Det går inte att styra ett land utan att använda hjärtat. Visst sägs det att man inte ska tänka med hjärtat, men hjärnan är lika oberäknelig, det blir aldrig som man tänkt sig. Vår nuvarande regering har satt kronor och ören i första rummet, det har med inlärda teorier att göra. Men att se krasst ekonomiskt på saker och ting, brukar straffa sig i slutändan. Talar man ständigt om ekonomi, hur viktig den är för landet, står man och faller med att allting rullar på utan störningar.

   Vem kunde bara för ett år sedan ens ana att kriser skulle radas upp på löpande band och än har vi inte sett slutet på det hela. Eftersom allting hänger ihop i dagsläget, har vi fått en global oro över världsekonomin. Vem vet, kanske vi får en ny finanskris på halsen redan under hösten.

   Det har pratats mycket om det hållbara samhället, men ingen har lyckats förklara hur vi ska kunna skapa ett sådant. Med den senaste krisen i färskt minne, har det visat sig att folk runt om i Europa och Amerika, inte lärt sig ett dugg. Ytterst ansvarig är naturligtvis de som styr dessa länder, men de går som regel skadelösa genom kriser och invånarna får ta smällen.

    Vad jag kan förstå kommer det hållbara samhället aldrig att bli verklighet, så länge som det styrs av personer med politiska ideologier. De flesta ideologier som styr de politiska partierna är minst sagt föråldrade, även om de tvingats moderniseras till viss del. Man kan väl säga att politiker fungerar efter en manual som gäller för en gammal modell och inte alls för den nya hypermoderna.

   Har lyssnat på många ekonomer från skilda delar av världen och den slutsats som kunnat dras av deras visdom är, att ingenting stämmer med de gamla teorierna. Hur lång tid tar det att få fram nya teorier som stämmer med verkligheten? Nåja, det sägs att man måste nå botten och kunna göra avspark för att komma upp till ytan igen och kanske är det så.

   Optimism brukar straffa sig, kanske har vi för få realistiska makthavare numera. Den långa högkonjunktur som föregick finanskrisen och lågkonjunkturen gjorde tyvärr många regeringar fartblinda. Alla stirrade sig blinda på den ekonomiska tillväxten, budskapet till folket var hela tiden att vi måste konsumera för att hålla tillväxten (och därmed också välfärden) vid liv.

   Det känns nästan overkligt att höra människor som tidigare handlat först och tänkt efter sedan säga att de måste hålla igen. De har börjat jämföra priser och handlar där det är billigast. Om trenden håller i sig, kommer det att bli lite si och så med den ekonomiska tillväxten. Det verkar som om de senaste veckornas uttalanden av vår finansminister och en hel drös med oroade ekonomer, fått folk att inse allvaret, i det som nu är på väg att hända.

   Men egentligen ska vi inte gnälla, det gäller ju bara att rätta munnen efter matsäcken och ligga lågt ett tag. Vi äldre har varit med om det här förr, men det är svårare för de som aldrig varit med om en riktig kris, den senaste var bara en förvarning om någonting mycket värre. Som vanligt är det realisterna som kommer att klara sig bra och optimisterna som kommer att få ta största smällen. Det sorgliga är att även de försiktiga realisterna, får vara med och betala notan i slutändan.

Av en händelse råkade jag lyssna på Lars Ohly i ett morgonprogram. Tyckte nästan synd om honom, eftersom han nu tvingas avgå. Under sina år som partiledare, han hann ju aldrig med att förklara för svenska folket vad Vänsterpartiet egentligen åstadkomma. Men å andra sidan, vad kan V egentligen göra för vårt land? Partiet nådde sin topp under ledning av Gudrun, men det var knappast partiets ideologis förtjänst.

   Vi har inte varit tydliga när det gäller den politiska vägen, sa Ohly. Han ska vara glad för det, för de flesta har lärt sig att politiska vägar inte brukar nå ända fram. Antagligen för att den politiska kartan, inte stämmer med verkligheten. Tyvärr har hela fackföreningsrörelsen samma problem. De olika facken stakar ut nya vägar, men bortser att de kanske leder genom bottenlösa träsk.

   I takt med att medlemmarna flyr facken av ekonomiska skäl (de höga avgifterna är inte i paritet med den hjälp de kan tänkas få), mister också LO sin tidigare starka ställning. Nåja, redan när industrisamhället gick i graven, borde LO gått samma väg. Det sorgliga med flera av facken är, att i alldeles för många fall, motarbetas medlemmar som själva kan förhandla om sina löner av facken.

   Det nya samhälle som växt fram på grund av det högteknologiska samhället, kolliderar ständigt med de gamla inlärda teorierna om hur ett samhälle ska fungera. Den moderna människan behöver ingen hjälp av olika företrädare, men kräver att vår stelbenta byråkrati luckras upp för att förenkla kontakter med bland annat myndigheter.

   Istället för det papperslösa samhälle vi kunde höra om en gång, har vi i dag en blanketthysteri som inte kan beskrivas med något annat ord än idioti. Med tanke på alla de unga i vårt land med läs- och skrivsvårigheter, finns ingen annan passande benämning. Jag tror inte våra så kallade folkvalda insett hur dessa unga människor känner sig, när de ständigt får papper i sin hand som måste fyllas i.

   Lyssnar man på läkare, vad de anser vara orsaken till de långa vårdköerna, anges den största delen bero på den administration de tvingas avsätta tid för. Det måste till politiskt styrda landsting för att krångla till det hela på det sättet. Antagligen skulle inga hyrläkare behövas, om de ordinarie läkarna fick syssla med det de utbildats för, att bota människor.

   Administration är ett nödvändigt ont, men det får inte gå till överdrift. I vårt land är statistik, flummiga direktiv från högre ort och petighet med sjukintyg på väg att skapa ett omänskligt samhälle. Ytterst ansvariga för det är våra politiska makthavare. Det är deras jobb att se till så att vårt samhälle fungerar som det är tänkt att göra. Klarar de inte av det, ska de inte heller ha ansvaret att föra folkets talan. De avlönas ju faktiskt med invånarnas skattepengar.

   Hårda ord kan tyckas, men när de politiska makthavarna genom beslut, numera sätter press på sjuka och arbetslösa, måste hårda krav även ställas på de politiskt valda personerna. Istället för öga för öga, tand för tand, måste det göras plats för ett mjukare samhälle innan det är för sent.

Det var länge sedan jag skrev någonting, datorn har fått stå i skamvrån under sommaren. Har tänkt tillbaka på det jag skrivit tidigare och min oro över framtiden tycks besannas. En ny finanskris har legat på lur ganska länge, frågan var bara när den skulle utlösas.

   Europas kris är någonting som de krisdrabbade länderna själva bäddat för, samma sak med Amerika. Det går inte att ta ut framtiden i förskott hur länge som helst. Egentligen vill jag inte tänka på vad som kan hända framöver, men det går inte att undvika.

   De politiska makthavarna i krisländerna, har säkert kommit underfund med samma sak som de flesta av oss, att dagarna tycks rusa iväg alldeles för fort. Problemen har funnits där i många år, men det fanns ju all tiden i världen att rätta till problemen. Tja, om man kunnat stoppa tiden så, men det går ju inte.

    Nu vet vi att det inte bara vi äldre som insett hur snabbt tiden rinner iväg, de flesta tycks ha problem med att få tiden att räcka till. Vad beror det på, att den moderna människan varje dag tvingas kämpa mot tidsbrist? Är det priset vi måste betala för vårt så kallade välfärdssamhälle?

   Men om det gick att stoppa tiden, skulle ge oss en möjlighet att i lugn och ro, tänka över hur vi vill ha det. Som det nu är, finns inte tid till att stanna upp och börja tänka i banor om hur det skulle kunna vara, eller hur vi egentligen vill ha det. För det samhälle vi har i dag, är sannerligen ingenting att skryta över. Men när människor börjar tänka själva, istället för att lyssna till vad de politiska makthavarna har att säga, kan vad som helst hända.

   En stor del av människans drivkraft, är drömmar om ett bättre liv. Det är därför politik går ut på att skapa förhoppningar om framtiden. Men risken att saker och ting inte alls blir som makthavarna tänkt sig i vår moderna värld, är i dag oändligt mycket större, än att kunna infria de förväntningar som skapas. 

   Redan nu kan man märka en påtaglig nervositet hos vår regering, som tidigare bubblat av självförtroende. De har varit övertygade om att den politiska väg som valts är den rätta. Tja, vårt land har knallat på över förväntan, men nu börjar det hända saker, som inte alls var tänkt att hända. Meningen var att det nu skulle skapas nya jobb i parti och minut, istället kommer oroande signaler om att jobb kan försvinna framöver. En ny finanskris fanns knappast med i beräkningarna.

   Men man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken, sa man förr. Kanske är det så att folk i gemen trodde att faran var över efter finanskrisen och därför fortsatt konsumera som vanligt, det vill säga på kredit. Risken är överhängande att vi nu får en nedgång i konjunkturen på grund av andra länders urusla ekonomi, vilket i sin tur betyder att jobb kan försvinna igen, istället för att bli fler.

   Kanske är det så att vi måste söka lösningar inför framtiden att kunna dela på de jobb som finns. Om man väljer den enkla lösningen är det ju egentligen löjligt enkelt, det är bara att de som nu har ett jobb jobbar mindre. Nåja, det är lättare sagt än gjort, eftersom de allra flesta sitter fast i en skuldfälla. Det är enklare att låna, än att jobba ihop pengar till att betala räntor och amorteringar.

   Med den nuvarande jobblinjen som påstods skulle rädda vår välfärd, finns knappast något parti som vågar lägga fram ett förslag om att vi måste jobba mindre. Trots att det skulle påverka arbetslösheten, genom att flera skulle dela på samma jobb.

   Politiska motargument finns naturligtvis, fattas bara annat. Hur ska det gå för alla människor som dragit på sig skulder, som inte ens kan betalas under en livstid? Dessutom får hundratusentals människor nätt och jämt sin ekonomi att gå ihop med ett heltidsjobb. Tja, svaret får vi kanske tidigare än vi kan tänka oss. Land efter land har visat sig levt över sina tillgångar, vårt land är inte något undantag. Frågan är inte om vårt land kommer att drabbas, utan hur hårt det kommer att slå mot alla i vårt land. Till och med de som aldrig varit med i konsumtions- och lånekarusellen.