Alla inlägg under maj 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 31 maj 2009 05:12


Vaknade före fyra med värk i axeln. Inflammationen vill inte ge med sig, kanske värmen kan göra underverk. Att jag satte mig ner för att skriva ska mest ses som ett försök att lura hjärnan att tänka på någonting annat än den värkande axeln. Vi får se hur virrigt det blir när jag ska skriva ner det jag grubblat på de senaste dagarna.

Vad som slagit mig är hur tåligt svenska folket är, eller så har de gett upp eftersom krafterna tagit slut. Det skulle vara roligt om svenska folket öppet visade sitt missnöje med de politiska beslut som negativt påverkar (och under långt tid påverkat) deras liv, istället för att gnälla för sig själva, vänner och bekanta.

När de ges chansen att vara anonyma däremot, visar sig missnöjet bland annat vid val, men inte ens då lyssnar de politiska makthavarna. Istället har (o)heliga allianser skapats mellan partier som i grunden inte har samma värderingar.

Det kommande EU-valet visar tydligt att vårt politiska etablissemang bara är en liten kugge i någonting som är oändligt mycket större. Att kunna göra sin röst hörd i Bryssel fordrar att de valda personerna har någonting att komma med som gynnar alla, inte vad som gynnar enbart oss.

Det forskningscentrum som tydligen kommer att byggas i Lund, kan inte ses som annat än att de stora medlemsländerna försöker stryka svenska folket medhårs för en gångs skull. Visst är vi till folkmängden en litet land och men den misstro svenska folket visat mot EU är befogad, det har säkert toppskiktet inom EU insett. Om misstron sprider sig till andra länder är EU illa ute, redan kan man se att organisationen knakar i fogarna.

Anledningen är naturligtvis lågkonjunkturen som slagit hårt mot stora exportföretag och inte minst mot bilindustrin. Ingen talar högt om att beslut som inte gett bilindustrin en ärlig chans till en smidig övergång är orsaken. Att tillverka bilar som tilltalar bilköparna är ju faktiskt förutsättningen för deras överlevnad, men det är kunden som genom sitt köp, avgör vilken typ av fordon de anser sig vilja ha. Ingen av de beslutsfattare som varit inblandad i de allt hårdare kraven, insåg vad det kunde föra med sig. Vem kunde tro att en hel värld skulle kunna rasa ihop enbart på grund av att biltillverkarna inte hann med i svängarna. Vad värre är, besluten underkände köparnas behov av fordon, så långt hade de inte ens tänkt.

Hur det kunde vara möjligt att klimatfrågan plötsligt blev viktigare än allt annat, det är någonting jag har svårt att förstå. Man kan börja fundera över om det kan ha varit menat som att lägga en dimridå över ett oändligt mycket större akut problem, en annalkande finanskris. Ingen regering förvarnar invånarna om någonting sådant, det skulle skapa panik. Nu utbröt paniken i alla fall och alla regeringar irrar runt som yra höns för att rädda det som räddas kan.

En värld beroende av pengar förutsätter att människor världen över sätter sprätt på sina löningar. Till och med nu träder personer fram och uppmuntrar till konsumtion, men folket har fått en näsbränna och håller hårt i plånboken.

Orsaken till att krisen blossade upp var att människor världen över satt sprätt på mera pengar än de haft och sedan inte klarat av att betala tillbaka de lån de tvingats ta. Vad det än gällt har banker välvilligt ställt upp och lånat ut med att kapa åt sig marknadsandelar för ögonen. Det som borde ha varit en evighetsmaskin, visade sig inte alls vara hållbar.

Alla borde ha insett att det kunde hända, inte minst bankernas ledningar. Att allt kunde rasa ihop på så kort tid har förvånat alla, men i själva verket hade ingen lyssnat på varningssignalerna.

Vårt lands makthavare har lagt näsan i blöt många gånger och påtalat vad som varit fel i andra länder, men också skyllt på andra när vi själva hamnat i problem. Finanskrisen har skyllts på Amerika, men i själva verket har alla länder sig själva att skylla. Uppmuntrar man invånarna till konsumtion uppstår snedeffekter i form av att både privatpersoner och företag kan hamna i betalningssvårigheter.

Det är märkligt hur snabbt allting påverkas när mindre pengar kommer i omlopp, inte minst då vårt så kallade välfärdssystem. Hade vi ett välfärdssystem överhuvudtaget eftersom det så snabbt kunde falla ihop? Naturligtvis är det ett allvarligt fel när viktiga samhällsfunktioner blivit lika beroende av att pengar kommer in i samma takt som löntagarnas löneutbetalningar. Man kan förstå att skattebetalarna ifrågasätter om det är den politiska styrningen som är orsaken.

Det är märkligt att personer som erhåller lön som tas från invånarnas skattepengar för att föra väljarnas talan, tagit på sig förmyndarrollen och invånarna funnit sig i det. Vad det bevisar är att när ingen högljutt protesterar, tror de så kallade folkvalda att de har väljarnas stöd.

Ramaskriet som uppstod när det blev känt att riksdagsledamöterna vill bättra på sina pensioner rejält känns därför glädjande. De som kommit upp med förslaget visar att uppdraget som folkvald har placerat dem på en plats dit verkligheten än så länge inte har nått. Förhoppningsvis har nu dörrar och fönster öppnats på vid gavel, det borde skapa ett korsdrag som rör om i grytan.

Man förvånas över att politiskt och fackligt valda personer kan vara så naiva. Först högsta hönset inom LO, nu valda riksdagsledamöter. Hur giriga kan människor bli egentligen?

Som det ser ut verkar sötebrödsdagarna för de politiska och fackliga makthavare vara över för den här gången. Om proteststormen beror på att landets invånare blivit mer medvetna om att de ständigt utnyttjas är svårt att säga. Men visst känns det upplyftande att människor nu högljutt ger uttryck för sitt missnöje över ett samhälle de inte längre vill ha.

Låt vara att många svär ve och förbannelse över både finanskris och lågkonjunktur, men det var kanske vad som behövdes för att kunna få ett annat och bättre samhälle. Det skulle inte sitta helt fel om vi fick ett mjukare och människovänligare som är baserat på invånarnas behov. Som det nu är fungerar människorna mer som robotar än människor. Visserligen smörjs de ibland när det gnisslar och knakar, men när inte det längre räcker… Hur kommer vårt samhälle att se ut när det inte finns tillräckligt många kvar som orkar arbeta för att försörja alla andra?

Jag har varit inne på det förut, att vårt samhällssystem liknar det som fick forna jättenationen Sovjetunionen att falla ihop och som orsakade staten DDR:s fall och rivandet av den förhatliga muren. Många har försökt komma på orsaken till det som hände, kanske är det så enkelt att pengarna inte räckte till att underhålla både en enorm armé och en nästan lika stor byråkrati.

Vår armé är inte längre vad den var, men kostar ändå en massa pengar som ivrigt debatteras. Men hur mycket kostar vår offentliga byråkrati? Vad jag vet har det aldrig diskuterats, är det inte dags att det görs innan det är för sent?

Är det bara en förhoppning eller ren fantasi att vi är på väg mot en förändring till ett bättre och människovänligare samhälle? Tja, för mig är det lika troligt att det kan hända, som för de som tror på en framtida klimatkatastrof. Det är ju faktiskt bara att välja vad man vill tro på. Egentligen är det ju så enkelt att invånarna enas om och talar om hur de vill ha det, det kan inte så kallade follkvalda sätta sig emot. Det är så det ska fungera i en demokrati.

Av Sven-Erik Hemlin - 29 maj 2009 06:15


Jag grubblar för mycket, mest antagligen för att vädret varit uselt. Den globala uppvärmningen har jag inte märkt någonting av, däremot blåsten som fått trädgårdsmöbler att flyga runt på tomten.

Nåja, vad jag kom fram till var att det sannerligen inte är lätt att vara heltidspolitiker i dagens krissamhälle. Hur de ska kunna försvara sina jobb, när det dras in på det invånarna betalar skatt för att få utfört, måste ses som en omöjlig uppgift. Hur jag än letat finns inte heltidspolitiker med i de åtaganden landets skattebetalare betalar in till staten, kommunerna och landstingen för att få utfört.

Beklagligt nog förbisågs det redan för länge, länge sen att skattepengarna måste öronmärkas. Ingen politisk makthavare hade då ens en tanke på att skola, sjuk och omvårdnad alltid måste vara garanterade pengar de behöver.

Vad de däremot tänkte på var att de flesta politiskt aktiva saknade nödvändig utbildning för att kunna gå tillbaka till arbetslivet. Reträttplatser för politiker skapades med en uppfinningsrikedom som skulle komma väl till pass i dagens situation då jobb blivit en bristvara.

Nu anses riksdagsledamöternas pensioner vara på tok för låga och måste rättas till och det i en tid då övriga pensioner ska sänkas. Anledningen sägs vara att skapa ett skydd för de yngre som satsar på politiken några år. Hur trovärdigt låter det?

De ungdomar som satsar (eller har satsat) på en idrottskarriär har gjort det utan en tanke på att de en dag måste lägga av. De som är och har varit framgångsrika har offrat både egna pengar och tid för att lyckas. Väldigt få har under en kort tid av livet kunnat tjäna pengar, men tvingats flytta till annat land för att få någonting kvar av det de lyckats skrapa ihop. De har ju ingenting annat att falla tillbaka på.

Det har de senaste sextio åren kryllat av konstigheter i vårt land som utomlands gett oss epitetet, dumma svenskar. Vad som ligger bakom att andra länders medborgare tyckt och fortfarande tycker så, är politiska beslut som svenska folket tvingats följa. Det har alltså ingenting att göra med att svenska folket i gemen är dumma, men ett helt folk får ändå en släng av sleven på grund av de politiska makthavarnas beslut.

Vårt engagemang i klimatfrågan är ett utmärkt exempel. Utomlands tas det inte emot på det sätt våra politiska makthavare tänkt sig. Att regeringar lite här och var tacksamt tar emot att någon sticker fram hakan kan man förstå, det skymmer de egna problemen med snabbt stigande arbetslöshet. Människan måste ha någonting att se fram emot, även om det råkar vara en klimatkatastrof. Det ger en tillfällig arbetsro för att kunna lösa det akuta problemet med arbetslösheten.

Att skapa nya jobb är inte gjort i en handvändning. Mona Sahlins uttalande att skapa etthundratusen nya jobb för ett tag sen, liknar mest bara det hon lovade vid Estonias förlisning, att alla offren skulle bärgas. Av det blev ingenting, samma sak skulle säkert hända med de nya jobben. Man kan inte använda skattepengar som riskkapital, det har säkert alla lärt sig efter det som hänt med pensionspengarna.

Skattepengar är någonting som folket betalar för att få de viktiga verksamheterna skola, vård och omsorg att fungera. De neddragningar som nu sker ska därför ses som ett kontraktsbrott och bestraffas därefter. Bestraffningen kan inte bli annan än att antalet heltidspolitiker drastiskt skärs ner.

Läste larmrapporten att det är de fattiga som får betala den kris vi nu upplever, men så har det ju varit så länge jag kan minnas. Det enda uppmuntrandet i rapporten var att den form av samhälle vi nu har, måste ersättas med ett mänskligare. Men för att det ska kunna gå i uppfyllelse måste folket gå samman och kräva en förändring. Att gå i spetsen för en sådan sak skulle alldeles säkert förbättra vårt skamfilade rykte bland andra länders invånare, däremot inte hos de politiska makthavarna.

Men faktum är att de politiska makthavarna är känsliga för de svängningar som uppstår när folket börjar kräva förändringar. I vårt land är deras makt är redan undergrävd genom bland annat jobblinjen och nya regler för a-kassan, men också de felaktiga besparingsåtgärder som påverkat många människors vardag. Ja, till och med inkräktar på de personliga fri- och rättigheterna.

Försäkringskassan är ett utmärkt exempel på hur det kan gå när underhuggare ska utföra order som kommer ovanifrån. De stackars anställda måste lära sig att kunna säga nej trots att sunda förnuftet ropar ett rungande ja till de sjuka och förtvivlade. Det finns ju socialbidrag, gubevars!

Hur långt upp i maktskalan vi måste gå för att hitta de som genom ett genuint människoförakt skapat de nya reglerna Försäkringskassan måste följa, blir intressant att få reda på. Att någon kommer att snoka är jag alldeles säker på och den dagen det avslöjas för folket är det början till slutet för vårt nuvarande omänskliga samhällssystem.

Jag tror inte på ett enat Europa om krisen blir långvarig, snarare var och en sig själv närmast. Intresset inför det kommande EU-valet visar att våra inhemska problem överskuggar allt annat. Vi kan inte skapa konstgjorda jobb, alltså måste vi istället skapa förutsättningar för kreativa människor som genom sina idéer skapar framtida jobb.

Vårt lands makthavare har varit urusla på att stötta ”uppfinnarjockar” som gjort fantastiska uppfinningar. I de flesta fall har de istället motarbetats och av den anledningen har många revolutionerande uppfinningar inte kommit vårt land till del.

Men det finns ännu värre misstag som gjorts. Våra möjligheter till självhushållning har underskattats, därför har utslagningen av bönder skapat ett enormt problem som blir svårt att lösa. Trycket på EU att ändra stödet till lantbrukarna är en het potatis som kan sätta Europa i brand. Om stödet tas bort skapas bättre förutsättningar för våra bönder att konkurrera på samma villkor. Ute i vårt sydliga Europa däremot, kan vi vänta oss enorma protestaktioner. Vi har sett förr hur vägar blockerats av traktorer och hur olika lantbruksprodukter stjälps av utanför makthavarnas boningar, det kommer att hända igen om stödet försämras.

Vilka åtgärder de politiska makthavarna kommer att tvingas till i de länder där proteststormarna kommer att rasa kan ingen förutsäga. Hur makthavarna än vänder kappan efter vinden kommer det att skapa en obalans i andra länder. Den Europeiska sammanhållningen är inte starkare än ett papperssnöre i kärva tider. Den stora frågan är inte om snöret ska hålla, utan när det kommer att gå sönder.

Samma sak med vårt eget lilla lapptäcke till samhällsuppbyggnad. Just nu hänger allting på en skör tråd och det behövs inte mycket för att täcket ska rämna i tusen bitar. Om de etablerade politiska partierna försöker förhala förändringar och invänta vad SD kan få för vågmästarroll är det alldeles för sent. Rivningen av det redan sönderfallande välfärdssamhället för att bygga ett nytt på en stabil grund, på vilken ett helt nytt samhällssystem kan byggas måste få högsta prioritet.

Som man bäddar får man ligga brukar man säga, det är upp till de politiska makthavarna om de överhuvudtaget ska få tillgång till en säng.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 maj 2009 06:49

Det äregentligen ganska fantastiskt att en bok skriven för tretton år sen,fortfarande känns aktuell. Till och med många av de otaliga citat som finns medi boken stämmer överens med den verklighet vi nu tvingas leva i. Inte såsmickrande för de politiska makthavarna förstås, eftersom det i sin tur betyderatt de inte lyckats åstadkomma just någonting de senaste tretton åren.

Naturligtvisär det Lasse Ekstrands bok, Arbetets död och Medborgarlön jag tänkt skriva omidag och som gett mig mycket huvudbry. Inte förvånande är den här formen avifrågasättande av det samhälle vi har, någonting som många börjat grubbla över.Jag tänker närmast på det samhällsexperiment vår nuvarande regering utsätteross för, att lära svenska folket stå på egna ben.

Det kännsganska förvirrande att det stundande EU-valet mest handlat om inrikespolitiskafrågor och de fantasilöner som de nya representanterna kommer att få. Men det som mest dragit blickarna till sig och fått folk att reagera är den nya skandalenvid LO.

Vad harsvenska folket att se fram emot? Är det verkligen en härligt saftig morot depolitiska makthavarna viftar med framför de som är unga, friska och starka idag,nämligen att allt färre måste försörja allt fler? Om jag fattat det rätt haralla pensionärer betalat in skatter under sitt långa arbetsliv för att kunna fåen tryggad pension på ålderdomens höst, vilka är det då som allt färre skaförsörja? Frågan är befogad eftersom om inte pengarna finns kvar, vem har då förskingratdem?

För de somhar ett arbete blir det ett tungt lass att dra, kanske för tungt för många. Vadhänder om de som pressas för hårt helt enkelt lägger sig på rygg och vägrarvara med längre? Enligt en undersökning jag läste för flera år sen, är det enhäpnadsväckande stor grupp som hamnat på fel jobb här i livet. Naturligtvisleder det till otrivsel och en sämre arbetsprestation, fattas bara annat. Kaninte påminna mig att heltidspolitiker fanns med i den undersökningen, då hadesiffran antagligen varit betydligt högre vad gäller att ha hamnat på fel jobb.

Möjlighetenatt byta jobb har inte varit en enkel sak i vårt land. Varför regler skapatssom ställt till så att det blivit är svårt att förstå. Inom alla idrotter sägsatt det är bra för ungdomarna att prova på olika sporter för att hitta det deär bra på. Samma sak borde naturligtvis även gälla inom arbetslivet eftersomalla skulle tjäna på om rätt person hamnar på rätt plats i livet.

Nåja, se detsom en egen liten fundering. Men med vårt nuvarande samhällssystem kommer det inteatt bli lätt för våra ungdomar, som tydligen ska ses som en garant för pensionärernasoch de svagare gruppernas överlevnad. Egentligen är vi tillbaka på ruta ett,trots flera år av ekonomisk tillväxt har ingen hittat någon lösning på vårtlands verkligt stora problem, ungdomsarbetslösheten. Vad händer om ett stortantal av dessa ungdomar för alltid kommer att stå utanför arbetsmarknaden?

Slår manihop alla unga som inte lyckats komma in på arbetsmarknaden med alla de som avskilda anledningar inte klarar av att arbeta, bäddar det för en framtidakatastrof. Redan idag är det många ungdomar som lever på socialbidrag, denskaran kommer att växa innan vi tagit oss igenom krisen. Vem vet, de kanskeinte ens kan få ett jobb den dag det vänder.

Påfrestningenpå landets kommuner kommer att lamslå de flesta verksamheterna som ingår i denskattefinansierade service invånarna betalar för att få. Redan nu har det visatsig att de styrande politikerna försöker sig på någonting som kan liknas vid konststycketatt vända en jättetanker i en insjö. Enda lösningen är att kunna hitta en formsom försörjer inte bara de nu de utsatta, utan även de som inte kommer attanses vara kvalificerade för framtida högteknologiska jobb.

Vad sommåste lösas är därför att komma fram till någonting som gynnar helabefolkningen på sikt, men till ett lägre pris än vad det politikerstyrdasamhället kan åstadkomma. Socialbidrag är inte billiga att betala ut och somgrädde på moset kommer också de administrativa kostnaderna, som antagligenhamnar i närheten av socialbidraget. Lösningen för att spara in på onödigaextra kostnader kan därför bara bli att kringgå administrationen. Det bäddarverkligen för ett helt nytt samhällssystem där den politiska styrningen intelängre fungerar.

Ekstrandnämner i sin bok någonting han kallar för ”lokalsamhället” som kan begränsatiden och rummet, vilket är bra för sammanhållningen och demokratin. Det sättermyror i huvudet på mig, eftersom vi fått det itutat att det är våra politikersom är en garant för vår demokrati. Lite klarnade det när jag läser ett citatsom påstår att det moderna samhället är för abstrakt och anonymt, attmänniskorna inte känner sig delaktiga. Invånarna vet inte hur de ska kunnautöva inflytande och påverka beslut som rör deras liv. Det är för långt tillbeslutsfattarna, som medvetet avskärmar sig från folket.

Kanske ärdet så att de politiska makthavarna på grund av att alldeles för få ifrågasattbeslut som gått stick i stäv med folkviljan, trott att det de gjort varit rättväg att gå. Vad som hänt är ju bara att de uppmuntras gå vilse, eller hamnat påvägar som inte nått ända fram.

Tankarnakring hur det är och hur det kunnat vara känns irriterande. Därför blir jag förbaskadpå Ekstrand när han i boken radar upp en massa alternativ och kräver av mig somläsare att själv avgöra vad som låter vettigt eller inte. Gång på gång har jagmärkt att det sunda förnuftet fått avgöra mitt ställningstagande. Det var välförst när jag kom till det ställe i boken som fick mig att stanna upp och tänkatillbaka, som jag började fatta vinken från författaren. Jag drabbades av enunderbar känsla att inte vara så bakom flötet som jag känt mig under en stordel av läsningen.

VemChristopher Lasch är har jag inte en aning om, men citatet i Ekstands bok avdet han skrivit fick mig att nästan hoppa till i läsfåtöljen. Allt det jaggrubblat över stod plötsligt klart för mig. Meningen som citerades frånovanstående Lasch i Ekstrands bok, säger allt om varför det mesta gått snettmed vårt välfärdssamhälle och det lyder så här: ”Människor kan inte längreöverlåta sitt ansvarstagande på någon, som via skattsedeln betalas för att göradet”.

En endamening förklarade faktiskt hela problematiken med nedrustningen av vårtsamhällssystem för mig. Kvalificerade människor som behövs för att få enfungerande skola som verkligen utbildar för framtiden får gå ut i arbetslöshet.Skolministern pratar om steg två där en elit måste omhuldas och kravet påeleverna måste bli större. Ett samhälle måste anpassas efter de förutsättningarsom finns, nämligen att vi alla är olika skapade både till utseende ochtankesätt, men också någon medfödd förmåga som måste släppas lös i full frihet.

Minst sagtoroande pratas det om att skattehöjningar kan bli nödvändiga, det kommer attförlänga krisen. Innan en skattehöjning ens kommer på beslutsfattarnas bord finnsmassvis att spara in på, inte minst bland de som nu har politiken som sittlevebröd. De avlönas med pengar som behövs för att kunna ha en fungerandeskola, vård och omsorg. Att de själva inte inser detta är beklagligt eftersomde anser sig vara till för folket.

Än så längehar vi bara sett början på sönderfallet av vårt samhällssystem, vad händer inästa steg? Att rasera en sak går snabbt, att bygga upp igen kan ta lång tid.Bättre tillfälle för skickliga ekonomer och samhällsvetare att komma medförslag om ett nytt samhällssystem som är hållbart, kanske aldrig återkommer. Ide flesta fall är det bättre att bygga nytt, än att reparera någonting somvisat sig ha alldeles för många fel och brister.

Jag tror att Medborgarlön är en bra grund för ett bättre samhälle, menjag är väl för gammal att lägga mig i vilket sorts samhälle våra ungdomar endag tvingas ta över. Men jag kommer att fortsätta utforska möjligheterna till ett bättre samhälle, långt från det människofientliga vi nu lever i.
Av Sven-Erik Hemlin - 20 maj 2009 05:36


 Finanskrisen och lågkonjunkturen har verkligen lagt en blöt filt över de som brinner för att förändra vårt samhälle. Reformer får vänta enligt vår finansminister. Tack och lov för det, de kostar i alla fall bara pengar utan att göra någon nytta.

Men de politiskt förtroendevalda ligger inte på latsidan precis. Det bantas friskt på personalsidan inom både skolan och äldreomsorgen. Om de själva ska börja vikariera om det uppstår personalbrist har jag inte fått klart för mig. Men pengar behövs så kommuner och landsting kräver hjälp av staten, annars väntar skattehöjningar.

Vad det hela handlar om är att staten, kommunerna och landstingen har en alldeles för stor kostym som måste sys in för att passa många år framöver. Det är så det fungerar inom det privata näringslivet för att anpassa kostnaderna till inkomsterna. Lyssna på folket innan det är för sent, de kräver att pengarna ska sparas in på heltidspolitiker, byråkrater och administratörer, de kallas idag för gökungar i folkmun.

I vår lilla stad har en massa människor fått beskedet från det stora stålföretaget att de inte längre behövs, arbetslöshet väntar. Men anställda på den lokala Arbetsförmedlingen står beredd i startgroparna för att anordna både kurser och praktikjobb. Varför kan man fråga sig eftersom de inte ger någonting, de är endast till för att hålla de arbetslösa sysselsatta.

Så har det alltid varit, låt aldrig de arbetslösa slå dank och börja tänka över sin livssituation. Tänk om de skulle börja tänka på att allt färre måste försörja allt fler, bara en sån tanke kan slå ner humöret. Är det inte nog att tvingas försörja sig själva och sin familj, utan också behöva försörja andra?

De flesta av de arbetslösa behöver alldeles säkert en andhämtningspaus och att ägna tid åt familjen eller sig själva.

Att det är övervägande de yngre som blir arbetslösa beror på de regler som styr arbetsmarknaden, först in först ut. Det har alltså ingenting med kunskap och kompetens att göra, som är helt avgörande vid en anställning.

Att arbetslösheten kan bli långvarig är ett bekymmer inte bara för de som drabbas, det är ett ännu större bekymmer för staten, kommunerna och landstingen. Minskade skatteintäkter rubbar grunden för inte bara vårt samhällssystem, utan påverkar också de politiska makthavarna. Som företrädare för folket måste de ta sitt samhällsansvar och skära ner på politiskt tillsatta jobb och heltidspolitiker. Inte trevligt precis, men nödvändigt för att vårt samhälle ska överleva.

Vad vi står inför är en situation som knappast någon kunnat tänka sig för bara några år sen. Vem kunde tro att Volvo och Saab skulle vara så svårsålda, både företagen och deras produkter. Bytt är bytt och kommer aldrig igen sa man förr, kanske det är samma sak med jobben. Eftersom det är en global lågkonjunktur är företag drabbade världen över. Den dag det lättar drabbas alla branscher av en inte bara mördande konkurrens, utan också hundratusentals konsumenter som har det sämre ställt. Det gäller att ha rätt produkter till rätt pris.

Vad händer om vårt land inte har rätt produkter till rätt pris? Att vi saknar den spetskompetens det talats om i så många år och som kommer att vara nödvändig för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Det räcker inte med ett fåtal exportföretag som håvar in miljardorder, de sysselsätter alldeles för få i vårt land. Om Volvo och Saab kommer att finnas kvar i landet hänger i luften, men om de blir kvar kommer de att få det kämpigt några år framöver.

Var ska vi då hitta jobben? Den som har svar på den frågan blir säkert helgonförklarad. Kanske vi istället får inrikta oss på att göra det bästa av att ha en hög arbetslöshet och en slimmad samhällsapparat. Människan är anpassningsbar och trots knorrande vänjer de sig inte bara vid att ha mindre att röra sig med, utan också genom finurlighet göra det bästa av situationen. Man ska inte som makthavande politiker, underskatta vad invånarna kan göra på egen hand, de kan uträtta underverk.

Efter att ha läst Lasse Ekstrands bok, Arbetets död och Medborgarlön, har jag matats med så många åsikter om hur och varför så mycket blivit fel i vårt land, att jag egentligen inte behöver ha några egna. Men all information har istället väckt frågor som kräver svar, jag har därför letat mig bakåt i tiden och det är skrämmande vilka politiska misstag som gjorts.

Att vi utsatts för ideologiska samhällsexperiment är inte det värsta, det är att ett folk har omyndigförklarats av människor som valts till att företräda dem. Mot vem eller vilka de politiskt valda kämpat emot för att företräda sina väljare har det inte gått att bli klok på, hur mycket jag än läst.

En sak är jag fullt övertygad om, det finns ett enormt politiskt motstånd mot Medborgarlön. Att släppa människor fria att fatta egna beslut och leva sina liv som de själva vill ha dem, fordrar inga som talar om vad de ska göra eller hur de ska leva sina liv. Plötsligt skulle de politiskt aktiva sitta i samma sits som alla andra, helt enkelt vara en i mängden.

Ja, dit har jag kommit så här långt, med huvudet är fullt med de mest vansinniga tankar om hur vårt samhälle ska kunna bli mänskligt att leva i. Och det tack vare Ekstrand som matat mig med så mycket information att grubbla på att jag knappt hinner med vad frugan vill att jag ska göra.

Men bilden börjar klarna när det gäller Medborgarlön och vad det kan föra med sig för ett land och ett folk. Som allting annat finns det för och nackdelar, men hamnar vi i en hög arbetslöshet som permanentas, har vi egentligen ingenting att förlora på att prova.

Sossarna har ju tvingat på oss den ena vansinnigheten efter den andra, den här lösningen är definitivt någonting som kan gynna landets invånare, det har ingenting sossarna hittat på gjort vad jag kunnat komma fram till. Det finns ingen historieskrivning om vårt land sen andra världskriget, därför tvingas man själv leta sig fram till fakta, vilket inte är lätt då det dräller av politiskt skapade myter.

Nåja, fortsättning följer någon dag framöver och då kommer jag att peka på vad jag hittat i Ekstrands bok som talar för ett införande av Medborgarlön. Än så länge har jag inte hittat någonting som är emot.

Av Sven-Erik Hemlin - 15 maj 2009 06:19


Hade tänkt skriva om vad många frågat om, men så blir det inte idag. Däremot räknar jag med att skriva lite i nästa vecka och berätta lite om hur förbaskad man kan bli efter att ha läst en bok som har fått hjärnan att gå på högvarv. Det är väl som det sägs att har man tagit fan i båten så ...

Tankarna fanns där när jag tänt i kaminen och druckit kaffet, men väl framför datorn visade det sig att jag satt med ett puzzel framför mig som saknade motiv. Att lägga ett puzzel genom att försöka passa ihop det efter bitarnas form är inte lätt, därför måste jag själv måla upp bilden.

Nåja, samtidigt som boken Arbetets död och medborgarlön av Lasse Ekstrand fick mig att flyga i taket, samtidigt förstod jag utmaningen. Han försåg mig med en massa fakta (inte så lite heller) men lämnade mig vind för våg att själv avgöra vad som var vettigt. Han behandlade mig som läsare på samma sätt som sina elever på högskolan, det ska han få för.

Hursomhelst, till dess jag återkommer, låna boken på Bibblan så förstår ni säkert vad jag menar. Själv har jag som sagt antagit utmaningen, sen får väl läraren ta mig i örat om jag fått allt om bakfoten.

Att en gammal gubbe ska behöva grubbla på det som rör vår ungdoms framtid är bedrövligt, det visar med all tydlighet att de yngre generationerna skiter i allting tills det är försent. Men än är det inte för sent att ryta till och kräva ett nytt, bättre och framför allt människovänligare samhälle.

Vi får se vad jag kommer fram till, resten får andra fylla på med. 


Av Sven-Erik Hemlin - 13 maj 2009 06:55


Dags igen att plita ner mina tankar som samlats sen i fredags. Att jag återkommer nu, beror på att jag försökt lösa vårt lands problem och det ska ju inte jag lägga mig i. Egentligen. Men när vår finansminister håller hårt i plånboken och talar om att det blir värre runt hörnet, ilsknar man till. Det är inte meningen att svenska folkets skattepengar ska gå till att avlöna heltidspolitiker och byråkrater, men svenska folket ska tvingas tigga att för få del av SINA skattepengar. Dags att spara in på både politiker och byråkrater och lägga pengarna där de behövs.

Det samhällsexperiment vi nu utsätts för har sin grund i nyliberalistiska teorier. Jag för min del är skeptisk till de nyliberalistiska tankegångarna, mest för att det i grund och botten är ett konservativt tänkande. Det innebär nämligen ett bevarande av indelning i samhällsgrupper. Jobblinjen som alliansregeringen satsat hårt på, baserar sig på att folket ska vara till för att försörja staten och därmed också vår enorma byråkratis fortlevnad i dess nuvarande form. Säg gärna emot, men tänk efter först.

Jag trodde i min enfald att när det gamla industrisamhället gick i graven och det nya högteknologiska kunskapssamhället tog över, skulle allt det gamla unkna städas bort. Så blev det inte, tvärtom dammades gamla ideologier av för att cementera det samhällssystem, som visat sig vara fullständigt värdelöst för invånarna.

Ingen vet idag vem eller vilka som har kontroll över den byråkrati som en gång byggdes upp för att försvåra ett politiskt maktövertagande. Trots maktskifte några gånger har det märkliga skyddssystemet överlevt. Anledningen är säkert att hela vår byråkrati är uppbyggd av avdankade politiker, som därför står i tacksamhetsskuld till den eller de som förbarmat sig över dem.

Det kan inte vara lätt för en byråkrat att försöka sitta på två stolar samtidigt, av den anledningen har byråkrater genom åren skapat sitt eget lilla skyddade område som går ut på att förhala och förhindra alla försök till förändringar. Det i sin tur har orsakat att det inom hela den offentliga sektorn, medvetet saknas organisation.

När någonting utförs på lösa boliner skapas inte bara dubbelarbete, utan försvårar också effektivt alla försök till att genomföra förändringar. Det är antagligen den största anledningen till att kaos uppstår inom vår byråkrati så snart någonting händer, det har vi sett bevis på många gånger. Eftersom flera har hand om samma saker är det någon som måste ta ett initiativ, vilket utmynnar i handlingsförlamning över hela linjen.

Som jag nämnt tidigare tycks enda möjligheten att bryta politikernas och byråkratins makt vara införandet av medborgarlön, som även förkortas MBL. Ett införande skulle rasera kontrollsamhället, där vår byråkrati spelar en viktig roll. Det är ingen väl bevarad hemlighet att ett land inte fungerar i längden, om inte invånarna ges den frihet som är nödvändig för att kunna utvecklas.

Just avvecklandet av kontrollsamhället, är väl den största anledningen till att byråkrater (men även en stor del av det politiska etablissemanget), med näbbar och klor kämpar emot ett införande av MBL. Det är säkert med oro de kan höra att skaran av MBL-anhängare växer för varje dag.

Det är en nyuppväckt rörelse och budskapet sprids från mun till mun. Fullt naturligt eftersom MBL genom finanskris och lågkonjunktur, fått den näring som behövs för att någonting ska kunna växa. Krisen har dessutom fått människor att börja tänka i nya banor. I svåra tider behöver människor någonting att tro på och allt fler ser idag MBL som en frälsare. Vad människan behöver för att kunna prestera och visa upp sin bästa sida är en grundtrygghet, någonting som inte existerar i dagens politiskt hårt styrda gammalmodiga samhällssystem.

Det har funnits en politisk övertro på att marknadskrafterna skulle ta hand om alla problem. Men de marknadskrafterna visade sig inte alls fungera vid en finanskris och lågkonjunktur. Allt handlar ju om att om det inte finns en bred bas, svajar det rejält i toppen vid ett blåsväder. Det gäller i alla sammanhang. Höga löner och bonusar till chefer visar att basen glömts bort och av den anledningen svajar det nu i snålblåsten efter alla löne- och bonusavslöjanden.

På något sätt känns det som att det övre samhällsskiktet (men även de inom den politiska sfären) garderar sig inför framtiden. Det finns ingenting som säger att allt ska återgå till det normala den dag det vänder. Arbetstidsförkortningar och därmed lönesänkningar har satt ribban för många år framöver, ändå är inte jobben säkrade.

Om och när vår svaga krona återhämtar sig, blir det på bekostnad av de stora handelsvalutornas nedgång, vilket då kommer att medföra problem för våra exportföretag. Med den ofattbart stora amerikanska statsskulden, finns risk för att dollarns värde kommer att försvagas. Det i sin tur skulle då betyda att den dag det vänder, kommer detta stora land inte att fungera som dragmotor för världsekonomin, utan snarare försöka åka snålskjuts. Precis som med vår svenska zloty just nu, skulle en låg dollarkurs innebära fördelar för den amerikanska exportindustrin.  

Vad ingen verkar ha tänkt på är att när företagen gör sig av med folk, biter de den hand som fött dem. Basen av konsumenter krymper och produkterna blir svårare att sälja, en nedåtgående spiral har inletts som blir svår att ta sig ur. Med det i bakhuvudet dyker frågor upp som måste få ett svar. Hur gör ett land om arbetslösheten konsekvent kommer att ligga på över tio, kanske rent av femton procent? I vårt land kommer kostnaderna för stat och kommuner vid de arbetslöshetstalen att bli svindlande och risken att vårt samhällssystem faller ihop som ett korthus är överhängande.

Ända sen krisen började påverka vårt land har jag grubblat över vad vi har att förlora på ett införande av medborgarlön. I förhållande till vad det kommer att kosta med en stor del av befolkningen utanför arbetsmarknaden, är det istället en fråga om hur mycket landet och inte minst invånarna kan tjäna på ett införande. Vad som kommer att hända är ju att hela vårt samhälle automatiskt anpassas till medborgarlönen och vad det skulle innebära förstår säkert de flesta.

Rädslan för ett införande av MBL har tagit sig många uttryck. Ett argument som flitigt använts är att människorna inte skulle bry sig om att arbeta om de får en medborgarlön. Visserligen är det många som idag lever på ett överlevnadsbidrag (som socialbidraget kallas), men det beror på att de är tvingade till det av vårt samhällssystem. Jag har en känsla av att många skulle resa sig ur skiten om de får tillbaka sin människovärdighet, istället för att tryckas ner av vårt nuvarande människofientliga samhällssystem.

Människan är en knepigt konstruerad och komplicerad natur och i vårt politiskt uppbyggda samhälle, finns inte plats för människor som inte passar in i mönstret och får därför falla ur ramen. Genom att stryka dessa från all statistik borde problemet vara ur världen, men är det inte. Istället visar sig många dessa utslagna i en annan statistik, nämligen över oskyldiga brottsoffer. Att ta där det finns och lägga där det fattas är de utstöttas sätt att överleva.

Någonting säger mig att dessa människor skulle fungera på ett annat sätt genom en medborgarlön och vettig rehabilitering. Enbart att inte längre känna sig i underläge kan förändra människor. Det fungerar så när människan ges friheten att göra det de bäst tycker om, istället för att mer eller mindre tvingas till det. Hur man än ser på saken är det inte människorna det är fel på, utan det samhälle de lever i.

En medborgarlön är i själva verket en grundlön som ger människor friheten att utveckla sig själva och sina idéer. Dessutom drivs människan av att aldrig vara nöjd med vad de har och strävar ständigt efter att få det de inte har. Ingen kan förutsäga vad som kommer ut av ett införande av MBL, men den mänskliga fantasin och överlevnadsinstinkten har inga gränser. Många uppfinnare har sett dagens ljus i vårt land, för de allra flesta har rullgardinen dragits ner av vår stelbenta byråkrati. Det har alltid vimlat av sinnrika idéer i vårt land, men de flesta av dem har aldrig getts en chans att bli verklighet.

Jag välkomnar den dag då svenska folket släpps fria att skapa det liv de själva vill leva, men det kan bara ske genom ett införande av MBL eller någonting liknande. Tyvärr är det så att färdiga paketlösningar inte är någonting för politiska beslutsfattare, de måste nämligen först friseras för att bli politiskt korrekta. Att vara politiskt korrekt är ingenting annat än att vända kappan efter valvindarna, vilket kan var nog så knepigt, om det börjar blåsa från alla håll och kanter.

Det vet väl katten om jag inte återkommer ganska snart om det här, just nu känns det som om jag skulle kunna skiva i timmar om ämnet. Men för idag måste det vara slut, frugan har vaknat och vill ha kaffe. Det är mitt jobb att severa henne kaffe när hon kommer upp, resten tar hon hand om under dagen.

Av Sven-Erik Hemlin - 8 maj 2009 06:15


Ja, nu sitter jag här igen efter att ha tagit det lugnt en vecka. Faktum är att jag gått i min egen lilla värld och pysslat med de mest avstressande saker. En underbar känsla att kunna koppla bort allt, om så bara för några dagar. Just nu är det tyst i huset, frugan sover och jag kände för att skriva några rader.

Varför vet jag inte men efter kaffet flög det för mig att trots fullt upp med annat, var det en sak som legat och gnagt. Det slog mig att alliansregeringens satsning på jobblinjen egentligen var samma sak som att lägga alla ägg i samma korg. Snedeffekterna har vi sett, men ingen trodde väl att de skulle kunna bli så allvarliga. Det gäller för alliansregeringen att hålla hårt i korgen och se till att stå på benen.

Men det där med satsningen på jobblinjen har gjort att jag inte får det att stämma, eftersom de senaste åren präglats av miljödebatter på grund av en framtida naturkatastrof. Att hoppa bland en massa tuvor med ägg i korgen är inte att rekommendera.

Nåja, aldrig har de båda blocken varit så överens i någon fråga, som när det gäller att rädda vår miljö. Hela det politiska etablissemanget har dragits med i miljötänkandet och det har kostat svenska folket enormt med pengar. Nästan allt vi behöver och konsumerar har blivit dyrare på grund av miljöavgifter. Titta exempelvis på elräkningen, där märks tydligt vad vi betalar för att rädda vår miljö. Bara för den lilla biten av ett hushåll!

Eftersom vi troligtvis producerar den renaste elen, övergår det mitt förstånd varför vi ska betala miljöavgifter på el. Det kan väl inte vara meningen att vi ska betala för de som använder olje- och kolkraftverk?

Vad miljöavgifter och skatter gjort för nytta vet väl fasiken. Isarna smälter i allt snabbare takt till forskarnas förfäran. Det börjar bli bråttom basunerar de ut, men vad hjälper det. Ingen vet hur vi ska få stopp på att isarna smälter på ställen där det borde vara svinkallt. Naturligtvis börjar man fundera om jordaxeln kommit ur läge efter alla jordbävningar vi haft senaste åren.

Vad vi vet är att koloxidutsläppen minskat betydligt utan något synbart resultat på vår miljö. Vad gör vi om det visar sig att alla som lagt det mesta krutet på att minska koldioxidutsläppen, letat efter fel orsak? Kanske börjar en del forskare själva tvivla eftersom alla föroreningar numera klumpas ihop och man pratar nu mest om att utsläppen av växthusgaser måste minskas. I princip betyder det att vi måste slakta alla djur och själva låta bli att släppa en fjärt även om det trycker på för att rädda vår miljö. Frågan är ju om inte människan är den största miljöboven när det gäller växthusgaser.

Om det är så kommer antagligen en katastrof att rätta till det hela, den regleringen sker inom djurriket så varför inte för människor. AIDS är inte tillräckligt, inte heller den svininfluensa som satte skräck i en hel värld några dagar men som kom av sig. Därför kan vi antagligen vänta oss någonting som fungerar som koleran en gång gjorde och tar död på massvis med människor. Utöver alla de som kommer att svälta ihjäl på grund av vansinniga krig, den pågående finanskrisen och lågkonjunkturen, förstås.

Kanske är det just våra försök att rädda världen från en naturkatastrof som istället skapar den. Att alla försök att förhindra att låglänta länder översvämmas, istället skyndar på händelseförloppet. Var fanns alla dessa forskare och miljövänner som vet precis vad som orsakat klimatförändringen när regnskogarna började skövlas? Där finns antagligen den största anledningen till klimatförändringen.

Ser man tillbaka på de miljoner år vårt lilla jordklot funnits till verkar det ha klarat sig bra utan hjälp från människan. Det troliga är att allt som är på väg att hända beror på att vi försöker manipulera vår miljö utan att veta vad som kan hända. Problemet är att när människan ska rätta till någonting, blir det sju resor värre. Det är därför vi bör vara försiktiga med att försöka ändra på tingens ordning.

Vad som styr det hela har jag inte en aning om, men lärt mig så mycket att saker och ting händer som inte går att förklara. Den ekonomiska krisen är däremot lätt att förklara. Kanske för lätt. Men börjar människor leva upp framtida inkomster för åratal framåt slår det stopp en dag, det är enkel matematik. De som följdriktigt först fick känna av det hela var kreditgivarna, det vill säga bankerna.

Därför är det inte så märkligt att någon mekanism vi glömt bort att ta med i beräkningarna har utlösts. Antagligen finns det också en mekanism som korrigerar felet automatiskt för att få balans på det hela. Eftersom människan varit den utlösande faktorn och inte vet hur det ska rättas till, borde vi därför låta det som händer korrigera sig självt. Men någon sitter säkert och håvar in pengar och skrattar gott åt alla regeringar som öser ut skattebetalarnas pengar till ingen nytta.

Om det som nu händer betyder att vi måste gå några steg tillbaka och ta ny sats inför framtiden får vi göra så vare sig vi vill eller inte. Egentligen är det som nu drabbat oss samma sak som att någon byggt på ett hus med sisådär en trettio våningar, utan att förstärka den gamla grunden. Att dumhet styr världen, har aldrig varit så uppenbart som nu.

Om någonting kan förgöra världen, så är det människan.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards