Kan inte slå bort tankar om, vad som kommer att hända efter alla revolutioner som pågår. Alla dessa människor som kämpar för sin frihet kommer att ställa krav, den dag diktatorerna är borta. Det kommer inte att bli lätt, men genom oljetillgångarna har de trumf på hand.

   Det i sin tur betyder att världen inte kommer att bli sig lik efter revolutionerna, vi kommer att ställas inför helt nya förutsättningar.  Trots alla brösttoner, har EU ingenting att säga till om, det som händer är ytterligare en spik i EU:s kista.

   Men vad kan det här komma att betyda för vår del? Vi har fått en bild uppmålad av vår regering hur bra allting kommer att bli, det gäller bara att jobba på i sitt anletes svett. Det är ju att alla som kan jobba också gör det, som är nyckeln till framgång.

   Tja, var och en blir salig på sin tro, verkligheten sätter alltid käppar i hjulet. Det som nu händer, kunde bara inte hända, ändå har det nu hänt. Nu måste plan B plockas fram ur rockärmen, men där kanske det är tom när allt kommer omkring.

   När det kommer till kritan, kan inte politiker påverka det som händer och sker, även om de själva tycks tro det. Därför känns de ständiga försöken att förändra så fruktansvärt tröttsamt. Alla partier har ju hört att det finns pengar i statskassan, då måste det sättas sprätt på dem också. Men varje förslag liknar bara en muta, rösta på oss så ska vi se till att ni får det vi lovar. Vad det handlar om är samma taktik som sossarna använt under alla år, men längre än till löften kommer det inte.

   Just nu har våra små partier på den borgerliga kanten det svårt i skuggan av moderaterna och kommer säkert att lova mer än de kan hålla. Inte oväntat har Centern gått samma kräftgång som sossarna, nu vill de satsa på både det ena och andra. Men fjäskar man för folk i Fjollträsk, blir folk på landet (som storstadsbor säger) förbannade. Normalt sett skulle ett gammalt bondeparti värna om både öppna landskap, småbönder, glesbygdsbor och folk i småstäder, men så är det inte längre.

   Folkpartiet lägger alla ägg i en korg och satsar på att förbättra vårt urusla skolsystem. Friskolorna har lockat till sig lycksökare som inte kunnat lyfta betygen, men väl fyllt de tidigare välfyllda fickorna. Så var det naturligtvis inte tänkt, men så fungerar vårt moderna samhälle.

   När det gäller KD har de alltid värnat om familjen, men i dagens egoistiska samhälle är det ingen av de yngre som har tid att lyssna. Stämpeln som ett parti styrt av religiösa personer plockade från frikyrkor, skrämmer också bort många. Men nu vill KD satsa på pensionärerna, en ständigt växande grupp som kan göra ett litet parti stort på nolltid med rätt budskap. Jodå, på äldre dagar blir många lite halvreligiösa, det verkar höra till när slutet närmar sig med stormsteg. Men med en satsning på pensionärerna, har KD faktiskt en chans att rycka upp sig. Det fungerar att föra fram en enda sak, titta på SD:s framgång vid valet.

   Om alldeles för många saker blandas in blir det kattskit av alltihop. Eller som Olof Palme sa en gång: Det gäller att ta ett helvete i taget. Det gäller alltså att prioritera en viktig sak, resten kan andra hålla på med. Vad det handlar om är att kunna lyfta fram de viktigaste frågorna, resten får tas som det kommer.

Vi kan tycka oss leva i en lugn ankdamm, men vad vet man. Det börjar nämligen röra sig under ytan. Man hör ofta folk parata om att vi lever i ett orättvist samhälle, ju fler som upplever att vi har det, desto större är risken att någonting drastiskt händer.

   Enbart hur revolutionerna som blossat upp kommer att påverka vårt lilla land, är någonting som kommer att visa sig ganska snart. Vi ser redan med oro hur höjda drivmedelspriser påverkar vår vardag, kanske det rent av kan bli ransonering av drivmedel, det har vi varit med om förr.

   Man ska inte måla fan på väggen, men under de senaste tio åren har man från politiskt håll fått höra att allt fler måste jobba, för att inte vår välfärd ska haverera. Med andra ord betyder det, att vi håller på med att skjuta ett stort berg framför oss. Vi kommer knappast att kunna flytta på berget, det måste plockas ner bit för bit.

   Vad som väntar är rena slavgörat för de som orkar. Man kan förstå att allt fler börjar känna sig utnyttjade och frågar sig varför de ska jobba för andra. Att människan värderar sin frihet högt bör inte vara någon hemlighet, inte ens för politiska makthavare. Visst, vi kan säga och tycka vad vi vill, men inte påverka de beslut som fattas. Men räcker verkligen det för den moderna människan?

   Vad tillväxt i ekonomin (som vilar på hög konsumtion) har med frihet att göra, tycks ingen kunna förklara. Det är ju tvärtom så att många tar ut många årslöner i förskott, dessutom fungerar räntor och amorteringar som slavkontrakt. Men i ett konsumtionssamhälle är det vad som gäller, annars väntar en nedmontering av vår välfärd.

   Men har vi verkligen ett välfärdssamhälle? Efter åratals nedskärningar av det invånarna betalar skatt för att få, är det sekunda varor som erbjuds av staten, kommunerna och landstingen. Vad det hela pekar på är att pengarna endera försnillats, eller att administrationen tar alldeles för stor del av de gemensamma medlen.

   Oavsett orsaken kan det inte fortsätta, det som invånarna betalar skatt för att få utfört måste prioriteras. Ingen skulle märka om politiskt skapade jobb skars ner till en tredjedel, på annat sätt än att det skulle finnas mera pengar tillgängliga. Den tärande gruppen i vårt land är inte de gamla och sjuka, det är de arbetsföra byråkrater och politiker, som i dag avlönas med skattepengar för sina uppdrag.

   Att pensionerna betalas med de pengar som löpande kommer in är helt vansinnigt. Har många gånger lekt med tanken, hur det skulle sett ut i dag om löntagarna sedan sextio år tillbaka, fått betala en avgift till sin egen pension. En form av pensionssparande som skulle ha tryggat ålderdomen. Av någon underlig ideologisk orsak gick det inte för sig, alla skulle vara solidariska med varandra. Resultat av det har blivit att allt färre tvingas försörja allt fler.

   Jag kan förstå att våra politiker i dag börjar få myror i byxorna, det behövs snart dubbelt så många i arbete för att det ska gå ihop. Och det är inte så långt borta, storhetstiden för de gamla industriländerna är förbi, vad som kommer törs väl ingen tänka på i nuläget.

   Det enda som gjorts är att lägga ut rökridåer för att skymma kommande allvarliga problem. Antagligen är det anledningen till att människorna skrämts upp om en väntande naturkatastrof. Visserligen ska det hända om runt fyrtio år, men det gäller att möta Olle i grinden. Rent skitsnack egentligen, de pengar som i dag kastas bort på att rädda vår miljö, borde istället läggas på hög för kommande behov.

   Lev och handla nu, det kanske aldrig blir bättre. Tja, ungefär så lyder väl dagens budskap. Varningar för att bostadsbubblan är ett faktum och kan spricka när som helst, är det inte många som bryr sig om. Den dagen, den sorgen. Hörde en som hänger på fallrepet säga, att det får väl bli socialen för att få mat och tak över huvudet. Familjen hade fasta kostnader på nästan tjugo tusen i månaden, det fick inte komma några oförutsedda utgifter.

   Hur många som har samma sak hängande över sig vet jag inte, men antagligen är det hundratusental i vårt land. De tänker inte så långt att alla får vara med och betala, för så fungerar det. Tyvärr finns inget trygghetssystemet människor som får det svårt av skilda anledningar, de får de skylla sig själva. Om däremot staten, kommuner, landsting och banker får ont om pengar, är det vår skyldighet att betala, det är så den omtalade solidariteten fungerar.

   Precis som i Arabvärlden, sitter även vår regering aningslös på en krutdurk. Vem vet, kanske det snart är dags att vifta med en röd flagga och ropa: Tänt var det här! Det hela liknar mest en skenande karusell, som ingen tycks få stopp på.

Allting som förutspås baseras på antaganden, precis som man själv med hjälp av kända fakta, försöker gissa sig till hur det kommer att bli framöver. Men faktum är att inte någon kan förutsäga, hur vår värld kommer att se ut om ett par år. Det händer hela tiden saker som ändrar förutsättningarna.

   För att undvika obehagliga överraskningar bör det därför finnas en framförhållning, att skapa en grund att stå på. Någonting som grovt underskattats i vårt land är självförsörjningen av saker som behövs, inte minst när det gäller produkter från våra jordbruk. De få jordbruk som finns kvar kanske jag bör tillägga. Det är otacksamt att vara mjölkbönder och köttproducenter, de skär sannerligen inte guld med täljkniv precis, de flesta kämpar för att överleva.

   Någonting måste vara helt galet när svenska folket är med och betalar en massa pengar, som slösas bort av EU genom det vansinniga jordbruksstöd som hållit bönder i andra medlemsländer vid liv. Tanken bakom var antagligen att alla bönder inom EU skulle få samma villkor, men det är en omöjlighet. Istället har det skapat en snedvriden konkurrens, som är på väg att slå ut tidigare livskraftiga jordbruk, bland annat i vårt land

   Man får känslan att de största länderna styr det hela, bönder i de sydliga länderna är inte lika beskedliga som här hemma. Eller rättare sagt har inte våra politiska makthavare samma tryck på sig så i många andra länder. Men vad vi kan vänta oss när EU:s stödpengar börjar tryta, vågar man inte ens tänka på i dagens oroliga läge. Risken är överhängande att regeringar runt om i Europa, kommer att få häcken full med protestaktioner och åtföljande livsmedelsbrist. Jag tror inte det är så långt borta.

   Hur många före detta jordbruk som ligger i träda i vårt land, kanske det finns någon uppgift om. Men hur många arbetstillfällen som skulle skapas om det satsades på jordbruket i vårt land, skulle vara intressant att få veta. Arbetslösa tidigare glesbygdsbor i tätorterna skulle ges en möjlighet att flytta hem till fädernesgården genom ett startbidrag. Vad det handlar om är struntsummor i förhållande till vad det kan ge.

   Industrisamhället har gått i graven för länge sedan, att tjänstesamhället ska vara lösningen måste ses som en utopi. Det fungerar bara när företag och välbärgade människor har råd med att hyra tjänster Den enda långsiktiga lösningen är produktion av det folk behöver, både här hemma och utomlands. Eftersom alla måste äta för att överleva, är den inhemska matproduktionen så otroligt viktig. Med dagens teknik kan det mesta odlas i vårt land, men vårt klimat och vansinniga byråkratiska påhitt gör allting både svårare och dyrare.

   Naturligtvis går det att ändra på, kanske de politiska makthavarna till och med tvingas att ändra spelreglerna för våra bönder. Att ge människor möjligheten att leva kvar, eller rent av flytta till landsbygder och glesbygder, skulle på sikt göra oss självförsörjande. Många tätorter lider i dag av överbefolkning, med alla problem det för med sig och problemen växer oroväckande snabbt.

   Är det inte dags att damma av devisen, att hela Sverige ska leva? För visst är det sant som det sägs, man saknar inte kon förrän båset är tomt.

Vår så kallade högteknologiska kunskapsvärld har vänt allting upp och ner. Den som blir arbetslös exempelvis, tvingas göra det jobb Arbetsförmedlingen är till för. Ja, det finns massvis med offentliga verksamheter som är till för att hjälpa invånarna, som inte alls fungerar som det var tänkt.

   Även banker drar in på den service de bakar in i sina avgifter, till och med affärer utnyttjar kunderna till att själva registrera sina inköp med en scanner. Det har gått så långt att vi tvingas göra det mesta själva, om det ska bli utfört. Omställningen från att tro sig vara omhändertagen till att fatta egna beslut har tagit lite tid, men som vanligt är det ungdomarna som visat vägen.

   För tjugo år sedan sågs det hela som ren science fiction, att människor skulle kunna ha hela världens information i en dator. Nu vet vi hur oerhört mäktigt verktyg tekniken är, den kan sprida information inom loppet av några sekunder, till en enorm mängd människor som är uppkopplade.

   Förvånansvärt många äldre har i dag en dator. Det är inte bara bankärenden som både snabbare och billigare kan hanteras, även kontakter med myndigheter kan förenklas. Våra myndigheter har faktiskt varit sämre att ta till sig allt det nya, än de som avlönar dem.

   Någonting jag ser som positivt är att äldre människor inte längre tiger och finner sig i makthavarnas beslut. Tiden då svenska kvinnor neg och gubbarna tog av sig kepsen för ”överheten” är förbi, vilket en del politiker och byråkrater inte insett.

   Dagens invånare (gammal och ung) kräver att få valuta för sina skattepengar, vilket naturligtvis är alldeles rätt. De finner sig inte heller i vårdköer, förnedrande behandling av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Den som lyssnar vad folk på gatan har att säga, inser att Landstingen bör skrotas omgående och att allt som rör offentliga verksamheter underställs staten.

   Vårt politiska samhällssystem uppfattas som att det ständigt ges dubbla budskap från makthavarna och som av offentliga verksamheter, tolkas som fan läser bibeln. Vår egen lilla kommun byggde ”svart” och skyllde på att lagstiftningen var omodern, runt om i landet har hänt samma sak. Vad det pekar på är, att det runt om i landet finns ”småpåvar”, som tar lagen i egna händer.

   Nämnde i min blogg att många chefer inte skulle få ha med folk att göra, att ansvaret vilade på de som befordrat personerna ifråga. Fick en kommentar att det hela beror på ett belöningssystem av en klan som styr vårt land i bakgrunden. Kanske borde vi lite till mans gå ut och fiska i det grumliga vattnet, många fula fiskar simmar tydligen där. Frågan är bara vilket bete som ska användas, eller om det ska slängas i en dynamitladdning.

   Eftersom hela vårt politiska system är uppbyggt på tjänster och gentjänster, kan man inte dra annan slutsats än att hela vårt politiska system är korrumperat. Lojalitet premieras genom politiska uppdrag, vilket tillsättandet av förtroendeuppdrag bevisar. Det är partierna som fördelar gracerna, inte väljarna. Men vart leder det hela i slutändan?

   Socialdemokratin har varit skicklig i att utnyttja den svenska avundsjukan, men nu själva drabbats av den. Göran Persson retade gallfebern på en massa gamla trogna väljare när han blev godsherre, men han är bara en i raden av arbetarklassens företrädare som kommit på grön kvist genom politiken.

   Det som sticker i ögonen på folk som inte är intresserade av politik, är när grannar som de anser dummare än de själva, genom politiken hamnar i samhällstoppen. I den oskrivna Jantelagen finns någonting som säger: Du ska inte tro att du är nånting. Med andra ord väntar de sig att den som får ett förtroendeuppdrag, ska vara ödmjuk inför uppgiften och inte sticka upp.

   Den senaste tiden har jag hört det sägas om vår statsminister, att han börjar bli för styv i korken. God hjälp till den synen hos många, har statsministern av vår utrikesminister, i folkmun i vår bygd döpt till Slingerbulten. Men att slingra sig ur alla idiotier han gjort, gör honom inte till en duktig diplomat i folkets tjänst. En skicklig diplomat ska kunna be någon fara åt helvete på ett sätt, så de gör det med glädje. När vår utrikesminister gör sina tvetydiga uttalanden och åtföljande förklaringar, är det många som önskar honom fara åt helvete. Otack är världens lön, eller…?

   Det är inte lätt att tillfredställa ett helt folk, men det är lätt att göra dem förbannade. Alldeles för många orättvisor förekommer i dagens samhälle, vilket måste ha högsta prioritet hos de makthavande. Om inte, får oppositionen ett folkligt stöd att motarbeta sittande regeringen.

   Den borgerliga alliansen har inte vunnit något val av egen kraft, för drygt fyra år sedan var det misstroendet mot Persson som avgjorde, senast var det sossarnas misstag att plocka med Ohly i en rödgrön allians. Det finns alltså inget utbrett folkligt stöd för den borgerliga alliansen, det om något borde fungera som en tankeställare för vår statsminister.

   Den lek som vårt politiska etablissemang omhuldar, Herre på täppan, har i slutändan ingen långvarig vinnare. Men är det inte så det ska vara i en demokrati?

Nästan varje dag kan jag läsa något uttalande av socialdemokrater som vet precis, varför det blivit som det blivit. Det märkliga med alla dessa som uttalar sig är, att de inte opponerat sig tidigare. Inte minst borde de gjort det under Perssons tid vid makten, det var då det började gå utför på allvar.

   Sossarnas stora problem är inte ideologiskt, det är att de ständigt måste ta hänsyn till och inte bita den hand som föder partiet, nämligen LO. Men frågan är om inte LO blivit en belastning, som inte ger partiet något svängrum när det gäller att anpassa politiken till verkligheten.

   Vi har under åren hört så mycket vackert tal om att hela vårt land ska leva och att alla är lika mycket värda. Vad som hänt är att det bränts broar, som gör det svårt att komma tillbaka till det som en gång var. Det var inte bättre förr, men det fanns möjligheter att göra någonting bra av det vi hade. Tyvärr har alla chanser sumpats av de politiska makthavarna, de har helt enkelt inte varit vuxna uppgiften att leda landet in i framtiden.

   Ett politiskt styrt samhälle saknar den organisation som är nödvändig. Beslutsgången är skapad så att ansvaret är kollektivt, ingen syndabock ska kunna utses. Med en massa människor som frånsäger sig allt personligt ansvar, blir också besluten därefter. Det talas ibland om tjänstemannavälde, det vill säga tjänstemännen är de som tar fram underlag för de beslut som ska fattas och anledningen är att de så kallade folkvalda inte har den kompetens som fordras.

   För mig är det självklart att vi avlönar alldeles för många personer, som bara fungerar som galjonsfigurer för sina partier. De starka partiledningarna ger direktiven som de måste följa, hur det påverkar väljarna är för dem fullkomligt ointressant. Det är makten att kunna driva den egna politiken som överskuggar allt annat.

   Just nu kan man läsa hur Gaddafi ser sig själv. Hur skulle landet sett ut om inte han kommit till makten, efter att ha kört ut alla inkräktare? Det som händer för hans del kan väl mest liknas vid räfs och rättarting, för inte har folket varit de som fått ta del av de rikedomar landet fått genom sin olja.

   Just det här scenariot kan vi överföra på många länder, till och med vårt eget. Varför ska politiker bestämma hur vi ska ha det och varför ska de ha bra betalt för sina förtroendeuppdrag? Att vara politiskt intresserad är samma sak som att ha en hobby. Alla är medvetna om att en hobby kostar pengar och uppoffringar, samma sak borde gälla för de med politiskt intresse. 

Läste att ledande kommunpolitiker ska få rejäla löneökningar, men inte vem eller vilka som beviljat dem det. Inte är det invånarna, det är ett som är säkert. Vad det hela visar är att vi har ett korrupt politiskt system, som inte hör hemma i en demokrati.

   De som anser sig värda löneökningen, måste endera vara fullständigt korkade, eller berusade av makten. Kanske lever de i tron att i vårt land, finner sig invånarna i deras beslut, det har de ju nästan alltid gjort. Att en massa människor lade sin röst på SD vid senaste valet, visade bara att det finns folk i landet som inte förstår sitt eget bästa. Men tänk om just det var anledningen till att de lade sin röst på SD, att de misstror vårt etablerade politiska etablissemang?

   Det här året kommer att bli påfrestande för många, inte minst för pensionärerna som inte kompenseras för den förutspådda inflationen under året. Ökade räntor och priser på det vi behöver för att leva, orsakar i sin tur att löntagarna kommer att kräva rejäla löneökningar. Inte undra på, eftersom de sett hur andra som inte ens behövt förhandla om höjda löner, passat på att sko sig. Den som blir förbannad har svårt att tänka klart, vad som helst kan alltså hända framöver.

   Kan oppositionen börja samarbeta och se SD som en möjlighet att utnyttja sitt röstmässiga övertag, kan det bli intressant. Regeringen måste skärpa sig, inte minst den moderata gruppen som fått fnatt av framgångarna. Men eftersom SD har en stor del av befolkningen bakom sig, måste det endera bero på missnöje med vad de gamla etablerade partierna kan göra för dem, eller att någonting i deras budskap sammanfaller med de egna åsikterna.

   Vad SD åstadkommit så här långt är, att lyfta fram invandrarpolitiken i rampljuset, någonting som tidigare varit tabu. Vår invandrarpolitik är en katastrof, mycket på grund av inkompetensen hos den ansvariga myndigheten. Den inkompetensen har orsakat både mänskligt lidande och ett slöseri med de gemensamma medlen.

   Vad det kostar att vara världens samvete redovisas inte öppet, men att det tar pengar från det landets invånare betalar skatt för att få utfört av de offentliga verksamheterna, är vad som gått upp för många. Det är dags att politikerna börjar lyssna på sin arbetsgivare, som ju är svenska folket. Börjar allt fler invånare få det sämre, trots att de arbetar och gnetar på, börjar de ifrågasätta alla kostnader som finansieras med deras skattepengar.

   Det finns en gräns för vad människan kan tåla, om den gränsen överskrids, kan ingen förutsäga vad som kommer att hända. 

Nästan varje dag träffar jag folk som har åsikter om hur vårt samhälle borde se ut, i alla fall sisådär på en höft. Jodå, vi gnäller lite till mans, men inser snabbt att vårt hemvävda samhälle inte går att ändra på, om inte någonting drastiskt inträffar.

   Att vi har det som vi har det, har egentligen inte någonting med vänster och höger att göra, det har att göra med de politiska företrädarna. För de som hamnar mitt uppe i den politiska smeten är det en lukrativ sysselsättning att vara heltidspolitiker. Tyvärr livet ut, på skattebetalarnas bekostnad.

   Skulle det göras en undersökning, skulle det med all säkerhet visa sig att många förtroendevalda på vänsterkanten fått sitt på det torra ekonomiskt. När de talar om solidaritet med de svaga grupperna i vårt samhälle är det bara skitsnack, de tittar bara i sin egen plånbok.

   De politiska uppdragen har gjort arbetarklassens företrädare till högavlönad medelklass. Det har stuckit väljarna i ögonen under många år, men politikerna har inte uppfattat varningssignalerna. Att vara politiker är nämligen ett uppdrag i invånarnas tjänst, inte att styra invånarna i en viss ideologisk riktning.

   Nåja, de flesta av landets invånare är inte intresserade av politik och med ett modernt samhälle som kräver att de själva måste ta ansvar, behöver de inte heller politiska företrädare, eller fackliga organisationer som för deras talan. Vi kommer dit en dag. Låter kanske som en enkel förklaring till ett komplext problem, men det är inte krångligare än så.

   Ett politiskt parti behöver inte komma med en massa lösningar på hur vårt samhälle ska utformas, det är väljarnas vilja som ska följas. Det gäller att lyssna på vad folket vill ha, allt annat är ointressant. Det skälls mycket om hur folk kunnat vara så dumma att de röstade fram SD, men förklaringen är enkel, de säger vad många svenskar tycker. Negligerar man den gruppen, blir resultatet därefter.

   Från det ena till det andra. Många inom socialdemokraterna anser att partiet måste gå tillbaka och följa sin ideologi, men då fordras en revolution inom partiet. Det gamla gardet ger inte frivilligt upp sin maktposition och fantastiska löner och förmåner, samma sak gäller LO och fackförbunden.

   Läste en artikel i en spansk tidning för ett tag sedan, den handlade om hur misstron mot vad politiker kan göra vuxit i snabb takt. De makthavande politikerna har valts för att förvalta landets invånares skattepengar på bästa sätt, men genom sina beslut istället spenderat dem på ett ansvarslöst sätt. Samma sak anklagas regeringarna i Grekland och Irland för, det visar att politiker inte är kapabla att hantera pengar.

   Vår finansminister har hållit hårdare i plånboken, men om det är rätt eller fel kan ingen svara på. Vi är helt utlämnade till vad som händer i vår omvärld och på den ekonomiska marknaden. En svag euro och dollar gynnar knappast våra exportföretag, vi kan bara hålla tummarna att en ny finanskris, inte ska dyka upp som gubben ur lådan.

   Ingenting kan vara så förödande för en regering, som att inte förväntningarna infrias. Regeringen, auktoriteter och banker förutspår lysande tillväxt framöver, trots att ingen kan säga hur det kommer att bli. Prognoser i all ära, men de baseras bara på förväntningar som ska ses på samma sätt, som hur många medaljer vi kan ta vid kommande VM. 

Under mitt ganska långa liv har jag lärt mig, att oavsett vilket arbete en människa har, är det inte en fråga om vad de är, utan vilken de är. Massvis med chefer borde inte ha med folk att göra, de har av någon anledning hamnat på fel plats, vilket visar dåligt omdöme från de som tillsatt dem.

   Auktoriteter har jag alltid misstrott, samma sak med politiker. De är människor som har sin åsikt klar om hur allting ska vara, men i själva verket agerar de som ett självspelande piano. De följer det som inympats i ryggmärgen och vägrar ta till sig allt det nya som följer med en värld i förändring.

   Eftersom det är svårt att ändra på det här, bör man därför slå bort alla vansinnigheter som förekommer och se det från den humoristiska sidan. Det vimlar av människor i maktpositioner som inte själva insett hur löjliga de är.

   Så långt i tankegångarna börjar man undra över varför vi tar det som händer på så stort allvar, när det mesta som händer i vår minst sagt snurriga värld, mest liknar en fars. Våra så kallade folkvalda exempelvis, tar verkligen sina förtroendeuppdrag på fullaste allvar, men på fel sätt. De har gett sig fasiken på att styra våra liv i rätt riktning, vare sig vi vill det eller inte.   

   Kanske är det vad som skapat de psykiska problem många lider av i dag. En diagnos som var vanlig för något år sedan var utbrändhet. Vad som orsakar utbrändhet har mig veterligen aldrig diskuterats i politisiska sammanhang, trots att även politiker drabbats av den diagnosen. Beror det på hårt arbete, stress, eller helt enkelt vantrivsel med arbetet?

   Det kan också bero på att vi alla bär med oss drömmar från ungdomen om hur våra liv skulle se ut. Vad blev det av alla drömmar man hade som ung? Inte handlade de om att slita som ett djur för att skaffa statusprylar, det handlade om saker man ville göra för eget välbefinnande, att få göra det man helst ville hålla på med. Att från den drömmen hamna i en värld då andra säger vad vi ska göra, är precis den verklighet de flesta hamnar i, det är så vårt samhälle fungerat i många herrans år.

   Det finns massvis med människor i det här landet, som definitivt inte passar in i den svenska modellen av skilda anledningar. Fråga gärna många äldre vad de skulle vilja ha haft ut av sitt liv, alla de som känner sig grundlurade av det som så storslaget kallades Folkhemmet. En politisk dröm som trummades in i efterkrigstidens invånare i landet, de som bar med sig minnen av tidigare arbetslöshet och fattigdom.

   Ordet solidaritet användes flitigt, vem de skulle vara solidariska med försvann tillsammans med den utopiska drömmen om ett samhälle där alla togs om hand från vaggan till graven. Många gamla trogna sosseväljare vägrar inse, att det hela bara var ett enda stort misslyckande. Att det som nu kallas vårt välfärdssamhälle, är samma sak som folkhemmet de slitit ut sina kroppar för att det skulle bli verklighet. Vad som hänt är att de bestulits på pensionspengar av sina politiska företrädare, som levt (och fortfarande lever) gott på äldre dagar på de pengar som varit ämnade för alla.

   De yngre generationerna har insett hur snedvridet vårt så kallade välfärdssamhälle är. Det är en av anledningarna till, att det forna så stora socialdemokratiska partiet krympt vid varje val. Företrädare för arbetarrörelsen blev pampar som skodde sig på väljarna. Vad hjälpte småsmulor i form av bidrag som delades ut, när företrädarna samlades runt köttgrytor. Att betala höga skatter och få småsmulor tillbaka, det fungerade en gång, men inte i dagens moderna samhälle.

   För sossarna blir det svårt att bryta den nedåtgående trenden. Men när någonting tar slut, aviserar det början till någonting nytt. Kanske är det så även för sossarna, det är dags att sopa rent, att städa bort alla gamla stofiler som envist bitit sig fast och bestämt inom partiet.

   Börja om från början, börja om på nytt, sjungs det i en gammal slagdänga, det är väl också vad sossarna måste göra för att vända den negativa trenden. Sossarna är ett gubbparti har jag hört unga säga och det finns en sanning i det. Partiet är hopplöst omodernt och helt ur takt med tiden.

   De flesta gamla ideologier med ändelsen –ism, har visat sig inte alls passa in i vår moderna värld. Att fatta beslut i demokratisk ordning tar alldeles för lång tid, förändringar kommer i så rask takt, att beslutsunderlagen hinner köras över av verkligheten.

   Vad det visar är inte bara sossarnas problem, utan hela vårt politiska system. Folkvalda politiker måste luta sig mot vad tjänstemän eller inhyrda konsulter kommer fram till. Besluten kan sedan sägas vara fattade i demokratisk ordning, men har ingenting med demokrati att göra. Tvärtom är de beslut som i dag fattas av politiska makthavare, ett hot mot vår demokrati.

   Varför ska politiker fatta beslut om det som rör människors vardag? Frågan har väckts många gånger på grund av den ständiga bristen på pengar inom skola, vård och omsorg. Hur kan förtroendevalda skära ner på det invånarna betalar skatt för att få, men själva inte ifrågasätta sin egen existens? Det finns ett bäst före datum för alla politiker, den brinnande lågan att förändra och förbättra vårt samhälle, slocknar hos de flesta efter ett par mandatperioder.

   Vad politiken blivit är ingenting annat än en skyddad verkstad för människor som inte kan annat. Tar man bort det skyddsnät som en gång fanns för ”vanliga” människor, måste det även gäller så kallade folkvalda. Deras uppdrag ska vara tidsbestämt, sedan måste de gå vidare i livet.