Alla inlägg under januari 2019

Av Sven-Erik Hemlin - 26 januari 2019 22:02

All stress  och jäkt är på väg att göra många människor sjuka men också klokare. Läste om en som slutat sitt jobb på grund av utmattningssyndrom och kommit underfund med att ha sparat massvis med pengar. Det var ett val mellan att inte helt slås ut genom utbrändhet eller leva ett vettigt liv. Det är många som börjar se på sina liv på det sättet, de ser ingen ljusning framöver. Hur lång tid kommer det att ta innan skaran av de som frågar sig om det verkligen är värt att arbeta växt sig så stor att våra politiker utmanövreras?


En gång i tiden var det så i vårt land att familjer klarade sig på en lön, men så gick kvinnorna ut i arbetslivet för att få det bättre ekonomiskt, nu är båda tvingade att arbeta för att det skall gå ihop. Men svårt samhälle har förändrats och det är vanligt att familjer splittras med följden att det i dag finns många ensamstående med barn. Det är någonting som inte passar in i den mall som gällt för våra politiker under alla år. Resultatet har blivit en skrämmande hög barnfattigdom och hur det ska lösas kommer det säkert att startas många utredningar om.


En åldrande befolkning varnades det för länge, länge sedan, då var det den stora gruppen fyrtiotalister som oroade ekonomer. Men de akuta problemen var viktigare och politikerna kunde inte se några politiska poäng i att börja gardera sig. Själva hade de sitt på det torra, men det är nu konsekvenserna börjar bli akuta. Och det är det som är vårt lands stora problem. Det kan inte vara så att politiker ska ha bättre pensioner än de som jobbat ihop till deras löner. Det bästa vore ju om alla får det genomsnitt som räknas fram för det är ju invånarnas skattepengar det betalas ut ifrån.


Det är inte meningen att de politiska företrädarna skall ha ekonomisk trygghet säkrad, det gör att de inte kan se de problem de med låga inkomster har. Under åren har skaran av företrädare vuxit som en del av hur partierna försvagats. Det har skapat en demokratisk beslutsprocess som till och med pyttesmå partier ges möjlighet att få igenom sina hjärtefrågor som de sedan kan skryta över.


Arbetslinjen är minst sagt idiotisk. Det kostar pengar att ha ett jobb, hårdast drabbas de inom låglöneyrkena eftersom alla fördyringar drabbar dem hårdast. Har inte en aning om hur många som tvingas pendla till sina jobb, vilket bestraffas istället för att premieras när det gäller avdrag för resor. Många av dessa pendlare skulle om de ser på vad det blir kvar netto, börja fundera över vad de håller på med.


För alla de som tvingas ut i onödiga jobb för att hålla arbetslöshetsstatistiken nere, är det både förnedrande och olönsamt. En sista (får vi hoppas) desperat åtgärd är att reformera Arbetsförmedlingen. Det är vårt politisk maktsystem som måste reformeras, det är det som skapar alla problem som ständigt skapas.  


Det är svårt att bli klok på hur det här landet fungerar, men landets invånare kan två sina händer i alla fall. Om vi lärt oss någonting om hur vårt fantastiska demokrati fungerar är det att den inte fungerar alls. De enda som tycks vara glada över att vi äntligen har en regering är Socialdemokraterna, alla andra är sura över att det blivit som det blivit.


Kristersson vill man klappa på huvudet och trösta, det är inte lätt att vara liten i en vuxenvärld. Av det nya arbetarpartiet blev ingenting och samarbetet med KD ser många trogna väljare som att de lika gärna kan rösta på SD. Det är inte lätt att vara partiledare för Moderaterna, det är då ett som är säkert. I en taxi på väg någonstans muttrar han säkert på sitt mantra: Skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar ... Det var ju det som skulle hålla ända in i kaklet.


På vänsterkanten är Sjöstedt lika besviken, vad har alla övriga partier emot honom? Tja, det är ju inte bara de andra partierna, över nittio procent av svenska folket vill inte heller veta av honom eller partiet. Det kan bli så om man är felprogrammerad från början, det ger ett tunnelseende. Måste bli tröttsamt att sitta och titta på en affisch med Lenin eller Mao på. Det som är dött är dött, det är inte mer med det. Vi är inne i tvåtusentalet då allt förändras i snabb takt, hade de döda haft rätt hade inte vår värld sett ut som den gör. Eller kan det vara så att de nu levande har fel ...?


Men socialismen är inte död, men i vår moderna tid ser det helt annorlunda ut. Unga kvinnor stormar fram inom politiken och de gamla rutinerade rävarna har blivit tagna på sängen. De har inte hängt med i den snabba utvecklingen och trots att de säger sig vara feminister tänker de fortfarande som mansgrisar. När hela deras tidigare trygga tillvaro hotas har det uppstått panik. Alla dessa välbetalda människor som hänvisar till sin sociala kompetens som de kallar erfarenhet för att det skall låta finare, har börjat inse att de står kvar på perrongen och tåget har gått.


Av Sven-Erik Hemlin - 12 januari 2019 20:47


Veckor och månader har gått och de politiska partiledarna har haft fullt upp med att slåss om vem som ska regera. De verkar inte tänka på att deras löner betalas av svenska folket som vill ha någonting utfört för sina pengar. Ett folk som fått vänja sig att besluten inte varit för folkets bästa, utan för landets. Och värre kan det bli eftersom det blir M och KD:s budget som ska ligga till grund för besluten. Det blir som vanligt de sämst ställda i vårt samhälle som kommer att drabbas än värre än vad de redan gjort.


Nu börjar skadeverkningarna i alla fall märkas, inte minst för "etterpekan" Lööv, men Björklund har också fått en släng av sleven. Har försökt att se det hela från den ljusa sidan, Åkesson kommer inte att bli vår nästa statsminister. Om aldrig de övriga partierna varit överens om någonting tidigare så skulle de gemensamt sätta stopp för Åkesson, han inkräktar på den sandlåda de övriga partierna länge lekt ensamma i. Risken finns ju att SD börjar gräva i alla de misstag som gjorts men skickligt dolts för svenska folket.


Man får en känsla av att vårt land styrts genom skickligt skapade myter. Den svenska modellen är en sådan, men den äldsta av alla är att det behövs fler politiker för att värna om vår demokrati. Nu har vi så många som lever på att ha politiken som yrke att det är dags att de behandlas på samma sätt som på den ordinarie arbetsmarknaden. Det ska kunna uppvisas kunskaper och kompetens för att få företräda svenska folket. Har en känsla av att runt nittio procent av våra yrkespolitiker inte är kvalificerade.


Efter valet var det många som såg det som ett roande skådespel när partiledarna slogs om att framhäva sig själva, nu upplevs det bara som irriterande och gör folk förbannade. Det som utspelar sig på den politisk arenan har ingenting med demokrati att göra, den är enbart en maktkamp om vem som kan skrapa ihop flest att ha bakom ryggen. Förvånar inte ett dugg att Socialdemokraterna framstår som en form av trygghet och det är trygghet invånarna vill känna.


Tyvärr är det att invaggas i falsk säkerhet för Socialdemokraterna har för länge sedan tappat kontakten med sina rötter. Det parti som skickligast utnyttjat det är SD, många LO-anslutna sympatiserar med partiet. Ja, sympatiserar är fel ord, för de allra flesta är det en fråga om missnöjesröstning, de känner sig svikna av de gamla etablerade partierna. Missnöje är våra politikers största motståndare, men ingen har någon lösnig på hur vårt land ska kunna enas igen. Det kommer knappast att hända de kommande fyra åren eftersom alla partier vant sig vid att vara oppositionspartier. Regera och inte veta vad folket vill ha och det bara blir fel beslut är ett rent helsike.


Jag själv har knappast mycket tid att se fram emot, ändå finns en känsla att få hinna vara med om när den politiska bubblan spricker. Den är precis lika uppblåst som lånebubblan som trots bankernas och politikernas ständiga förnekande en dag kommer att spricka. Anledningen är lätt att hitta, nervryckningar i den globala ekonomin är kanske den största. Handelskriget har skapat en obalans i ekonomin det är för tidigt att se följderna av. Om ett halvår kommer vi säkert att se tillbaka på vad vi hade men inte längre har kvar.


För ett litet land som vårt har vi i förhållande till andra länder en enorm byråkratisk apparat att försörja. Vid inträdet i EU fanns chansen att städa upp och ta bort ett flertal statliga verk som inte längre behövdes, men det var politiskt omöjligt. Det är inom vår byråkrati reträttplatserna för avdankade politiker finns som tack för lång och lojal tjänst. Beslutsfattarna vid den tiden såg det säkert som ett skyddsnät om någonting skulle hända och nutidens gör så fortfarande. Byråkratin kan liknas vid en amöba som förökar sig själv, enbart de senaste tjugo åren har den varit den snabbast växande. Inte undra på att arbetslösheten kunnat hållas nere, för nya varaktiga jobb har inte skapats för övriga medborgare.


Men en dag står våra politiker inför problemet hur det här ska bekostas, ska yrkespolitikers och byråkraters väl tilltagna löner gå i första hand, eller måste svenska folket få valuta för sina skattepengar? Råkar vi hamna i en lågkonjunktur som det flaggats för ett tag nu, blir det pengar allt kommer att handla om. Inget land har fungerat när de styrande fått befolkningen emot sig och vårt land kommer inte att bli något undantag.


När jag skriver det här har alliansen spruckit och Kristersson gråter säkert floder över att inte bli statsminister. Skulle förvåna om han är partiledare vid nästa val. Det är en tuff bransch och fölorare har inte partierna råd med. Vi kan också skrota begreppet höger och vänster inom politiken, nu ska det köras i mittfåran. Det gör att ytterpartierna V och SD hamnat i en sits där de snart inte kan påverka någonting. Visst är det politiska rävspelet fantastiskt.


Men svenska folket då, när skall de få uppleva ett rättvist samhälle där alla är lika mycket värda? Någon gång måste våra politiker inse att svenska folket går i första hand, eller så gräver de sin egen grav. Hoppet är det sista som överger människan, men när hoppet släcks för gott kan vad som helst hända.  

Av Sven-Erik Hemlin - 3 januari 2019 20:50

För varje dag som går står det klart att våra politiker inte har en aning om hur det skall fungera i en demokrati. De säger sig fatta beslut i demokratisk ordning, men det handlar i själva verket om ett styrkebesked i form att skrapa ihop en majoritet som ställer sig bakom. Det instabila politiska läget har gjort det ännu värre, men när beslut fattas som strider mot de mänskliga fri- och rättigheterna har det utövats maktmissbruk som definitivt inte skall finnas i en demokrati.


Inget parti kan svära sig fri från att helt missuppfattat vad politiska förtroendeuppdrag går ut på, nämligen att företräda sina väljare. De har inte valts till att vara någon form av förmyndare som skall bestämma hur invånarna skall leva, men det är så det fungerat under alldeles för många år. De är helt enkelt anställda att tillvarata sina väljares intressen, om det kolliderar med vad partiet vill skall de ändå lyda sin arbetsgivare som är väljarna.


Partiernas kontakter med gräsrötterna försvann för många år sedan, det är bara att livet kommer emellan för invånarna som den politiska makten finns kvar och kan styra invånarnas liv. Vi är nu inne i en period då de politiska företrädarna helt tappat greppet om det som sker i vårt samhälle, mest kan man se det inom vården, skolan och polisen.


Följden av att SD ställde sig bakom M och KD:s budget börjar nu gå upp för en stor del av invånarna. Ingen höjer på ögonbrynen över att Arbetsförmedlingen måste säga upp några tusen anställda, men att de sämst ställda kommer att få det sämre kommer verkligen att få konsekvenser. När en partiledare som inte ens har en femtedel av invånarna bakom sig anser sig vara den som skall vara landsfader, har det politiska etablissemanget verkligen utmanat ödet.


Inte förvånande växer demokratirörelser fram och eftersom vi inte är en fungerande demokrati måste det ses som vettigt. Det spelar ingen roll om partierna befinner sig till höger eller vänster hör man ändå att de anammat nyliberalt tänkande, allt handlar om ekonomi. Om våra politiker verkligen förstod sig på ekonomi och hur behovet av pengar till en fungerande skola, vård och rättsväsende, skulle de omedelbart göra stora nedskärningar av politiskt skapade jobb och vår enorma byråkrati.


Svenska folket avlönar hundratusentals människor genom sina skatter för att de skall utföra tjänster som underlättar livet. Pressen på de som arbetar är fruktansvärd inom många yrken, det är sannerligen rena blodspengarna som betalas in till staten, kommunerna och landstingen. Eftersom pengarna inte räcker till är det någonting svenska folket inte skall betala för som orsakat det ständiga behovet av pengar.


Att bypolitiker skall begripa sig på ekonomi kan vi inte begära, men det är vad kommun- och landstingspolitiker är. Vi har med andra ord amatörer som skall fatta beslut om hur miljarder skall fördelas, men de saknar förmåga att se vad som måste prioriteras utan allt blir ett enda virrvarr av siffror de inte kan ta till sig.


Egentligen är det så enkelt att fördela pengarna till de för invånarna viktiga verksamheterna först av allt, helst väl tilltaget för eventuella oförutsedda kostnader. Vad som sedan blir över skall viktiga saker i fallande ordning ges pengar. Vad som sedan eventuellt blir över är vad invånarna har råd att avlöna sina politiska företrädare med, men även i det fallet måste de beslutande vara försiktiga med slösande av pengar.


Som arbetsmarknaden ser ut i dag när det gäller kunskaper och kompetens visar det sig hur misslyckat vårt utbildningssystem varit. De långtidsarbetslösa saknar i de flesta fall både utbildning och många av de unga ett handikapp i form av bland annat diagnosen ADHD. En mycket stor del av dem kan inte ens läsa och skriva på grund av medfödd dyslexi och en skola som inte haft råd med speciallärare.


Det här är inte de drabbade ungdomarnas fel utan helt och hållet de politiska makthavarna och beslutsfattarna som inte begripit bättre. Kristersson anser dessa unga vara arbetsskygga och matar SD med unga väljare, men han ju inte heller skilja på vad som är bidrag eller en försäkring så något annat kan man inte vänta sig av honom.


Den riktigt sorgliga biten i hur vårt samhälle blivit är hur många pensionärer och sjuka behandlas, inte alls otänkbart blir det vad som får vårt politiska maktsystem på fall. Hör allt fler som säger att de vid nästa val inte kommer att rösta alls. Skulle pensionärer och de med permanent sjukbidrag låta bli att rösta skulle det handla om ett par miljoner röster. Det skulle inte ge våra politiker mandat att överhuvudtaget bestämma någonting.


Det bedrövliga med vårt land är när man ser till hur vårt samhälle bit för bit faller sönder och samman är att det saknas välutbildade kvalificerade människor som fattar besluten. Som det nu är och de konsekvenserna av beslut som fattas i "demokratisk" ordning, kan jag inte annat än använda det gamla talesättet tok gjorde som tok sa. Det vill säga om beslutsunderlaget är dumt är de som ställer sig bakom beslutet ännu dummare.


Våra politiker har dragit ett löjes skimmer över vårt land, ändå tvingas svenska folket avlöna dessa personer. Det är inte bara dumt, det är idiotiskt.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards