Alla inlägg under april 2018

Av Sven-Erik Hemlin - 29 april 2018 10:32

Det blir ingen utlandssemester i år för en som maxat krediten hos alla charterbolag. Jag kunde inte undgå att höra det eftersom jag stod två meter ifrån de personer som samtalade. Men det slog mig att det var genom kredit tidigare semesterresor gjorts och antagligen många, många fler befinner sig i samma situation. En semesterresa lockar efter en grisig vinter men en betydligt dyrare dollar och euro kommer säkert att avskräcka många i sommar.


Det slog mig att regeringar verkar älska att besluta om förbud, men trots det finns fortfarande bolag som villigt ger lån till hutlösa räntor. Förr kallades de som lånade ut pengar till höga räntor för ockrare, nu anses de seriösa vara smarta, men det betyder ju de oseriösa också är smarta. Dags att klämma åt både de smarta och oseriösa.  


Varför det blivit så att folk lånar pengar till saker de behöver eller bara vill ha pekar på en enda sak, det räcker inte med det som jobbas in på en månad och i en del fall inte på ett eller flera år. De skulder svenska folket samlat på sig, beror på att levnadsomkostnaderna är för höga i förhållande till inkomsten. Massvis med folk lever över sina tillgångar helt enkelt.


Ett gammalt uttryck är att man ska rätta munnen efter matsäcken, och samma sak är det ju med inkomsten. Men visst är det så att även de med ett arbete börjar känna av att det mesta blivit dyrare, det gäller inte minst barnfamiljer. För personer med normallön gäller det verkligen att kunna hantera privatekonomin, det finns inget utrymme för utsvävningar.


Vi har hamnat i ett läge jag aldrig skulle kunna tro skulle kunna hända, att prisökningar så lite påverkat inflationen, men i plånboken har det märkts. Riksbankens ledning står lika handfallen, ingenting stämmer längre med den facit som funnits. Genom införandet av minusränta som de gamla ekonomiska teorierna ansågs vara en omöjlighet, har det mesta ställts på huvudet.


När flera riksbanker nu försiktigt höjer räntorna får det mest ses som en testballong om hur det kommer att påverka ekonomin. Troligtvis är det mindre riskfyllt att höja räntan än att ligga kvar på minusnivå, räntan är ju ett finansiellt instrument för att stämma av svängningar. Att som i vårt fall ha minusränta under en högkonjunktur liknar mest det gamla lustspelet Ebberöds Bank, för vad skall man ta till när lågkonjunkturen kommer och ekonomin behöver stimuleras?


Men en lågkonjunktur är inte tillnärmelsevis lika oroande som att vi nu har självlärande datorer som jobbar med Artificiell Intelligens. Av experters uttalande kommer det att ta ett visst antal år innan AI baserade datorsystem överglänser den mänskliga intelligensen. Efter att ha läst den senaste artikeln fick jag uppfattningen att det mörkas hur långt utvecklingen har kommit, läget i vår värld är alldeles för känsligt för att tala i klartext.


Nåja, det här är ju vad vi kan vänta, att smarta maskiner och robotar kommer att ta över många av de traditionella jobben. Jag tror inte våra politiker insett vidden av den förändring vårt samhälle kommer att genomgå, att inte längre kunna hålla fast vid arbetslinjen. Med maskiner som gör jobben, vad ska de övertaliga göra? Eftersom vi har pengar som betalningsmedel måste de övertaliga ha pengar för att kunna överleva och a-kassorna kan snabbt bli tömda.


I en framtidsvision jag läst om kommer Medborgarlön att vara införd i de flesta länder inom tjugo år, vilket kommer att leda till nästa steg som formas av den innovativa kraft de flesta är födda med. Av födsel och ohejdad vana vill vi utforska och göra saker, men istället tvingas vi att göra helt andra saker för att överleva. När individens frihet inskränks genom politiska beslut går det utför med ett samhälle, det skapar sjukdom, misströstan och i slutändan ett sjukt samhälle.


Som vårt samhälle fungerar – eller som i vårt fall inte fungerar - är det staten, kommunerna och landstingen som skall hållas under armarna. Det är de samhällsviktiga funktionerna som behöver pengar för att kunna utföra sina uppdrag att på bästa sätt förvalta de skattepengar invånarna betalar in. När förtroendevalda politiker inom dessa viktiga funktioner misstolkat sin roll och istället för att fungera som förvaltare, istället tagit på sig rollen som beslutsfattare genom majoritetsstyre, har de svikit invånarna.


Det som hänt är att ett slöseri utan like kunnat fortgå under lång tid och istället för personal inom de viktiga verksamheterna har antalet chefer och förtroendevalda ökat enormt. Man brukar säga att snålheten bedrar visheten och det är vad som drabbat vården, skolan och polisen. Missnöjet med löner och arbetsförhållanden negligerades vilket orsakat en avtappning som inte kan repareras i en handvändning. Om det överhuvudtaget ens är möjligt med nuvarande politiska styrelsesätt.


Jag har försökt sätta mig in i vad som händer när de offentliga verksamheterna tvingas använda Artificiell Intelligens och vilka följderna blir. Vad de här maskinerna kan uträtta är att utföra konsekvensanalyser på beslutsunderlag, men som då utgår från vad som på bästa sätt förvaltar skattepengarna. Redan från början kan man utgå från att maskinen väger både för och nackdelar och kommer fram till den bästa lösningen.


Om man jämför det med dagens politiska ledningar, där beslutsunderlag tas fram av anställda tjänstemän som knappast är konsekvensanalytiker, förstår man vilken enorm skillnad de smarta maskinernas inträde kommer att betyda för invånarna. Vi kan inte ens skapa oss en bild av hur mycket pengar de kommer att spara in på all onödig byråkrati som i dag tär hårt på den gemensamma kassan.


Man kan tro att det här är en gammal mans fantasier, men med stöd av de experter som varje dag följer utvecklingen, kommer det i framtiden att se ut som det jag skrivit. Vårt allt mer sönderfallande samhälle och press på invånarna har skapat en frihetslängtan och drömmar om helt andra livsvillkor. Vi föds inte för att offra oss för staten, kommunerna och landstingen, de är till för att göra livet lättare och drägligare för invånarna.


Våra politiker har helt missuppfattat sina uppdrag, de är inte till för att leda och fördela och tala om vad invånarna skall göra. Tack vare det har de totalt missat att människorna ständigt förändras.  Henri Bergson skrev: Liv är en obruten utveckling. Att vara till är att förändras, att förändras är att mogna – att nyskapa sig själv.


Den Svenska modellen och alla de lagar och regler som begränsat människornas möjlighet att prova på vad de verkligen vill göra har varit katastrofal för både landet och invånarna. Vad människan bör sträva efter är förnyelse och utveckling, istället har stillastående uppmuntrats av de politiska makthavarna. Det är inte invånarna som är rädda för förnyelse, det är de politiska företrädarna.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 april 2018 20:02


Om det är någonting som påverkar våra liv är det erfarenhet. Förhoppningsvis lär man av alla fel som gjorts, eftersom man bör ha blivit medveten om konsekvenserna av dem. Så fungerar det tyvärr inte för vissa personer, varav många av dem beklagligt nog hamnat i viktiga maktpositioner i vårt samhälle. Från den sammanhållning som byggde upp vårt land efter andra världskriget, tog de förtroendevalda steget till att bli visionärer och folkets vägvisare. Dessa politiska "vägvisare" har under åren många gånger tvingats säga: Tyvärr nådde vi inte ända fram.


Regeringar har sedan slutet på sextiotalet tagit ställning till hur andra länder borde skötas, men glömt bort det egna landet. Vårt land har till och med stöttat länder ledda av diktatorer, men det talas det tyst om. Men det som nu händer i vårt land, får mig att tänka på DDR:s paradgator och förfallet bakom de bländande fasaderna. Även våra makthavande har byggt upp monument över sig själva, istället för att ge folket vad det betalar för genom sina skatter.


I samband med kaoset vid Svenska Akademien har det visat sig vad gamla traditioner kan ställa till med. Precis som en del av medlemmarna i akademien vill behålla de gamla traditionerna, fungerar våra politiker på samma sätt. De förvarar den Svenska modellen och vår svenska krona i en värld då ingenting är sig likt och det kontantlösa samhället gått längre än i andra länder. Det hade varit betydligt bättre om det papperslösa samhället blivit verklighet.


Jag kan förstå de som med näbbar och klor försvarat den svenska kronan, det är få saker som vi kan kalla genuint svenskt numera. Men ska vi verkligen försvara någonting som vi sett är en valuta som bara används inom landet, när de stora företagen fakturerar i euro eller dollar? När kronan nu i skrivande stund nått sitt lägsta värde på många år, gnuggar en del företag händerna genom sina valutavinster, men samtidigt stirrar importföretagen ängsligt på de stigande priserna. Det som händer med kronan är en av de saker som kan få alla prognoser att bli värdelösa.    


Jag har under lång tid oroat mig för att vårt land varit på fallrepet, trots nuvarande regerings optimistiska tongångar. Men vad är orsaken till att fattigpensionärerna blir fler för varje år, att sjuka människor kastas in i fattigdom? På något underligt sätt känns det som att vårt land hamnat i fritt fall som inte går att stoppa. Minns tänkvärda ord av Spinoza, att fritt fall är som en sten som inte vet varför den faller, men fortsätter ändå att göra det.


Det enda vi kan hoppas på är att fallet inte ska bli alltför hårt, att det går att samla ihop resterna och skapa någonting nytt. Efter ett fall kommer det gamla inte längre att bli som det en gång var, men frågan är om det finns någonting användbart att bygga nytt av. Vad jag kan se finns inte det, vi kommer att tvingas börja om från noll och det blir invånarna som får dra det tunga lasset.


Vi har sett att det demokratiska samhällssystem vi dragits med inte gagnat folket i sin helhet, det har mer blivit som det en gång var, en uppdelning i adel, borgare och bönder. I dag kan grupperna delas in i rika, medelklass, lågavlönade, fattigpensionärer och den stadigt växande gruppen som av skilda anledningar blivit fattiga genom politiska beslut. Våra politiker tycks ha glömt bort den fattigdom som fanns före andra världskriget och att det inte var av egen kraft vårt land reste sig ur fattigdomen.


 Vi har blivit ett land som hamnat på "dekis", med usel skola, vård och omsorg trots ett högt skattetryck som drabbar de sämst ställda mest. Egentligen är det som nu händer konsekvenserna av de samhällsexperiment politiska beslut orsakat. Allt handlar om politik sa man på sjuttiotalet och visst är det politikerna som måste ställas vid skampålen när det går utför för ett land. Eller när det som nu uppstått kaos inom alla de viktiga samhällsfunktionerna.


Det var inte svenska folket som stod bakom de öppna gränserna, men är ändå de som får känna av konsekvenserna. Jag har hört gamla människors kommentarer när de sett till staden ankomna flyktingar med vagnar fulla med varor i affärer och de själva inte ens haft råd att köpa en liten ostbit därför att den kostat för mycket.


Det är skrattretande att höra politiker lova att både pensioner och trygghetsförsäkringarna  skall rättas till, med brasklappen att det kan ta några år. För de gamla gäller att få upprättelse omedelbart, det är nu de än så länge lever och behöver pengar för att överleva. Samma sak med de som slagits ut av sjukdom, det är nu deras ekonomiska situation börjar bli ohållbar.


Skulle ett förslag läggas fram av regeringen att de här orättvisorna måste rättas till omedelbart, skulle inget annat parti våga rösta emot, det skulle vara politiskt självmord. Så glöm bort miljömål, snabbspår och andra kostnadskrävande saker som diskuterats, befintliga pengar måste användas för att skapa ett rättvisare samhälle.


Kunde det tas pengar från trygghetsförsäkringarna för att finansiera jobbskatteavdraget, går det alldeles utmärkt att se till att de rika betalar för sig. Inte minst att de betalar full fastighetsskatt för sina miljonvillor, det är en skandal utan like.


Redan på sjuttiotalet tappade jag förtroendet för politiker och har sedan dess bara röstat några gånger. Min röst gjorde varken från eller till därför avstår jag från att rösta. Det finns inget parti jag kan känna sympatier för, jag var ju med vid den tiden då politiska företrädare verkligen kunde förbättra för invånarna. Vad det handlar om numera är mandat att försvara den trygga tillvaro våra politiska företrädare har.


Rädslan för sjukdom och en kommande pension som kan betyda en ålderdom med usel ekonomi har skapat  den otrygghet en mycket stor del av invånarna känner i dag. När politiker skäller på varandra är det för att försvara sina egna åsikter, även om de är felaktiga. Sällan eller aldrig hörs politiker säga att de måste fråga sina väljare hur de vill ha det. De kanske tycker helt annorlunda än partiledningarna, men kan inte påverka på annat sätt än att inte rösta. 


Horace Engdahl ansåg att de som kritiserar de ledamöter (han själv inräknad) som försvarat "kulturprofilen" vid Akademiskandalen, drabbats av hjärnsläpp. Han talade i egen sak, men tyvärr är hjärnsläpp vanligt förekommande hos människor i maktställning, vilket kan vara en följd av maktberusning. Osökt kom jag att tänka på det Gunnel Wallquist en gång skrev: Det verkligt förnedrande – en människas eget krampaktiga behov att alltid försvara sig, att väsnas vid varje angrepp, att slå igen vid minsta förolämpning.


Hur ett angrepp hanteras är en värdemätare på en människas resning och värdighet. Det fordras mod att erkänna fel som begåtts, det finns få modiga män och kvinnor i maktställning i vårt land, om ens någon. Det är därför vårt land ser ut som det gör.

Av Sven-Erik Hemlin - 24 april 2018 20:34

I dag ska jag undvika skriva om politik. Ja, egentligen en omöjlighet eftersom allt handlar om politik och hur politiska beslut påverkar vår vardag. Så har det varit sedan jag var ung, men de politiska misstagen märkts tydligare i en värld där våra media slåss för sin överlevnad och börjat gräva i att allt sannerligen inte är som det borde vara i vårt land. Den enes död, den andres bröd som man brukar säga.


Men vi lever i en tid då det är pengar som gäller. En mycket stor del oroar sig för att pengarna ska räcka till nästa utbetalning, andra oroar sig över pengarna skall förränta sig. För alla de som inte sitter på en förmögenhet finns i alla fall drömmen om pengar, men pengar har förstört och är nu på väg att förstöra allt.


Den tragiskt bortgångne Avicii ansåg att pengarna förstörde för musiken. Han ville helst skapa musik men alla de som ville tjäna pengar på hans genialitet såg honom som en penningmaskin. Tyvärr är det så att regeringar och de rika som blivit rikare för varje år,  tror att enda överlevnadskonceptet är att det omsätts mer och mer pengar. Pengar är alltså på väg att förstöra både människor och vår värld.


Försöker se tillbaka när det här började, men det har kommit smygande efterhand och jag tror inte ens de politiska makthavarna har klart för sig när det gick över styr. När det nu har gått helt överstyr och människoliv offras för pengar, hur kommer då världen att se ut om några år?


Minns tillbaka på ett femtiotal där de allsvenska stjärnorna i Sandvikens IF utöver sin elitidrott hade jobb att sköta för att överleva. Visst hade de en viss ersättning i form av träningsbidrag, men de hade inte fotbollen som yrke. Jag pratade ofta med de nu tyvärr bortgångna Arne Hodin och bröderna Nisse och Åke Åhman och de gillade inte alls den "utveckling" som skett inom elitidrotten.


Sport i alla dess former skall vara rolig att utöva, men för många föräldrar har det blivit blodigt allvar om deras ättelägg visar sig ha talang för någonting. Siktet ställs in på en proffskarriär där stora pengarna väntar och de unga talangerna märker inte till att börja med att de styrs i en viss riktning. Man kan säga att endast de starkaste "överlever", de som har en inbyggd vinnarinstinkt, eller är för dumma att inse att de utnyttjas.


Hur många krossade drömmar det här orsakat får vi aldrig reda på, men en ung kille jag talade med undviker helt att se på ishockey som han älskade fram till femtonårsåldern. Han hade inte varit tillräckligt framfusig och haft svårt att ta för sig och vara tuff. Kritik från tränaren sporrade inte utan tog istället död på glädjen att utöva sporten.  


Det finns säkert massvis av unga människor av båda könen som upplevt samma sak och det är vad som kommer att visa sig – om det inte redan börjat göra det – i form av mindre publik. En sak som fastnade av det killen sa var: Det var ju att själv utöva sporten som var roligt, att titta på när andra gör det är inte samma sak.


När jag talat med gamla spelare säger de samma sak, inte många av dem går och ser på matcher efter att de slutat. Visst finns det de som inte kunnat släppa taget, men de flesta har gått vidare med livet och fått nya värderingar om hur livet skall vara. De som gjort det är den majoritet som var kuggarna i det maskineri som gjorde vissa till idoler för många unga, utan dessa hade idoler kanske aldrig nått framgång. Men det tänker inte många på, förstås.


Med svindlande löner och prissummor krävs att stjärnorna visas upp så ofta som möjligt för att sponsorer och reklamköpare ska få valuta för pengarna. Det är inte en fråga om vem som tröttnar först eftersom det bara kan bli publiken. Det blir för mycket av allting och mättnaden gör att intresset svalnar. Kan förstå att Internationella skidförbundet fått stora darren, Norges framgångar har på något sätt dödat intresset i vårt land för den tidigare älskade sporten.


Många länder vill sola sig i glansen av idrottsstjärnor och till och med gått så långt att de med hjälp av forskare tagit fram prestationshöjande dopingpreparat som skall vara svåra att avslöja. De som skall avslöja doping har under flera år legat steget efter och det är först nu de börjar hinna ikapp. Vi äldre minns de fantastiska idrottarna från DDR, som sedan avslöjades ha varit dopade. Nu är det Ryssland som hamnat i rampljuset, men antagligen finns det fler länder som fuskar.


Men även utan doping minskar intresset, det börjar bli för mycket av allting och det blir billigare att ha ett abonnemang och se favoritlagens matcher på teve än att besöka hemmaarenan. På samma sätt som Norge när det gäller skidor är Växjö på väg att ta död på publikintresset för ishockey. Vägen fram till slutspelet har på något sätt blivit en lång transportsträcka som tröttar ut publiken.


De flesta lag inom fotboll och ishockey är "främlingslegioner" med endast ett fåtal spelare med lokal anknytning. Visst kom nyförvärv från andra delar av vårt land till klubbarna förr i tiden, men de smälte in i miljön. Det är bara att titta på laguppställningar för att inse att utländska spelare tar platser som det kanske hade varit bättre för sporternas överlevnad, att de egna lokala förmågorna fått chansen.


Genom det kortsiktiga tänkandet och pengarnas inverkan på allting, har vi kommit en bra bit på väg i utförsbacken. För att någonting skall vara stabilt behövs en fast grund att stå på, det gäller inom allting. Grunden för publiksporterna fotboll, ishockey och bandy är en trogen och helst växande betalande publik. För att locka publik krävs att lagen kan prestera på topp hela tiden, vilket är svårt under de nu alldeles för långa säsongerna som sliter på både på spelare och publik. Det är bäddat för ett rejält magplask.


Det som kan stjälpa alltihop och lagen kan tvingas spela inför nästan folktomma läktare är vad som kommer att hända med världsekonomin och den högteknologiska utvecklingen. Men eftersom allt styrs av pengar har ett minskat flöde av pengar börjat skapa oro. Det som tydligen ingen räknat med är att till och med inbitna fans börjat välja vilka matcher de absolut vill se på plats, istället för framför teven.


Det som skapade epitet folksporter berodde på publiktillströmningen till arenorna, matcher på femtio- och sextiotalet var folkfester. Med biljettpriser som betyder försakelser av annat, kan inte ens matcher i storstäder spela inför fullsatt arena. Det om något visar vart vi är på väg. Tyvärr har inte de makthavare som ställt till med det vi nu kan se läst citatet av Zarathustra som lyder: Är du tveksam om en handling är god eller dålig så avstå från den.

Av Sven-Erik Hemlin - 22 april 2018 20:09

Någon tevetittare är jag inte, men ibland råkar jag se någonting från Löjliga familjens boning, det vill säga riksdagshuset. Nu senast såg jag en före detta militär som är på väg att förlora ett slag, kanske hela kriget. Jag har alltid förundrats över Jan Björklund som med en fältherres pondus pekar med hela armen, för att i nästa stund tvingas säga mittåt, eftersom han pekat åt alldeles fel håll.


Den nya partibeteckningen och loggan som skapar bilden av ett ståndaktigt parti, ger en skev bild av vad partiet egentligen kan uträtta. Som partiledare är Björklind definitivt förbrukad, trots att han nu mera har lite skäggstubb för att visa att han förnyats, blivit äldre och därmed klokare. Det sistnämnda är det hipp som happ med men en sak har i alla fall Björklund bevisat, han begriper sig inte på hur skolan ska kunna fungera.


Är verkligen våra politiker så korkade att de inte tar hjälp av expertisen, det vill säga lärarna? Istället för experimentskolor är det inte dags att ta till den gamla hederliga katederundervisningen? Med en duktig lärare och elever som lyssnar, reduceras också läxläsningen. Men först måste det naturligtvis finnas duktiga lärare och det sker genom att lärarnas status höjs. Ja, och bättre betalt förstås, för genom bättre löner höjs statusen och då finns möjligheter att slippa följa idiotiska kunskapskontors politiskt tillsattas krav på att allt ska dokumenteras. Hur fungerade skolan tidigare utan all den administration som nu tar musten ur lärarna?


Nåja, skolan är inte enda problemet, och de problem vi kan se inom alla viktiga områden beror på politisk klåfingrighet, de vill peta i saker de inte begriper. Någon har sagt att om inte kunskaperna räcker till ett välbetalt arbete inom det privata näringslivet, finns stora möjligheter inom den offentliga sektorn som byråkrat. Samma sak med de som satsat på den politiska banan.


Man kan säga att det inte är de mest välutbildade och smarta som hamnar i toppen på de offentliga verksamheterna, eller blir politiker. Folk tänker inte så mycket på hur vår byråkrati fungerar, men jag kan dra ett litet exempel som alldeles säkert kan användas som mall.


En företagare fick brev från skattemyndigheten att han skulle beläggas med bilförmån på grund av att han tillika med sin bilreparationsverkstad köpte bilar han rustade upp och sedan sålde. Han fick hjälp och svarsbrevet var skrivet på perfekt byråkratsvenska, det vill säga näst intill obegripligt. Handläggaren på skattekontoret läste det långa brevet och begrep inte ett dugg.


En som vill klättra på karriärstegen vågade naturligtvis inte erkänna att han inte begrep ett brev skrivet på svenska. Efter många om och men, vände han sig till sin chef. Chefen läste brevet och precis som handläggaren fattade han inte ett dugg. Chefen hamnade med andra ord i ett verkligt dilemma, han vågade inte som chef säga att han ingenting begrep. Han lämnade därför tillbaka det skrivna svaret och sa: Det var en intressant förklaring. Nå vad anser du? För att inte göra bort sig svarade handläggaren: Det låter vettigt.


Eftersom chefen trodde att handläggaren förstått texten sa han: Nå, då så, det är väl bara att godta förklaringen. Följden blev alltså att det inskickade förklaringen accepterades för ovanlighetens skull, vilket helt kan tillskrivas en svårbegriplig text. Men vad man kan lära sig av det här är att ingen öppet vågar erkänna att de inte begriper vad de ställs inför. Samma sak är det med våra politiker, de fattar beslut som de alldeles för ofta inte begriper vad de kan ställa till med.


Vi har anställda tjänstemän som förser våra beslutsfattare med beslutsunderlagen, vilka på grund av bristande kunskaper, inte genomgått konsekvensanalyser. Beslutsfattarna är inte bara hänvisade till vad andra kommit fram till (om man bortser från de politiska direktiven). utan också tvingas besluta utan att ha en aning om vad de beslutar. Egentligen.


Ett utmärkt exempel är jobbskatteavdraget som ansågs vara ett genidrag, men eftersom ekonomin inte medgav detta stora bidrag, blev Borg tvungen att skaka fram pengar på något vis. Genom att kalla jobbskatteavdraget för en skattesänkning och trygghetsförsäkringarna för bidrag fördes de allra flesta bakom ljuset. Ett mer oärligt (många anser det brottsligt) beslut har inte och kommer förhoppningsvis aldrig att fattas igen.


Allt det här göms bakom en byråkratsvenska som förfinats under åren och är i dag nästan obegriplig för "vanligt" folk, är naturligtvis meningen. De byråkrater som står bakom skrivelserna kan nämligen inte förklara i klartext vad det handlar om, då skulle svenska folket bara uppfatta det som rena dumheterna och gapskratta. De som fått ett utskick från en myndighet upptäcker att det är en allom omfattande mall som använts som skall vara vattentät, om det går så långt som till rättslig prövning.


Våra politiker har under åren lärt sig att använda ett språk som för tankarna till försvarsadvokater. Vad det handlar om är retorik, det vill säga göra svart till vitt och tvärtom och fungerar på samma sätt som ensidig bevisföring. Det som invånarna skall uppfatta som politiska debatter är i själva verket ett spel för galleriet. Det handlar om en uppvisning i hur de högavlönade politiska företrädarna trots meningsskiljaktigheter behandlar sina motståndare politiskt korrekt. De är ju arbetskompisar för tusan!


Läste om målvakten som fastnade i ett dopingprov och avstängdes med omedelbar verkan. Plötsligt stod denna målvakt utan inkomst, vilket visar hur det ser ut för de allra flesta i vårt land. Så icke för politiker, trots att de kanske bara varit i hetluften några år skall samhället ta hand om dem så de inte svälter. Jag har svårt att se skillnaden på en person som genom sitt arbete gått in i väggen och kanske aldrig kommer tillbaka i arbete och en avdankad politiker. Båda är förbrukade, men den avdankade politikern tas omhand och fortsätter leva gott på skattebetalarnas pengar utan motprestation.


Det här skapar avundsjuka hos de som nätt och jämt klarar av att hålla näsan över ytan. Det skall inte vara skillnad på folk och folk, men tyvärr har det blivit så i vårt land. Jag kan inte se det på annat sätt än att de ungdomsligor som växt upp som svampar ur jorden, är resultatet av de orättvisor som skapats av våra politiker. Vad det handlar om är unga människor som vill synas och vara en i gänget. I vårt land har det glömts bort vad den sociala gemenskapen betyder för människan.


Har hört flera politiker säga att arbetslinjen viktig för den sociala biten, det är därför arbetsplatser och vara i jobb är så viktigt. Många dumheter har jag hört i mitt långa liv, men det tar verkligen priset som det dummaste. Vem har tid att vara social på sin arbetsplats i dagens läge? Hur skall vårdpersonalen kunna få den sociala biten tillfredställd när de nätt och jämnt hinner dricka en kopp kaffe eller pinka? Och samma sak gäller för de allra flesta arbetsplatser numera, det är av den anledningen människor bränner sina ljus i båda ändar.


Vi har blivit ett land där människorna är jäktade och irriterade, det våld i hemmen som förekommer är det någon chef som skulle fått på käften istället. Och det är dit den Svenska modellen och arbetslinjen fört oss, vilket får mig att tänka på ett citat av Max Scheler: Blott lyckliga människor är goda. För att invånarna i ett land skall kunna känna lycka och leva i välmåga, gäller alltså att göra invånarna lyckliga, inte förbannade.

Av Sven-Erik Hemlin - 20 april 2018 06:21


"Den svenska modellen" kallas det samarbete som din arbetsgivare och fackförbunden har. Det våra politiker omhuldar och hänvisar till som någonting fantastiskt är i själva verket en gammal uppgörelse som kom till för snart nittio år sedan. Man kan därför med fog säga att "Den svenska modellen" är en av orsakerna till att vårt land ser ut som det gör i dag. I negativ bemärkelse.


Med ett rättsystem på väg att haverera och ensidig bevisföring som förekommer i de tvister som uppstått och fortfarande uppstår med statliga myndigheter, har vi inte längre en fungerande demokrati. Vårt land har under åren formats till ett kontrollsamhälle styrt genom politisk makt där individen ses som försörjare av det skapade systemet.


Anders Borg gjorde det stora misstaget att beslagta pengar från trygghetsförsäkringarna, någonting som aldrig rättsligt prövats vilket det borde ha gjorts genom en anmälan av dåvarande oppositionen. På något underligt sätt har jag fått den uppfattningen att alla övriga partier inte fattade vad det handlade om och det är verkligen skrämmande.Vad värre är, det har inte rättats till.


Jag har läst och läser fortfarande alldeles för mycket för att det ska vara bra för min sinnesfrid, jag blir heligt förbannad alldeles för ofta över de upprepade misstag som görs av våra politiker. Vi har fortfarande kvar politiker som var aktiva under industrisamhällets dagar, det de har i ryggmärgen går inte att ändra på. Inte heller att de knappast uppgraderat sina kunskaper och står handfallna inför det nya som kräver högre utbildning att förstå.


När flyktingströmmen drabbade vårt land uppstod kaos, det politiska kontrollsystemet var inte anpassat efter att någonting drastiskt skulle kunna förändras. Från att ha varit ett relativt tryggt land att leva i, har vi hamnat i en situation då stölder och våld är vanligt förekommande. Antagligen har vi bara sett början på någonting vi äldre aldrig trott oss få uppleva.


Alla jag brukar prata med är överens om att det här kommer aldrig våra politiker att kunna lösa. Alla vi äldre har varit med om upp och nergångar, många av de i dag unga har aldrig varit med om att få börja om från början. Att spotta i nävarna och bygga upp det som raserats. Det är antagligen vad de kommer att ställas inför inom en snar framtid.


Våra politiker sitter fast i att så många som möjligt måste ha ett arbete, det är med skattepengar som makten kan behållas. När lågkonjunkturen slår till och en massa av de som blir av med sina jobb inte klarar av sina lån, startar det som ekonomer varnat för, bubblan spricker med en smäll som skakar om hela landet. Som det gjort många gånger tidigare, drabbas även de som aldrig tagit ett lån.


Jag har inte blivit klok på Riksbankens penningpolitik och att ha kvar minusräntan. För en stor del av svenska folket har det betytt kostnadsökningar genom inte minst fastighetsskatten. Med en hejdlös upptrissning av fastighetspriser har taxeringsvärdena rusat i höjden. Det är inte fråga om att det kan hända att bostadsmarknaden kollapsar som den gjort i andra länder, utan när. Men när detta händer kommer fastighetsägare som fortfarande har sina fastigheter kvar, att få fortsätta betala för ett högre värde än det som kommer att ligga till grund för ett nytt värde.


Bevisligen kan fastigheter tappa från trettio och upp till femtio procent av värdet på nolltid. Flera länder ute i Europa som drabbades vid finanskrisen har först nu börjar repa sig, det har med andra ord tagit nästan tio år. Och det är ett sådant scenario vi kan stå inför när en lågkonjunktur kommer. När hjulen snurrar som fortast är det lätt att någonting går sönder.


Vårt land blir knappast rikt på sina naturtillgångar, den enda tillgång som garanterar ett lands överlevnad är dess invånare. När invånarna behandlas illa ligger ett land risigt till, det skapar inte bara oroligheter, utan också att invånarna kräver en förändring. Den omställning våra politiker kommer att stå inför blir smärtsam för många, det är svårt att ställa om från att styra och ställa till att tjäna invånarna.


Svenska Akademien är ett utmärkt exempel på vad som kan hända om man klamrar sig fast vid det gamla och vägrar anpassa sig till nutiden. Av det jag kunnat läsa i utländska tidningar har skandalen skadat inte bara Nobels litteraturpris utan också vårt land. Ett fåtal personer som trott sig ha makt har lyckats förstöra ett av de få saker som gett eko ute i vida världen. Det är dags att skampålen återinförs i vårt land.


När vi ser hur rika blir rikare och fattiga fattigare i ett land som en gång sågs som ett föredöme, inser man att slutet är nära för det samhälle vi har. Hittade ett citat ur Koranen som stämmer bra med hur vårt samhälle och hur många människor och tyvärr även många i folkets tjänst via sina förtroendeuppdrag har blivit och det lyder så här:

Ni äro besatta av snikenhet efter mer och mer tills ni sänks i era gravar ... men på den dagen skall man fråga eder vad ni hava gjort med livets gåvor.

Av Sven-Erik Hemlin - 17 april 2018 21:39

Har vanan att skriva med flyt och aldrig läst igenom vad jag skrivit. Det som till slut blir ett inlägg är helt beroende på vilket humör jag är. Har sällan någon anledning att tycka att allt är toppen, har varit med för länge och sett hur svenska folkets utnyttjas i inte alls ädla syften. Det är makten som skall vinnas eller försvaras, invånarna är bara en bricka i spelet.


Efter att vårbudgeten presenterats spekuleras det om att regeringen sparat det bästa till hösten lagom till valet. Kanske inte speciellt klokt eftersom mycket kan hända på den relativt korta tiden, vi har nämligen rört oss i okänd terräng under ganska lång tid. Efter att under flera år haft minusränta, anser ekonomiska experter att vi har ett viktigt verktyg mindre om vi drabbas av en lågkonjunktur och en sådan kan komma som blixt från klar himmel.


Jag för min del blir aldrig klok på valutamarknaden och definitivt inte på varför vår svenska krona rätt som det är faller i värde. Vår finansminister framhåller stup i ett att landets ekonomi är stark och det är inte länge sedan det pratades om att kronan var undervärderad. Internationella valutamarknaden och våra egna experter verkar inte ha samma syn på vår stolta valuta.


Vår svenska krona har tappat rejält mot dollar och euro vilket naturligtvis påverkar importvaror som blir dyrare och påverkar priserna i affärerna. Det i sin tur drabbar konsumenterna och då inte minst de sämst ställda grupperna. Fördyringar för med sig minskad konsumtion som ställer till oro om framtiden, det handlar inte om att människorna självmant drar ner på konsumtionen utan att de inte har råd.


Men det är klart, med perspektiv på vårt land kan utländska ekonomer anse att vårt land inte är rikt, eftersom det fattas pengar till det mesta invånarna betalar skatt för att få utfört. Ändå har det snålats med löner så till den milda grad att många välutbildade slutat inom de offentliga verksamheterna och övergått till bättre betalande arbetsgivare. Men just att utföra saker i invånarnas tjänst är ju vad skatter är avsedda för. När det sägs att intäkterna är för små, är det i själva verket kostnaderna som är alldeles för stora i förhållande till intäkten.


Det är alltså att börja i fel ände när våra politiker säger att fler måste i arbete och att vi måste jobba längre för att välfärden ska kunna bevaras. Hotet mot vår välfärd är alla som har politiken som levebröd, men också en alldeles för stor och förlamande byråkrati. Vad det handlar om i vårt land är att alldeles för många avlönas med skattemedel.


En dag kanske våra politiker inser att det invånarna betalar för att få utfört av staten och de offentliga verksamheterna kostar alldeles för mycket. Att skattepengarna urholkas av kostnader som inte skatterna är avsedda för. Pensioner, sjukersättning och a-kassa betalar invånarna för att få, det är inget bidrag som Moderaterna vill ha det till. Jobbskatteavdraget de genomförde är definitivt ett bidrag, det kan aldrig bortförklaras.


Det är det verkligt stora problemet som måste lösas på förhållandevis kort tid är att det privata näringslivet krympt personalmässigt och de offentliga verksamheterna växt. Ja, inte inom vården, omsorgen och polisen förstås, där fattas det folk. Problemet med skattefinansierade löner är att det uppstår ett glapp mellan vad som betalas ut och vad som kommer tillbaka. Automatiskt uppstår då att intäkter måste letas fram för att finansiera lokal-, personal- och administrativa kostnader. Den enklaste vägen som valts är och har varit att belägga allt vi behöver med skatter och avgifter. En smygbeskattning med andra ord.


Hör varje dag människor som sett att enbart avgifter och skatter fördyrat deras elräkningar, renhållning och vattenavgifter med runt femhundra kronor i månaden. Lägger man till att drivmedel blivit dyrare, så naturligtvis blir det mindre att konsumera för. Miljöavgifter av alla de slag kommer att påverka vårt land i negativ riktning betydligt mer än vad våra politiker ens kunnat ana.


Det har under flera år varit svårt att planera privatekonomin långsiktigt, eftersom det har dykt upp det ena beslutet efter det andra som fördyrat för invånarna. För alla de som inte har några marginaler och redan skurit ner på till och med nödvändiga saker, är det här förödande. Våra politiska beslutsfattare ligger hela tiden steget efter, det vill säga lovar rätta till längre fram trots att  behoven är akuta.


Förtroende för vad våra politiker kan uträtta möts därför med misstro hos de drabbade, vilket säkert har stor del i de svängningar vi kan se i opinionsmätningar. Ändå är det knappast de svagaste grupperna som blir tillfrågade och av den anledningen vet inget politiskt parti hur de kommer att rösta vid höstens val. Läget är ungefär som de överraskande valutgångarna i England och Amerika.


Blev minst sagt förbannad när vår finansminister nämner den Svenska modellen som vårt lands guldägg, men som inte är värt ett ruttet lingon när den nya högteknologiska utvecklingen börjar användas fullt ut. Har inte hört någon politiker nämnt eller kommenterat att gamla affärer som funnits i årtionden nu tvingas slå igen. Förändringens vind sveper över hela världen och oroväckande många stora affärskedjor har tvingats stänga filialer och satt till alla klutar för att inte gå under, genom att satsa på e-handel. Det i sin tur bäddar för ännu färre affärer och därmed asrbetslös butikspersonal.


Oavsett vilken bild våra politiker kommer att måla upp inför valet i höst, tänk efter vad de kända bröderna Marx klassiska yttrade betyder: Vem ska du tro på, mig eller det du ser med egna ögon?

Av Sven-Erik Hemlin - 15 april 2018 18:05

Det är först på senare tid som unga journalister i ungdomlig yra (eller dårskap) har börjat röra om i det konservativt styrda land vi faktiskt är. Här gäller att som de gamla sjunga, ska de unga kvittra. Det vill säga nya idéer och moderniseringar tystas ner genom tillsägelse att göra som de blir tillsagda, inga ändringar ska ske med ett vinnande lag.


Tyvärr är det så att Socialdemokraterna knappast haft ett vinnande lag sedan sextiotalet, utan hankat sig fram genom att ständigt påminna om vad partiet gjorde en gång för länge, länge sedan. Partiledning efter partiledning har blundat för det faktum att den ideologi som låg till grund för framgången, förändrades av hur andra partier lade fram sin politik. I många fall kopierades även förslag som med lite ändringar presenterades som egna.


Veligheten på vilkens sida partiet ska stå, eller snarare hur det skulle kunna vara politiskt korrekt, fick bilden av att stå på de svagaste gruppernas sida att helt tyna bort. Det har fört med sig att Socialdemokraterna sedan många år tillbaka inte längre är ett arbetarparti, utan mer måste ses som ett mittenparti som flirtat med medelklassen. Det är de gamla trogna väljarna som nu sviker partiet och anledningen är att de numera inte vet om partiet är fågel eller fisk. Det handlar i alla fall om runt två miljoner presumtiva sympatisörer.

   

Så här ett halvår före valet skulle partiet på nytt kunna ta på sig rollen som de svaga gruppernas försvarare, men har hamnat i beslutsångest. I och med att partiet tappat kontakten med gräsrötterna och partiets företrädare rör sig inom helt andra kretsar, har de ingen aning om hur många människor har det ute i landet.


Det räcker inte att skylla på den tidigare borgerliga regering, de är själva lika goda kålsupare. Den största bidragsskandalen som någonsin genomförts är jobbskatteavdraget. Moderaterna bäddade även genom försämringarna av trygghetsförsäkringarna för det som hänt och fortfarande händer vid Försäkringskassan. Riv upp de beslut som fattades av den borgerliga regeringen och rätta till de misstag som de borgerliga gjorde, svårare än så är det inte.


Moderaterna trodde blint på att jobbskatteavdraget och sänkta skatter skulle leda till att bli ett statsbärande parti, de blev aldrig kloka på varför det inte fungerade. Men svaret är så enkelt att en otrolig mängd människor drabbades och att det skrämde skiten ur släktingar, vänner och bekanta. Skvaller sprids snabbare än än vad våra media hinner rapportera.


Att invånarna slår dövörat till när de kommer med sina bortförklaringar har våra politiker börjat känna av. Nu har de sociala medierna tagit över det som tidigare var tidningar, radio och teves uppgift, att informera om misshälligheter i samhället. Det kommer närmare in på livet när människor träder fram och uttrycker sin förtvivlan över den situation de hamnat i på grund av sjukdom, eller att ha uppnått pensionsåldern och inser att pensionen inte räcker till att leva på. Orättvisorna får helt andra proportioner när de drabbade människorna får ett ansikte.


Jag minns från femtiotalet den kände tidningsmannen Herbert Tingsten när han härjade som mest. Han avskydde monarkin, kyrkan och klassklyftorna, ville städa ut vidskeplighet och släppa in ”verklighetens kalla luft”. I dag skulle en som han verkligen behövas. Från början socialist men blev allt mer kritisk över alla dumheter som socialdemokraterna hittade på. Han blev vänsteranhängarnas fiende nummer ett, det är surt att höra sanningen.


Skulle varit minst sagt roligt att få höra Tingstens syn på Svenska Akademien och då inte minst på ledamöterna. Antagligen skulle han ha kallet dem för en alldeles normal samling fårskallar, för några utpräglade genier har vad jag kan komma på inte förekommit i akademien.


Man kan ana sig till hur det sett ut om Strindberg funnits med i församlingen. Eller Wilhelm Moberg som inte ville ha någonting med Akademien att göra. Det är ju inte meningen att De Aderton skall ha samma åsikter, tvärtom ska de från utgångspunkt från de egna åsikterna så småningom kunna samsas om ett val av pristagare.


Istället blev det så att den Ständige sekreteraren Horace Engdal under sin tid skapade en sammansvetsad isolerad grupp. En grupp bestående av människor som inte bara snärjdes in av en livsviktig inkomst utan också uppmuntrades till inbördes beundran. Naturligtvis tog det hus i helsike när denna skyddade grupp plötsligt drogs fram i dagsljuset. Det framstod tydligt vilka som blev kallast om röven, när verklighetens kalla luft strömmade in och jagade bort den goda värmen.


Det är först när krutröken lagt sig som det står klart, att den som skulle lämnat Akademien är Horace Engdal som med alla medel försökt skydda sin kompis kulturprofilen. Vad man kan se är att det funnits en vänskapskorruption i skydd av en mytomspunnen grupp som utgett sig för att vara intellektuella. Istället har nu en bild växt fram av det fisförnäma folket som trott att de kunnat göra som de ville.


Horace Engdal tycks dessutom vara spindeln i nätet, den som haft den egentliga makten att bestämma. Det uppfattar jag som märkligt eftersom Horace inte på något sätt gjort sig känd att ha skapat någonting för eftervärlden. Ja, om man bortser från att vara en av huvudpersonerna som skapat den skandal som antagligen skadat Nobels Litteraturpris för all framtid, förstås.


Hur genomruttet är vårt land egentligen? Den frågan ställer sig allt fler i dag.

Av Sven-Erik Hemlin - 13 april 2018 15:57


Den dyngstack Kungliga Svenska Akademien visat sig vara, har spridit sin doft över hela världen. Den som tror att det passerat obemärkt ute i världen tror fel, det här är en skandal utan like. Det har verkligen satt vårt land på kartan och ingen utländsk journalist verkar vara förvånad, det som nu händer är vårt land i ett nötskal.


Politiska makthavare och byråkrater har sannerligen gjort allt under åren för att sopa allt som kunnat förstöra den politiskt skapade bilden av vårt land under mattan. När det talats om det ska vara högt i tak, har det antagligen varit för att det inte ska märkas, att takhöjden minskat i takt med allt som sopats under mattan.


Om vårt land inte haft någonting annat att skryta över som fått upp ögonen för vårt land, har vi ändå Nobelpriset. Man kan förstå hur den här gruppen med världens ögon på sig har gottat sig i rampljuset. Alla har trott att ingen utom de närvarande vetat om till dess dörren öppnats och den ständige (jo pyttsan) sekreteraren läser upp vinnaren.


Som det nu läckt fram har inte bara "kåtbocken" pladdrat, alla har tydligen i förtrolighet talat om det för närstående. Eftersom det förekommer vadslagning i samband med Nobelpriset i litteratur, kanske någon till och med gjort sig en rejäl hacka genom att använda ombud. Som jag uppfattat det skulle jag bara kunna lita på en enda person av de inblandade och det är Sara Danius. Har därför full förståelse för att hon röstats bort.


Lite svårare har jag för att förstå Katarina Frostenssons uteslutning, hon har spelat med öppna kort, men gift med fel person. Det får mig att grubbla över hur hennes man utnyttjat sin roll som bihang till sin fru. Den ställning han haft som kulturprofil och att kunna röra sig fritt i den här kretsen, får mig att misstänka att han samlat på sig en hel hög med material som kan skada vissa  medlemmar i denna församling.


Genom sitt agerande skyddar de som varit ivrigast att få bort Danius den som ställt till det hela och det sprider sannerligen en obehaglig doft. Horace Engdahls påhopp på Danius att hon varit den sämsta ständige sekreteraren sedan begynnelsen uppfattade jag som skrivet i panik eller snarare affekt. Horace blev helt enkelt förbannad när han trängdes in i ett hörn och glömde bort att använda huvudet. Han sägs vara intelligent men kanske inte är klokare än det han visade genom sitt påhopp på Danius


Att många kvinnor nu är uppretade har jag full förståelse för, det som uppvisas är en gubbighet utan like. Jag har uppfattat de gamla gubbar som sitter i Akademien som impotenta, men antagligen har de inte alltid varit det. Den allmänna uppfattningen efter det som nu hänt är att eras kvinnosyn är  föråldrad, men kanske alltid varit så eftersom den enda de varit förälskade i är sig själva.


När jag börjar tänka tillbaka på de böcker som legat till grund för alla litteraturpristagare under åren, har jag haft större glädje av de 25 öres deckare jag slukade på fyrtiotalet. Läsning handlar om glädjen att uppslukas av en boks innehåll, är den tillräckligt bra berättad skapar det bilder i huvudet av personerna i berättelsen. Jag lärde mig tidigt att aldrig se en film baserad på en bra bok.


Den gamle arbetarförfattare Ivar Lo-Johansson var redan i slutet på femtiotalet kritisk mot den utveckling som också ledde fram till kraschlandningen på sjuttiotalet. De politiskt färgade berättelserna fick många att slänga böckerna i väggen och bokförsäljningen dalade betänkligt. Han beskrev de nya egocentriska jagförfattarnas arbetsmetod som en avlyssning av knorret i sin egen missanpassning i kollektivet människornas gemenskap.  Hens syfte var bara att uttrycka sitt eget särlingskap.


På något underligt sätt beskriver det här flera av akademiens ledamöter, det är dags att dessa personer rensas bort. Vad som nu behövs är den förnyelse Sara Danius antagligen lagt fram att måste ske i svallvågorna efter att dynghögen hamnat i rampljuset. Litteraturen har förändrats i vårt land genom det uppsving bokläsandet fått tack vare deckarromaner, som för sextio år sedan föraktfullt av kulturskribenter kallades kiosklitteratur.


Utomlands läser många med förkärlek romaner med lyckliga slut, någonting som våra svenska författare har svårt för. Minns inte när jag senast läste en bok av en svensk författare som fick mig att må bra och se ljusare på tillvaron. Förhoppningsvis får Ivar Lo-Johansson rätt i, att det kommer en dag då läsarna åter kan känna igen sig i berättelserna, men då i form av anonyma författare som enbart skriver för att glädja andra och inte för pengar. Kanske våras det för böcker med lyckliga slut, när vi drabbas av eländes elände.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards