Ibland har man sina ljusa stunder, men de är korta om man ser till vad vi annars tvingas utstå. Livet är ingen dans på rosor, tvärtom är det som att ständigt försöka ta sig torrskodd över en blötmyr. Så vad gör vi? Tja, de flesta hoppar utan att veta om tuvorna bär eller inte. Resultatet blir att många går ner sig i bottenlösa hål, andra letar förtvivlat efter fotfäste för att kunna ta sig upp. De som försiktigt tar ett steg i taget och känner efter om det bär eller inte, uppmuntras inte av de politiska makthavarna.

På något underligt sätt har politiker blivit så fixerade vid pengar, att de drabbats av tunnelseende. För visst är det konstigt, att de inte ser vad alla andra ser. Som till exempel att det måste till ett under, för att jobben ska bli fler. Som grädde på moset har det visat sig att de jobb som finns utannonserade, kräver en utbildning som förbisetts av de ansvariga.

Men det finns gott om ungdomar som utbildat sig till någonting, som inte längre efterfrågas. Att det kunnat hända, beror naturligtvis på att högskolor ser de studerande som kunder numera. God hjälp har dessa högskolor haft av experter som talat om, inom vilka områden jobben skulle finnas i framtiden. Ja, det har varit många bud om vad inte bara de studerande, utan också vad arbetslösa skulle satsa på. Genom att världen förvandlas snabbare än beslutsfattarna hinner komma till skott, har det mesta blivit åt helsike fel.

Att ungdomarna måste skaffa sig en högre utbildning, är verkligen någonting som alla politiska partier håller med om. Det betyder att utbildningen måste bli betydligt bättre, vilket sannerligen inte sker i en handvändning. Man kan inte bygga någonting utan grund och det är ju vad skolan saknar i dess nuvarande form. För politiker är det lätt att lova en sak, men betydligt svårare att hålla löftet.

Men det här är inte enda problemet våra makthavande politiker har att brottas med. Det slog mig att medellivslängden är någonstans runt sjuttiofem år, mångas liv är alltså inte längre. Med satsning på en högre utbildning hinner ungdomarna bli runt tjugofem, ger det inget utrymme för misstag. Om de råkat satsa på fel yrke är en sak, värre är den studieskuld de dragit på sig, som de förhoppningsvis kan beta av till dess de blir pensionerade.

Läkarvetenskapen går hela tiden framåt, så förhoppningsvis kan medelåldern höjas. Det betyder att makthavande politiker kommer att stå inför verkligt knepiga problem i framtiden. Med allt fler äldre och unga som i bästa fall kommer ut i arbetslivet när en tredjedel av livet förbrukats, ser det verkligen illa ut. Inte minst måste man ifrågasätta hur vårt ”hemsnickrade” trygghetssystem ska kunna fungera.

Man kan anta att det är därför vi måste jobba längre, för att överbrygga det glapp som blir, när ungdomarna kommer ut senare i arbetslivet. Som en ren gissning, kommer läget att bli akut inom de närmaste tio åren. I värsta fall kan det gå betydligt fortare. Det i sin tur betyder att vårt så kallade välfärdssamhälle är på väg mot en katastrof.

Det är inte någon väl bevarad hemlighet, vad som orsakat att vi nu har krisländer ute i Europa. I de flesta fall har regeringar (och EU med för den delen) baserat sina prognoser på en tid vi kanske aldrig får tillbaka. Invånarnas skattepengar har vidlyftigt använts till att skapa politiska monument. Det har varit en ”tävling” i inbördes beundran när de politiska makthavarna samlats.

Före krisen var det ryggdunkningar till höger och vänster, nu är det andra tongångar. Även de rika länderna har fått en fingervisning om, att när pengarna slutar komma in i samma takt som utgifterna, måste det lånas pengar. Det är lätt att hamna i skuldfällan, betydligt svårare att komma ur den. Men en dag måste det väl ändå vända och då … Ja, det gäller ju att vara optimistisk inför framtiden. 

Men gemensamt för alla krisländerna (och allt fler andra) är den höga ungdomsarbetslösheten. Det är ungdomarna som konsumerar och sätter sprätt på sina pengar, de äldre har mer än nog av det de samlat på sig. Tyvärr verkar de politiska lösningarna bara förvärra det hela, men det kommer andra att få ta hand om.

Vem hade kunnat tro att det skulle bli så här för tjugo år sedan? Inte våra politiker i alla fall, då hade vi inte hamnat i den här situationen. Men många nyblivna pensionärer tycks ha gjort det i alla fall och därför lämnat landet på gamla dagar. Det är inte bara skattekronor som försvinner, de kommer också att konsumera sina pensioner i ett annat land.

Eftersom de äldre bara ses som en börda, varför inte uppmuntra alla äldre att flytta. Kanske blir det billigare att ge ett flyttbidrag till de sämst ställda pensionärerna, så de kan flytta till ett drägligare klimat och dessutom leva billigare. Där kanske de piggnar till och kan leva betydligt längre. Deras röst räknas ju också, även om de bor i ett annat land. Kan vara någonting för Centerpartiet att ta upp, de behöver verkligen varenda röst de kan få.