Alla inlägg under juli 2009

Av Sven-Erik Hemlin - 27 juli 2009 06:18


 Det är verkligen roligt att så många börjat intressera sig för medborgarlön. Kanske har de insett att arbeta för pengar inte är allt, även om vi ständigt lockas tro det. Orsaken till misstron mot vårt nuvarande samhällssystem är hur skattepengar som betalas in till staten, kommunerna och landstingen används. Hela vårt politiskt skapade samhälle utgår från att företrädare för folket ska fördela dessa inbetalda skatter, ett system som visat sig ohållbart på grund av ständigt ökande ”hanteringskostnader”.

Från politiskt håll talas det nu om att vi själva måste ta ansvar för våra liv. På vilket sätt finns det ännu inga direktiv, men att det kommer att kosta invånarna en massa pengar går att läsa mellan raderna. Anledningen till att vi själva måste ta ansvar för våra liv beror antagligen på att de folkvalda har fullt upp med att rädda vårt framtida klimat, det finns inte utrymme för att även ta hand om invånarna.

Det är ett stort ansvar invånarna kommer att få ta på sig framöver. Vad man kunnat förstå av uttalanden från experter, kommer det att kosta ofantligt mycket pengar att uppnå de klimatmål som satts upp. Någon måste betala kalaset och det blir naturligtvis invånarna i de länder som slagit sina kloka huvuden ihop för att rädda vår framtida miljö.

Att det hela kommer att stupa på hur det ska bekostas är ingen vild gissning. Amerika har inte ens råd med den sjukvårdsreform Obama vill driva igenom. Inte heller att vara världens samvete och rättsskipare runt om i världen. I ett val mellan att rädda miljön eller undvika ett fiasko i stil med Bush, är valet lätt för Obama. Att rädda världen från en klimatkatastrof får ta den tid det tar, det Amerikanska folkets väl och ve måste gå i första hand.

Lyssnar man till vad Obama har att säga, tycks hela hans administration vara inne på att hitta en lösning på den höga arbetslösheten och de lågavlönades försörjning. Lågkonjunkturen har utnyttjats till att pressa ner lönerna, så de lågavlönade blir allt fler. Utslagningen ökar och de som hamnar utanför gemenskapen upphör inte att vara en kostnad för samhället, tvärtom späder de på kostnaderna. Obama tycks ha fattat galoppen att det är invånarna som utgör grunden för ett samhälle, det är hans jobb att se till att de hålls vid liv.

Skulle inte förvåna mig om en debatt om medborgarlön dyker upp i Amerika, precis som det gjorde under depressionsåren på trettiotalet. Obama får allt svårare att luta sig mot den välgörenhet (avdragsgill i Amerika) som avlastat staten från ofattbart mycket pengar under åren. Med en minst sagt vacklande ekonomi och stora företag och personer som inte längre är så rika, blir det staten som får överta kostnaden. Att vara högsta hönset för ett land på dekis kan inte vara lätt.

Med bortåt trehundra miljoner invånare skulle det inte vara en lätt sak att införa medborgarlön i Amerika. I vårt land däremot, som inte ens når upp i samma invånarantal som många huvudstäder på vår jord, skulle förutsättningarna vara helt annorlunda. Ett argument som ofta förts fram i debatten om medborgarlön är att det kommer att utnyttjas av människor som inte vill göra någonting alls. För mig låter det argumentet som en utvärdering av det bidragssystem som omhuldats under alla år av inte minst socialdemokratins företrädare. Alla de bidrag som sett dagens ljus som reformer, har utnyttjats till bristningsgränsen, människorna är inte så dumma som politiker tycks utgå ifrån.

Det finns en skillnad mellan ett bidragssystem och medborgarlön som alltid tystas ner i debatten. Bidrag gör människorna beroende, det är nog de flesta överens om. Bidrag är ett måste för många för att exempelvis kunna bo kvar i lägenheter eller som för en del, att kunna överleva. Det finns fortfarande bidragsberoende människor som tror att de politiska makthavarna plockar fram pengarna ur egen ficka för att ge till de behövande, trots att det de får, bara är en liten del av avd de själva betalat in i skatt.

Vad är då skillnaden mellan bidrag och medborgarlön? Enkelt förklarat är medborgarlön någonting som är villkorslöst och att alla får ta del av samma sak. Bidrag däremot uppmuntrar inte till att försöka arbeta och försörja sig själva, tvärtom hindrar det alla försök, eftersom bidraget då minskas eller försvinner helt. Den haken finns inte med medborgarlön, utan människan ges friheten att arbeta hur mycket som helst för att bättra på den ekonomiska grundtryggheten. Säg den människa som inte lockas av den möjligheten, vilket utesluter att de kommer att lägga sig på sofflocket.

Vad medborgarlön kan åstadkomma i motsats till det politiskt styrda samhälle vi nu har, är friheten för invånarna att kreativt kunna förbättra sina liv utan en massa förhållningsregler. Den friheten ska jämföras med påtvingande sysselsättningsåtgärder för arbetslösa som bara kostar pengar och inte leder någonstans.

Allt tal om att pengarna inte kommer att räcka till att införa medborgarlön är bara kvalificerad desinformation. Enbart de pengar som idag går åt till att täppa till de svarta hålen i vårt läckande välfärdssystem, till stor del orsakad av alldeles för många yrkespolitiker samt i många fall onödig administration, kommer reserver att finnas även vid nya uppkomna globala finanskriser.

Vad jag från början menade med det jag skrivit idag, har kanske varit svårt för en del att lista ut. Ärligt talat har jag själv svårt att reda ut begreppen. Jag är less på politiker som säger sig vara folkvalda men struntar i folket, det retar upp mig kollosalt. Det värsta är ändå att de har makten att leda oss i fördärvet, det är väl därför vi måste ta mera ansvar för våra liv och säga ifrån på skarpen.

Vad det hela handlar om är ju faktiskt, att om optimisterna när det gäller hur viktig klimatfrågorna är för vår överlevnad visar sig ha fel, orsakar det större skada än om pessimisterna som har en annan uppfattning får rätt.

Av Sven-Erik Hemlin - 24 juli 2009 05:32


Har vaknat från och till av regnet under natten, vid fyratiden väckte en störtskur mig för gott. Börjar bli trött på allt regnande, vad vi skulle behöva nu är sol, annars kommer många inte att ha motståndskraft mot den förväntade influensan.

Fasiken vet om det inte är en naturens hämnd på mänskligheten. Vad som händer är ju att människan lägger sig i och försöker styra någonting som naturen själv är van vid att ta hand om. Det har fungerat i miljontals år, nu är det osäkert hur det kommer att gå.

Förändringar är någonting som bör komma med små steg i taget för att människan ska kunna anpassa sig till dem. Sker ändringarna för snabbt uppstår ett motstånd som växer i takt med de negativa effekterna. Det gäller i allra högsta grad politiska beslut som påverkar människors liv.

Man brukar säga att den som oroar sig, åldras i förtid. Om det stämmer är det många som åldras snabbt just nu. Människor med runt tio år kvar till pensionen oroar sig över om de ska tvingas jobba längre, de medelålders om de ska få någon pension eller inte. De unga arbetslösa som dragit på sig skulder, oroar sig över pengar och om det kommer att finnas några jobb när krisen en dag är över. Det finns ingen hejd på vad folk oroar sig över. 

Inom det politiska etablissemanget tycks problemet med en arbetstrött äldre befolkning inte alls tas på allvar. De förutsätts jobba på som vanligt om de så ska stupa på kuppen. Det är de unga friska och starka och som fortfarande har ett välavlönat jobb som ses som landets framtid och måste strykas medhårs för att de folkvalda ska kunna få ha kvar sina förtroendeuppdrag.

Beklagligt nog är vårt bräckliga samhällssystem uppbyggt att så många som möjligt måste jobba för att försörja alla som inte arbetar eller avlönas med skattepengar inom de offentliga verksamheterna. Enbart pensioner till fullt arbetsdugliga före detta politiker kostar enorma summor varje år.

Men det finns en rejäl hake i de politiska makthavarnas tänkande, den ständigt stigande ungdomsarbetslösheten. Hur ska alla dessa ungdomar kunna försörjas fram till den dag de eventuellt kan komma ut på arbetsmarknaden? Vi vet ju inte ens om det kommer att finnas en framtida arbetsmarknad inom de traditionella industrijobben.

Att staten trycker på AF att puffa för startandet av egna företag är rena vansinnet och kommer att kosta samhället enormt med pengar inom bara några år. Eget företagande måste få växa fram genom idéer som testas i liten skala för att se om de fungerar eller inte. Kalla det hobbyverksamhet eller vad som helst, men det är därifrån det måste börja för att se om idéerna har bärkraft för framtiden. Den politiska lösningen som provas är kortsiktig och dömd att misslyckas.

Eftersom ungdomsarbetslösheten är ett jätteproblem, varför inte låta de äldre arbetströtta gå i pension i förtid. Varför inte se till att de blir kvar en kortare tid för att lära ut vad de lärt sig under ett långt arbetsliv. Att föra över kunskaper till de unga är någonting hela vårt samhälle skulle få nytta av i framtiden. Ingen är bekänt av utarbetade gamlingar som vill, men märker att de inte längre orkar med den stress som plågar så många idag.

Ingen tycks heller tänka på att det är en tung börda som läggs på de unga, alldeles för stor om man lyssnar till vad de har att säga. Vad de vill göra är att förverkliga sina drömmar, inte andras. Om det betyder att de blivit mer själviska än föräldrar och förfäder är svårt att säga, de har kanske bara blivit klokare. I en hektisk värld tvingas människorna nu prestera mera än vad de orkar med, det bäddar för framtida problem.

De senaste åren har man ofta hört människor säga att de vill ha livskvalitet, med andra ord kunna njuta av sina liv. Många har redan gjort allvar av sina planer och accepterat en standardsänkning. Allt tal om vår miljö har fått människor att längta bort från storstädernas stressande miljö för att få uppleva stillheten och naturen på nära håll.

Miljötänkandet som just nu genomsyrar de politiska besluten har inneburit någonting som olyckskorpar kraxat om men ingen lyssnat, nämligen att hela vårt samhällssystem kommer att förändras. Ju fler som lär sig den ädla konsten att vara nöjda med vad de har, desto fortare kommer förändringen att ske. Om vår miljö är så viktig, varför kasta bort tid på att arbeta och tvingas betala för resor till och från jobbet för att rädda vårt vacklande välfärdssamhälle och vår miljö. Det låter inte riktigt klokt helt enkelt och är det inte heller.

Ju mer miljömedvetna människorna blir, desto snabbare sjunker konsumtionen som har så stor betydelse för den ekonomiska tillväxten. Vem kunde tro att människor med politiken som yrke genom sina beslut att rädda vår miljö, kommer att göra sig själva arbetslösa. Det blir nämligen följden när invånarna frivilligt eller genom politiska beslut tvingas sänka sin levnadsstandard. På sätt och vis känns det snopet att det är så enkelt, men krånglar man till det i onödan blir även de enklaste problemen svårlösliga.

Förändringen av vårt hispiga nutida samhälle är faktiskt redan igång med satsningar på vindkraft och en övergång till fordon som drivs med el istället för fossila bränslen. Oljebolagen har upptäckt det, men i sin iver att krama ur så mycket som möjligt ur konsumenternas plånböcker, påskyndar de utvecklingen. Just nu stressas ändringen fram av makthavande politiker och det blir alldeles säkert kattskit av alltihop som vanligt.

Några folkbilar i stil med de småbilar som tillverkades efter kriget kan vi inte räkna med skall ersätta de vi nu har och elbilar är inte på långa när färdigutvecklade. Att de dessutom är fruktansvärt dyra att köpa, gör inte det hela bättre. Men man kan konstatera att förändringen kommer vid alldeles fel tidpunkt, endast ett fåtal kommer att ha råd med att tyst susa fram på vägarna i elbilar. Ingen tycks ha tänkt på att det kommer att förändra människornas levnadsvanor på ett sätt ingen kan förutsäga resultatet av.

Eftersom vårt samhälle utformats så att transportfordon är en nödvändighet, kommer därför människorna att tvinga fram ”närlösningar”, det vill säga att butikerna måste komma till kunden och inte tvärt om. Att exempelvis matbutiker ska ligga inom bekvämt gångavstånd för alla boende i ett närområde. Det är kommunledningars uppgift att hålla tummen i ögat på de stora matkedjorna istället för att hjälpa dem. En storbutik i ett ytterområde i utbyte mot en mindre centralt är ett bete de blir tvungna att svälja. Vad det beror på att det inte är så, är vad invånarna borde ställa kommunalpolitikerna till svars för.

Jag är skeptisk till klimathysterin av den anledningen att den sätter fokus på annat än de stora samhällsproblem som finns. Är verkligen vår miljö viktigare än en fungerande skola, vård och omsorg? Jag tycker inte det och är inte heller villig att betala hög skatt för att förtroendevalda ska ha kvar sina jobb när den offentliga servicen försämras. Eftersom det kommer att bli ont om skattepengar för staten, kommunerna och landstingen de närmaste åren, är det nödvändigt att inbesparingen sker så snabbt som möjligt. Det politiska skyddsnätet måste bort, det kostar alldeles för mycket och fräter på de allmänna medel som inte kommer att räcka till det de är avsedda för.

Av Sven-Erik Hemlin - 19 juli 2009 13:22


Regnigt och grått väder gör ingen människa glad, det känns trist att den svenska sommaren inte kan bjuda på sol och värme. Jag tycker synd om alla som nu har sin efterlängtade semester, den korta tid på året då de behöver ladda batterierna inför vintermörkret.

Sommaren är kort kan man höra människor tralla på allsångskvällar, tyvärr är livet lika kort så det gäller att ta för sig. Men gör vi verkligen det? Vi arbetar och sover bort största delen av våra liv och först när det är för sent, drabbas vi av eftertankens kranka blekhet. Varför blev det ingenting av alla drömmar om hur våra liv skulle se ut?

Efter en tämligen bekymmersfri ungdom övergår livet i att inte bara föda sig själv, utan även andra. Jag har levt ett liv i bojor var det en som sa, besviken över ett liv som inte gett honom någonting av det han drömde om som ung. Som femtonåring hade han börjat i ”verket” och blivit kvar till pensioneringen. Det stora företagets aktier han tilldelats hade inte bara sjunkit i värde, de flesta hade han tvingats sälja för att kunna betala oförutsedda kostnader. Han såg den sista tiden av sitt liv som att ”övervintra” i väntan på det definitiva slutet.

Ungefär samma sak kan man höra många äldre människor säga. Besvikelsen över att allt som utlovats av de politiska företrädarna bara varit tomma ord har skapat en misstro som aldrig kan repareras. Många av de äldre har insett att deras röst vid valurnan bara gynnat dem de röstat på.

Efter Riksbankens utspel att sänka reproräntan var det många som fick en kalldusch. De experter som förutspått en snabb uppgång visste inte riktigt vad de skulle säga. Vad sänkningen handlade om var ju att få företag och folk att sätta sprätt på lånade pengar för att få fart på ekonomin. En åtgärd som lockar fram ett nytt spöke ur garderoben, nämligen den inflation som oundvikligen följer efter och drabbar alla.

De flesta äldre minns väl IT-boomen och den efterföljande bubblan som sprack med en smäll, nästa smäll blir alldeles säkert bostadsmarknaden. Allting styrs av tillgång och efterfrågan, blir tillgången för stor i förhållande till efterfrågan, måste priserna dumpas. Svenska folket verkar inte ha lärt sig ett dugg av det som hänt och fortfarande händer i Amerika. Visst är det tragiskt när människor ruineras på grund av en ogrundad optimism, men de har ju faktiskt sig själva att skylla.

Har lyssnat en hel del på vad utländska experter haft att säga om vårt lands möjligheter i framtiden. De varnar för att våra tidigare så framgångsrika exportföretag kommer att få det kärvt. Nya arbetstillfällen kommer inte att skapas inom industrin, det måste till nya grepp och tjänstesektorn nämns som en möjlighet. För att en tjänstesektor ska kunna fungera behövs köpare av tjänsterna, det låter som en önskedröm att det ska kunna bli verklighet.

Gång på gång kommer jag in på tankegången att vår enda möjlighet att överleva är att skapa förutsättningar för självhushållning. Att vårt land kan bli oberoende genom att vi själva i möjligaste mån kan producera det vi idag tvingas importera, är till nytta för alla i långa loppet.. Glädjande nog tycks fler än jag vara inne på den tankegången, men tyvärr inte våra politiker.

Vår stads stolthet, Sandvik, har ingenting glädjande att rapportera. Tvärtom kan de inte se någon ljusning och arbetstidsförkortning och därmed lönesänkningar är vad som väntar de som fortfarande jobbar kvar vid företaget. Utan draghjälp från de länder som fortfarande har en ekonomisk tillväxt skulle läget varit katastrofartat för Sandvik.

Det är ingen trevlig sits att vara beroende av och helt i händerna på länder som behöver våra tillverkade produkter. Den folkbil som nu börjat levereras i Indien för bara lite över tjugotusen kronor, visar att vi med våra höga kostnader för personal, kommer att få enorma svårigheter att konkurrera i framtiden. Vad blir nästa produkt Indien (men även Kina) tar fram till så låga kostnader som sätter ytterligare press på våra företag? Den tekniska utvecklingen är global, inte förbehållen de tidigare så framgångsrika industriländerna i västvärlden, det bådar inte gott inför framtiden.

För ett exportberoende land som vårt kommer det att betyda förändringar och utmaningar som inte kan lösas genom politiska beslut. Det är invånarna som kommer att tvingas ta över ansvaret för sina liv, på vilket sätt kommer att visa sig. Att alla vuxna invånare får ta del av de skattepengar som kommer in till staten i form av en sorts medborgarlön kan bli enda utvägen. Något annat hållbart alternativ har ingen kunnat presentera.

Det stora bråket inom EU är inte långt borta, det kommer när verkligheten kör över ett hopplöst föråldrat parlament som inte hinner med i svängarna. För mig verkar det som att EU kommer att stjälpa de en gång så framgångsrika länderna och det var väl knappast meningen.

Men så är det väl här i livet, ingenting blir som man tänkt sig.

Av Sven-Erik Hemlin - 15 juli 2009 06:45


När mäktiga finansgubbar de senaste dagarna pratat om gröna skott som de hoppas ska växa, har  också hoppet hos de politiska makthavarna växt. De har inte sått någonting, men hoppas ändå få vara med och skörda. Men allt beror naturligtvis på klimatet (ja, det ekonomiska) om skotten ska spira, det finansiella klimatet mår just nu mycket sämre än det vi med alla medel försöker rädda.

På grund av den finansiella krisen är det en viktig sak som dragits fram i rampljuset, folkvalda politiker är inte kompetenta att förvalta skattebetalarnas pengar. Avsaknaden av kunskaper vid ekonomiska ställningstaganden, men även oförmågan att kunna organisera, kostar skattebetalarna enorma belopp varje år. De folkvalda utgör därför ett hot mot inte bara vår välfärd, utan också vårt lands framtid.

Kanske låter det som att jag laddat bössan med varghagel för att skjuta småvilt, men faktum är att vårt politiskt styrda samhälle oroar mig. På något sätt liknar valet av personer som får ansvaret att styra vårt samhälle under en valperiod, det knasiga i att välja en rörmokare med talets gåva till att vara hjärtkirurg i fyra år. Låter vansinnigt eller hur, ändå är det vad som händer var fjärde år i vårt land.

Den saknade kompetensen och därmed även rädslan att göra fel, har resulterat i att folket fått avgöra de svåra frågorna vid flera tillfällen. De minst informerade har fått ta ställning till bland annat kärnkraftens vara eller inte, men också bytet av valuta. Man kan fråga sig varför vi ska fortsätta att välja representanter som inte bara undandrar sig sitt ansvar utan också inte kan eller vet mer än väljarna.

Det senaste intresselösa valet att välja välbetalda representanter till EU-parlamentet, blev en chock för de etablerade partierna. Rädslan att tappa väljare vid nästa års riksdagsval lyser igenom. Osäkerheten om vad folket egentligen vill ha är tydligt märkbar. Eftersom de aktiva politikerna rör sig inom en krets där inbördes beundran råder, har de inte den blekaste aning om vad övriga folket tycker och tänker.

Som det här med misstaget att tafsa på de mänskliga fri och rättigheterna exempelvis. Att lagstadga om att övervaka medborgarnas åsikter ansåg de styrande var en skitsak, men slänger man skiten i fläkten blir man rejält nerstänkt. Svenskarna som alltid varit ett tåligt folk och fogat sig i alla vansinniga beslut, visade med all tydlighet att de fått nog.

I kampen om makten och härligheten har det politiska etablissemanget glömt bort att de väljs för att föra väljarnas talan, inte sin egen eller partiets. Det måste ha kommit som en överraskning att folket inte behöver hjälp att tänka, det klarar de alldeles utmärkt på egen hand. De ser vad som behöver ändras och kräver det också. Eftersom de flesta ändringar till ett bättre samhälle är politiskt omöjligt, kommer också folket att ta ifrån politikerna makten och själva ta över.

Jag tror inte det är specifikt för vårt land, det jäser över hela världen. Det jag skrivit om många gånger, Medborgarlön, kan i moderniserad form vara enda lösningen för att uppnå ett avpolitiserat hållbart samhälle. Med de resurser som står till buds ska staten vara till för folket och som sin främsta uppgift se till att folket har en ekonomisk grundtrygghet. Utan ekonomisk trygghet för alla, blir det missnöjet som till slut orsakar ett samhällets sönderfall.

Vill de politiska makthavarna rädda världen från en klimatkatastrof, tittar de åt alldeles fel håll. Det är inte skatter och avgifter som kan rädda vår miljö, det är att undvika fattigdom. Visst smutsar de rika länderna ner vår miljö även om det skett en förbättring senaste åren, men vad hjälper det när de fattiga inte har råd att värna om miljön. Man kan inte begära att de ska lägga sig ner och dö, bara för att rädda miljön, de måste kämpa vidare så gott det går.

Det talas i dagarna mycket om hur man ska få bukt med utanförskapet, ungdomsbrottsligheten och det enda vår jakt på ekonomisk tillväxt skapat, en ständig ökning av missbrukare. Människor som inte klarar av att se verkligheten i ansiktet utan måste döva smärtan och ångesten. Det här är problem som uppkommit genom att det ställs för stora krav på invånarna, krav de inte kunnat leva upp till.

Drömmen om välfärdssamhället skapade istället det omänskliga samhället. Ett samhälle ingen vill ha, men ändå tvingas leva i. De som skapat eländet är också de som kommer att ställas till svars, det är så det fungerar.

På vilket sätt förändringen kommer att ske är svårt att säga, men den kommer även om det tar lite tid. Visserligen finns det demokratiska spelregler, men de följs inte av de politiska makthavarna och behöver alltså inte följas av folket. De kan precis som kommunpolitiker som inte följt gällande lagar, hänvisa till att det är lagarna det är fel på. Så kan det nämligen gå om inte gällande lagar passar in i verkligheten. Det hela handlar om den mänskliga friheten i slutändan. Möjligheten att själva kunna styra våra liv.

Medborgarlön är inte en politisk fråga, egentligen. Det är en fråga alla måste ta ställning till, genom att tänka efter hur de vill leva sina korta liv. Frihet under ansvar är någonting jag tror de flesta skulle klara av och om det dessutom ger vad man kallar livskvalitet, vad har vi egentligen att förlora?

Av Sven-Erik Hemlin - 11 juli 2009 06:06


Det var inte meningen att sätta mig ner och skriva, det bara blev så. Vaknade halv fem på grund av axeln som fortfarande krånglar. Att tänka på annat brukar fungera, så jag skriver väl ner det som dyker upp i huvudet efter hand.

Att solen tittar fram just nu känns riktigt trevligt efter all kyla, regn och rusk de senaste dagarna. Den svenska kronan är lika instabil som vädret och det kostar skjortan att fly undan till varmare och soligare länder. Ibland känns det som att ha blivit född i fel land.

Vad beror det på att vi pendlar mellan ytterligheter? Gäller det inte ekonomin så är det vädret. Det svänger verkligen i vår moderna värld, kanske för mycket så att allting råkat komma i obalans. De tidigare rika ländernas frontfigurer lovar idag vad som helst för att hålla skenet uppe av att fortfarande vara rika. Pokerspel på hög nivå och alla sitter med dåliga givar. Tänk om någon får för sig att syna, vad händer då?

Lyssnade på en amerikansk penningplacerare som varnade för att dollarns värde är uppblåst och kan tappa luften närsomhelst. Om så är fallet har vi bara fått ett litet smakprov på vad en finanskris kan innebära. Vad som då händer med vår lilla flytande valuta vill jag inte ens tänka på.

De som fortfarande har en maktposition i vårt samhälle tycks vara medvetna om att någonting är på gång och att även de kan komma att drabbas. Det är väl en av anledningarna till att de försöker sko sig så mycket det går medan det ännu är möjligt. Om man ser till alla bonusaffärer och pensionsavtal, verkar det ha blivit en tävlan om att den som lyckas skrapa ihop mest, dör lyckligast.  

Hur mycket de än kan lyckas skrapa ihop, kommer de inte att ha någon användning för alla pengarna. Eller kan det vara så att de vill lämna efter sig så mycket som möjligt för att bli ihågkomna? Storsvindlare brukar hänga med längre i historieskrivningar än före detta politiker och koncernchefer för stora exportföretag. De giriga vet att det enda som sker är att deras handlande får braskande rubriker på löpsedlar, som några dagar senare hamnar i glömska.

Jag vill minnas att Woody Allen (på nytt aktuell i dagarna) blev tillfrågad om alla filmer han gjort, var ett sätt att bli förklarad odödlig. Woody svarade: Om jag ska förklaras odödlig, är det för att jag inte kan dö. Och naturligtvis hade han alldeles rätt, den dag vi dör är det bara de allra närmaste som kommer att minnas oss. I det stora hela är vi inte mer än dagsländor, det klokaste vi kan göra är att ta vara på det korta liv vi fått möjligheten att leva.

I vår moderna värld är inte människans väl och ve det viktigaste, det är vår miljö. Varför det blivit så att dagens politiska makthavare fått för sig att de ska rädda världen från en framtida miljökatastrof är lätt att förstå. De akuta problemen, finanskris, lågkonjunktur, arbetslöshet och en välfärd som hela tiden urholkas, fordrar åtgärder som är politiskt omöjliga att genomföra.

Att satsa alla resurser på att rädda mänskligheten från en förmodad framtida miljökatastrof, är ett bergsäkert sätt att få blickarna riktade åt annat håll än den stigande arbetslösheten och den försämrade välfärden. Dessutom kommer antagligen ingen nu levande att få veta, om alla försök att rädda vår miljö lyckades eller inte.

Det får vara hur det vill men baktankarna, men ibland får jag en känsla av att alla pekpinnar om att vi måste rädda ett krassligt klimat verkligen fastnat i människors medvetande. Många har börjat köpa närproducerade varor, källsorterar lydigt sitt hushållsavfall och cyklar till jobbet om det är möjligt, allt för en bättre miljö. Vem kunde tro att hotet om en framtida klimatkatastrof skulle tas på större allvar, än att vårt välfärdssystem kunde falla sönder och samman. Men det är klart, den faran var det ju ingen politiker som varnade för, förstås.

När nu människorna insett att precis vad som helst kan hända på grund av att någonting händer ute i stora vida världen, kommer ingenting att bli detsamma igen. Vi har börjat inse att det inte är en självklarhet att ha ett jobb och att ansvaret för våra liv helt och hållet vilar på våra egna axlar. Den som inte insett det, behöver bara lyssna på vad våra så kallade folkvalda har att säga.

Den höga arbetslösheten har satt fingret på allvarliga samhällsproblem orsakade av felaktiga politiska beslut. Man kan fråga sig vad de styrande tänkte på när de godkände att köpcentrum placerades långt utanför stadskärnorna. Resor till och från för att handla är dyrt med det höga bensinpriset för de arbetslösa, men resorna är också ett problem för vår krassliga miljö. Inom landstingen har politiska beslut inneburit att sjuka människor tvingas åka själva eller transporteras långa vägar för att få hjälp. Så långt i tankegångarna inser man att dagens miljötänkande, mest framstår som en form av panikåtgärd, som kullkastar all tidigare planering av vårt samhälle. Hur allt det här ska rättas till på relativt kort tid, måste ses som en omöjlighet.

För att få en ändring till stånd är det folket som måste ta initiativet, de politiska företrädarna har målat in sig i ett hörn. För att låna några kloka ord från en legendarisk indianhövding, kan man säga att våra politiska företrädare talar med dubbel tunga. Det vill säga de säger en sak, men menar någonting helt annat.

Man kan förstå att de talar i egen sak när de uppmuntrar till konsumtion, som inte bara är viktig för den ekonomiska tillväxten, utan också för vårt välfärdssamhälle. Tacka för det, hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem är beroende av en enorm massa skattepengar och ett blomstrande privat näringsliv. Därför är det som nu hänt med våra tidigare så framgångsrika exportföretag, ingenting de politiska makthavarna önskat sig precis. Effekten kan vi redan se i form av nedskärningar av anställda inom skola, vård och omsorg, de offentliga skattefinansierade verksamheterna är en ständig förlustaffär där underskottet växer för varje år.

I takt med att människorna blir mer medvetna om hur de lever, inser de också nödvändigheten av att själva kunna styra sina liv. Varför slita ut sig på ett jobb som de inte trivs med och i många fall inte har fallenhet för, när det finns saker de istället skulle vilja göra och har anlag för. Det har med livskvalitet att göra, därför borde det vara en självklarhet. Var och en sig själv närmast är inte egoism, det är ett sätt att kunna leva sitt liv fullt ut.

En människa som trivs med sig själv är en som kan ge otroligt mycket av sig själv till andra. Låter enkelt, men ändå är det så fruktansvärt svårt att förverkliga, eftersom vårt politiskt styrda samhällssystem inte tillåter oss att tänka på oss själva.

Den många gånger utskällda politiskt skapade flumskolan är vad som kommer att ändra på alltsammans. Ett skolsystem som skapat massvis med ungdomar som med svårighet kan läsa och skriva är inte mottagliga för och fattar inte heller den retorik som vänder svart till vitt som politiker använder sig av vid debatter. De unga tittar bara på hur de har det och hur vårt samhälle inte fungerar, sen får de politiskt aktiva säga vad de vill. Vad ungdomarna inte kunnat tillgodogöra sig i skolan, får de efter varje dust med AF och andra offentliga myndigheter vad politiker kallar social kompetens den hårda vägen och de kommer att ge igen med samma mynt.

Den sista spiken i den politiska kistan kan man befara är det senaste påfundet att arbetssökande måste söka sig från hemorten, annars mister de sin a-kassa. Vi behöver bara se oss omkring för att upptäcka det faktum att politiker som brinner för sin sak, bara lämnar efter sig rykande ruiner av det vi en gång hade.

Av Sven-Erik Hemlin - 8 juli 2009 08:50


Ingenting är sig likt längre, hörde jag en gammal man säga i en klunga av äldre män när jag passerade. Han fick ivrigt medhåll av alla och diskussionen fortsatte antagligen ett bra tag sen jag passerat, alla har numera åsikter om hur vårt samhälle borde se ut.

Många politiker har skrutit över hur vårt samhälle har utvecklats, vilket ju är alldeles felaktigt. Ett samhälle utvecklas inte, det förändras till det bättre eller sämre, allt beroende på betraktarens öga. Vad som åstadkommits de senaste trettio åren är bara kosmetiska förändringar, stort och fint ska det vara, det är mycket skattepengar som kastats i sjön till ingen nytta.

För alla pensionärer, som under sina långa arbetsliv lojalt ställt upp på alla politiskt beslutade vansinnigheter, har vårt samhälle förändrats till oigenkännlighet. Mycket beroende på den snabba tekniska utvecklingen, men också på den enorma klyfta som uppstått mellan de politiskt förtroendevalda och väljarna. Det är inte folkviljan som styr, det är nog alla överens om.

Det är inte bara äldre människor som avskyr förändringar, det ligger väl i människans natur när invanda rutinerna störs och skapar osäkerhet. Kanske har de politiska makthavarna försökt sig på att ändra alldeles för mycket under åren, saker som bara behövt små justeringar för att fungera bättre. Visserligen hade inte det gett några pluspoäng för de politiska makthavarna, men eftersom de är till för folket och inte tvärtom, borde de ha agerat så. Om de gjort det, hade vi antagligen haft ett bättre samhälle.

Ser man tillbaka på hur vårt samhälle förändrats, är det knappast smickrande för det politiska etablissemanget. Man måste fråga sig hur ett land som genom andra världskriget fick ett nästan ointagligt försprång framför andra krigshärjade länder, kunde sumpa allt på så kort tid. Ingenting att skryta över precis.

Jag har försökt göra mig en föreställning om hur vårt samhälle skulle se ut utan tillväxttänkande och ständiga politiska beslut som inskränker människornas frihet. Det är inte så att jag tänkt mig Sverige (eller något annat land) som ett utopiskt landsortsreservat dit tiden inte når, utan ett land som tar vara på den viktigaste resursen, landets invånare. Vad den finansiella krisen lärt de flesta av oss är, att tillväxt i ekonomin inte är samma sak som att alla får det bättre. Tvärtom har det visat sig fungera som ett Pyramidspel där huvuddelen blivit förlorare.

Antagligen har inte de politiska makthavarna räknat med att tillväxttänkandet skulle kunna bli en rävsax som de själva skulle kunna fastna i, men där sitter de nu. Enda möjligheten att komma loss är att gnaga av benet och halta fram på tre ben. Ja, bildligt talat, alltså. Det enda som står till buds är ju någonting som ansetts politiskt omöjligt, att banta ner antalet heltidspolitiker och byråkrater.

Ingen har väl egentligen tänkt på att vårt medlemskap i EU faktiskt innebär att våra så kallade folkvalda, inte kan göra som de vill. Titt som tätt kan man höra eller läsa någonting i stil med att EU har beslutat att … Ja, det är bara att följa besluten, eller som makthavare och byråkrater gjort så många gånger, inte förstått och därför feltolkat besluten och fått en uppsträckning. Inte ens våra så kallade folkvalda tycks ha fattat, att vi frånsagt oss en rejäl portion av självbestämmanderätten.

 Läste i söndagens Gefle Dagblad en lättsmält recension (eller snarare en förklaring) av Lasse Ekstrand som handlade om en pamflett med titeln, ”Rättigheten till lättja” skriven 1880. Författaren till pamfletten, Karl Marx svärson, Paul Lafargue var i sina tankegångar långt före sin tid och man kan fundera över hur vårt samhälle sett ut, om det han skrev, fungerat som en ”bibel” för arbetarrörelsen istället för svärfaderns.

Redan för över hundra år sen fanns det alltså en person som insåg vartåt det barkade, att arbetarna inte bara måste försörja sig själva och sina familjer, utan också fabriker och en ”överhet”. Det sorgliga är att arbetarrörelsens företrädare insåg att de själva skulle kunna dra nytta av att uppmuntra folket till hårt arbete. Skatter på arbete gjorde att de kunde föröka sig i skydd av demokratins täckmantel, det vill säga föra folkets talan och fördela de resurser skatterna skapade. Följden blev att ett ”yrke” skapades som inte fordrade någon som helst utbildning, bara ett välsmort munläder.

Egentligen är det ofattbart att svenska folket följt med på alla de politiska vägar som provats men aldrig nått ända fram. Slagord som ”Arbete ger hälsa och välstånd” fungerade faktiskt, trots att människorna inte fick det mycket bättre eftersom en stor del av lönerna gick åt till att betala världens högsta skatter. En dag skulle de ju bli gamla och då skulle de få skörda frukterna av allt hårt arbete. Ja, det var ju vad människorna trodde och som de nu insett bara var fagert tal.

Dagens politiska företrädare är mer raffinerade, de uppmuntrar till konsumtion för att få tillväxt i ekonomin. Det ger klirr i statskassan. Skatter har blivit någonting förhatligt och fungerar inte som en morot att jobba mera och längre i livet.

Hur binder man då upp ett folk för att få dem att jobba både hårdare och längre under sina liv? Metoden är precis densamma som fick statarna att jobba ett helt liv i fattigdom, nämligen skuldsättning. Konsumtion genom lån är ett utmärkt sätt att binda upp människorna att jobba i sitt anletes svett för att klara av sina skulder. När de inte längre gör det, är de ingenting värda för staten.

Hela det politiska etablissemanget och vår byråkrati är beroende av att så många som möjligt har ett arbete inom det privata näringslivet, de offentliganställda avlönas ju med skattemedel. Det betyder att i takt med att arbetsplatser försvinner inom det privata näringslivet, räcker inte skattepengarna till vad de är avsedda för, att ge den service invånarna betalar skatt för att få.

En minst sagt intressant situation har uppstått när nu de politiska företrädarna med alla medel måste försvara sin existens, det har aldrig hänt tidigare. Har vi verkligen råd med politiska företrädare, men inte lärare och sjukvårdspersonal? Den frågan kan nog anses politiskt omöjlig att svara på.

En sak jag anser vara självklar är, att den som avskedas på grund av arbetsbrist, också har rätt att lata sig. Det gäller även de än så länge heltidsanställda politiker, som går en oviss framtid till mötes på grund av att skattepengarna inte räcker till vad de är avsedda för.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards