Antagligen är jag inte ensam om det, ja, att den vardagliga lunken bitit sig kvar i vintertid. Strax innan vi gick över till sommartid, kunde jag sova till fram emot sex ibland, nu vaknar jag runt halv fem. Av den anledningen klarar jag inte av att titta på teve på kvällarna, men det bekymrar mig inte. Om det kan vara något program som verkar intressant, går det alltid i repris dagtid.

Det är inte den enda fördelen med att vara pensionär, det jag värdesätter mest är friheten att göra det jag själv vill göra. Ingen talar om för mig att det och det måste du göra (om man bortser från frugan, förstås), det jag inte hinner i dag, kanske jag hinner med i morgon.

Trots det rinner dagarna iväg otroligt snabbt, veckorna verkar ibland bara bestå av måndagar och fredagar. Just de dagarna går åt till att fylla kylskåpet och frysen, det blir med andra ord inte mycket över till att göra någonting.

Än så länge finns ingen värme i sikte, det är lite mañana över det hela. Nu ska visst värmen komma så smått under nästa vecka, men det har vi inte sett än. Men den senaste tiden har i alla fall folk haft någonting att prata om, när de huttrande träffats på gatan.

Global uppvärmning hör man inte så ofta, nu heter det global förändring. Tacka fasen för det, hela norra Europa är som ett kylskåp. Antagligen har vårt jordklot varit med om det här förut, men det verkar alla miljöfanatiker vägra acceptera. Man kan förstå dem, de har ju via miljöskatter, avgifter och insamlingar fått massvis med pengar att leka med för att rädda vårt allt krassliga jordklot.

Det märkliga är att sedan miljötänkandet spridit sig till många länder, har klimatet blivit både nyckfullare och våldsammare. På något underligt sätt, verkar det som att de länder som satsat mest på att nå de uppsatta miljömålen, är de som drabbats hårdast.

Nu börjar de flesta i vårt land tröttna på kylan, för många är det en kostnadsfråga, det är dyrt att värma upp bostäder. Skatter och avgifter som ska rädda vår miljö rinner däremot in till staten, men de det mesta av pengarna, tycks bara hamna i statens kassavalv. Men oavsett om pengarna ligger där, eller till att rädda miljön, tycks det vara bortkastade pengar. Människor måste se för att tro och det människorna ser, är att vädret blivit sämre. Inte undra på att miljöintresset inte prioriteras.

Visst finns det eldsjälar som brinner för att rädda vår miljö, men för att kunna göra det behövs hela tiden mera pengar. Mera pengar behöver också de fanatiker som vill ha vargar i våra skogar. De ivrigaste förespråkarna bor knappast i glesbygd, utan bor i städer.

Skulle vara intressant att få veta vad bevarandet av exempelvis vargar och andra natur- och miljöaktiviteter kostar skattebetalarna. Utgår man från vad den genetiskt viktiga varghonan kostat hittills, rör det sig om svindlande belopp. De pengarna skulle ha kunnat hjälpa många människor i nöd. Men så får man inte tänka, då är man varghatare.

Jag har svårt att tänka mig hur vårt land kommer att se ut i framtiden, eftersom ingen får kritisera någonting. När den ena sidan öppet kan hylla bevarandet av utrotningshotade djur eller invandringen, varför får inte motståndarna koma till tals? Det är väl så ett demokratiskt land ska fungera. Genom att slå ifrån sig istället för att ta till sig kritiken, ökar bara missnöjet och förtroendet för de politiska makthavarna rasar ytterligare.

Man kan bara hoppas att de politiska makthavarna ska sluta hålla sig till de politiska vägarna. De kan tyckas vara stora och breda, men de tar alltid slut. 

Stel i kroppen, ont i ryggen och inte speciellt pigg i övrigt heller, har det varit en bedrövlig morgon. Det påverkar humöret, jag känner mig grinig och saker som ploppar upp i huvudet retar upp mig. Vår regering är väl den som mest retar gallfebern på mig, de tycks leva i en annan värld. 

De senaste månaderna har jag märkt en attityd hos både stats- och finansministern, som fått håret att resa sig i baknacken. Den överlägsna tonen dominerar numera när de framträder på teve, vilket jag uppfattar som stup i ett. Vad de säger kan tolkas som att svenska folket, inte begriper vad som är bäst för dem. Det är minst sagt oroande om makthavande politiker, tror sig vara klokare än övriga folket.

Ingen är oersättlig sägs det och visst är det så. Det dyker alltid upp nya som klarar av att göra samma saker, men ibland även kan tillföra det där lilla extra. Hur det än är så stelnar vi efter en tid med samma rutiner, dag efter dag. Efter hand utförs arbetet slentrianmässigt, allt går på rutin.

Det är väl vad som hänt inte bara med Moderaterna, utan också alla de länder som hamnat i kris. Det har rullat på och ingen har ägnat en tanke åt att någonting skulle kunna ställa till det. Med andra ord har allting fungerat efter principen, att så har alltid gjorts. Men i en del fall har det provats nytt, i ett försök att visa handlingskraft och ändra på det andra ställt till med. Hade varit klokare att låtit det rulla på. I eftertankens kranka blekhet, letas nu efter var någonstans det blev fel och om det går att rätta till inför kommande val. Ingen vill släppa makten frivilligt.

Det är ingen bra idé att försöka ändra på det som var fel från början, det skapar bara ännu större problem. Alliansen gjorde felet att utgå från att sjuka människor var simulanter och de arbetslösa arbetsskygga. Naturligtvis har det funnits människor som utnyttjat det gamla bidragssystemet, fattas bara annat. Men betydligt fler har utnyttjat kryphålen i skattelagarna.

Antagligen var det tänkt att de nya reglerna för sjukförsäkringen och a-kassan skulle sätta åt simulanter och arbetsskygga, men det drabbade alla sjuka och arbetslösa. Men samtidigt som många av de sjuka och arbetslösa vrider sina händer av förtvivlan, gnider riksdagsmän och politiker ute i landet baken av oro för att mista det de längtat efter, en rejäl ersättning under många år, när de lämnar riksdagen, kommunerna och landstingen.

Att ingen politiker tidigare insett det vansinniga i, att politiker som av skilda anledningar inte längre blir kvar på sina uppdrag, är berättigade till pension (i många fall i femtioårsåldern) från arbetsgivaren, det vill säga skattebetalarna, visar inte på någon vidare intelligens. Ändringen skulle naturligtvis ha gjorts för länge sedan, det är ju också en form av bidrag.

Men förändringens vind kommer ingen undan, det som slår hårt mot en grupp i vårt samhälle, slår tillbaka på andra. Det är så det fungerar och har alltid gjort det. Naturligtvis är en bidragande orsak till att makthavarna inte längre utan protester, kan driva igenom det som förändrar invånarnas vardag. Den moderna människan vet vad den vill och lyssnar inte längre på auktoriteter.

Kanske har de läst och anammat det Robert Louis Stevensson skrev för länge sedan, det lyder nämligen så här:

Att veta vad du själv föredrar i stället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalat dig att du bör fördraga, är att hålla din själ levande.

Med andra ord, lyd din egen röst. Den har för det mesta rätt.

Allt handlar inte bara om pengar i vårt moderna samhälle, det handlar också om tid. Tid är det lika ont om som pengar för många, stressen ökar för varje år. Människor stressar upp sig själva genom alla måsten, vi har en förmåga att lägga på oss själva. När dessutom kraven ökar inom arbetslivet, blir det en dubbel börda.

Jag vet inte om våra politiker är duktigast på att driva igenom förbud mot dittan och dattan, men jösses vad de kan hitta på. De rökförbud som införts har haft starkt stöd hos arbetsgivarna, men har fattats med invånarnas bästa för ögonen. Ja, så försvaras förbuden i alla fall. Men visst försvann det några extra minuter vid varje rökpaus och tid är pengar.

Hur kan beslutsfattande politiker veta vad som är bäst för invånarna? Genom många förbud omyndigförklaras invånarna, även politikerna själva. Det beklagliga är att ingen frågar de som kommer att beröras av ett förbud innan det fattas, av den anledningen är det många som inte bryr sig om förbuden.

Jag hörde en politiker säga att alla beslut förankras innan de läggs fram. Hur ska en grupp med likatänkande på grund av lojalitet och i många fall egen vinning, kunna rösta annat än ja till det förslag som läggs fram? Vad skulle alla de som förankrar förslagen till förbud säga, om någon vill förbjuda klockor? Det förslaget har jag aldrig hört någon politiker framföra.

Alla jagas av klockan, det är därför människor stressar för att hinna med. Men vad skulle hända om klockan förbjuds? En intressant fråga, efter allt handlar om tid och pengar i vårt moderna samhälle. Om man ser till invånarnas bästa, skulle klockan förbjudas omedelbart. Den största anledningen till det är att våra liv är korta i det stora hela. Hursomhelst är uppfinningen av klockan, den mest korkade av alla.

Från tidig ålder styrs våra liv av klockan. Ingen tänker på att vi arbetar och sover bort en stor del av våra vuxna liv, närmare bestämt ungefär två tredjedelar. Av den tredjedel vi har till förfogande att verkligen njuta av livet, försvinner ytterligare några år på saker vi tvingas till att lägga ner tid på. Inte minst på grund av vårt byråkratiskt uppbyggda samhälle. Man kan därför förstå att de som närmar sig pensionsåldern, ser fram emot att få mera tid för sig själva och familjen.

Vid en undersökning om hur blivande pensionärer tänkt sig de sista åren, svarade en fjärdedel att de vill flytta till varmare länder. En tanke smög sig upp i bakhuvudet, att det kan vara en av anledningarna till höjd pensionsålder. Det är inga fattiglappar som kan tänka sig en mysig tillvaro i ett annat land med ett varmare klimat.

Räknar man hur många som ska gå i pension närmaste åren, är det åtskilliga tusen som planerar att ”emigrera” på gamla dagar. Nåja, det blir i alla fall en massa lägenheter lediga, vilket behövs inte minst i storstadsområdena. Men skattepengar försvinner naturligtvis, utöver att konsumtionen påverkas. Det är alltså av yttersta vikt för regeringen, att hålla dessa personer kvar på hemmaplan. Nu kan det ju vara så att regeringen snuvas på konfekten, om dessa personer (vilket är troligt) sett till att ha en pensionsförsäkring. 

Ganska snopet, för då hjälper inga politiska beslut. Ännu mer snopet måste det kännas att de med dåliga pensioner blir kvar, för de kostar ju bara samhället pengar får man höra. Att lagstadga om höjd pensionsålder är nog inte så klokt, det är upp till nvånarna själva, att avgöra när de vill gå i pension. Det kallas valfrihet och görs utan tvång.   

Kanske är det bättre att regeringen försöker förbjuda klockor, men det kommer antagligen att kringgås på samma sätt som alla andra förbud. 

Efter att ha legat lågt en längre tid, har nu sossarna spottat i nävarna, här ska jobbas! Ja, svenska folket alltså, och det ska skapas jobb i parti och minut, arbetslösheten ska halveras. Det är inte bara ett dumt beslut, det krossar grundtanken bakom Socialdemokratin. Varför inte istället lova, att invånarna ska känna att det är de som är viktigast? Utan ett folk som drar åt samma håll, faller landet sönder och samman.

Visst är det trevligt att det finns optimister, men någon måtta får det ändå vara. När politiker ska skapa jobb kostar det enormt med pengar, det har vi lärt oss. Det finns nämligen inte så mycket de kan göra, vilket många länder i utförsbacken fått lära sig den hårda vägen. Tvärtom ser de allt fler jobb försvinna, det har med den enorma arbetslösheten att göra.

Av den anledningen bör sossarna ta till sig det Olof Palme en gång sa: Det gäller att ta ett helvete i taget. Försämringen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, är verkligen någonting som skadat vårt lands rykte som ett demokratiskt land. Rätta till det så kommer också de positiva effekterna. Vad det handlar om är att byta in en ung frisk, mot en sjuk som behöver rehabilitering.

Som så kallad folkvald politiker, måste de ändå tänka att en vändning ska komma. De som i dag har ett jobb pressas allt hårdare, det kommer att skörda offer. Fram till dess måste man därför precis som inom många sporter göra byten, för att invånarna ska orka. Skadorna som uppkommer inom idrotten backas upp av friska reserver. Samma sak borde naturligtvis anammas av de politiska makthavrna, istället för att sjuka människor tvingas arbeta. Men så långt har tydligen inte våra politiker tänkt.

Visst kan det ta tid innan en vändning kommer, för ju djupare krisen blir och breder ut sig till andra länder, kan det ta många år. Efter några riktigt långa högkonjunkturer, är det nu kanske dags för en lång, allting brukar ju jämna ut sig i längden. Men när vändningen kommer, finns inte bara de tidigare sjuka och erfarna att ta till, många unga har dessutom fått erfarenhet av riktiga jobb, istället för arbetsmarknadsåtgärder.

Men jag måste säga att det verkligen är modigt av sossarna, att i en tid som är så osäker, ge löften som troligtvis inte kommer att kunna hållas. Att sossarna faller tillbaka i den gamla traditionen att lova mer än de kan hålla, känns minst sagt sorgligt. Det kommer alldeles säkert även att bli svårt att hålla löftet om, att inte röra jobbskatteavdraget. Det är ett bidrag som skulle göra Moderaterna till ett statsbärande parti, ingenting annat.

Varför inte ändra på det hela och visa vilka enorma snedeffekter jobblinjen orsakat. Visst har en stor grupp vant sig vid det och det blir ett jäkla liv om det tas bort. Det är ju så att väljarna numera röstar på den som ger mest och fyller på plånböcker och lönekonton. Många Metallanslutna har i dag medelklasslöner. Jobbskatteavdraget är därför ingenting annat än ett BIDRAG, till de som har ett jobb.

Men alla andra då, pensionärer, ensamstående föräldrar, långtidssjuka och arbetslösa? Ses de inte som potentiella väljare? Det är svårt att få grepp om, vilket parti som känner empati för de svaga grupperna med tunna plånböcker.

Den danske satirikern Robert Storm Petersen (Storm P), hade en härlig förmåga att häckla politiker.  Att det han skrev för runt åttio år sedan, visar att politiken sannerligen inte förändrats, är inte förvånande. Jag minns hans definition av vad politiker är ute efter i valtider. Han skrev att om någon ställer sig i en talarstol och säger att alla sitter i samma båt, är det för den vill vara kapten och att alla andra ska ro.

Nåja, i ärlighetens namn har politiken förändrats, det finns enormt många fler som har politiken som yrke och därmed levebröd i dag, än för åttio år sedan. Någon vettig förklaring att det blivit så har jag aldrig fått. Visst har jag hört politiker säga att det behövs många aktiva politiker, för att värna om vår demokrati, men de har talat i egen sak. Hur kan det annars vara möjligt, att politiker är ett hot mot vår demokrati, genom ständiga försök att inskränka yttrandefriheten?

Förr levde länderna i sin egen lilla ankdamm och förlitade sig till att invånarna skulle tro på vad de makthavande hade att säga. Numera är vi alla en del av den stora världen och rymden sprider information till jordens alla hörn. Jag kan förstå att många politiker inte hinner med i svängarna, till skillnad mot dagens ungdom, sitter inte allt det nya i ryggmärgen. Datorer, smartphones och ”skrapplattor” har många med sig överallt, vilket gör att allt som sägs av politiska makthavare, kan kollas i en svinblink. När någon upptäckt en felaktighet, ”delas” det med svindlande fart.

Det finns en regel som följs av många; kan inte en motståndare besegras, slår man sig ihop med den. Sådana hopslagningar ser vi över hela världen, inom affärsvärlden kallas de priskarteller. Vi ser det varje dag när vi passerar bensinmackarna, men i många fall ser vi det inte. Av någon underlig anledning har det här även spridit sig till politiken, men kallas då allianser.

Vad politikerna inte tänker på är, att det egna budskapet kommer att urvattnas på grund av kompromisser för att hålla ”grannsämjan” god. Men det kommer alltid att vara så, att det parti som är störst, också kommer att vara den som bestämmer. Den stora förloraren är väljarna, vilket leder till att de som alltid hållit sig till ett parti som blir mindre och mindre, ledsnar och låter bli att rösta. Eller som man märker allt tydligare numera, kommer att missnöjesrösta. Vad jag kan se finns inga vinnare i slutändan, bara förlorare. Tyvärr är det alltid invånarna som drabbas mest.

Har tänk att skicka det här till tidningarna som ett debattinlägg, men lägger ut det här först. Hör gärna av Er om Ni har synpunkter.

Var och varannan dag hör eller läser jag inlägg av någon Moderat, som lovprisar jobbskatteavdraget. Nackdelarna talas det inte om, men de är många och har visat sig kunna få en förödande effekt för många av landets invånare.

En god vän som råkat ut för de nya reglerna vid sjukdom efter strålbehandling av elakartad cancer, gjorde jämförelsen mellan sig själv och en travhäst. Båda ses av vår ekonomiskt tänkande regering som en inkomstkälla för staten, Men vid sjukdom upphör jämförelsen. Eftersom hästen är viktig för både travtränare och hästägare, skulle det aldrig falla dem in att starta en sjuk eller skadad häst. Det skulle äventyra framtida intäkter. Men i sjukförsäkringens nya form, anses till och med allvarligt cancersjuka människor kunna arbeta, förklara det den som kan.

För att rätta till de grövsta snedeffekterna, måste det därför till minst sagt oortodoxa lösningar. Embryot till en sådan lösning för exempelvis sjukförsäkringssystemet, kan man tacka konstruktörerna bakom jobblinjen för. Det vill säga de som skapade de strängare reglerna vid arbetslöshet och sjukdom.

Oavsett vilka krav de politiska makthavarna har på landets invånare, blir människor förr eller senare sjuka. För en läkare tar det för det mesta inte många minuter att ställa en diagnos och inse vad som behöver göras. Tyvärr måste läkare i dagens läge, offra betydligt mera tid på sjukintygen. Är inte intyget enligt Försäkringskassans regelbok och handläggarens bedömning, blir det bakläxa. Var och en förstår säkert, hur mycket dyrbar tid som går till spillo.

Varför ingen kommit på att man kan vända på kuttingen, så att läkarna får en chans att utföra sina jobb och kan kapa vårdköerna, övergår mitt förstånd. Vad som behövs är ju bara mera tid till det läkarna utbildat sig till och är bäst på, att bota sjuka människor.

Egentligen är lösningen hur enkelt som helst, eftersom vi nu har ett system där handläggarna vid Försäkringskassan, är de som numera avgör om folk är sjuka eller inte. För att förenkla det hela, kan den sjuke Istället för att uppsöka läkare, gå direkt till Försäkringskassans handläggare. Denne kan då med egna ögon se, om den sökande behöver vård eller inte. Efter bedömning skickas den uppsökande endera tillbaka till jobbet, hem för att lägga sig i sängen med rådet att ta Alvedon, eller skickas vidare till läkare för en professionell diagnos och behandling.

Visst låter det bakvänt, men det är så vårt sjukvårdsförsäkringssystem fungerar. Eftersom handläggaren har sista ordet och inte läkaren, finns det ingen annan lösning. På det sätt jag beskrivit, skulle också läkarnas status återupprättas, det är de som kan bota människor, vilket inte Försäkringskassans handläggare klarar av.

Visst låter det som minst sagt oortodoxt, men det är faktiskt de nya strängare reglerna som möjliggör den här lösningen. Vad som sparas in på det här är inte bara papper och arbetstid vid landets sjukvårdsinrättningar, allting skulle fungera så mycket smidigare för alla sjuka. Det skulle dessutom spara oerhört mycket pengar, om man ser till den tid läkarna i dagsläget tvingas lägga ner på att komplettera sjukintyg.

Vad man lärt sig av införandet av de hårdare reglerna för sjukförsäkringen och a-kassan är, att politiska beslut som ändrar förutsättningarna för invånarna, måste ses som experiment. Vid experiment utgår man från teorier, ibland fungerar de, ibland inte. Men att experimentera med människor, är det verkligen tillåtet?

När allt fler ser att sjukförsäkringen inte fungerar, varför inte prova det jag föreslagit, det kan inte bli sämre. 

Ibland har man sina ljusa stunder, men de är korta om man ser till vad vi annars tvingas utstå. Livet är ingen dans på rosor, tvärtom är det som att ständigt försöka ta sig torrskodd över en blötmyr. Så vad gör vi? Tja, de flesta hoppar utan att veta om tuvorna bär eller inte. Resultatet blir att många går ner sig i bottenlösa hål, andra letar förtvivlat efter fotfäste för att kunna ta sig upp. De som försiktigt tar ett steg i taget och känner efter om det bär eller inte, uppmuntras inte av de politiska makthavarna.

På något underligt sätt har politiker blivit så fixerade vid pengar, att de drabbats av tunnelseende. För visst är det konstigt, att de inte ser vad alla andra ser. Som till exempel att det måste till ett under, för att jobben ska bli fler. Som grädde på moset har det visat sig att de jobb som finns utannonserade, kräver en utbildning som förbisetts av de ansvariga.

Men det finns gott om ungdomar som utbildat sig till någonting, som inte längre efterfrågas. Att det kunnat hända, beror naturligtvis på att högskolor ser de studerande som kunder numera. God hjälp har dessa högskolor haft av experter som talat om, inom vilka områden jobben skulle finnas i framtiden. Ja, det har varit många bud om vad inte bara de studerande, utan också vad arbetslösa skulle satsa på. Genom att världen förvandlas snabbare än beslutsfattarna hinner komma till skott, har det mesta blivit åt helsike fel.

Att ungdomarna måste skaffa sig en högre utbildning, är verkligen någonting som alla politiska partier håller med om. Det betyder att utbildningen måste bli betydligt bättre, vilket sannerligen inte sker i en handvändning. Man kan inte bygga någonting utan grund och det är ju vad skolan saknar i dess nuvarande form. För politiker är det lätt att lova en sak, men betydligt svårare att hålla löftet.

Men det här är inte enda problemet våra makthavande politiker har att brottas med. Det slog mig att medellivslängden är någonstans runt sjuttiofem år, mångas liv är alltså inte längre. Med satsning på en högre utbildning hinner ungdomarna bli runt tjugofem, ger det inget utrymme för misstag. Om de råkat satsa på fel yrke är en sak, värre är den studieskuld de dragit på sig, som de förhoppningsvis kan beta av till dess de blir pensionerade.

Läkarvetenskapen går hela tiden framåt, så förhoppningsvis kan medelåldern höjas. Det betyder att makthavande politiker kommer att stå inför verkligt knepiga problem i framtiden. Med allt fler äldre och unga som i bästa fall kommer ut i arbetslivet när en tredjedel av livet förbrukats, ser det verkligen illa ut. Inte minst måste man ifrågasätta hur vårt ”hemsnickrade” trygghetssystem ska kunna fungera.

Man kan anta att det är därför vi måste jobba längre, för att överbrygga det glapp som blir, när ungdomarna kommer ut senare i arbetslivet. Som en ren gissning, kommer läget att bli akut inom de närmaste tio åren. I värsta fall kan det gå betydligt fortare. Det i sin tur betyder att vårt så kallade välfärdssamhälle är på väg mot en katastrof.

Det är inte någon väl bevarad hemlighet, vad som orsakat att vi nu har krisländer ute i Europa. I de flesta fall har regeringar (och EU med för den delen) baserat sina prognoser på en tid vi kanske aldrig får tillbaka. Invånarnas skattepengar har vidlyftigt använts till att skapa politiska monument. Det har varit en ”tävling” i inbördes beundran när de politiska makthavarna samlats.

Före krisen var det ryggdunkningar till höger och vänster, nu är det andra tongångar. Även de rika länderna har fått en fingervisning om, att när pengarna slutar komma in i samma takt som utgifterna, måste det lånas pengar. Det är lätt att hamna i skuldfällan, betydligt svårare att komma ur den. Men en dag måste det väl ändå vända och då … Ja, det gäller ju att vara optimistisk inför framtiden. 

Men gemensamt för alla krisländerna (och allt fler andra) är den höga ungdomsarbetslösheten. Det är ungdomarna som konsumerar och sätter sprätt på sina pengar, de äldre har mer än nog av det de samlat på sig. Tyvärr verkar de politiska lösningarna bara förvärra det hela, men det kommer andra att få ta hand om.

Vem hade kunnat tro att det skulle bli så här för tjugo år sedan? Inte våra politiker i alla fall, då hade vi inte hamnat i den här situationen. Men många nyblivna pensionärer tycks ha gjort det i alla fall och därför lämnat landet på gamla dagar. Det är inte bara skattekronor som försvinner, de kommer också att konsumera sina pensioner i ett annat land.

Eftersom de äldre bara ses som en börda, varför inte uppmuntra alla äldre att flytta. Kanske blir det billigare att ge ett flyttbidrag till de sämst ställda pensionärerna, så de kan flytta till ett drägligare klimat och dessutom leva billigare. Där kanske de piggnar till och kan leva betydligt längre. Deras röst räknas ju också, även om de bor i ett annat land. Kan vara någonting för Centerpartiet att ta upp, de behöver verkligen varenda röst de kan få. 

Helger är för många en plåga, inte minst för de gamla och ensamma. Påsken är inget undantag. Men även för andra än de ensamma äldre kan Påsken vara en plåga. Många har säkert drabbats av gallstensanfall på grund av att ätit för många ägg, andra har plågats av bakfylla, efter att ha tagit för många snapsar till sillen. Nåja, nu är Påskhelgen över och lyckligtvis är det ett helt år till nästa gång, om man lever.

Att det en gång tar slut är ju oundvikligt, men alla vill ju leva så länge som möjligt. Och numera gör vi det också, till myndigheternas förtret. Just det här med alldeles för många lever alldeles längre, är det stora problemet i många länder.

De politiska makthavarna har gnuggat geniknölarna de senaste tjugo åren, men varje snilleblixt har körts över av verkligheten. Allt som gjorts för att försämra sjuk- och åldringsvården har varit förgäves. Man kan tro att det varit meningen att bara makthavarna själva, skulle få njuta av livets höst. Om någon vet att pengarna inte kommer att räcka till alla i framtiden, är det de politiska makthavarna.

Men införandet av jobblinjen ser på sikt ut att ge resultat, många har redan gått en för tidig död till mötes. Många för egen hand i ren förtvivlan över hur de behandlats av vårt inte längre fungerande trygghetssystem. För att få ytterligare skjuts på det hela, måste nu alla jobba längre, det kommer säkert att ta knäcken på de som i nuläget tvingas plåga sig fram till pensionen. Ser verkligen fram emot att bland annat se, hur sjuttioåriga lärare ska kunna klara av allt stimmigare elever.

Men det kan ju också vara så att makthavande politiker utgår från sin egen situation. Visst kan det vara besvärande med överansträngt munläder och valkar i baken, men lönen är alldeles för bra för att släppa fram nya friska krafter. Många politiker har visat att det i det ”yrket”, kan man jobba långt upp i åren. Men de tillför inte landet någonting, de kostar bara pengar.

Det här med att folk ska jobba längre, för tankarna till vad de unga som gått ut skolan ska göra. Att skjuta upp problemet med ungdomsarbetslösheten, började man med redan på sjuttiotalet. Man minns det glada sjuttiotalet som en tid då fångarna skulle släppas loss och det var skit samma om ungdomarna fick lära sig någonting i skolan eller inte. Kanske var det rätt tänkt då, men det kom surt efter.

Fackföreningarna måste visa att de gjorde någonting, så de satsade på att få upp ingångslönerna. Det skulle inte vara mera värt att ha jobbat en massa år, de unga skulle ju utföra samma jobb. Ja, utan den erfarenhet de äldre hade förstås. Men företagen tog det med ro och anställde inga ungdomar, de var alldeles för dyra att lära upp. Och på den vägen är vi.

Eftersom de unga fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden, har någon (antagligen en tjänsteman) kommit på den fantastiska lösningen, att alla ska gå längre i skolan. Det betyder i så fall att de unga förvaras i skolan i väntan på bättre tider. Problemet är inte bara om det kommer att finnas några arbeten framöver, utan också att alldeles för många inte vill gå i skolan.

Anledningen till att många inte alls vill gå i skolan, är svårt att förstå för våra politiker. De har inte insett att ungdomar i tusental, inte ens kunnat lära sig läsa under de första sju åren. Och de är många, långt fler än vad de politiska makthavarna ens kunnat tänka sig. När det stora problemet nu blivit belyst, frågar sig inte makthavarna vad de gjort för fel. Tvärtom lägger de skulden på föräldrarna, som fött barn med en ärftlig belastning. Vi äldre vet att så långt tillbaka vi kan minnas, har det funnits människor med läs- och skrivsvårigheter, men förr i tiden kallades de ordblinda. Med den arbetsmarknad som fanns en gång för länge sedan, var det inga problem för dessa människor att skaffa sig ett yrke, där de inte behövde kunna läsa, deras kunnande och skicklighet var tillräckligt.

Problemet är alltså inte nytt, det har funnits i vårt land i många år, men ingenting har gjorts åt det. Men utvecklingen går framåt, numera får många av de icke skriv- och läskunniga diagnosen dyslektiker. För det mesta stannar det vid det, skolan har inte resurser att anställa speciallärare. Men speciallärare skulle behövas, för lägger man dessutom till alla som fått (och får) diagnosen bokstavsbarn, det vill säga ADHD mm, förstår man att det är problem ute i skolorna, ja, till och med i förskolorna.

Men eftersom lärarna inte har fria händer att lägga upp undervisningen, går hela inlärningsprocessen efter löpande band principen. När väl ungdomarna gått igenom den processen, har de blivit sorterade i prima vara eller sekunda. Problemet är att det under de senaste tio åren blivit allt sämre kvalitet, till och med på de som sorterats som prima vara.

Det här är verkligen ett problem som kommer att visa sig under många år framöver. Många har under sin skolgång skickligt dolt sina svårigheter att läsa och förstå svenska språket. Hur ska dessa personer, om de hamnar på ett jobb som verkligen kräver läsförståelse, kunna utföra sitt jobb? Man kan tänka sig att någon lyckas bli exempelvis kommunalråd, men inte fattar ett dugg av alla de papper som läggs framför dem. Skulle inte förvåna om det finns sådana personer i vårt land.

Faktum är att många tror att det är ett nationellt problem, att vi har beslutsfattare som inte förstår innebörden i de beslutsunderlag som läggs fram. Det här har kunnat döljas genom att underlagen i många fall visas statistik i form av staplar eller tårtbitar. Eftersom man i vår moderna tid alldeles för mycket förlitar sig till vad datorerna spottar ut, kan det uppstå allvarliga problem.

I Gävle kunde en tjänsteman förskingra tjugo miljoner, därför att vissa rutiner inte fördes in i datorsystemet. Det var ju lätt som en plätt, kommunens ledande hade ju inga staplar och tårtbitar att titta på och alla siffror sa dem ingenting. Vad det visar på är, att utan människor som verkligen lärt sig hur saker och ting ska skötas, fungerar det inte.

Men det är klart, det händer ofta att sunt förnuft, vinner över ekonomiskt tänkande. Men sunt förnuft är någonting som tycks saknas, hos våra politiska makthavare.