Har alldeles för mycket om och kring mig just nu. Tankar kretsar kring saker,jag inte kan göra någonting åt. Känslan av maktlöshet som infinner sig när man inser att vår byråkrati, blivit mycket mäktigare än de politiska makthavarna. Istället för att resignera, blir jag heligt förbannad. Hur någon kunnat få det till att bevisbördan ligger hos invånarna, inte myndigheterna, är oförklarligt. Varför har det inte uppstått protestaktioner?

Det är ett maktstyre som naturligtvis inte har någonting med demokrati att göra och ju fler som drabbas, desto större blir missnöjet. Beslutsfattarna till varje ny dumhet slår ifrån sig med, att så var det inte alls tänkt att det skulle fungera. Men det hela fungerar som när ett belopp hamnar på fel sida i bokföringen, då måste det rättas till med det dubbla, annars blir resultatet noll.

Men hur rättar man till ett feltänkt beslut? Det är ju det stora problemet vårt land har att brottas med. Precis som i en bokföring, handlar jobblinjen om siffror för regeringen, men med den skillnaden att det felaktiga tänkandet drabbar invånarna dubbelt upp. Ingen tycks vara vuxen uppgiften att rätta till de fel som blivit, vilket betyder att vi tvingas leva med de besluten fram till nästa val.

Jobblinjen tycks även sossarna ha tagit till sig, de verkar inte ha några egna idéer. För sin egen överlevnads skull, måste något av småpartierna ta tag i den här känsliga frågan. Det kan ge snabba skjuts uppåt på samma sätt som SD fått genom sin hållning till invandringen. Nåja, i SD:s fall har det ju också att göra med det missnöje mot de etablerade partierna som växer sig allt starkare.

Att uttrycka sitt missnöje vid ett val, är ju den enda möjlighet invånarna har att få till en ändring. Om mer än halva röstberättigade befolkningen struntar i att rösta, har det samma effekt. Ingen gruppering eller allians kan då säga sig ha mandat att regera. Och vem vet, det är inte en omöjlighet att det kan bli så.

Naturligtvis är inte ens politikerna själva nöjda med, att det mesta blivit så fel i vårt samhälle. Enklaste sättet att visa handlingskraft, är att hitta på nya betygssystem i skolan. Ingen vågar ta tag i hur fruktansvärt jobblinjen drabbat många invånare.

Nåja, vill de försöka få fason på skolan, så låt dem göra det. Men det kan aldrig göras genom politiska lösningar, det är alldeles för komplicerat för det. Det märks inte minst på grund av kunskapsraset i skolan.  Elevernas bedrövliga resultat, visar att det är stora fel på hela undervisningen. Ansvariga för det är både före detta och nuvarande politiska makthavare, de borde skämmas.

Anledningen till att vi tappat i förhållande till andra länder, är ju att lärarna inte längre lär ut, de är mentorer (handledare). Ingen har heller frågat hur eleverna vill ha det, varför så många tappar sugen. En bidragande orsak kan vara att undervisningen går ut på att eleverna själva måste ta reda på det de vill lära sig. Det är ju som att varje dag tvingas lösa ett korsord, men inte veta hur man kan ta ett lexikon till hjälp. Någon måste ju lära ut hur man använder ett lexikon! Den som kom på att vi skulle ”utbilda” självlärda elever, måste haft huvudet bakochfram.

Men med ett enkelt beslut att katederundervisningen tas till heder igen, finns det i alla fall en chans att barn får lära sig redan från början av skolgången. De som redan gått ut skolan, borde därför kompenseras för utebliven utbildning. Skattebetalarna borde få pengarna tillbaka för någonting som inte utförts. Låter det orimligt?

Inom vården, skolan och omsorgen levererar de politiska makthavarna en sekunda vara, trots att invånarna betalar för en prima. Det håller inte i längden, invånarna blir mer och mer uppretade över hur illa deras skattepengar förvaltas. Jag kan förstå om politiker slår ifrån sig och hävda att vår demokrati då är i fara, men i själva verket kommer vår demokrati att fungera bättre.

Ett land där politiska beslut gjort att läkare inte längre avgör vem som har rätt att vara sjuk och där lärare degraderats till handledare, hur ska ett sådant land kunna ha en framtid? Var finns de politiker som vågar säga ifrån, att nu får det vara nog. De är bara kuggar i det maskineri som ska dra oss framåt, men inte de som påfrestas mest. När de kuggar som påfrestas mest går sönder, finns det ingenting kvar som drar oss framåt. 

Oredigt och spontant som vanligt har det blivit, men nu kommer inte tiden att räcka till några dagar framöver. Men jag återkommer.