Ingenting är sig likt längre, hörde jag en gammal man säga i en klunga av äldre män när jag passerade. Han fick ivrigt medhåll av alla och diskussionen fortsatte antagligen ett bra tag sen jag passerat, alla har numera åsikter om hur vårt samhälle borde se ut.

Många politiker har skrutit över hur vårt samhälle har utvecklats, vilket ju är alldeles felaktigt. Ett samhälle utvecklas inte, det förändras till det bättre eller sämre, allt beroende på betraktarens öga. Vad som åstadkommits de senaste trettio åren är bara kosmetiska förändringar, stort och fint ska det vara, det är mycket skattepengar som kastats i sjön till ingen nytta.

För alla pensionärer, som under sina långa arbetsliv lojalt ställt upp på alla politiskt beslutade vansinnigheter, har vårt samhälle förändrats till oigenkännlighet. Mycket beroende på den snabba tekniska utvecklingen, men också på den enorma klyfta som uppstått mellan de politiskt förtroendevalda och väljarna. Det är inte folkviljan som styr, det är nog alla överens om.

Det är inte bara äldre människor som avskyr förändringar, det ligger väl i människans natur när invanda rutinerna störs och skapar osäkerhet. Kanske har de politiska makthavarna försökt sig på att ändra alldeles för mycket under åren, saker som bara behövt små justeringar för att fungera bättre. Visserligen hade inte det gett några pluspoäng för de politiska makthavarna, men eftersom de är till för folket och inte tvärtom, borde de ha agerat så. Om de gjort det, hade vi antagligen haft ett bättre samhälle.

Ser man tillbaka på hur vårt samhälle förändrats, är det knappast smickrande för det politiska etablissemanget. Man måste fråga sig hur ett land som genom andra världskriget fick ett nästan ointagligt försprång framför andra krigshärjade länder, kunde sumpa allt på så kort tid. Ingenting att skryta över precis.

Jag har försökt göra mig en föreställning om hur vårt samhälle skulle se ut utan tillväxttänkande och ständiga politiska beslut som inskränker människornas frihet. Det är inte så att jag tänkt mig Sverige (eller något annat land) som ett utopiskt landsortsreservat dit tiden inte når, utan ett land som tar vara på den viktigaste resursen, landets invånare. Vad den finansiella krisen lärt de flesta av oss är, att tillväxt i ekonomin inte är samma sak som att alla får det bättre. Tvärtom har det visat sig fungera som ett Pyramidspel där huvuddelen blivit förlorare.

Antagligen har inte de politiska makthavarna räknat med att tillväxttänkandet skulle kunna bli en rävsax som de själva skulle kunna fastna i, men där sitter de nu. Enda möjligheten att komma loss är att gnaga av benet och halta fram på tre ben. Ja, bildligt talat, alltså. Det enda som står till buds är ju någonting som ansetts politiskt omöjligt, att banta ner antalet heltidspolitiker och byråkrater.

Ingen har väl egentligen tänkt på att vårt medlemskap i EU faktiskt innebär att våra så kallade folkvalda, inte kan göra som de vill. Titt som tätt kan man höra eller läsa någonting i stil med att EU har beslutat att … Ja, det är bara att följa besluten, eller som makthavare och byråkrater gjort så många gånger, inte förstått och därför feltolkat besluten och fått en uppsträckning. Inte ens våra så kallade folkvalda tycks ha fattat, att vi frånsagt oss en rejäl portion av självbestämmanderätten.

 Läste i söndagens Gefle Dagblad en lättsmält recension (eller snarare en förklaring) av Lasse Ekstrand som handlade om en pamflett med titeln, ”Rättigheten till lättja” skriven 1880. Författaren till pamfletten, Karl Marx svärson, Paul Lafargue var i sina tankegångar långt före sin tid och man kan fundera över hur vårt samhälle sett ut, om det han skrev, fungerat som en ”bibel” för arbetarrörelsen istället för svärfaderns.

Redan för över hundra år sen fanns det alltså en person som insåg vartåt det barkade, att arbetarna inte bara måste försörja sig själva och sina familjer, utan också fabriker och en ”överhet”. Det sorgliga är att arbetarrörelsens företrädare insåg att de själva skulle kunna dra nytta av att uppmuntra folket till hårt arbete. Skatter på arbete gjorde att de kunde föröka sig i skydd av demokratins täckmantel, det vill säga föra folkets talan och fördela de resurser skatterna skapade. Följden blev att ett ”yrke” skapades som inte fordrade någon som helst utbildning, bara ett välsmort munläder.

Egentligen är det ofattbart att svenska folket följt med på alla de politiska vägar som provats men aldrig nått ända fram. Slagord som ”Arbete ger hälsa och välstånd” fungerade faktiskt, trots att människorna inte fick det mycket bättre eftersom en stor del av lönerna gick åt till att betala världens högsta skatter. En dag skulle de ju bli gamla och då skulle de få skörda frukterna av allt hårt arbete. Ja, det var ju vad människorna trodde och som de nu insett bara var fagert tal.

Dagens politiska företrädare är mer raffinerade, de uppmuntrar till konsumtion för att få tillväxt i ekonomin. Det ger klirr i statskassan. Skatter har blivit någonting förhatligt och fungerar inte som en morot att jobba mera och längre i livet.

Hur binder man då upp ett folk för att få dem att jobba både hårdare och längre under sina liv? Metoden är precis densamma som fick statarna att jobba ett helt liv i fattigdom, nämligen skuldsättning. Konsumtion genom lån är ett utmärkt sätt att binda upp människorna att jobba i sitt anletes svett för att klara av sina skulder. När de inte längre gör det, är de ingenting värda för staten.

Hela det politiska etablissemanget och vår byråkrati är beroende av att så många som möjligt har ett arbete inom det privata näringslivet, de offentliganställda avlönas ju med skattemedel. Det betyder att i takt med att arbetsplatser försvinner inom det privata näringslivet, räcker inte skattepengarna till vad de är avsedda för, att ge den service invånarna betalar skatt för att få.

En minst sagt intressant situation har uppstått när nu de politiska företrädarna med alla medel måste försvara sin existens, det har aldrig hänt tidigare. Har vi verkligen råd med politiska företrädare, men inte lärare och sjukvårdspersonal? Den frågan kan nog anses politiskt omöjlig att svara på.

En sak jag anser vara självklar är, att den som avskedas på grund av arbetsbrist, också har rätt att lata sig. Det gäller även de än så länge heltidsanställda politiker, som går en oviss framtid till mötes på grund av att skattepengarna inte räcker till vad de är avsedda för.