Någonting anmärkningsvärt har hänt med svenska folket. Man märker det tydligast på att allt fler ifrågasätter, varför makthavande politiker ständigt försöker styra hur svenska folket ska leva. Att styra människors liv är inte lätt, det kan gå rejält snett. Just nu är det massvis med byråkrater inom de offentliga verksamheterna, som får nu klä skott för att många människor behandlas fruktansvärt illa. Anledningen är att byråkrater och administratörer, försöker följa politiskt givna direktiv, som visat sig vara alldeles åt helsike.

   Man kan fråga sig varför inte de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras av de politiska makthavarna. Nåja, den som inte är politiskt aktiv, ska inte heller lägga sig i vad politikerna beslutar. Bry inte din hjärna med saker du inte kan påverka, var det en aktiv politiker som sa till mig en gång. Det var i slutet på sextiotalet när jag ifrågasatte skolreformen, som lade grunden till flumskolan. Omedvetet har jag därefter följt med och noterat alla politiska fiaskon, eller alla politiska vägar som inte nått ända fram, som politiker brukar borförklara sina misslyckanden. Många av dessa politiska vägar har skapat de labyrinter, som våra politiker i dag inte kan hitta någon väg ut ur.

   Men det finns många underligheter i vårt samhälle. Någonting jag aldrig kan få ett vettigt besked om är, varför de flesta kommuner har flera kommunalråd. Det finns ett ledande kommunalråd samt en kommundirektör, någon av dessa måste väl i alla fall ha ansvar för kommunens skötsel kan man tycka. Vad de övriga ska vara bra för, övergår mitt förstånd. Vad jag däremot förstår är att de kostar skattepengar, som så väl behövs till annat.

   Att det har någonting med politik att göra, förstår man eftersom samma sak händer inom landstingen, där det vimlar av både landstingsråd och anställda chefer. Vår landstingsdirektör har bra betalt, nästan dubbelt mot vad ledande landstingsrådet har. Om landstingsdirektören gör skäl för sin höga lön, varför då betala en massa landstingsråd?

   Det kanske finns någon som säger att kommunpolitikerna, landstingsråden och landstingens ledamöter faktiskt är lekmän, att man inte kan begära att de ska kunna styra en så enorm apparat som kommuner och landsting. Vad deras uppdrag går ut på, är att läsa igenom en massa papper framtagna av tjänstemän som underlag för beslut.

   Det ständiga stötande och blötandet om hur pengarna ska räcka till, visar att de inte har en aning om vad ekonomi eller vad deras egentliga uppdrag går ut på. De måste ha hjälp av tjänstemän och konsulter för att över huvud taget ha någonting att besluta om. Eftersom besluten ifrågasätts allt oftare, kan man fråga sig, om dessa lekmän har en aning om, hur besluten påverkar verksamheterna i praktiken?

   På något underligt sätt påminner det hela om, hur socialdemokratiska partiet fungerat i alla år. Nu med förresten, när ny partiledare ska utses. Det är så många som ska vara med och bestämma, en sorts garanti för att ingen enskild person ska behöva stå ansvarig. Av den anledningen får också arbetarkommuner och facket ska vara med och bestämma. Kan vara anledningen till att det bakom kulisserna, aldrig blir någon enighet bakom besluten.

   Med vårt nuvarande system kan jag inte få det till annat, än att varken kommunal- eller landstingsråd har något ansvar. Vad som sker är nämligen bara att de fattar beslut om underlag framtagna av anställda tjänstemän, som det sedan är upptill direktörerna att följa. Det förutsätter naturligtvis att underlaget inte blir pinsamt för beslutsfattarna, de har ju väljarna att tänka på.

   Inom regeringen får de små allianspartierna rätta sig efter Moderaterna, men ute i landsbygden med den bypolitik som florerar inom många landsting, är det en svår balansgång. Egen majoritet går inte att uppnå, det har blivit kohandel som gäller.

   Det är där direktörerna kommer in i bilden, de ska ju se till att det som beslutas också genomförs. Vad jag kan förstå är det hela tänkt att om någonting går snett, måste någon ställas vid skampålen, de politiska beslutsfattarna kan två sina händer. Men eftersom direktörerna får direktiv om hur verksamheterna ska skötas, vem har då det slutliga ansvaret? Det om något, borde vara någonting för de lärda att tvista om.

   Med det har jag skrivit mitt sista inlägg i samhällsdebatten. Få om ens någon har brytt sig om det jag skrivit och tur är väl det, annars hade jag kanske suttit inlåst vid det här laget. Men än så länge har vi ju yttrandefrihet, även om makthavande politiker gör allt för att strypa den. Det är dags att använda Facebook, Twitter och allt vad de heter, för att sätta blåslampa under baken på våra politiker. Jag har en känsla av att de redan vet, att de är överflödiga i ett framtida modernt samhälle.

Sköt om Er och ha det bra.

Ibland kan jag läsa något inlägg i tidningen, eller höra någon på radio eller teve säga saker, som på något sätt sammanfaller med mina åsikter. I ett land med så många politiska partier, borde någon ideologi passa, men så är det inte. Av den anledningen har jag inga som helst sympatier för något politiskt parti.

   Med åren samlar man på sig intryck och skapar sig en bild av hur det perfekta samhället borde se ut, med utgångspunkt från människan. Det politiskt skapade samhället sätter staten och de offentliga verksamheterna i första rummet och människorna får rätta sig efter detta.

   Jag är full av beundran över, hur människorna kunnat manipuleras så länge av våra politiska makthavare. Det politiska budskapet går ut på att vi alla strävar alla efter samma mål, ett samhälle där alla är lika mycket värda. Ja, alla de som har ett arbete att gå till och kan försörja inte bara sig själva, utan också alla de som avlönas med skattemedel, övriga är bara parasiter som drar ner landet i skiten.

   Hur ett så människofientligt budskap kan få människor att bildligt talat slita häcken av sig, är ofattbart. Vad jag inte fått klart för mig är, om det är för egen skull, eller det grupptryck som skapats av de politiska makthavarna. Alla måste dra sitt strå till stacken genom att konsumera så mycket det bara går, annars …

   Jaha, vad händer om vi inte gör det? Vad händer om alla hårt arbetande istället för att köpa ny bil vart tredje år, köpa nytt kök vart femte, eller köpa en ny stereo, teve eller DVD först när den gamla går sönder? Tänk om alla dessa skulle lägga pengarna i madrassen för kommande behov istället, vad skulle vi då få för tillväxt i ekonomin?

   I vårt moderna samhälle får vi allt oftare höra att vi måste bära våra egna kostnader. Vi kan inte räkna med att staten ska betala för att människor tvingats gå till doktorn alldeles för ofta, eller köpt dyra mediciner som gett dem frikort. Det måste kosta att gå till doktorn eller att äta mediciner, det ligger ju i eget intresse att överleva.

   Jag kan förstå varför SD baktalas och förlöjligas av de gamla etablerade partierna, de har ingen erfarenhet av att inom politiken måste alla hålla varandra om ryggen. De säger sig vara folkvalda, men är i själva verket utsedda av respektive partier. I vår högteknologiska värld är det rena stenåldern som råder inom politiken, det är det bara våra politiskt aktiva som tycks vara omedvetna om.

   Vad våra politiska makthavare, är på väg att skapa ett omänskligt samhälle. Kommer verkligen svenska folket att finna sig i det?

Sprickan inom det socialdemokratiska partiet verkar vara större än man trott. Valberedningen har inget lätt jobb att hitta en ny partiledare, att föreslå de som varit med länge duger inte, det måste till någon fräsch, inte politiskt förbrukad. De förslag som testas ute bland distrikten visar, att de flesta vill ha förnyelse, då kan inte en avdankad besserwisser typ Östros komma ifråga.

   Glädjande nog kan man höra att det borde sättas ett bäst före datum på politiker. Den erfarenhet (eller social kompetens som många politiker kallar det) är inte mycket värd, i ett samhälle som befinner sig i förändring. Politiker som inte kan hänga med i svängarna, fungerar som bromsklossar och hindrar den nödvändiga utvecklingen.

   Nåja, utveckling är kanske fel ord, det handlar ju snarare om förändringar som framtvingas av de förutsättningar som ändras stup i kvarten. Tittar man bakåt, är det lätt att köra in i den vägg som finns framför. Därför behövs människor som snabbt kan anpassa sig till nya förhållanden och har kraft och kunskaper för att också försöka göra det bästa av det.

   Socialdemokraterna och Centern är väl de partier som upplevs leva kvar i ett samhälle som inte längre finns. Förhoppningsvis är inte det resultatet av att de båda partierna haft kvinnliga partiledare, eller så är det orsaken till att de båda partierna stannat i en svunnen tid. De har helt enkelt inte klarat av att sätta gubbmaffian på plats, som tyvärr finns i bakgrunden inom båda partierna.

   För att en kvinna ska kunna leda ett parti till framgång, krävs att de gamla uvarna förpassas ut i kylan. Goda råd är visserligen bra att ta till sig, men om råden visar sig vara alldeles åt helsike gör de ingen nytta. I dagens läge gäller det att snabbt ta till sig av färska erfarenheter och med hjälp av dem, fatta snabba beslut om färdriktningen.

   Den borgerliga alliansen låg helt rätt i tiden, plus att de har en välutbildad kunnig stab bakom sig. När sossarna talade om nödvändiga skattehöjningar för att rädda välfärden, var det bara de lojala som höll med. Eftersom det är runt trettio procent som har partiet att tacka för sitt levebröd, blir det svårt att nå högre i ett val.

   Att moderaterna skulle hålla i taktpinnen i alliansregeringen var inte oväntat, inte heller att C och KD med sina gamla värderingar skulle hamna i skymundan. För centern finns sjuttiotalets motstånd mot kärnkraften fortfarande fast förankrat. Det är definitivt inte i takt med tiden, då skenande elpriser håller på att knäcka både fastighetsägare och företag.

   För KD är det kärnfamiljen som gäller, det budskapet anammar knappast dagens ungdom. Jag har svårt att se hur C och KD ska kunna bli kvar som riksdagspartier vid nästa val. I ett land där bönderna blir allt färre och folk går ur kyrkan i parti och minut, ska det till ett under om de ska kunna klamra sig kvar.

   Modern politik kräver utbildning för att hänga med, den gamla korvstoppningens tid är sedan länge förbi. Att vara påläst, är inte samma sak som att kunna alla detaljer. Man kan läsa hur mycket som helst om någonting, men inte bli klokare för det. En människa kan intressera sig för tusen olika saker, men av någon anledning finns det bara en sak man är riktigt bra på. Varför vi skapats så, har jag aldrig sett någon förklaring till.

   Varför unga människor redan i skolan tvingas välja yrkesinriktning har jag aldrig förstått. Precis som inom idrott eller andra intressen, måste en människa prova sig fram för att hitta rätt. Vårt samhälle fungerar inte på det viset. De politiska makthavarna gör en bedömning om vilka yrken som samhället kan komma att behöva, de tar inte hänsyn till vad ungdomarna egentligen vill bli. Kanske just därför, är det många som sysslar med det, de definitivt inte är bra på.

    Tyvärr har de som inte är bra på det de sysslar med, hamnat inom de offentliga verksamheterna. Avdankade politiker premieras och blir generaldirektörer eller landshövdingar, bara det ett hån mot svenska folket. De politiker som tröttnat men som begåvats med lite förstånd, utnyttjar det frikostiga pensionsavtal som beslutats av dem själva. Vad jag kan förstå, liknar det hela ett pyramidspel där de som kan slinka ut först kan sko sig, resten får stå där med lång näsa och tom plånbok.

Jag har en känsla av att de flesta av dagens socialdemokrater, inte har en aning om hur kraftfull byråkratisk apparat, föregångarna inom partiet skapade en gång. Den stora skaran väljare som stöttade partiet vid den tiden, trodde det var för att ta hand om dem. Men uppbyggnaden av byråkratin hade ett annat syfte, att försvåra vid ett övertagande av makten.

   Egentligen var det ganska smart uträknat, med eget folk strategiskt utplacerade på poster som kunde förhala, försvåra, eller om så behövdes förhindra fattade beslut, skulle det innebära stora problem för nya makthavare.

   Systemets uppbyggnad var enkel, det skulle handla om tjänster och gentjänster, partiet köpte helt enkelt lojalitet genom befordringar inom de offentliga verksamheterna. Trots drygt fyra års borgerligt maktinnehav, finns partilojala sossar på poster som kan försvåra och förhala av regeringen fattade beslut. Tydligast kan man se det inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men även inom skolväsendet finns en vänstervridning, som inte alls vill ha någon förnyelse av skolan.

   Det låter naturligtvis förskräckligt och är det också, vår alldeles för omfattande och mäktiga byråkrati kan få vårt land, att gå samma väg som det forna Sovjetunionen och DDR. En omfattande byråkrati kostar enormt med pengar, den kan bara finnas kvar så länge landets invånare förser de offentliga verksamheterna med pengar. Byråkrater har ingen produkt att sälja, de lever bara på det svenska folket betalar in i form av skatter och avgifter.

   Det sparkrav som ställts på Försäkringskassan har som vanligt tolkats helt galet av de ansvariga, det är inte invånarnas service det ska dras in på, utan den alldeles för stora byråkratiska ledningen. För att en inbesparing ska ge resultat, måste det städas uppifrån, annars ramlar skiten ner på de som befinner sig nedanför.

   Dags att svenska folket sätter krav på vår regering att börja skära drastiskt inom vår byråkrati. Om inte, vilket gyllene tillfälle för oppositionen, de får alldeles säkert med sig SD, när det gäller att rejält krympa vår omfattande byråkratiska apparat. Det är dags att sossarna rättar till sitt misstag, för vårt nuvarande system gynnar inte dem längre. Visst måste det vara bättre att ha folket med sig, än emot.

Orsaken till att jag skriver i min blogg från och till, är mest för att lätta på trycket. Jag känner mig frustrerad över hur naiva många av våra politiska makthavare är, de ser inte längre än näsan räcker. Ja, det finns naturligtvis undantag, men de är få.

   Ingenting har skadat vårt land som vårt politiskt uppbyggda system, som reglerar snart sagt allt vi gör och hur vi ska leva. Det finns inte mycket utrymme för egna initiativ, våra myndigheter och anställda byråkrater är duktiga på att stämma i bäcken.

   Enda undantaget är alla som lurats till att av arbetsförmedlingen (naturligtvis efter påtryckningar ovanifrån) starta eget, det vill säga blivit egenföretagare. Visst låter det lockande att vara sin egen chef, men med det skattesystem vi har, är det sannerligen inte lönande.

   Många har inte en susning om vad de ger sig in på, för de allra flesta blir det hela en mardröm. Vi lever sannerligen inte i det papperslösa samhället, tvärtom drunknar en nybliven företagare i papper från myndigheter. Att hitta rätt i den djungel av regler som finns, knäcker efter ett tag de som tidigare varit optimister.

   Nåja, det är ett litet problem i förhållande till om företaget tar in en anställd. Om pappersarbetet för att tillgodose myndigheterna krav för enmansföretagare kan kännas betungande, är det ingenting mot vad det innebär att ha anställda. Det är nu inte bara de olika myndigheterna som ställer krav, utan även fackföreningarnas representanter. Hur många småföretag är det inte som drabbats av blockad av något fackförbund går inte att räkna på rak arm, men många är det. Anledningen kan vara att det är mycket lättare att sätta press på ett litet företag än ett stort, när facket vill visa sin makt.

   Den tigerekonomi vi nu kan se i vårt land är någonting som är tillfällig, frågan är bara hur stort fallet blir, när vi ramlar av guldkalven. Vad det handlar om är ett tillfälligt lyckorus framkallat av en tillfällig framgång, som kan ge en fruktansvärd baksmälla.

   Inte undra på att en som varit med länge och sett hur det kan svänga, börjar få ont i magen. Man vet vad man har, men inte vad man får, brukar man säga. I nuläget är det många som vet vad de har, men inte om de kommer att ha det kvar om två år. Den som lyssnat på vår finansministers uttalanden, anar att det kan röra sig om kortare tid än så.

Det sägs att människan är den enda intelligenta varelsen på jorden, ändå styrs världen av dumhet. Men det beror i sin tur på att de allra flesta av jordens befolkning, inte använder mer än ungefär en tredjedel av sin hjärnkapacitet. I en värld där jakten på att endera överleva, jaga pengar till statusprylar, eller skaffa sig en maktposition, ges inte mycket utrymme för att tänka. Livet är kort, varför oroa sig över framtiden, det gäller att ta dag för dag som de kommer.

   Oavsett om vi vill det eller inte, tvingas vi i dag tänka kortsiktigt. Saker och ting händer runt om i vår omvärld som påverkar oss, utan att vi kan göra någonting åt det. Om man går tillbaka runt sjuttio år i tiden, var vårt land mindre sårbart än det är i dag. Inte minst när det gäller livsmedel. Det som ransonerades under kriget var till största delen importvaror.

   Landsbygdens folk klarade sig bättre under kriget än de som bodde i städer av naturliga orsaker. De hade inte bara de baslivsmedel som krävdes för att överleva, de hade också enklare vanor. Med den omflyttning av folk från landsbygder som medvetet gjorts av politiska makthavare under åren, skulle en liknande situation innebära katastrof. Den lilla klick av lantbrukare som finns kvar, kan nätt och jämt föda sig själva, mycket mindre hjälpa till att föda andra.

   Nu varnas för att 300.000 jobb inom bilindustrin kommer att försvinna från västvärlden, det är i Asien och Kina, de nya industriländerna med lägre löner tillverkningen kommer att finnas ett tag framöver. Men även där börjar problemen dyka upp, ett ökat välstånd skapar inflation som äter upp det löntagarna får mera i plånboken.

   Som tur är, har vi inte någon bilindustri att tala om, men ett flertal EU-länder har det. Även om skadan skulle bli liten i vårt land, får vi ändå en släng av sleven. Vi har inga helägda svenska storföretag, vi kan inte räkna med att de tar något socialt ansvar när det kärvar till sig.

   Våra stora exportföretag har funnits på plats några år där den nya industrivärlden växer upp, det är bara en tidsfråga, innan de flyttar ut stora delar av sina verksamheter från vårt land. De måste ju finnas så nära den stora marknaden som möjligt, inte tusentals mil ifrån. För företagen gäller att ge avkastning till aktieägarna och att överleva, det är den bistra verkligheten.

   Det enda våra politiska makthavare kan göra är att hålla tummarna, det som skulle behöva göras för att undvika det hela, kan mest liknas vid ett politiskt självmord. Vad som skulle behövas är att byråkratin skärs ner till ett minimum, det gäller också alla politiskt skapade jobb. Anledningen är att vårt samhälle är alldeles för byråkratiskt utformat, det är mera inriktat på kontroll än att hjälpa landets invånare.

   Vi måste gå från en politiskt styrt samhälle till ett mer flexibelt, där människorna är de som sätter spelreglerna. Det enda som kan rädda vårt land i framtiden är att underlätta för människor och företag, istället för att försvåra för dem. I ett sådant samhälle är politiker överflödiga, men det är de ju faktiskt även i nuläget. De fungerar ju bara som beslutsfattare av ärenden, som tjänstemän och konsulter tagit fram underlagen till. Det betyder dubbla kostnader för skattebetalarna, det har inte svenska folket råd med i framtiden.

   För varje gång jag hör en politiker försvara sitt eget skinn, att de är en garant för vår demokrati, tänker jag: Tomma tunnor bullrar mest.