Alla inlägg under april 2010

Av Sven-Erik Hemlin - 30 april 2010 05:49


Hörde igår en äldre kvinna säga någonting som fick mig att le och nicka instämmande. Hon sa till en väninna: I morron är det sista april och snart är det höst. Att sommaren är kort, skrev ju Ledin för länge sen, vi har bara några futtiga månader att se fram emot och de går fort.

   Jag tittar inte på teve annat än det som intresserar mig, och det blir inte många timmar per månad. Ute i sommarstugan däremot, har jag tillgång till satelliterna Astra och Hotbird och kan där bättre följa det som är betydligt intressantare. Man får en direktbild om vad som händer i händer utanför vårt lands gränser. Tittade senast i lördags och fick då bättre grepp om hur bräcklig den ekonomiska återhämtningen det rapporteras om här hemma, faktiskt är.

   Har för mig att jag varnat för att ta ut krisen är över i förskott. Kanske är det bara en magkänsla jag har, men den säger mig att krisen är långt ifrån över. Livet har lärt mig att vara realist och det brukar aldrig sluta väl, när människor blir alldeles för optimistiska. Det verkar som om ingen förstått innebörden av, att det faktiskt är vår export som håller landet flytande. Utan våra stora exportföretag, skulle vi stå oss slätt.

   Beklagligt nog har inte de mäktiga fackbossarna lärt sig det, de kör på som det alltid gjorts. De arbetslagar som klubbats igenom efter fackliga påtryckningar har inte gett flera jobb, det har gått åt andra hållet istället. När facken lägger sig i politiken och kräver att fler jobb skapas, visar det att de inte förstår ett dyft hur det hela fungerar i verkligheten.

   Men det är inte bara fackens representanter som inte förstår, eller vill förstå, hur den globala värld vi nu lever i fungerar. Våra så kallade folkvalda politiker, har inte heller förstått, vad den svåra uppgiften att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar innebär.

   Privatisering av saker som alltid legat socialdemokraterna varmt om hjärtat, har verkligheten överbevisat de ledande, att de nu är en nödvändighet. Att på ett smidigt sätt förklara det för anhängarna och stödbenet Vänsterpartiet, blir ingen lätt sak. Ändå borde det vara det, med hänvisning till vad som annars kan hända.

   Enklaste sättet att förklara är att offentliganställda, aldrig kan betala tillbaka sin lön till den gemensamma kassa som vi alla betalar skatt till. Tyvärr tycks varken fackförbund, SKL, eller politiker begripa detta uppenbara. Egentligen är det ju otroligt enkelt, av en lön utbetald med skattepengar, kommer i bästa fall bara nästan hälften tillbaka i form av inbetald skatt. Det uppstår ett underskott varje år som måste täckas upp och det blir svårare och svårare för varje år.

   Men eftersom skatter ska ses som en betalning för att få någonting utfört av de offentliga verksamheterna, är det inte där felet ligger. Vad som hänt i vårt land, är att inte de viktiga delarna av vårt trygghetssystem prioriterats, alldeles för stor del går idag åt till den administration som styr våra liv. Alla klagar på nedskärningar inom skola, vård och omsorg, det skulle inte behövas om det fanns ett klart direktiv att inbesparingar måste göras på administrationen. Det är så våra stora företag överlever, inte på att ständigt höja sina priser.

    Det kan tyckas att jag genom mitt gnäll har ett horn i sidan till politiker, men så är inte fallet. Det jag retar upp mig på, är att de själva inte ser vilken ekonomisk belastning de blivit. Många politiker tar sig själva på alldeles för stort allvar, de måste lära sig att ödmjukt tjäna sin uppdragsgivare, som ju är landets invånare.

   Jag hoppas verkligen att förändringen som vårt land kommer att tvingas till, inte sker under galgen. Det slog mig nämligen att de länder som idag sitter på pottkanten har socialistregeringar. Är det en tillfällighet, eller …

   Till alla politiker som tror sig ha framtiden tryggad genom förmånliga löner och pensionsavtal vill jag bara säga, tryggheten är den största av alla faror, inte minst för de som avlönas med skattemedel.

Av Sven-Erik Hemlin - 29 april 2010 07:09


Känner mig ganska kluven inför framtiden. De flesta har nog insett att allting rullar på för fort och att det är dags för en andningspaus. Inte så lätt kanske, men bättre det än att allting skenar iväg mot en stupkant. Egentligen är det ju bara en fråga om att se över och dra ner på kostnaderna, istället för att ständigt försöka hitta nya sätt att beskatta landets invånare. För miljöns bästa naturligtvis, men det tror inte många på.

   De beslut som fattas får inte gå ut över invånarna, hörde jag en politiker säga. Naturligtvis alldeles rätt, de politiska företrädarna är till för folket, inte tvärt om. Varför det uppstår tvivel om vilken sida det politiska etablissemanget ska stå på, ska det därför aldrig behöva uppkomma, de ska stå på invånarnas sida.

  Politik är egentligen en kamp om makt att genomföra de ideologiska målen. När socialdemokraterna insåg att det inte längre var möjligt att få egen majoritet, tvingades det en gång enväldiga partiet, ta skeden i vacker hand och försöka samarbeta med de mindre någorlunda likasinnade. Men att pussla ihop olika ideologier till en enda, kan liknas vid att ta fan i båten.

   Vad som är på väg att hända är säkert någonting som de politiska makthavarna förbisett, nämligen att väljarna faktiskt kan vända dem ryggen. Kungahuset ifrågasätts, varför då inte ifrågasätta det politiska styrelsesätt vi nu har. Alla de regler och lagar som inskränker invånarnas möjligheter att forma sina egna liv, är det verkligen folkviljan som ligger bakom de besluten?

   Det har sagt förr och tål att sägas igen, det enda de politiska beslutsfattarna lyckats skapa är ett förmyndarsamhälle. Landets invånare har skyldigheter mot staten, kommunerna och landstingen, trots att dessa verksamheter är till för och betalas av invånarna. Hur än det från politiskt håll ivrigt påtalas, har det som sker inom staten, kommunerna och landstingen, ingenting med demokrati att göra.

   Ingenting är hållbarare än dess svagaste länk, det är någonting som visar sig när saker och ting nått bristningsgränsen. Den svaga länken (och den i särklass dyraste) i vårt samhällssystem, är de politiska makthavarna och övriga yrkespolitiker. När det talas om att alla ska bära sina egna kostnader, glömmer de politiska makthavarna bort sig själva, de är trots allt en tung ekonomisk belastning för landets invånare.

   Eldfängda politiker som brinner för sin sak, vill uppnå en position, där de får makt att förändra samhället med utgångspunkt från den egna ideologin. Att det procentuellt sett bara råkar vara en tredjedel av folket och inte ens det som sympatiserar med de största partierna, visar faran med de allianser vi numera har. Det största partiet inom en allians, kräver också störst utrymme för sin ideologi, vilket för med sig att de andra medlemmarna inom alliansen, ser till att det hela blir tämligen urvattnat i slutändan.

   Jag för min del, bävar inför att Vänsterpartiet eventuellt får en möjlighet att ingå i en kommande regering. De uttalanden som görs av dess frontfigurer, får mig att tänka på de stackars länder som styrs av ledare, som gömmer sig bakom socialismens rymliga vändbara kappa. Historien visar att ingenting varit skadligare för ett lands invånare än ”vänsterregeringar”, det är i dessa länder fattigdom härjar som mest.

   För att få balans i de beslut som fattas av regeringen, borde de två största partierna samregera. Visst skulle det bli mycket ge och ta, men de skulle tvingas anpassa vårt land efter verkligheten. Det skulle dessutom klart visa för landets invånare, att de två partierna också bär ansvaret om någonting går snett. Vi skulle slippa höra om dukade eller rensade bord inför ett val, de ledande politikerna skulle tvingas ta ansvar för de beslut som fattats under en mandatperiod.

   Eftersom allianserna kan samsas om en gemensam politik, vad ska vi då med småpartier till. Vårt land skulle väl vara lika demokratiskt med bara två stora partier. Det fina i kråksången är att de som sympatiserar med de mindre partierna på vänster- eller högerkanten, måste välja vilket ben de ska stå på.

De udda partierna (som exempelvis SD), skulle dessutom inte få en möjlighet att påverka politiken inom kommuner, landsting och kyrka, någonting som säkert många skulle välkomna.

   Finns det någon politiker som läser det här, skulle det vara roligt att få en kommentar. Det är väl just idéfattigdom, som fått svensk politik att stelna och skapat betongrövar som inte ens begriper sig på den verklighet landets invånare tvingas leva i. Som det är nu, är det väl för mycket begärt, att blinda hönor ska kunna hitta några guldkorn.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 april 2010 06:28


Varför jag började blogga, kan jag inte begripa. Jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle skriva, det fick bli som det blev. Inte blir man klokare av att läsa andras bloggar heller, förresten. Är det meningen att den ska fungera som dagbok, eller att lufta sina åsikter? Nu exempelvis, skriver jag det här som en ren förströelse i väntan på att frugan ska vakna.

   Har inte skrivit en insändare eller ett debattinlägg på ett bra tag. Har inte känt för det helt enkelt. Men igår kunde jag inte hålla mig, efter att ha läst en liten notis i Gefle Dagblad. Antagligen var det inte många som lade märke till vad det stod, men jag fick mig ett gott skratt. Jag tror knappast att insändaren kommer att publiceras, för ironi är någonting de flesta har svårt för att förstå.

   Det som fick mig att skriva insändaren var ett uttalande av den världsberömde astrofysikern Stephen Hawking, som verkligen fick mig att spärra upp ögonen och mungiporna att dras upp mot öronen. Hawking har kommit fram till, att det rimligen finns intelligent liv i rymden. Han utfärdar därför en varning, att inte kontakta utomjordingar. Varningen kommer alldeles för sent, många misstänker att vi har dem mitt ibland oss, förklädda till politiker.

   Resultatet av att Columbus råkade komma till Amerika, blev inte särskilt bra för urinvånarna. Samma sak har hänt här och händer fortfarande, men i form av samhällsexperiment, som i efterhand visar sig vara orealistiska. Men de höjda skatter som alla experiment orsakar, har kunnat försörja många nytillkommande ”rymdvarelser”.

   Hawking varnar för, att risken finns att rymdvarelser ska plundra jorden och dra vidare. Ja, det har ju faktiskt hänt och händer fortfarande i vårt land. Ett tungt bevis måste väl ändå vara de fantastiskt förmånliga pensioner, avdankade politiker lyckats tillskansa sig. Det liknar plundring, banne mig.

   På seriesidan i dagens GD kunde jag läsa Hagbards förklaring till sin son, att det sannerligen inte bara var vikingar som plundrade, politiker är minst lika goda kålsupare när det gäller plundring. Många som läser serien kommer säkert att instämma i Hagbards åsikt. Men det är klart, serietecknaren är ju ingen auktoritet förstås, bara en observatör av det som händer.

   Visserligen har politiker under många år beskyllts för att vara verklighetsfrämmande och levt i sin egen skyddade värld, men rymdvarelser… Tja, visst låter det långsökt, men det kan mycket väl vara så. I sagan om Kejsarens nya kläder var det en liten pojke, nu har en världsberömd auktoritet inom astrofysiken sett till att öppna ögonen, på de som vägrat tro på vad de sett.

   Det finns säkert utomjordningar lite överallt i vår fantastiska värld, eller så beter sig en massa personer i maktposition som sådana. Bonusar, saftiga lönepåslag och generösa pensionsavtal är det många som får i vårt land, inte bara högt uppsatta chefspersoner. Men även deras ryggdunkare som väntar sig få en släng av sleven, kan misstänkas vara utomjordningar.

   Hursomhelst bör vi kanske ta Hawking på allvar och bli misstänksamma mot alla som försöker plundra vår gemensamma kassakista. Visar det sig att de inte är utomjordingar, är det bara vanligt folk som snyltar av de gemensamma medlen som inte vill räcka till. Och lika illa är ju det.

   Det är nu dags att göra lite nytta, så jag ska sätta på kaffet åt frugan.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 april 2010 06:08


Sverige är ett rikt land sägs det, men många upplever det som att det bara är på papperet. De som tvingas leva i den bistra verkligheten, upplever det som att det saknas pengar. Inte minst då till det invånarna betalar skatt för att få utfört. Inte ens den långa högkonjunkturen före finanskrisen och lågkonjunkturen förmådde få balans i de offentliga utgifterna.

  För många politiker på vänsterkanten är den offentliga sektorn näst in till helig. Inte för att den fungerar bättre, utan för möjligheten att kunna styra helheten ideologiskt. Eftersom alla ideologier fungerar som religioner, behöver inte de mest fanatiska se för att tro på hur samhället långsamt har förändrats. De människor som ser verkligheten, blir därför inte tagna på allvar, så kan det bara inte fortsätta.

  I en rapport som släpptes nyligen framkom det, att fler än var fjärde ensamstående mamma lever i fattigdom. Naturligtvis kan inte någonting sådant hända i välfärdsstaten Sverige och om det händer, är det inte de politiska makthavarnas fel. Men att allt fler hamnar i fattigdom, är ett politiskt misslyckande. De politiska makthavarnas uppgift är att se till att invånarna har det bra, allt annat är egentligen oväsentligt, eftersom de är till för folket. Men med en förd politik i den form som kallas demokratisk, ses det hela ur ett annat perspektiv.

  Hursomhelst finns det i vårt moderna välfärdssamhälle inte plats för att visa empati för människor som har det svårt. För stat kommuner och landsting är varje skattekrona viktig för att hålla verksamheterna igång. Av den anledningen har de politiska makthavarna kommit fram till att alla ska kunna jobba med någonting och försörja sig själva. De som av skilda anledningar hamnat på fattiggränsen, får med andra ord skylla sig själva. 

  Precis som i Grekland och några länder till, är vårt lands offentliga kostym är alldeles för stor. I förhållande till folkmängden är den enormt stor, men ingenting görs för att sy in den till rätt format. Naturligtvis kommer de makthavande att tvingas till det en dag, men det vill säkert inte de politiskt aktiva tänka på. 

  Ett samhälle som styrs av demokratiskt fattade politiska beslut, har en tendens att bli alldeles för byråkratiskt. Inom vår långsamt malande byråkrati förlitas alldeles för mycket till statistik, som enbart visar ett tidigare skeende. När stapeldiagram och tårtbitar visar att det går åt fel håll, ges de varningssignalerna alldeles för sent. Faran med det är att hamna steget efter den verklighet, som invånarna tvingas leva med.

  Vänsteralliansen flaggar redan för skattehöjningar om de vinner valet. Löften om återställning av det nuvarande regeringen drivit igenom känns oroande, det kan bli fråga om en rejäl skatteökning. Men vår välfärd måste räddas till varje pris, den har det blivit lite si och så med de senaste femton åren.

  Om inte ens skattehöjningar räcker till, hamnar inte bara staten, utan också kommuner och landsting i en prekär situation. Halmstrået samtliga politiska partier klamrar sig fast vid är, att alla måste jobba mera och längre. Frågan är bara vad alla arbetsdugliga och mindre arbetsföra ska sysselsätta sig med, istället för att vara en börda för samhället. Problemet är hur jobb ska kunna skapas, det är någonting som inte låter sig göras i en handvändning.

  Miljöpartiet har varit inne på det, men de nuvarande styrande inom partiet vill inte kännas vid vad som en gång beslutades, nämligen att införa medborgarlön. Ur rättvisesynpunkt är det ett alldeles utmärkt förslag, det finns många fördelar med att invånarna får ett ekonomiskt grundskydd.

  Naturligtvis kan inte ett högt stående land som vårt, ha kvar ett bidragssystem som förser behövande människor med mat på bordet och tak över huvudet. Det är förnedrande att behöva leva på allmosor, för det är ju vad det handlar om. Enbart kostnaderna för bidragens utbetalningar, samt inbesparingar inom vår byråkrati, skulle i det närmaste bekosta det hela. Att en medborgerlig lön motarbetas beror till största delen på att det politiska etablissemanget inte vill släppa greppet.

  De som vill ha ett friare samhälle och möjligheten att själv kunna påverka sina liv, ut på gatorna och demonstrera för införandet av medborgarlön. Varför inte på första Maj, där leden blivit glesare för varje år. Först går ju de som värnar om sina jobb, kommunalråd och andra yrkespolitiker, bakom de som ser till att de har dem kvar. Men vilken knorr på demonstrationen det skulle bli om det bakom dem, skulle komma folk med plakat som kräver, att det är de som går först i ledet, måste spara in på både sig själva och alla trogna ja-sägare.

   Vem vet om de som har jobb idag, har något jobb att gå till om tjugo år, det kan nog ingen svara på idag. Det är dags att landets invånare börjar titta framåt, pensionsbeskeden är ingen uppmuntrande läsning för de flesta, därför kommer en ekonomisk grundtrygghet att behövas i framtiden. En medborgarlön blir visserligen ingen fet på, men effekten av invånarnas möjlighet att kreativt göra det bättre för sig, har inga gränser.

Av Sven-Erik Hemlin - 26 april 2010 06:38


Att förvarna om en framtida miljökatastrof, är inte ett försök att skrämmas enligt en forskare jag råkade lyssna på. Talar man med folk, nog fasiken har det fungerat som ett skrämselskott, trots att det bara är en fingervisning om, att vi måste övergå till ett hållbarare samhälle. Med andra ord är vårt nuvarande samhällssystem minst sagt bräckligt.

   Nåja, om det inte varit meningen att skrämma upp folk, då uppstår den stora övergripande frågan, hur ser ett hållbart samhälle ut? Vi måste sluta använda fossila bränslen som måste fasas ut, ingen lätt sak i ett så transportkrävande land som vårt. Men hur löser man problemet att många tvingas använda bilen och inte har råd att byta till en miljövänlig?

   Det är inte bara varor som måste transporteras, det är även människor som måste till jobbet, dagis, barnens fritidsaktiviteter. Lägger man dessutom till sjukresor och inköp av förnödenheter, tvingas många av någon anledning till att besöka sjukhus flera mil från hemmet, eller för att handla, köpcentrum utanför stadskärnorna.

   Vad jag kan förstå, är det de sakkunniga säger om hur vi ska kunna rädda vår miljö, ett underkännande av tidigare politiska beslut. Med vetskapen om att kortsiktiga beslut med konsumtion och tillväxt för ögonen visat sig vara ett misstag, hur ser då den långsiktiga visionen ut?

   Ingen tycks tänka på det, men den nuvarande jobblinjen kommer att påskynda försämringen av vår miljö. Ju fler som anses kunna jobba trots sjukdom, desto fler måste fara runt som skållade råttor för att besöka Af och söka jobb. Att sjuka människor ska behandlas som unga friska starka, är inte det lite väl naivt?

   Precis som utrotningshotade rovdjur, måste människorna ges en chans att överleva. Ingen kan idag säga med hur många år de sjukas liv kommer att förkortas. Det kan väl inte vara det, som är meningen med det hela? Att de politiska makthavarna insett, att allt pekar på att det inte kommer att finnas pengar till pensioner inom en snar framtid. Den som ser på det hela realistiskt, inser att det inte kommer att finnas jobb för alla, trots att många pensioneras inom de närmaste åren.

   Anledningen till att det blivit så snedvridet, beror på att antalet anställda inom det privata näringslivet krymper. En ökning av anställda i offentlig tjänst avlönade med skattepengar, gör oss utfattiga. Grekland är ett utmärkt exempel på vad som kan hända, vilket är samma sak som hände med det forna DDR.

   Vad skulle hända om alla avlönades av staten? Naturligtvis inte med några fantasilöner, utan en summa som ska täcka de utgifter som behövs för att överleva. Frågan är intressant, eftersom det skulle skapa en helt nytt typ av samhälle. Antagligen ett hållbarare, eftersom alla skulle tvingas leva på ett helt annat sätt.

   Ett samhälle anpassas efter de förutsättningar som finns, det är så det fungerar. Men hur många är villiga att dra in på det som blivit en vana? Fråga alla som fått mera i plånboken genom skattesänkningarna, om de är villiga att betala tillbaka till den gemensamma kassan, genom att betala högre skatt. Den som tror att svaret blir ja, måste vara totalt isolerad i sin egen lilla värld. De flesta vill ha mer, mycket mer. 

Av Sven-Erik Hemlin - 25 april 2010 07:27


Det blev ingen städdag, vädrets makter tyckte det var för tidigt. Att vädret ofta sätter krokben för vad man räknat ut att göra, är en av de saker man lär sig genom livet.

   Antagligen är det den minst sagt svinaktiga vintern, som fått mig att läsa alldeles för många ”tunga” böcker senaste halvåret och kommit underfund med att det dämpar läsglädjen. Ett vackert tillkrånglat språk för att skapa mystik, varvat med metaforer (som för det mesta inte passar in i berättelsen), är bara irriterande. På något underligt sätt har dagens författare av skönlitteratur (om man bortser från deckarförfattarna) hamnat i samma skitgrop som på sjuttiotalet.

   Skönlitteratur står inte högt i kurs i vårt moderna samhälle, det ska vara deckare och smaskiga självbiografier. Det kan bero på att från och med sjuttiotalisterna, finns inga lästraditioner att hänvisa till, eftersom de kunde höra sina föräldrar prata om att slänga den och den boken i väggen. Bläddrar man igenom böcker skrivna på sjuttiotalet, inser man att vårt samhälles förfall, börjat redan då.

   Författare som lyckats bli utgivna skriver alldeles för ofta samma bok två gånger, det visade sig vara ett bra koncept första gången, så varför inte i fortsättningen också. Vad ingen tänkte på var att språket bedömdes (och görs så fortfarande), inte berättelserna. Börjar författare skriva med siktet inställt på att imponera på kritiker och andra författare genom ett vackert språk, flyr bokköparna och det blir bara en fråga om inbördes beundran.

   Läste för länge sen boken Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café. Jag trodde det var sista gången jag läste något av Fannie Flagg. Att jag läste boken, berodde mest på att jag råkat se filmen med samma namn. För det mesta kan inte en film leva upp till en bok, men i det fallet var filmen bättre än boken. Varför boken gjorde en sådan succé har jag svårt att förstå, men den var minst sagt annorlunda skriven.

   Innan antikvariatet på orten stängdes för att sälla sig till det nya sättet att nå kunder, nämligen via Internet, hittade jag en för mig okänd bok av Fannie Flagg som heter, En röd liten fågel i juletid. Varför boken fick följa med hem är svårt att förklara, men jag har inte ångrat mig en sekund. Fannie Flagg visade sig kunna berätta en historia på ett sätt som bara ett fåtal kan. Redan de första sidorna gav en antydan om vad som skulle kunna komma att hända. Eftersom berättelsen är humoristiskt skriven med ett optimistiskt slut, kan den inte räknas till skönlitteratur. Men vilken befrielse att sitta och småskratta berättelsen igenom.

   Jag funderar ibland över vad det beror på, att skönlitteratur ska smaka som hostmedicin, som Göran Hägg liknade det vid i sin bok Författarskolan. Varför inte fantasin får flöda för att skapa berättelser som får människor att le och glömma vardagen, är för mig obegripligt. För visst skriver väl författare (eller blivande sådana) för att bli lästa?

   Att så många läser deckare är i sig ett fenomen. Deckarförfattare skriver om den verklighet vi tvingas leva med, våld och död. Man tycker att de flesta av oss får nog av allt oprovocerat våld, våldtäkter och mord via radio och teve. Det kan väl inte vara så att deckarberättelserna används som en sorts motgift mot allt det som händer, och gör allting som händer eller kan hända, mindre skrämmande?

   Nåja, det får vara hur det vill, för nu är det dags att sätta på kaffet, för jag kan höra att frugan har vaknat. En ny dag har tagit sin början, för mig blir konsten idag att få den räcka till.

Av Sven-Erik Hemlin - 23 april 2010 17:53


Kom underfund med att jag ska ut till stugan över helgen, det är jobbardag som det kallas. Vårstädning är vad det handlar om, men det kom blötsnö igår så det blir bara att böka i en gegga.

   Just nu har jag ingenting för mig, därför får det bli en helgblogg så här på kvällskvisten. Jag måste skriva av mig, som man brukar säga. Det var nämligen så att jag råkade lyssna på ett morgonprogram för ett tag sen, där det diskuterades om att konstnärer måste ha en ekonomisk trygghet för att kreativt kunna skapa. Den som ägnar sitt liv åt att skapa, får problem när de uppnår pensionsåldern, därför att de under sina verksamma år haft låg inkomst. Naturligtvis är det svårt att koncentrera sig om så världsliga ting som pengar oroar.

   Så långt var det lätt att följa med, men de flesta har säkert någon gång oroat sig över att pengarna inte räckt till. Problemet med låg inkomst under ett arbetsliv är inte specifikt för konstnärer, hur gör man med alla de människor, som under sina verksamma år jobbat inom låglöneyrken? De kommer också att få låga pensioner. Inget ont om konstnärer, men de sysslar med någonting de brinner för, det gör knappast de, som tvingas försörja sig på låglöneyrken.

  Men om det nu blossar upp en debatt, sätter den i alla fall fingret på ett problem som politiker helst vill sopa under mattan, eller blunda för att slippa se. Det är minst sagt märkligt, eftersom de jobb som alla politiker tycks se som en räddningsplanka, är låglöneyrken. Entusiasmen över att satsa på någonting som kallas upplevelseindustri, det vill säga turismen och allehanda förströelseanläggningar, kommer därför att skapa framtida problem, därför att det är låglöneyrken.

   Att konstnärer måste få ha ekonomisk trygghet för att kunna vara kreativa, låter för mig som en form av privilegierad medborgarlön, men med annan benämning, nämligen inkomstgaranti. Naturligtvis ska konstnärer uppmuntras, men det ska i så fall också komma alla till del. I vårt land vimlar det av kreativa människor, men bara ett fåtal har råd och tid att utveckla sina talanger. Det har vad jag vet aldrig förts fram i sysselsättningsdebatten.

   Jag har sett många insändare av miljöpartister, som anser att vi måste ta vårt ansvar för kommande generationer när det gäller vår miljö. Inte i någon insändare har jag läst att vi måste ta ansvar för kommande generationer, vad det gäller deras hälsa. Jag oroar mig nämligen för hur de ska kunna orka med försörjningsbördan som ständigt växer. Det håller inte att alla som kan måste jobba, det gäller att hitta ett samhällssystem där människan är det primära, inte hur mycket pengar de ska kunna betala in i form av skatter och avgifter.

   Kommande generationer kommer inte att få det lätt. Jag har svårt att se hur det ska kunna skapas jobb, åt en ständigt ökande befolkning. Om man tänker sig att jobben ska räcka åt alla, kan man bara komma fram till att alla som har ett jobb, måste jobba mindre för att dela med sig. Då inställer sig frågan, varför måste alla jobba, om de som har jobb måste dela med sig, för att jobben ska räcka till? Det är ju vad det hela handlar om i en framtid, då den tekniska utvecklingen ger oss nya metoder som sparar in på den dyraste länken i produktionskedjan, nämligen människan.

   Alla anser sig värda bättre betalt än vad de har, men vi äldre har sett vad löneökningar innebär, nämligen att allting blir dyrare. Om lönerna stiger, stiger också priserna på det som produceras. Eftersom det finns många led innan en vara finns i butik, blir också påslaget därefter. Av den anledningen är varje lönerörelse ett spel för galleriet, i slutändan hade det varit bättre med pris och lönestopp. Men det visar att det finns en poäng i att skatterna sänks, det är nettot som räknas.

   Jag har grubblat en hel del på hur ett samhälle skulle se ut om medborgerlig inkomstgaranti infördes. Skulle det bli så att mammor eller pappor stannar hemma med barnen, istället för att lämna dem på dagis? Hur skulle det påverka barnen att alltid ha en förälder till hands? På femtiotalet var det vanligt att mammor stannade hemma tack vare att det var möjligt att leva på en lön, idag räcker knappast två löner för att klara av alla utgifter. När man kommit så långt i sitt tänkande, blir man bara förbannad och känner sig grundlurad.

   Man kan fråga sig varför alla med en inkomst, ska föda så många andra. För det är ju faktiskt vad vårt så kallade välfärdssamhälle går ut på. Individen måste underordna sig och solidariskt dela med sig. Tänker verkligen våra så kallade folkvalda på kommande generationer, eller tänker de på sin egen välfärd?

   Hittade ett citat av Goethe som passar in på det politiska etablissemangets syn på landets invånare som fifflare och utnyttjande bidrag i alla dess former. Han skrev så här: Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna desto sämre blir de och ju mer ni tror dem om ont desto mer kommer de att bli onda.

   Jag har en känsla av att valet i höst kommer att handla om just det. Alldeles för många har drabbats av de snedeffekter som visat sig inte minst vid arbetslöshet och sjukdom, vilket tar udden av allt annat. Folk har rent ut sagt blivit förbannade och då kan vad som helst hända. Men den nuvarande regeringen har rört om i grytan i alla fall, bara det värt att notera, i ett land där allt under alldeles för många år, gått i samma hjulspår.

   Ha en trevlig helg.

Av Sven-Erik Hemlin - 23 april 2010 06:06


Kan inte smälta att handläggare vid Försäkringskassan, får avgöra om folk är sjuka eller inte. Men det leder till frågan; hur gör vi med ett sjukt samhälle, som påstås vara friskt? 

   Det är en osäker framtid vi går tillmötes, förändringar sker så snabbt att de politiska makthavarna inte hinner med i svängarna. Naturligtvis hoppas alla att vi ska gå mot bättre tider, ändå finns en gnagande oro att det nog inte blir som vi haft det, innan finanskris och lågkonjunktur slog till. För företagen var det en väckarklocka att inte dra på sig för stor personalstyrka, en långlivad högkonjunktur var antagligen en engångsföreteelse.

   Arbetsmarknaden styrs av tillgång och efterfrågan, de människor som fått en rejäl näsknäpp och lärt av läxan, kommer knappast att konsumera som tidigare. Risken att bli friställd har visat sig långt större än vad de ens kunnat ana. För länders regeringar är det ett stort problem om invånarna blir försiktiga, ja, rent av börjar spara för kommande behov. För staten gör pengarna ingen nytta om de finns på bankkonton, det är konsumtionen som ger klirr i statskassan.

   Än så länge finns det optimister som ivrigt slickar i sig rapporter om att vi nu är på väg uppåt igen. De vill ju så gärna skaffa den där villan, bilen eller båten de sett fram emot att köpa. Inte många tänker då på att den uppförsbacke vi befinner oss i, kan bli både lång och mödosam. Att det kommer att ta tid är naturligtvis inte bra för vår nuvarande alliansregering, den moderna människan är otålig och vill se resultat som påverkar deras liv till det bättre. Enda trösten för den borgerliga alliansen om de förlorar valet, är att människorna kommer att bli lika missnöjda med den rödgröna alliansen.

   Kopplingen till fackföreningsrörelsen är inte bara plus för stackars Mona Sahlin och Co. Pappers strejk visar att det inom arbetarrörelsen fortfarande finns personer, som anser att några kronor mer i lön, är värt att några mistar jobbet. Eftersom de rödgröna går till val på fler i arbete, är det märkligt om Pappers handlande försvaras.   

   Jag har svårt att se hur det man hittills hört av den rödgröna alliansen, ska kunna undvika att vårt land blir ett nytt Grekland. Det senaste är att den Grekiska ekonomin är ännu sämre än befarat. Lägger man även till Spanien, Irland, Portugal men även Italien som även de mer eller mindre sitter på pottkanten, finns risken att det även kommer att beröra oss på ett otrevligt sätt

   Mona Sahlin är en blek kopia av Persson, det visar de hon valt att ha vid sin sida inför valet. Miljöpartiet har märkligt nog fått många nya sympatisörer bland storstadsväljarna, vilket måste ses som märkligt. Men glesbygdsbor däremot, som ser effekten av MP:s vision om hur vårt land ska fungera, är mer kallsinniga. Men får MP många sympatisörer, undergräver det Monas auktoritet. Den kohandel som måste till för att de ska kunna komma sams med MP och V, skrämmer säkert bort många trogna väljare i sista stund. Det verkar som om socialdemokraterna är på väg att göra samma misstag, som under Perssons ledning.

   Som observatör (ja, jag har inga partisympatier) blir jag både road och förbannad av att lyssna på de patetiska uttalanden som görs. Valrörelsen i år handlar om retorik, att vända svart till vitt och tvärtom, men blir i slutändan precis vad det är, rent skitsnack. Något parti (nytt eller gammalt) måste ta tag i det stora problemet i vårt land, att skära ner på vår alldeles för stora byråkrati och dessutom begränsa dess makt. Alla inom de offentliga verksamheterna är anställda av folket, eller för att vara modern, folket har aktiemajoriteten i AB Sverige. De avskräckande exempel på hur Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fungerar, visar att byråkrater tolkar politiska beslut som de behagar.

   Vår moderna tid har gjort att allting inom de offentliga verksamheterna, numera drivs enligt företagsmässiga metoder. Det är ju hur vansinnigt som helst, skattefinansierade verksamheter kan inte ha lönsamhet som ledstjärna, de förtroendevalda ska istället se till att kostnaderna är så låga som möjligt. Det betyder inte att personal ska skäras ner inom skola, vård och omsorg, utan att administrationen ska skäras ner till ett minimum.

   Det enda som kan uppmuntra landets invånare inför framtiden är att kunna känna trygghet. Men man kan fråga sig vad de unga, starka och friska har att se fram emot med vårt nuvarande samhällssystem. Trots att de gnetar på för att försörja sig själva och allt fler människor, kommer de själva att behöva hjälp den dag de pensioneras. Det är dags att öppna ögonen och gå ut på gatorna och protestera. Inte för högre löner, utan för ett samhälle som ger människorna möjlighet att själva skapa sin framtid, det har de politiska makthavarna visat sig odugliga på. Landets invånare behöver inga förmyndare, de behöver valda personer som stöttar dem, att skapa ett nytt och bättre samhälle att leva i.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards