Alla inlägg under juni 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 24 juni 2009 09:52


Av någon underlig anledning har jag lyckats koppla bort allt bedrövligt som hänt under en veckas tid. Antagligen beror det på att jag insett att det politiska etablissemanget grävt ner sig i sin lilla sandlåda, fullständigt omedveten om vad som händer med vårt så kallade välfärdssamhälle. Kanske sitter de och spelar det gamla kortspelet Löjliga Familjen, som då antagligen fått nytt namn och heter Löjliga Allianserna.

Ingenting har ställt till med så mycket elände i världen som i demokratisk ordning fattade beslut, sa Olof Palme en gång för länge sen. Han kunde lagt till att det inte heller är ett demokratiskt sätt att fatta beslut, eftersom ett majoritetsbeslut i själva verket är en styrkedemonstration.

Efter samtal med en gammal man som troget röstat på socialdemokratiska partiet sedan han blev röstberättigad, har jag förstått att han inte är ensam om att känna sig övergiven av partiet. Han påpekade vad han ansåg gått snett under åren, men mest kände han sig lurad. Välfärdssamhället som måste bevaras till varje pris hade han på grund av sjukdom inte sett röken av. Tvärtom har han behandlats som skit, som han uttryckte det. Den mannen är bara en av förlorade röster för partiet vid nästa val om han lever då.

Att regeringsmedlemmarna själva får lönelyft på tusentals kronor per månad samtidigt som de diskuterar sänkning av pensionerna på grund av en vansinnig uppgörelse över partigränserna, måste väl ändå anses vara ett politiskt självmord. För att rädda ansiktet borde de besluta om en lönesänkning för alla heltidspolitiker och byråkrater med tjugo procent, det skulle ge pengar till pensionerna och dessutom antagligen bli över.

Det är så tufft att jobba i folkets tjänst och som arbetsgivare är det dags att svenska folket tar i med hårdhandskarna för att visa vem som bestämmer.

Nog om det, för vad värre är har ingen politiker tagit hänsyn till vad flyktingströmmen till vårt land inneburit för inte bara de äldre, utan också de yngre som inte lyckats komma in på arbetsmarknaden. Den äldre mannen kände både obehag och rädsla när han tvingades besöka centrum i vår stad för bank- eller apoteksärenden. Man kan förstå honom, eftersom centrum av staden numera fylls av högröstade flyktingar som talar i sina mobiltelefoner eller i klungor på gågata och trottoarer.

Alla har vi svårt att ta till oss förändringar, det gäller inte minst äldre människor som under ett långt liv fått vanor som de omedvetet följt. Mannen jag talade med hade svårt att förstå hur dessa flyktingar på kort tid kunnat skaffa både mobiltelefoner och bilar, när han själv varje månad tvingas snåla för att pensionspengarna ska räcka till. För den som börjat tänka så, är steget till främlingsfientlighet inte långt borta.

Man kan genom att lyssna höra att de gamla känner sig uppgivna, men bland de unga hörs aggressivare tongångar, det bådar inte gott inför framtiden. Många av dem har blivit illa behandlande av vår bedrövligt skötta skola, men också av arbetsförmedlingen. När unga människor förlorar framtidstron, bryr de sig inte längre om vad som händer med dem.

Det som nu händer i Iran, kan mycket väl hända även i vårt land. Dribblandet för att kunna skrapa ihop en majoritet genom en allians, speglar inte alls det val väljarna gör vid valurnorna. Om de partier som ingår i en allians kan kohandla fram lösningar, varför då inte slå ihop dem till ett enda parti på höger- och vänsterkanten. Det är ärligare än att som nu gå ut med skilda partiprogram som urvattnas till oigenkännlighet.

Från det ena till det andra, läste jag att MP fortfarande är inne på medborgarlön, men vill kalla det något annat. Egentligen är medborgarlön inte en politisk fråga, för vill svenska folket att det ska införas, har de politiska makthavarna inget val. Varför ingen påpekat det tidigare vet jag inte men staten är till för folket, inte tvärtom. Den statliga kostymen är alldeles för stor och det är regeringens sak att rätta till det missförhållandet.

Ett land kan överleva med en regering som är vald att på bästa sätt föra folkets talan, utan att blanda ihop ideologier och vad de politiska partierna vill. Det är inte politiskt utsedda företrädare som ska förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt, utan de bäst kvalificerade, vilket bara kan ske genom direkta personval.

Alldeles för många politiska beslut har visat sig reta upp en ofattbart stor grupp människor, gammal som ung. Vem vet vilka krav som kommer att ställas på de politiska makthavarna inför valet nästa år, om de är kloka nog att lyssna. Om de inte gör det, får missnöjespartierna stort svängrum att dra till sig förbaskade väljare. 

För mig framstår det politiska etablissemanget som hämtat från det gamla kortspelet Löjliga Familjen, men nu bör det väl heta Löjliga Allianser. 

Av Sven-Erik Hemlin - 16 juni 2009 06:58


Man kan inte annat än ge en eloge till alla som bekämpar den globala uppvärmningen, de ser verkligen ut att ha lyckats. Maken till regnig, kall och blåsig försommar var det länge sen vi hade, det liknar mest en eftersläng av istiden. Vår alliansregering har dessutom lyckats skapa ett lika kyligt samhällsklimat, vad nu det ska vara bra för. För min del får det vara nog nu, med både det ena och andra.

Kanske är det vädret som gjort mig minst sagt sur, men den största orsaken är nog ändå de som kallas våra politiska företrädare. Det sägs att det är skillnad mellan folk och folk, men skillnaden finns inte i hur folk ser ut eller vad de gör, utan det är folks dumhet. Någonting för våra politiker att tänka på.

Under åren har vi blivit uppmärksammade på att det finns en politisk kultur. För att någonting ska kunna få benämningen kultur, måste det finnas en stor grupp sluter upp kring någonting och det finns det ju onekligen när det gäller politiker. Det är mycket som lockar nya medlemmar, bland annat att det inte finns något krav att kunna någonting.

Den politiska kulturen en märklig företeelse som folk blivit chockartat medvetna efter de senaste utspelen om höjda pensioner till riksdagsledamöterna. Ja, till det kan vi också lägga fördubblingen av EU-representanternas löner.

Inom fackföreningsrörelsen är det lika illa. Det hela sker tydligen inte medvetet, om man ser till hur bland andra högsta hönset inom LO reagerat. Vad hon gjort är i själva verket vad som alltid gjorts och ingen har ifrågasatt om det varit rätt eller fel.

Antagligen är det samma sak med riksdagens ledamöter. Hur mycket som gjorts inom det politiska etablissemanget och aldrig ifrågasatts får vi väl aldrig reda på. Men börjar man tänka i de banorna kan man förstå varför det skapats jobb för lojala partikamrater och att avdankade politiker erhållit strategiska reträttplatser.

Från början (när vi ett tag var en enpartistat) var de strategiska reträttplatserna säkert tänkt att de tillsatta skulle kunna jäklas vid ett maktskifte, sen övergick det till att bli en del av den politiska kulturen. Medlemmarna inom den kulturen och vad de kostar skattebetalarna, har idag växt till någonting som inte går att överblicka. För alla de som lyckats nästla sig in i den politiska kulturens innersta krets, är det nämligen en livslång försörjning som väntar.

Jag har nog aldrig i mitt tämligen långa liv verkligen försökt förstå hur komplicerat och snårigt vårt lands samhällssystem är uppbyggt. Lasse Ekstrands bok Arbetets död och Medborgarlön fick mig att lusläsa åsikter som skrämde upp mig rejält. Vem tänker så långt att motsättningar som skapas kan bli orsaken till ett inbördeskrig till och med i vårt land?

Rubriker om människor som slagits ner på öppen gata och liggande fått ta emot sparkar har blivit vardagsmat, vilket betyder att första steget redan är taget mot någonting ännu värre. Politiker och poliser står maktlösa, de har ju inte ens kunnat ana att någonting sådant här kunde hända i vårt förträffliga land. Ja, egentligen är det ju polisledningen som välvilligt följt politiska beslut att hålla nere kostnaderna som ställt till oredan.

Naturligtvis är det ingen som vill ha en polisstat, ändå kan det bli följden när politiker i sin iver att få ned brottsligheten, fattar beslut om fler poliser. Många poliser som jobbar ute på fältet anser att de på grund av en bedrövlig organisation, inte kan utföra sitt jobb som de skulle vilja göra. Tänk vad politiska beslut och byråkrater kan ställa till med.

Det stora problemet med ett litet land som vårt är att vi inte har resurser att vara bättre än andra länder, men våra politiker har kört på ändå, det ska gudarna veta. Nu råkar det vara så att allting inte längre handlar om politik, nu handlar det om vilka som är närande och tärande. De gemensamma skattemedlen räcker inte till på långa vägar, det måste göras inbesparingar på saker som minst skadar vårt samhälle.

Vad är det då för förändringar som minst skadar vårt sönderfallande samhällssystem? Det första jag kom fram till var att vi inte behöver heltidsanställda politiker, de kan utföra sina förtroendeuppdrag ideellt om de brinner för att förändra och förbättra vårt samhälle. Att som nu besluta om besparingar av det folket betalar skatt för att få, borde normalt sett påskynda processen att avskaffa politikeryrket. Det har med både prioritering av hur skattepengarna ska användas, men också att förtroendevalda måste ta sitt samhällsansvar när pengarna inte räcker till.

Den senaste tidens oroande uttalanden från vår finansminister, har rent ut sagt skrämt skiten ur mig. Med sänkta pensioner och allt fler arbetslösa kommer ingenting att bli sig likt igen. Att det finns minst sagt duktiga idioter som propagerar för ökad konsumtion för att hålla tillväxten uppe, visar bara att de inte har förstått någonting av det som nu händer.

Svenska folket har för en gångs skull börjat tänka på egen hand, utan att lyssna till vad auktoriteter har att säga. Jag hör ofta ungdomar komma med frågor som exempelvis varför man måste ”ha nytta” av någonting. Eller, varför måste allting vara lönsamt? Skit samma om man har nytta av saker eller inte, det räcker att veta att det finns.

Våra offentliga verksamheter skola, vård och omsorg skapades för att vara till för folket, inte för att vara lönsamt. Om utgångspunkten varit lönsamhet, hade vi inte behövt betala så höga skatter. Men eftersom vi nu betalar höga skatter utan att få full valuta för pengarna, måste det vara fel på hela vårt samhällssystem. Det är dags att vi frågar oss om vi är villiga att betala skatt för en sekunda vara.

Piratpartiet har visat att det går att få ungdomarna engagerade, de har fått blodad tand av framgången. Det bådar gott inför valet nästa år för alla som är trötta på det förmyndarsamhälle vi tyvärr har idag.

Ett tips till den som vill starta ett nytt parti med alla möjligheter att komma in i riksdagen, starta ett parti som vill införa Medborgarlön i landet. Det ligger inte bara i tiden, partiet kommer dessutom inte bara att ha en enda fråga att falla tillbaka på, det kommer att matas med förslag till förändringar som spänner över hela fältet. Allt från människors frihet över sina liv, till en grundtrygghet som öppnar spännande möjligheter att skapa ett blomstrande land. Maken till valfläsk har vad jag vet, aldrig någonsin satts framför näsan på svenska folket.

Doften av det valfläsket, överträffar den äckliga lukten av vattvälling (som de etablerade partierna har att erbjuda sina väljare) med hästlängder.

Av Sven-Erik Hemlin - 10 juni 2009 06:40


Kom på mig själv med att småle hela måndagen. Vem kunde ana att Piratpartiet skulle kunna ruska om hela det politiska etablissemanget. Jo förresten, det var egentligen inte så märkvärdigt om man tänker på vad de har för budskap. Ett enda än så länge, men den belyser för alla nödvändigheten av att vi inte kan ha ett förmyndarsamhälle. De aktiva politiker som inte fattat vinken bör nog göra det snarast.

På något sätt hör resultatet i EU-valet ihop det jag skrivit om Medborgarlön. Människan behöver frihet för att kunna utvecklas efter sin förmåga och att kunna välja hur de själva vill leva sina liv. Dagens samhälle är så fullt av förbud och förmaningar att gränsen är nådd för de generationer som det sägs ska försörja allt fler. Det hela liknar den utdragna försäljningen av Saab, att försöka sälja en produkt som alldeles för få vill ha, men ändå till varje pris räddas undan en konkurs.

Lite förvånad är säkert många över att MP svikit någonting de var inne på (ja, till och med fattat beslut om), nämligen att införa Medborgarlön. De uppfann inte mbl, men det gamla gardet inom partiet såg möjligheten till ett bättre och hållbarare samhälle. Det skulle nämligen innebära skapandet av närsamhällen (eller lokalsamhällen, som Lasse Ekstrand kallar det) vilket skulle innebära stora inbesparingar på vår miljö i form av mindre bilåkande. Ingen i vårt land tror väl ändå på fullt allvar att elbilar är lösningen med tanke på vårt klimat. Jag grubblar på hur man ska kunna köra en elbil i trettio graders kyla, en temperatur inte ens bilens startbatteri klarar av i många fall.

De nya alarmerande arbetslöshetssiffrorna, samt en prognos om ännu fler arbetslösa nästa år, visar att jobb kommer att bli en bristvara ett bra tag framöver. I regeringskansliet håller man tummarna för att vädret ska bli bra i sommar och locka till sig utländska turister, att det är billigt på grund av den svaga kronan vet alla länder redan. Men hög arbetslöshet finns i alla länder just nu, tillströmningen av penningstinna turister kommer därför knappast att lösa vårt lands problem.

Ett stort problem är att människorna i landet trots att de jobbat och slitit inte kunnat spara ihop till en ekonomisk buffert. Inte förvånade läser man rapporter om ett snabbt växande antal människor som tvingas leva på socialbidrag. Att vara arbetslös är en sak, men att förnedras till att tigga pengar för att överleva är sju resor värre. Tänk om det här bara är början på en tid då det inte är självklart, att människorna ska kunna få ett jobb att försörja sig på.

Arbetets död, som Lasse Ekstrand hade med i titeln på sin bok, ska som jag uppfattade det inte ses som att allt arbete dör, det kommer bara att anta en ny form i framtiden. Varför jobba ihop pengar åt någon annan och själv bara få småsmulor? En intressant fråga, eller hur?

Inget av de etablerade partierna visade sig ha lyssnat på de nya strömningarna bland vår uppväxande ungdom, är det inte dags att fråga och lyssna hur de vill att vårt framtida samhälle ska se ut? Piratpartiet har gjort landet en stor tjänst genom att få ungdomarna intresserade av möjligheten att få sin röst hörd. Jag tror inte partiet är en dagslända, ungdomarna kommer att förse ledningsgruppen med förslag om saker som bör rättas till.

Tänk så sant Palme hade när han en gång sa: Man måste ta ett helvete i taget. Ju fler saker de etablerade partierna vill ändra på, desto mindre blir åtgärdat. Det finns nämligen en hake i alla problem, det gäller att hitta haken innan någonting kan åtgärdas. Arbetslinjen hade en rejäl hake som den borgerliga alliansen borde ha sökt efter, för att med utgångspunkt från den fatta beslut. Det är möjligt att det teoretiskt sett skulle ha fungerat, istället förstärktes det människofientliga samhället.

Hur de etablerade partierna ska kunna övertyga väljarna fram till nästa val att de kan räta upp den slagsida vårt land fått har jag svårt att se. Enda chansen kanske är att börja om från början och ge alla en ekonomisk grundtrygghet för att kunna bygga ett framtida hållbart samhälle.

Av Sven-Erik Hemlin - 5 juni 2009 06:34


Jag hade tänkt släppa ämnet Medborgarlön för att få lite sinnesro, men det blir aldrig som man tänkt sig. Det som fick mig att skriva idag beror på att det har blivit så att jag lyssnar med ett halvt öra vad som sägs på teve som frugan ockuperar varje kväll för att följa sina serier. Det jag hör blandas med det som finns i huvudet och av den saliga blandningen växer alltid någonting fram.

Visst är det ett fascinerande och fängslande tankeexperiment att försöka hitta en väg som leder oss bort från ett samhällssystem som blivit omänskligt, till ett som sätter människan i första rummet, men… Ja, ju mer man grubblar på det hela, desto tydligare står det klart varför det kommer att motarbetas från politiskt håll.

När politiker säger: all makt åt folket, är det de som framför budskapet som vill utöva makten åt folket. Det är ju så det uråldriga politiska systemet fungerar att den som har flest ja-sägare bakom sig också får befogenhet att rycka i de trådar som får folket att sprattla på det sätt de vill. Folk har varit naiva nog att inte inse att avsäger man sig ansvaret för sitt liv och överlåter det på någon annan, har man sig själv att skylla om allting går snett. Att det börjat stå klart för många, är väl den största anledningen till misstron mot vårt politiska etablissemang.

Nog om det och över till den bistra verkligheten. Jag råkade höra vår finansministers uttalande att krisen kan dra ut på tiden, en liten fin vink om att än så länge har vi inte fått uppleva själva stålbadet det talats om. Det fick mig att tänka på hur det skulle vara att redan nu, så smått styra över till Medborgarlön.

Hur mycket pengar som kommer att ösas ut genom Arbetsförmedlingarna och socialkontorens försorg är svårt att uppskatta, men det rör sig om åtskilliga miljarder. Än så länge har vi inget grepp om hur många hundratusen arbetslösa det kommer att bli och hur många av dem som saknar a-kassa. Som lök på laxen vet vi inte heller hur många av dessa som en dag får komma tillbaka till sitt gamla arbete.

Men det räcker inte med de arbetslösa som hamnat (eller kommer att hamna) i en prekär ekonomisk situation, vi måste även räkna in andra grupper. En stor grupp man inte tänker på i första taget är den drygt en miljon människor inom de offentliga verksamheterna som får sin lön från de gemensamma skattepengarna. Vad blir det av dem när skattepengarna inte längre rinner till i strid ström?

Och så har vi alla de som uppmuntrade av styrande politiker och banker, förköpt sig på både det ena och andra. Vårt moderna samhälle är uppbyggt kring en hög konsumtion, ett måste för tillväxt i ekonomin, det sägs till och med i dagsläget. Oron för den sjunkande konsumtionen lyser igenom i de flesta politiska uttalanden.

Nåja, många av de som tagit dem på orden och konsumerat för glatta livet sitter nu på pottkanten, eller snarare sitter de fast i kronofogdens klor. Räcker inte tillgångarna till att betala skulderna väntar privat konkurs. De tragedierna drabbar även de som gett frikostiga lån och krediter. Faller en dras andra med i fallet.

Den kedjereaktionen har vi inte sett slutet på, men man kan befara att många små och medelstora företag på grund av sämre betalningsförmåga i sin tur hamnar hos kronofogden och kanske tvingas i konkurs. Vi är inne i en ond cirkel som blir svår att ta sig ur.

Situationen är inte ny, men den liknar inga tidigare kriser, därför finns ingen statistik att ta hjälp av. De politiska makthavarna är ute på hal is och utan ett på förhand känt program, så det blir friåkning som gäller.

Att ändra på vårt nuvarande stelbenta samhällssystem är inte gjort i en handvändning, ändå är det vad som kommer att krävas av inte bara vår nuvarande alliansregering, utan även av den nybildade vänsteralliansen om det blir ett maktskifte vid nästa val. Inget av de båda politiska blocken kan vädra morgonluft, däremot känna lukten av svavelångor från helvetet.

För vår finansminister gäller det att snabbt räkna ut vad som kommer att bli billigast för staten som har huvudansvaret, kommunerna får klara sig själva så gott det går. Landstingen däremot är ett känsligt kapitel, enda chansen kan vara att de läggs ner och verksamheterna privatiseras. Allting pekar på att det skulle bli betydligt billigare. Enbart den politiskt styrda administrationen, slukar enormt med pengar som så väl behövs inom vården.

Det är ingen vild gissning att vår finansminister även kommer fram till att administrationen för att hjälpa de arbetslösa, tar alldeles för stor del av de pengar som finns för ändamålet. Eftersom han så här långt fungerat som en kamrer och hållit hårt i pengarna, kan man förvänta sig att han letar billiga lösningar som kan stabilisera ekonomin.

Direktvägar av stödpengar till de drabbade invånarna är inte politiskt korrekt, men ändå det som sparar både tid och pengar. Istället för att socialkontoren belastas med en omänsklig arbetsbörda som dessutom är fruktansvärt dyr att administrera, räcker det att inte ha någon inkomst för att erhålla ett som det kallas i folkmun, överlevnadsbidrag. Kostnad eller besparing räknar man inte ut i en svinblink, men en gissning är att det kommer att visa sig kunna bli en rejäl inbesparing för staten. I all sin enkelhet kan det hela organiseras på kort tid.

Som ni säkert märkt luktar mitt förslag Medborgarlön lång väg. Kanske är det så att man måste börja någonstans med grundskyddet och därifrån låta det hela växa fram. Vad det betyder för de arbetslösa förstår säkert alla, men lika mycket betyder det säkert för alla de som vill studera att erhålla ett grundskydd istället för att ta studielån. Ensamstående föräldrar kan genom grundskyddet ges en chans att vidareutbilda sig på distans för att finnas till hands för sitt (eller sina) barn och ge dem en trygg uppväxt. Ja, det finns säkert tusentals drömmar som människorna i vårt land vill förverkliga under sina korta liv och som kan uppfyllas genom ett ekonomiskt grundskydd.

Eftersom svenska bankers vansinnesutlåning i Baltikum lagt ett nytt bekymmer på vår stackars finansminister, finns det ytterligare ett skäl till att vårt samhällssystem ändras. Just nu verkar det som att han kan få ytterligare ett problem på halsen, nämligen samma sak de borgerliga råkade ut för i början på nittiotalet, att den svaga svenska kronan attackeras. Historien upprepar sig alltid brukar man säga, men det brukar inte vara så tätt på given.

Vi har själva valt att inte ha euron som betalmedel, mest på grund av att ingen talade om vilka konsekvenser det kunde få. Det är därför så många nu vill ha euron som betalmedel. Men för vår del har det handlat om att det vi förlorat på gungorna, har vi tagit igen på karusellen. Tyvärr har karusellen pajat och drar nu inte in några pengar. 

Allt sammantaget som sker just nu kan vara början till slutet för vårt oerhört komplicerade samhällssystem som inte bara kostar alldeles för mycket att hålla igång, utan även motarbetar en utveckling mot ett mindre byråkratiskt och människovänligare samhälle.

Man kan kallt räkna med att viljan till en sådan förändring inte finns hos de politiskt aktiva, det är alltså upp till landets övriga invånare att ta ställning. Blir de tillräckligt många och högljudda kan de framtvinga ett nytt samhällssystem. Eftersom vi redan nu kan säga att arbete åt alla är en utopi, eller rättare sagt en politisk ideologisk dröm som aldrig kan gå i uppfyllelse, vad har svenska folket att förlora på införandet av Medborgarlön? Egentligen.

Ja, möjligtvis då att ändelsen lön kan sticka i ögonen, men det är ju faktiskt fråga om en ersättning från staten för att medborgarna finns till och bor i landet. Kanske är det inte det första man tänker på, men de som får denna ersättning kommer att konsumera upp den inom landet och håller därmed den behövliga penninggrytan kokande oavsett om de har ett jobb eller inte. Tänker man så är alltså även de som inte har ett jobb samhällsnyttig. Tänk vilka slutsatser det går att komma fram till, om man verkligen ger sig tid att leka med de möjligheter som står oss till buds.

Med dagens blogg bör jag ha städat av Medborgarlön för ett tag framöver, men man vet aldrig vad som oförmodat kan dyka upp i huvudet. En promenad idag får nog det mesta att blåsa bort, bäst att hålla i hatten.

Av Sven-Erik Hemlin - 3 juni 2009 06:48


Tänk om våra så kallade folkvalda politiker skulle få ändan ur vagnen och strosa runt på gatorna och lyssnade på vad folk har att säga. De kan göra det tämligen riskfritt om de inte sitter med i partitoppen eller har varit med och fattat vansinniga beslut som berör människors vardag, förstås. Övriga är tämligen anonyma. De skulle med andra ord kunna fungera som infiltratörer och framföra till de styrande vad människor tycker och tänker. Frågan är om de skulle våga tala om vad de flesta tycker och tänker om makthavande politiker och vårt nuvarande samhälle.

Att skapa ett nytt samhällssystem är inte lätt, det visade experimentet med Folkhemmet som aldrig blev av. Utgår man från politiska värderingar istället för hur folket verkligen skulle vilja ha det, visar det sig att önskningarna går stick i stäv med varandra. Det är därför vårt samhälle endast kan förändras genom påverkan av någonting som ligger utanför de politiska makthavarnas möjlighet att förhindra.

Hög arbetslöshet och bristen på pengar de närmaste åren, måste från politiskt håll mötas med lösningar som lindrar problemen för de drabbade människorna. Risken finns att lågkonjunkturen utnyttjats till att slimma företagen för att kunna ha så låga fasta kostnader som möjligt i framtiden. Att skaffa fram jobb till alla dessa människor är inte genomförbart, det måste till någonting helt annat. Misslyckas de politiska makthavarna med att hitta nya vägar från ett samhälle vi inte har råd med, vet ingen vad som kommer att hända.

Jo, naturligtvis kan det bli demonstrationer som inte arrangeras av politiska partier, vilket då alldeles säkert kommer att dra till sig de vid varje demonstration närvarande med rånarhuvor på huvudet. Ett utmärkt tillfälle för dessa huliganer att förstöra så mycket som möjligt. Att allt de förstör tas från föräldrarnas inbetalade skattepengar som är till för annat, har de inte förstånd till.

I själva verket tror jag inte att det är så ungdomarna vill ha det. Även om de inte kan få ett jobb, måste de få vara en del av någonting att vara stolt över. Att istället för förnedrande besök för att tigga pengar på socialbyrån varje månad få en fastställd lön av staten, skulle säkert ta bort en stor del av aggressionen. Det skulle också få dem att känna samhörighet med landet, lite av vad de offentliganställda sa förr: Statens kaka är liten men säker.

En människa ska inte behöva skämmas över att vara arbetslös. Att det blivit så beror i mångt och mycket på den svenska avundsjukan. Någonting så harmlöst som att se arbetslösa människor cykla ut till en sjö för att bada en varm och vacker dag och själv tvingas åka till jobbet väcker ont blod. De som tvingas jobba, skulle ju själva vilja sola, bada och koppla av. 

Kanske är det så att lönearbete är någonting onaturligt för människan. Innerst inne bor det en bohem i oss alla som ingenting högre önskar än att få ta dagarna som de kommer. Jobba en vecka och vara ledig två för att ägna sig åt barnen exempelvis. Det fungerar inte i ett tillväxttänkande samhälle.

Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt brukar man säga och det är precis vad det politiska budskapet går ut på. Som politiker anser de sig värda höga löner och vill ha ännu mer. Därför måste invånarna jobba ännu hårdare och längre under den korta livstid vi antagligen tilldelas redan vid födseln. En motfråga uppstår då spontant: Vad är det då för mening med att födas till en sådan värld?

Så långt har inte våra politiska makthavare kommit i sina tankegångar, men de kanske blir tvungna till det. Ett enat folk utanför det politiska etablissemanget, måste innan de blir i minoritet, se till att tala om vem som verkligen bestämmer hur det ska vara. För att exempelvis Medborgarlön skulle kunna införas, fordras en majoritet som fråntar politikerna det mandat de säger sig ha för att kunna bestämma. Det är så det fungerar, störst är starkast. Man kan förstå politikernas oro att folket skall börja kräva att Medborgarlön införs, de kommer inte längre att kunna få sin vilja fram. Det är därför Medborgarlön fascinerar mig.

Jag har inte den blekaste aning om varför en så samhällsomstörtande teori om ett bättre samhälle kunde väcka mitt intresse. Visst har jag varit hjärtligt trött på det politiskt styrda samhälle vi haft så länge jag kan minnas. Eftersom jag redan som ung ansågs vara obstinat av mina lärare i skolan på grund av att jag ifrågasatte vad de hade att komma med, kanske det är förklaringen.

Men även de som är äldre måste se framåt, vi har barn, barnbarn och barnbarnsbarn som tvingas trampa i våra fotspår. Framtiden är i morgon såg jag det stod på en t-shirt för någon dag sen och det stämmer faktiskt.

Den som tänker efter lite erinrar sig säkert att ha hört äldre säga att de vill att det unga släktet ska få det bättre än vad de själva hade som ung. I samma andetag säger de att det var bättre förr. Vad som var bättre kan de inte förklara på annat sätt att det fanns en genuin sammanhållning mellan människorna som levde under ungefär samma förhållanden. Är det så enkelt, varför driver då inte människorna på att ett sådant samhälle återinförs?

Förklaringen kan vara att svenskar är ett fogligt folk som anpassar sig efter de politiska makthavarnas beslut och super på helger och semestrar. Det är då det ventileras både arbetsveckornas helvete och politikernas idiotiska beslut, en bidragande orsak till de många fall av kvinnomisshandel som blivit vanligare med åren. All ilska mot vad de politiska makthavarna ställt till med, riktas mot den de har till hands för att avreagera sig på.

Samma sak med det totalt meningslösa växande ungdomsvåldet. Vad beror det på att ungdomsgäng stryker runt på gatorna och rånar alla som råkar komma ensamma? Experterna talar om uppväxtmiljö och våldsamma videospel, orsaken kan lika gärna vara maktlöshet över att de viftas undan som envisa flugor. Som våldsamma demonstranter, klottrare, rånare och våldsmän blir de uppmärksammade med braskande rubriker i tidningarna, en fantastisk kick att göra det igen och igen. Det bevisar ju att de finns till!

Jag pratade med en ung kille som upplevt skoltiden som en katastrof, men tiden efter hade blivit ännu värre. Något jobb hade han inte fått under de fyra år som gått sedan han slutat skolan. Betygen var urusla på grund av svårigheter att läsa och skriva. Han hade försökt förklara för handledaren på Arbetsförmedlingen att det var lönlöst med att skicka honom på teoretiska kurser eftersom det skapade panik. Att inför andra erkänna att han inte kunde läsa var mer än han kunde klara av, medmänniskor är inte så trevliga när de får chansen att känna sig bättre än andra.

Det är inte bara de unga som känner sig illa behandlade av inte bara vår byråkratiskt uppbyggda samhällsapparat utan också av folkvalda politiker. Även landets pensionärer behandlas nu som någonting nödvändigt ont, att de styrande helst skulle vilja införa ättestupa igen, folk blir alldeles för gamla och det kostar pengar. De gamla säger samma sak om politiker, de berövar dem inte bara en värdig ålderdom, de tvingas också föda dem trots sänkta pensioner. Dags att gamlingarna går på gatorna och ropar: Vet hut!

Den som fortfarande har förmågan att tänka, inser snabbt att från politiskt håll handlar det om självbevarelsedrift. De vet säkert med sig att det inte längre går att försvara sitt uppdrag som folkvald, därför ska alla uttalanden om att vi måste jobba mer och längre tas för vad det är, ett försök att förhala det som oundvikligen kommer att ske. Faktum är att vi i många år inte haft råd med alla de heltidspolitiker och byråkrater som tar en stor del av den gemensamma skattekakan.

Om de politiskt aktiva använder det vi alla fötts med för att kunna tänka, skulle de säkert se det som så att en Medborgarlön, kanske är enda chansen för dem att få tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen i framtiden. Det finmaskiga politiska skyddsnätet är inte ett dugg starkare, än det som för många år sen rycktes undan för övriga invånarna.

Med det har jag städat av Medborgarlön för ett tag framöver, men att grubbla på vad det skulle kunna betyda för ett luttrat folk kommer jag inte att släppa i första taget.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards