Helger är för många en plåga, inte minst för de gamla och ensamma. Påsken är inget undantag. Men även för andra än de ensamma äldre kan Påsken vara en plåga. Många har säkert drabbats av gallstensanfall på grund av att ätit för många ägg, andra har plågats av bakfylla, efter att ha tagit för många snapsar till sillen. Nåja, nu är Påskhelgen över och lyckligtvis är det ett helt år till nästa gång, om man lever.

Att det en gång tar slut är ju oundvikligt, men alla vill ju leva så länge som möjligt. Och numera gör vi det också, till myndigheternas förtret. Just det här med alldeles för många lever alldeles längre, är det stora problemet i många länder.

De politiska makthavarna har gnuggat geniknölarna de senaste tjugo åren, men varje snilleblixt har körts över av verkligheten. Allt som gjorts för att försämra sjuk- och åldringsvården har varit förgäves. Man kan tro att det varit meningen att bara makthavarna själva, skulle få njuta av livets höst. Om någon vet att pengarna inte kommer att räcka till alla i framtiden, är det de politiska makthavarna.

Men införandet av jobblinjen ser på sikt ut att ge resultat, många har redan gått en för tidig död till mötes. Många för egen hand i ren förtvivlan över hur de behandlats av vårt inte längre fungerande trygghetssystem. För att få ytterligare skjuts på det hela, måste nu alla jobba längre, det kommer säkert att ta knäcken på de som i nuläget tvingas plåga sig fram till pensionen. Ser verkligen fram emot att bland annat se, hur sjuttioåriga lärare ska kunna klara av allt stimmigare elever.

Men det kan ju också vara så att makthavande politiker utgår från sin egen situation. Visst kan det vara besvärande med överansträngt munläder och valkar i baken, men lönen är alldeles för bra för att släppa fram nya friska krafter. Många politiker har visat att det i det ”yrket”, kan man jobba långt upp i åren. Men de tillför inte landet någonting, de kostar bara pengar.

Det här med att folk ska jobba längre, för tankarna till vad de unga som gått ut skolan ska göra. Att skjuta upp problemet med ungdomsarbetslösheten, började man med redan på sjuttiotalet. Man minns det glada sjuttiotalet som en tid då fångarna skulle släppas loss och det var skit samma om ungdomarna fick lära sig någonting i skolan eller inte. Kanske var det rätt tänkt då, men det kom surt efter.

Fackföreningarna måste visa att de gjorde någonting, så de satsade på att få upp ingångslönerna. Det skulle inte vara mera värt att ha jobbat en massa år, de unga skulle ju utföra samma jobb. Ja, utan den erfarenhet de äldre hade förstås. Men företagen tog det med ro och anställde inga ungdomar, de var alldeles för dyra att lära upp. Och på den vägen är vi.

Eftersom de unga fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden, har någon (antagligen en tjänsteman) kommit på den fantastiska lösningen, att alla ska gå längre i skolan. Det betyder i så fall att de unga förvaras i skolan i väntan på bättre tider. Problemet är inte bara om det kommer att finnas några arbeten framöver, utan också att alldeles för många inte vill gå i skolan.

Anledningen till att många inte alls vill gå i skolan, är svårt att förstå för våra politiker. De har inte insett att ungdomar i tusental, inte ens kunnat lära sig läsa under de första sju åren. Och de är många, långt fler än vad de politiska makthavarna ens kunnat tänka sig. När det stora problemet nu blivit belyst, frågar sig inte makthavarna vad de gjort för fel. Tvärtom lägger de skulden på föräldrarna, som fött barn med en ärftlig belastning. Vi äldre vet att så långt tillbaka vi kan minnas, har det funnits människor med läs- och skrivsvårigheter, men förr i tiden kallades de ordblinda. Med den arbetsmarknad som fanns en gång för länge sedan, var det inga problem för dessa människor att skaffa sig ett yrke, där de inte behövde kunna läsa, deras kunnande och skicklighet var tillräckligt.

Problemet är alltså inte nytt, det har funnits i vårt land i många år, men ingenting har gjorts åt det. Men utvecklingen går framåt, numera får många av de icke skriv- och läskunniga diagnosen dyslektiker. För det mesta stannar det vid det, skolan har inte resurser att anställa speciallärare. Men speciallärare skulle behövas, för lägger man dessutom till alla som fått (och får) diagnosen bokstavsbarn, det vill säga ADHD mm, förstår man att det är problem ute i skolorna, ja, till och med i förskolorna.

Men eftersom lärarna inte har fria händer att lägga upp undervisningen, går hela inlärningsprocessen efter löpande band principen. När väl ungdomarna gått igenom den processen, har de blivit sorterade i prima vara eller sekunda. Problemet är att det under de senaste tio åren blivit allt sämre kvalitet, till och med på de som sorterats som prima vara.

Det här är verkligen ett problem som kommer att visa sig under många år framöver. Många har under sin skolgång skickligt dolt sina svårigheter att läsa och förstå svenska språket. Hur ska dessa personer, om de hamnar på ett jobb som verkligen kräver läsförståelse, kunna utföra sitt jobb? Man kan tänka sig att någon lyckas bli exempelvis kommunalråd, men inte fattar ett dugg av alla de papper som läggs framför dem. Skulle inte förvåna om det finns sådana personer i vårt land.

Faktum är att många tror att det är ett nationellt problem, att vi har beslutsfattare som inte förstår innebörden i de beslutsunderlag som läggs fram. Det här har kunnat döljas genom att underlagen i många fall visas statistik i form av staplar eller tårtbitar. Eftersom man i vår moderna tid alldeles för mycket förlitar sig till vad datorerna spottar ut, kan det uppstå allvarliga problem.

I Gävle kunde en tjänsteman förskingra tjugo miljoner, därför att vissa rutiner inte fördes in i datorsystemet. Det var ju lätt som en plätt, kommunens ledande hade ju inga staplar och tårtbitar att titta på och alla siffror sa dem ingenting. Vad det visar på är, att utan människor som verkligen lärt sig hur saker och ting ska skötas, fungerar det inte.

Men det är klart, det händer ofta att sunt förnuft, vinner över ekonomiskt tänkande. Men sunt förnuft är någonting som tycks saknas, hos våra politiska makthavare.