig själva. Ett mäktigt parti fick vårt land att fungera som ett instrument för den egna ideologin, ett sorgligt kapitel i vårt lands historia.

Det här gick aldrig att rätta till, trots partiets nederlag i mitten på sjuttiotalet. Då startade istället den stora kampen om makten, allt annat blev oväsentligt. Och så fungerar det fortfarande, politik handlar om att försvara eller överta makten med alla medel.

Moderaterna har försökt skapa ett monument över sin egen förträfflighet genom jobblinjen, utan att bry sig om konsekvenserna för många av landets invånare. Jodå, det kommer att gå till historien som skapandet av det omänskliga samhället. Om nu det är någonting att skryta över.

Nu börjar även byråkratin blicka in i framtiden och den ser inte ljus ut för administratörer. Det alltid verklighetsfrämmande SKL skyller på unga och gamla, att det är de som kommer att orsaka skattehöjningar i framtiden. Om inte, blir det fråga om neddragningar och därmed sämre service för invånarna. Hur dum tror dessa byråkrater att svenska folket är?

Ska ett land drivas enligt företagsmässiga principer, ska det också sitta kunnigt folk i ledningen. Det är det verkligt stora problemet inom de offentliga verksamheterna. De så kallade folkvalda är när det gäller utbildning och kompetens underlägsna många av de anställda tjänstemännen. Det betyder att många av de beslut som fattas, inte har en förankring hos invånarna, men det begriper inte beslutsfattarna. Det hela blir med andra ord tok gjorde som tok sa, men det blir beslutsfattarna som kommer att få ta de framtida konsekvenserna av det.

Vad kommer att hända om skattehöjningar börjar klubbas igenom om några år? De stora förlorarna i är inte bara många av landets invånare, utan också de mindre etablerade gamla partierna. En röst på Folkpartiet, Centern eller Kristdemokraterna läggs ihop med det största partiet Moderaterna. I slutändan har alla de som röstat på småpartierna gett Moderaterna mandat att ha de viktigaste posterna i en regering. Samma sak på den rödgröna sidan, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingas agera bisittare till Socialdemokraterna. Man kan förstå att många ledsnat och endera kommer att missnöjesrösta, eller inte rösta alls.

Vad jag kan förstå kommer det här i förlängningen att innebära, att vårt land kommer att få många missnöjespartier. Faktum är att det kan bli lite Italienskt av det hela. Eller varför inte Polsk riksdag. Läste att den som ska försöka bilda ny regering i Italien vill reformera det politiska systemet och minska parlamentet. Alla utom politikerna har sett att det bär käpprätt åt helsike. Samma sak är det ju i vårt land, men ingen politiker ser det. Naturligtvis ingenting man önskar ska hända, men det är faktiskt politikerna själva, som ställt till att det kan hända.

Bråket inom Socialdemokratin visar att det finns en maktkamp inom alla partier, det gäller att hålla sig framme och få vara med vid köttgrytorna. Mygel och rävspel hör till, det är mycket som står på spel. När dessutom Socialdemokratin vädrat morgonluft efter de opinionsundersökningar som gjorts, finns det folk som inte drar sig för någonting. Det är så det fungerar i vår moderna värld.

Men mitt i allt detta har jag bakvägen hört att Centern är inne på att vi måste försöka skapa ett mjukare samhälle. Ett samhälle där människan har den centrala rollen. Fjollträsk växer så det knakar, men vad händer om vi får några kärva år med hög arbetslöshet. En storstad lever högt på att människorna kräver service av alla de slag, men om människorna inte har råd att betala …’

Det finns gott om plats utanför storstäderna, men politiker har inte insett vilken tillgång det är. Istället för arbetsmarknadsåtgärder för arbetslösa, varför inte ge dem möjlighet att utforska sina drömmar. Varför kreativiteten underskattats av de politiska makthavarna kan väl bara de själva svara på. Men spekulerar man om orsaken, är det nog att de skulle tappa kontrollen.

Släpp landets invånare fria, det är vår!

Av Sven-Erik Hemlin - 24 april 2013 07:13

Kors i taket, Försäkringskassan har kommit underfund med, att det måste göras förenklingar för de sjuka. Men visst känns det lite konstigt att de kommit underfund med det nu, de har ju skapat ett helvete för många sjuka under flera år. Läser man vad Försäkringskassan är till för, så är det för att hjälpa de invånare som blivit sjuka. Tyvärr har det varit tvärtom, i många fall måste det som Försäkringskassans handläggare gjort mot många sjuka, ses som maktmissbruk.

Det finns någonting inom vår byråkrati som skrämmer mig. Inte nog med att vår byråkrati växer oroväckande, det verkar som om inte ens regeringen rår på de småpåvar som härskar över verksamheterna. Vad hjälper det om någon i regeringen säger att det och det måste vi ändra på, när inte dessa småpåvar är villiga att samarbeta.

Varför fungerar inte skolan, vården och omsorgen? Svaret kan vara så enkelt att beslut saboteras av byråkrater och tjänstemän. De vill ha sin lilla sandlåda för sig själva att leka i, det har de fått göra ostörda i många år.

Den byråkratiska apparaten byggdes upp i vårt land för att försvåra vid ett maktövertagande, men det har inte fungerat som tänkt var. Det har efter hand blivit en maktkamp mellan politiker och den byråkratiska apparaten, vilket orsakat en fördyring för svenska folket.

Den dag makthavande politiker vågar sätta ner foten och rensa upp inom alla de offentliga verksamheterna, får vi inte bara ett bättre fungerande land. Problemen har ökat sedan många av dessa verksamheter började drivas enligt företagsmässiga principer. Det har gjort att utöver de skatter som betalas in, tvingas svenska folket även betala avgifter, för någonting de redan betalat för att få utfört. Allt för att dessa verksamheter ska kunna leva vidare och frodas.

Vi måste satsa på infrastrukturen hörde jag en politiker säga. Den mannen har nog aldrig tänkt över vart exempelvis alla inbetalda fordonsskatter och finurliga avgifter tar vägen. De går definitivt inte till vägunderhåll i den omfattning som krävs. Det saknas ständigt pengar för att reparera och bygga nya vägar. Vart tar alla inbetalda pengar vägen?

Vårt land fungerar i dag som ett avskräckande exempel inom många områden. Genom att enögt stirra på den ekonomiska tillväxten, har mål ställts upp som inte går att uppfylla. Vårt land börjar mest likna ett företag som säljer ut allt och en dag står utan nya varor. Pengarna har inte ens räckt till kostnaderna. Till slut återstår bara att slå ”vantarna” i bordet.

Förhoppningsvis ska det inte behöva gå så långt. Men om vårt land ska klara sig från nesan att hamna i samma situation som krisländerna, måste regeringen ta kommandot över vår byråkrati.

Av Sven-Erik Hemlin - 23 april 2013 07:32

Vårregn utanför fönstret, hoppas den sista skitiga snön försvinner. Vill inte bli påmind om den vinter vi haft, inte förra sommaren heller, för den delen. Men den kommande sommaren kan inte bli sämre, hoppas man i alla fall. När vädret inte lockar mig att gå ut, kan man ju alltid ta en läsdag.

Våra liv består av en massa olika sysselsättningar, de flesta nödvändiga, alldeles för många påtvingade genom politiska beslut. Det nödvändiga börjar redan vid unga år, att lära sig läsa och skriva. Tyvärr är det inte alla förunnat att kunna göra det av skilda anledningar, men det är ingenting som beslutsfattarna kan ta hänsyn till.

Bristen på förståelse för hur olika skapade ett lands befolkning är, har ställt till många problem för inte bara invånarna, utan också beslutsfattarna. Tanken bakom besluten har antagligen varit att de flesta ska se dem som bra, men tyvärr går det inte att tillfredställa alla.

Att så mycket blivit fel, beror till stor del på att ingen tycks ha insett, hur olika det påverkar invånarna. Ett beslut som är bra för staten, kan vara förödande för hundratusentals invånare. Genom ett felaktigt beslut kan därför alla dessa ses som tärande på den gemensamma ekonomin. Men det som glöms bort i sammanhanget är, att det är just därför vi betalar skatt. Det måste därför också finnas en lösning, för alla de som inte passar in i den genomsnittliga enheten.

Det finn massvis med skatte invånarna betalar, inte bara inkomstskatt. Till och med de sämst ställda betalar skatt på allt de köper för att överleva, nämligen moms. Arbetslösa och sjuka betalar skatt på det lilla de får numera, skattepengar som är avsedda för en förstklassig utbildning, sjukvård och omsorg.

Vad invånarna däremot inte betalar skatt för är den kontrollapparat som byggts upp under många år. Det var den enorma byråkratin som stjälpte det forna Sovjetunionen och DDR. Även i vårt land har byråkratin ställt till det så att allt blivit krångligare, istället för enklare.

Om det beror på ett motstånd mot det nya högteknologiska samhället, eller helt enkelt okunnighet om hur nya teknologier kan användas får andra avgöra. Men faktum är att rationaliseringsexperter skulle kunna kapa statens kostnader inom de offentliga skattefinansierade verksamheterna med miljarder och ändå få vårt samhälle att fungera både smidigare och bättre.

I kölvattnet av jobblinjen flyter det upp en massa saker obehagliga saker som ifrågasätts av invånarna. Ansiktslösa människor som dumpats för den goda sakens skull, nämligen jobblinjen, det fantastiska instrumentet att nå välfärd. Vad denna välfärd innebär är svårt att få grepp om, likaså för vem eller vilka.

 Att det finns politiker som företrädare för sina väljare är en sak, men måste de vara så många? Ser man hur kommuner och landsting (som ligger närmast till hands) svällt ut med flera i ledningen. Det formligen dräller av kommunalråd och landstingsråd, men utöver dessa har vi även oppositionsråd. Vad är anledningen? Är det för att kunna fördela ansvaret och därmed avlasta den ytterst ansvarige?

Det sägs att ju fler som slår sina kloka huvuden ihop går det att komma fram till lösningar, men så fungerar det ju inte alls. Vad det handlar om i slutändan inför ett beslut är, att det kompromissats och kohandlats för att alla ska bli nöjda. Om inte politikerna i kommuner och landsting inser hur patetiska och löjliga de uppfattas av invånarna, går de en osäker framtid till mötes.

I vår moderna värld krävs utbildning, för politiker och politiskt tillsatta personer, krävs ingen som helst teoretisk högre utbildning. När nu dessa personer ställs inför faktum att vårt utbildningssystem är ett fiasko, ställs krav på skolan att ”leverera”. Skolan drivs av kommunerna med kunskapskontor som gjort lärarna till administratörer på bekostnad av det egentliga arbetet, att lära eleverna inför framtiden. Behöver någon fundera över, varför det mesta blir fel i vårt land?

Är det kaffelukt jag känner? Visst är det så, dags att sluta.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8 9
10
11 12 13 14
15 16 17 18
19
20
21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards