Alla inlägg under oktober 2012

Av Sven-Erik Hemlin - 31 oktober 2012 06:49

Har först nu smält det orkanen Sandy ställde till med. Men det bekräftade i alla fall, att det man inte tror ska kunna hända, numera händer stup i ett. Vad det beror på att naturkatastrofer drabbar olika delar av världen, är väl vad som sysselsätter många forskare. En dag kanske vi får veta anledningen, men fram till dess får vi sväva i ovisshet.

Det märkliga är att det här har accelererat sedan vi började försöka rädda vår miljö. Vad behöver vår miljö och atmosfären för att allt ska fungera? Till att börja med talades det bara om bilarnas negativa inverkan, sedan övergick det till att ange växthusgaser som den stora miljöboven. Men ingen har kunnat bevisa vad som händer om man tar bort eller minskar utsläppen.

Men är det verkligen bara utsläpp som ställer till det för vår miljö? Hur stor inverkan har exempelvis skövlingen av regnskogar haft på det som händer? Det är inte bara regnskogar som avverkas, skogsavverkningen har aldrig varit i så stor omfattning som nu. Jordmassor börjar röra på sig på grund av att trädens rötter inte längre håller samman och allt vatten träden sugit upp, rinner nu ut i bäckar och åar, inte undra på att vattennivån stiger.

Man får en känsla av att de som brunnit för att rädda vår miljö, börjat i alldeles fel ända. Mycket på grund av de fanatiska bilhatare, som lade grunden för miljörörelserna. De såg helt enkelt inte skogen för alla träd. När de nu avverkats och de börjar få fri sikt, är det svårt att erkänna hur fel allt blivit. Tänk om det inte var bilarna, kärnkraftverken eller djuren som fiser, som var det stora hotet mot vår miljö, utan det var träd som hämtade näring från dessa saker som skulle ha räddats.

Visst är det en förenklad förklaring, men miljörörelsen har använt sig av en lika enkel lösning för att vår miljö ska räddas. Men konsekvenserna hade de inte räknat med, en förändring som orsakat att miljontals jobb försvunnit. Företagen använder i dag så avancerad teknik, att människorna behövs i allt mindre omfattning för att producera de varor som de försöker sälja.

Eftersom de nya teknikerna är tillgängliga över hela världen, blir det allt fler som konkurrerar med varandra. De gamla inarbetade industriländerna påtvingades miljökrav som kostar enormt med pengar, som det är allt svårare att få täckning för. Nya industriländer har växt upp i takt med att kraven på de som ansågs ha råd med miljöförbättringar, fått allt svårare att konkurrera.

Med en titt i backspegeln ser man, att det finns ett klart samband mellan den förra krisen och de ökade miljökraven. De stora Amerikanska bilarna var den stora förloraren, vilket i sin tur drabbade stålindustrin. Det spreds som ringar på vattnet och jobb försvann inom nästan alla branscher. Den gamla industrivärlden har inte hämtat sig sedan dess, det som nu händer ska därför ses som en följdverkning av den förra krisen.

Vi ser redan vart det här kommer att leda, arbetslösheten ökar ute i Europa, de nya jobb som skapas är inte inom de stora industrierna utan inom servicesektorn. Men den största skadan av det som hänt, har vi inte sett ännu. Ett svagare Amerika har gett Putin en gyllene chans att arbeta tämligen ostörd. Vad den mannen, med typiska drag av en diktator kan hitta på för att visa sin makt, visar sig säkert inom en snar framtid.

Tänk om miljövännerna som ville rädda oss mot en naturkatastrof, istället orsakat så att vi kommer att ställas inför ett ännu allvarligare hot, ett land som styrs av en man med storhetsvansinne. Vi får hoppas det inte leder till ett världskrig, men risken finns.

Men det kan ju också vara så att om det kalla kriget uppstår igen, kan det kanske ha en svalkande inverkan inte bara på den globala uppvärmningen, utan också hetsporrarna som vill införa ännu tuffare miljökrav. Att leka doktor med vår miljö, är sannerligen inte riskfritt, det kan få fruktansvärda konsekvenser.

Av Sven-Erik Hemlin - 30 oktober 2012 07:38

Datorns trötthet har smittat av sig på mig, eller så är det den första snön som ställt till det. Den här årstiden kan jag vara förutan, åtminstone i den här mörka och solfattiga delen av världen. Det är den globala uppvärmningens fel hörde jag någon sa, vi kan vänta oss sådant här väder i framtiden. Jag tror inte ett dugg på det, endera har alla försök att rädda vår miljö ställt till det, eller så beror det på att vädersvängningar funnits i alla tider. Om det beror på det senare, varför ska folk försöka ändra på tingens ordning? 

Antagligen har fler än jag märkt det, folk har börjat köpa julklappar. Nog för att dagarna rusar iväg, men det är ändå nästan två månader kvar till jul. Men det kan ju också vara så att folk handlar nu, när julen kommer, kanske läget ser helt annorlunda ut för många. Ingen bryr sig om varken regeringens eller konjunkturinstitutets prognos om tillväxten nästa år, de märker på jobben att någonting allvarligt är på gång.

När det gäller prognoser om till exempel tillväxt i ekonomin, får man en känsla av att tidigare stämde man av med varandra, men inte nu längre. De senaste åren har finansministern kommit med sin prognos, precis som Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Lägger man dessutom till att de stora bankerna och LO gör sina egna prognoser, bör man komma fram till ett medeltal.

Det senaste halvåret har finansministerns prognos ifrågasatts, inte minst av bankerna. De finns ganska nära där det händer saker och märker bättre oron hos storkunder. Om ekonomichefer börjar ringa för att sonderar terrängen för att snabbt kunna få ett lån, betyder det att någonting är på gång.

Det som verkligen drar misstankar till sig, att allt inte står rätt till, är den tidigare så försiktige finansministern, som låtit regeringen lova både det ena och andra. Valet är inte förrän om två år, varför då frångå den vanliga gången, att lätta på plånboken under valåret?

Kanske någon rådgivare till regeringen läser samma utländska tidningar som jag och fått hjärtat i halsgropen. Det Grekiska skådespelet följs av alla länder runt Medelhavet och alla är lika oroade för vad som kan hända. Inom EU håller man tummarna för att de politiska makthavarna ska kunna reda upp situationen. Men får man tro tidningarna är oddset att de ska lyckas bedrövligt, insatsen kommer inte ens att ge pengarna tillbaka.

Jag grubblar över vad som kan hända, om Grekland slår vantarna i bordet och återgår till sin gamla valuta. För vår del kommer det inte att betyda så mycket, det är följdverkningarna som verkligen skrämmer. Om Grekland lämnar euron blir det svårt att hålla kvar de som investerat i valutan, dollarn är en säkrare placering.

Naturligtvis kommer hela penningmarknaden att påverkas, den flytande svenska kronan kan komma att få problem igen. Man har svårt att förstå det här med hur värdet sätts på en valuta, men visst har det med investeringar att göra. Kapitalplacerare jobbar ständigt med att hitta den säkraste platsen för deras pengar, men pengar kan flyttas med en knapptryckning i vår högteknologiska värld. Av den anledningen måste vår finansminister vara optimistisk i sin prognos om framtiden.

 Men eftersom de flesta länder i Europa känner av den nedåtgående trenden, kan man kallt räkna med att konsumtionen kommer att minska. Hur mycket är det ingen som kan förutspå, men den minskade efterfrågan, späder på arbetslösheten ytterligare. Det ska bli intressant att se hur andra länders regeringar kommer att agera, för att förhindra att krisen leder till en depression.

Riksbanker som under ganska många år nu sett till att inte inflationen urholkat lönerna, har snart förbrukat räntevapnet, man kan ju inte sänka räntan till lägre än noll. Det finns redan många människor som belånat sina fastigheter för att kunna betala räntorna, att amortera har inte varit att tänka på. Om de tvingas börja amortera av på sina lån, spricker deras kalkyler. Visst liknar det hela en balansgång på slak lina, som ytterligare kommer att ställa till det om snålblåsten sätter in.

Man hör redan människor som lägger undan pengar för kommande behov, det är inte alla som kan det. I början på åttiotalet hade vi en liknande situation, då uppstod ett ränterally som krävde många offer. De som inte hade sina lån bundna, fick betala runt tjugo procent i ränta.

Kan det hända igen? Omöjligt är det inte och om det skulle hända, kommer det att sluta betydligt värre. I dagens läge kan jag tänka mig att den genomsnittliga skulden för fastighetsägare ligger en bit över miljonen. Hur många av dessa kan klara av, att betala runt tiotusen mera i månaden? Vad jag kan förstå, är det bara att hoppas att vår finansminister har rätt och alla andra utländska experter har fel. 

Av Sven-Erik Hemlin - 29 oktober 2012 06:50

I dag har jag ont om tid. Jag inte bara sov längre än vanligt, det är mycket som ligger på och som måste göras. Provtagning på Hälsocentralen nu på morgonen bland annat. Den som tror att en pensionär har all tid i världen att utnyttja, glöm det. Som pensionärer är vi till för barn, barnbarn och barnbarnsbarn, men vi klagar inte för det.

Klagar gör vi äldre lite till mans över hur vårt samhälle börjat falla i bitar. Vår finansminister skryter över att ha fått balans i ekonomin, men glömt bort att kommuner och landsting trots ständiga besparingar, har svårt att få ekonomin att gå ihop.

När det talas om att Sverige är ett rikt land är det inte medsanningen överensstämmande, om man ser till landet som helhet. Det övergripande ansvaret för invånarna oavsett var de bor i landet, har regering och riksdag, det är därifrån signaler ska ges att skatterna används till vad de är avsedda för. 

Som vårt land fungerar (och har gjort så i många herrans år), är det en massa småpåvar som styr och ställer ute i landet. Det är rena lotteriet för människorna i vårt land om de hamnat i rätt kommun eller landsting. Det stora problemet är att politiska makthavare på både kommunal- och landstingsnivå, alldeles för ofta vill bygga monument över sig själva, eller det parti de företräder.

Jag har svårt att fatta hur hela den politiska apparaten fungerar, inte minst när de politiska ledarna ute i Europa, Amerika och Asien börjat få myror i byxorna. De ser en allvarlig nedgång i efterfrågan på grund av den snabbt växande arbetslösheten. Men i vårt land har tydligen makthavande politiker nerver av stål och oroar sig inte över vad som kan hända framöver. Än är det inte som vid senaste krisen och då klarade vi ju oss skapligt, man måste tro på att det löser sig.

Och det gör staten, kommunerna och landstingen, som ligger långt fram i planeringen om, hur vårt samhälle ska förbättras framöver. Det är väl bra att det finns idéer, men för att kunna förverkliga det som ska förbättras behövs pengar. Ingen kan i dag säga om de pengarna finns om ett år eller inte. Det är vår omvärld som har vårt öde i sina händer.

Att vi kommer att påverkas, står klart när varsel rapporteras nästan varje dag. Stora stabila företag har börjat dra åt svångremmen, snart sprider sig oron i de områden där de stora industrierna finns. Kommer de anställda att ha en inkomst de kan leva på nästa år, a-kassan räcker inte långt för många. När människor börjar känna oro att kanske få gå från hus och hem, blir stämningen minst sagt spänd. För bara någon månad sedan sade finansministern att vi inte skulle drabbas på samma sätt som krisländerna. Det som nu händer, skapar knappas förtroende för hans förutsägelser om framtiden.

Nu omvärderar även Riksbanken sin prognos och låter räntan ligga kvar på den låga nivån. Den som tror att det kommer att sätta fart på landet igen, blir alldeles säkert besviken. Men för kommuner som kommer att tvingas låna, måste det kännas som en tillfällig lättnad. Tyvärr brukar det komma surt efter, vilket betyder ytterligare problem framöver.

För regeringen måste det kännas oerhört nervpirrande. Vad mer kan gå snett? Kommer fastighetsbubblan som befarat att spricka och kommer bankerna att stå där med säkerheter som inte är mycket värt? Det var ju vad som hände i Amerika för något år sedan och fick storbanker att gå i konkurs.

Tyvärr är frågorna fler än vad man kan få svar på. Vi får helt enkelt nöja oss med att regeringen inte kommer att göra några uttalanden som kan skapa panik. Men det skadar regeringen att vara optimistisk, för om det är någonting som retar gallfebern på människorna, är det grusade förhoppningar. Det är lika bra att redan nu säga, hur illa det kan bli, de har mer information om läget än vi andra. Vårt lands invånare är inte så dumma, som regeringen tycka tro.

Av Sven-Erik Hemlin - 28 oktober 2012 07:50

Känns lite konstigt med vintertid, därför kröp jag till sängs igen när klockan visade kvart över fyra. Även vädret hade anpassat sig till vintertid, minus sex på termometern. Det visade sig gå alldeles utmärkt att somna om, för vad gör man en söndagsmorgon när inte tidningen har kommit än?

Egentligen borde jag nu känna mig utvilad, istället knakar och knastrar det lite varstans i kroppen och inte heller humöret är på topp. Jag har ju i min enfald trott, att den globala uppvärmningen skulle medföra att vi skulle få ett varmare klimat. Som det ser ut, är vi antagligen på väg mot en ny istid istället. Det är mycket som gått snett i förutsägelserna om vår framtid bara i år.

Vår regering har verkligen jobbat hårt med att marknadsföra vårt land, både som ansvarstagande och med blicken riktad framåt. Vi går i spetsen både för att rädda miljön och människor som behöver fly från sina länder. Dessutom är vi duktiga på att värna om utrotningshotade djur. Att de djuren hotar att utrota befolkningen i tidigare natursköna glesbygder är inte så konstigt, vem vill föda upp tamdjur som sedan dödas av rovdjur.

De allra flesta som bor i glesbygder älskar lugnet och friheten att fritt kunna vistas i naturen, men det går inte längre. Men tydligen tycker regeringen att det är ett billigt pris om tamdjur blir rovdjursföda och människor tvingas flytta, på annat sätt kan man inte se den förda politiken. Det kostar att ligga på topp, men vem får betala?

Naturligtvis måste våra makthavare titta framåt, annars står de på öronen i första bästa vattenpöl. Men med skymd sikt på grund av alla lobbyister, som bombarderar riksdagens medlemmar med fantastiska objekt som ska rädda både vår miljö och skapa nya jobb, blir det kattskit av alltihop. Någon gång borde företrädarna för folket inse, att allt egentligen bara handlar om business.

Hur många miljoner som satsats av skattebetalarnas pengar på alternativa bränslen får vi nog aldrig reda på. Vindsnurror sätts upp på platser där människor bott sedan barnsben, eller sökt sig till för att få lugn och ro, uppleva livskvalitet. Det finns faktiskt sådana människor.

För några år sedan var miljöfantasterna optimistiska om, hur många jobb det skulle skapa, genom nya uppfinningar och metoder som ska spara på vår miljö. Nu har det gått några år, men istället för att nya jobb skapas, försvinner industrijobben i snabb takt. Det är de energikrävande industrierna som får allt svårare att överleva.

I grunden håller jag med om att vår miljö tar stryk av det sätt den moderna människan numera lever. Men vad jag vänder mig emot är att just vårt lilla land, där invånarna utför sopsortering, sparar el och kör allt mindre bil, ska betala enormt med pengar i form av miljöskatter och miljöavgifter. Dessutom fördelas ju alla skattepengar i vårt land, det har gett oss allt sämre samhällsservice. Pengar som går till att rädda miljön, tar nämligen pengar från bland annat skola vård och omsorg, och det är just det som är problemet.

Grundtanken med de skatter vi betalar in, är att samhället ger den service invånarna behöver, inte att invånarna ges sämre service genom att pengarna går åt till annat. Det har varit en stor skillnad, om alla uppoffringar för miljöns skull görs frivilligt, men så är det ju inte.

Naturligtvis finns det någon politisk anledning till, att så mycket de senaste åren har handlat om vår miljö. En anledning kan vara att försöka ändra fokus från kommande akuta ekonomiska problem, till någonting som kan hända långt fram i tiden. På sätt och vis välkomnar jag en ekonomisk kris, det kommer att sätta fokus på helt andra saker, inte minst måste landets invånare prioriteras.

Nu siktar det ”moderna” arbetarpartiet Moderater mot nästa val om två år, det gäller att sikta mot stjärnorna för att träffa trädtopparna. Det finns mycket som talar emot ett omval, bland annat den lågkonjunktur vi är på väg in i, men också bristen på empati med de människor som saknar arbete eller råkar bli sjuka.

Jag hakar upp mig på att de kallar sig för det moderna arbetarpartiet, det låter falskt i mina öron. Hur många arbetare har Moderaterna i partitoppen eller som medlemmar i partiet? Ja, jag menar sådana som fått skit under naglarna av ett grovjobb. Har svårt att tro att det finns runt ett tusen, men ingenting förvånar mig längre i det här landet.

Min misstro grundar sig på att inom arbetarklassen, har Moderaterna i alla tider kallats för ett snobbparti. Kännetecknande för en moderat har varit klubblazer med emblem på, eller snygg kostym och slips, inte flanellskjorta och blåbyxor. Har svårt att tänka mig Calle Bildt ta en öl tillsammans med en som jobbat som renhållare, men av någon underlig anledning hamnat i partiet.

Det spelar ingen roll vad partistrategen eller partisekreteraren kommer fram till att partiet ska ha för image, något arbetarparti kommer aldrig Moderaterna att ses som. Skattesänkningar av det slag Moderaterna drivit igenom (jobbskatteavdraget) ses av många som ett straff, som drabbar de som inte kan få ett jobb. Nog borde Arbetsförmedlingen talat om för regeringen att arbetslösa finns det gott om, men jobb är det ont om. Som morot fungerar jobbskatteavdraget uruselt och har inte heller gett särskilt många nya jobb. Men efter den senaste tidens varsel, är vi väl tillbaka på ruta ett igen. Okej då, det var i alla fall ett bra försök att köpa väljare, för många har gottat sig åt bidraget.

Men i längden går det inte att köpa röster med skattesänkningar. Vårt land har en alldeles för stor del av befolkningen som avlönas med skattepengar, det betyder att mindre kommer tillbaka. Det i sin tur betyder att det blir allt svårare framöver, att få skattepengarna att räcka till. Minns en skicklig ekonom som på sjuttiotalet påpekade att om den offentliga sektorn blev för stor, skulle den bli till en kvarnsten runt halsen på hela landets befolkning.

Är vår offentliga sektor alldeles för stor och om den är det, vad tänker vår regering göra? Se på när invånarna sjunker? Jag är rädd för att det är vad många tror, efter de förändringar som gjorts med a-kassan och sjukförsäkringen. Var finns välfärdssamhället våra politiker talar om? Inte finns det i vårt land, fråga alla de hundratusenstals som insett det.

Av Sven-Erik Hemlin - 27 oktober 2012 06:42

Redan som ung hörde jag politiker lova hur allt skulle bli bättre och från det utgångsläge vi då hade, var ju inte det någon utopi. Trettiotalets fattigdom följde med in i fyrtiotalet och andra världskrigets ransoneringar av varor, gjorde att de minsta förbättringar, sågs som någonting stort. Att vi aldrig drogs in i kriget, gjorde att vi efter krigets slut, kunde förse alla länder som bombats till spillror med stål- och trävaror. Försprånget var enormt, många industrier ute i Europa hade jämnats med marken.

Vi sumpade det försprånget genom att förväntningarna om framtiden var alldeles för högt ställda av de politiska makthavarna. De krigshärjade länderna kom inte bara ikapp, de kom dessutom att bli arga konkurrenter om kunderna. Vår storhetstid blev kort, men vi har försökt leva vidare på gamla ”meriter”.

Ända sedan sextiotalet har vårt land haft en svajig ekonomi. Dåtidens politiker hade svårt att förstå sig på, att det mesta de beslutade om kostade pengar. Ingen lyssnade på olyckskorpar som kraxade att en dag, kommer det hela att braka ihop. Det gjorde det mer eller mindre i skarven mellan åttio- och nittiotalet och alla skyllde på alla.

Vårt land blev sårbart på grund av den usla ekonomin, och med Carl Bildt som statsminister hade det kunnat gå riktigt illa. Men efter valet som de borgerliga helt följdriktigt förlorade, blev det som att hoppa ur askan i elden. Göran Persson fick beröm för saneringen av staten och bankernas ekonomi, vi var faktiskt nära ruinens brant. Därför exporterad vi välutbildad arbetskraft till både grannländer och andra, vi hade inte råd att ha dem kvar. Statens dåliga affärer löstes på så sätt att kommunerna fick överta bland annat skolundervisningen, bankernas dåliga affärer fick kunderna betala.

Den borgerliga regeringen (eller rättare sagt finansministern) har i motsats till sossarna, anammat Göran Perssons budskap, att den som sätter sig i skuld är inte fri. Men det är bara staten som försökt göra sig skuldfri, övriga invånare har uppmuntrats konsumera och sätta sig i skuld. Att den som sätter sig i skuld är inte fri, var väl det enda vettiga Persson sade under sin tid som statsminister, men han har ju inte själv hittat på det. Men hade invånarna lyssnat på budskapet, hade det inte funnits någon risk för en bostads- eller lånebubbla.

Nåja, Persson borde ha suttit i EU:s högsta ledning och predikat budskapet, för alla de medlemsländer som satt sprätt på invånarnas skattepengar. Vad det handlar om kan ju faktiskt liknas vid förskingring. Eller ska man säga ovarsamhet med andras pengar, för att använda ett finare ord?

Brukar lusläsa vad kända ekonomer har att säga om den kris som blossat upp. En del försvarar sin tidigare ståndpunkt, andra anser att konsumtionen skulle bromsats upp redan för tio år sedan. Att de teorier som finns om ekonomisk tillväxt bara kan fungera tillfälligt, inte under en längre tid. Och anledningen var löjligt enkel, konsumeras det på kredit kommer ett glapp förr eller senare.

Egentligen handlar det ju om att marknaden blir mättad, som det så vackert heter. Alla har säkert sett reklam som lockar med köp nu betala senare och visst har det fungerat. Folk har både köpt varor och rest på semestrar på kredit, även om de egentligen inte haft råd. Men det handlade ju inte pengar som drabbade den tunna hushållskassan för stunden, så på något sätt skulle det lösa sig. Det är mänskligt att resonera på det viset, men inte speciellt klokt.

Vårt lands invånare har en hög skuldsättning, en kris med åtföljande arbetslöshet kan göra så att inte bara bostadsbubblan, utan också hela den stora lånebubblan spricker. Våra banker hamnar då i samma situation som i krisländerna, det vet också vår regering. Statens stabila ekonomi finns bara på papperet, i verkligheten saknas reda pengar till att hantera en kris.

Eftersom de politiska beslutsfattarna hela tiden ligger steget efter, får man kallt räkna med att det kommer att saknas pengar till de utgifter som beslutats om till nästa år. Det kan bli så när de budgeterade inkomsterna blir lägre än beräknat. Med de nya kostnader som kommunerna kommer att belastas med genom bland annat höjda lärarlöner, blir det till att titta efter vad som kostar, men som kan tas bort.

Inget land klarar av ständiga kostnadsökningar, om inte lönerna följer med i samma takt. Det skapar ett ekorrhjul som vi får springa fortare och fortare i, men det finns antagligen en gräns för hur länge vi orkar. Eller så skär hjulet ihop med ett brak. Vi vet faktiskt inte vad som kan hända, den moderna världen är oförutsägbar och vi drabbas ständigt med nya överraskningar. 

Om det låter pessimistiskt är det ingenting, mot vad verkligheten verkligen kan ställa till med. Jag lärde mig av en vis man, att fordonsförsäljningen fungerar som en barometer. Just nu visar den barometern att det blir sämre, vi får se om det stämmer bättre än väderprognoserna.

Är det kört nu, eller ska vi lyckas krångla oss ur ännu en kris?

Av Sven-Erik Hemlin - 26 oktober 2012 07:32

Min dator var svårväckt i dag, men jag har mig själv att skylla. Glömde helt enkelt att man måste ladda batteriet. Det kom jag underfund med först efter att ha använt alla svordomar jag lärt mig under åren. Men visst börjar den bli omodern och lite trög av sig, men omodern är ju de flesta politiker, så den får väl hänga med ett tag till.

Nåja, så var det då dags igen, den nya LO-basen ser att ytterligare jobb kan ryka vid Volvo, och vips måste regeringen göra någonting. Tänk om det vore så lätt, men tänkandet har väl gått i arv från tidigare Lo- basar. Man kliar sig i huvudet och funderar över vad regeringen ska kunna göra. Är det meningen att regeringens medlemmar ska ut i världen och ragga kunder, eller försöka sälja till kunder som inte längre har råd? Inte heller kan staten gå in på annat sätt, massvis med företag kan komma att bli behov av hjälp.

Det är så verkligheten ser ut i vår numera globala värld. Släng jordgloben med bara Sverige på och skaffa en som visar hela världen. Våra stora exportföretag har hela världen som arbetsfält, av den anledningen att vårt land är alldeles för litet, det finns inte avsättning för vad de producerar. Genom att de är så stora, kostar det också enormt med pengar att driva företagen. Om försäljningen minskar måste det dras in på kostnader, arbetskraften kostar pengar även om maskinerna står stilla. Att avskeda personal är därför helt enkelt en överlevnadsfråga.

Det här är inte lätt för vårt land att lösa, arbeten som försvinner betyder inte att de kommer tillbaka den dag det vänder. Frågan är om politiska lösningar kan hjälpa landet. Fler än jag har säkert upplevt att det mesta ställts på huvudet inom svensk politik.

De små partierna har blivit någonting at ta med för att komma till makten, väl där får de finna sig i att spela andra fiolen. Det känns både komiskt och nästan surrealistiskt, när sossarnas ledare skryter om en förvärvad kännedom om och goda kontakter med näringslivet, medan Moderaterna däremot, anser sig vara det parti som för arbetarnas talan.

Nåja, de båda partierna får slåss om makten hur mycket de vill, men gemensamt måste de ta itu med, att vi står inför en lågkonjunktur. Naturligtvis borde staten ha en plan för, hur vi ska kunna ta oss igenom lågkonjunkturer och förmildra de negativa effekterna. Inte minst för egen del, eftersom minskade skatteintäkter, innebär att även staten måste dra ner på kostnaderna.

Det sorgliga är att vårt land saknar en fast grund att stå på, eller snarare sagt saknar vårt land den bredd när det gäller företag som behövs, för att klara en kris. En hel drös med egenföretagare utan anställda som inriktat sig på inhemsk efterfrågan, har chansen att kunna hanka sig fram. Småföretagare med anställda däremot, är insnärjda i fackliga avtal och har en betydligt sämre chans. Det räcker alltså inte med bara några stora exportföretag, men det är för sent att göra någonting åt det nu. Hade det funnits en annan syn på företagare för sextio år sedan, hade läget kanske varit annorlunda.

I det läge vi nu är på väg att hamna i, var det kanske inte speciellt klok av regeringen att satsa på jobblinjen och jobbskatteavdraget. Men jag kan förstå experimentet, vårt land är tvingat att ha ekonomisk tillväxt, annars måste det till stora förändringar inom den politiskt uppbyggda maktapparaten. Tanken var väl att invånarna som fick det bättre, skulle spendera de extra pengarna och på så sätt på konstgjord väg, skapa tillväxt i ekonomin och dessutom nya jobb. Tyvärr gick det inte som tänkt var. Om det berodde på en missbedömning om framtiden, eller helt enkelt en chansning, får vi väl aldrig veta.

Men en sak har väl ändå svenska folket förhoppningsvis lärt sig, att prognoser om framtiden inte är samma sak som att det blir så. En regerings prognos är lika osäker som hur vädret ska bli om en vecka. Enda skillnaden är att om väderrapport blir fel, kan man stå i regnet utan paraply, men om en regerings prognos slår fel, kan det få katastrofala följder för landet och dess invånare.

Förhoppningsvis kommer politiker i alla läger, att lära sig någonting av det som händer. Om inte annat kommer de att få lära sig, att det är de som har det sociala ansvaret för landets invånare, inte företagen. Men efter de senaste årens rasering av det trygghetssystem, som alla skattebetalare sett som en försäkring, har jag och många med mig säkert funderar över är, vilka våra så kallade folkvalda är till för. Man får en känsla av att de själva anser sig vara de som måste finnas till, annars går det åt helsike.

Minns de kluriga teckningar och ironiska texter som skrevs av dansken Robert Storm Petersen. Vi äldre minns honom som Storm P och hans teckningar fanns i många tidskrifter under fyrtiotalet. Jag minns en, som fortfarande känns som om den skrivits igår.

Om någon ställer sig upp i en talarstol och säger att vi alla sitter i samma båt, är det bara för att den vill vara kapten och att vi andra ska ro.

Politiken har inte ändrats ett dugg, sedan det skrev för runt sjuttio år sedan. Och det finns politiker som säger att vårt land har utvecklats! På vilket sätt? Inte har då politikers syn på väljarna utvecklats i alla fall, det är då ett som är säkert. Väljarna är fortfarande de som ska lockas att göra grovarbetet, politiker är de som sedan ska bestämma över hur pengarna som jobbats ihop ska fördelas. Men bara det som blir över, efter att de själva sett till att få en rejäl lön för sina uppdrag.

Om inte den kostnaden skärs ner, blir det vid en djup kris inte mycket över, att fördela till de viktigaste verksamheterna. Redan nu ser man hur skolor läggs ner, vårt landsting måste höja skatten för att ha råd med löner, till de som botar och vårdar invånarna. Vad ytterligare kommer det att sparas in på, som invånarna betalar skatt för att få? Det är alldeles för långt kvar till nästa val.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 oktober 2012 06:27

Vårt landsting har blivit delägare i en vindkraftpark, ett bra deal, försvarade en landstingspolitiker den vansinniga satsningen. När politiker börjar använda samma språk som försäljare, betyder det att de blivit grundlurade. Eller helt enkelt inte fattat hur idiotisk satsningen är. De pengarna skulle behövts för att täcka de höjda lönerna för vårdpersonal, men det går alldeles utmärkt att ta bort några landstingsråd för att täcka den kostnaden, istället för att höja landstingsskatten.

Staten, kommunerna och landstingen ska numera drivas efter affärsmässiga principer. Vem det än är som hittade på det, brydde den eller de sig inte ett dugg om, att det handlar om invånarnas pengar som sätts på spel. Av folkvalda politiker har blivit affärsmän och affärskvinnor, utan någon som helst utbildning eller större erfarenhet av hur företag fungerar. Ska man skratta eller gråta?

De allmännyttiga bostadsföretagen dräneras på pengar, genom uttag som ska täta till hål i kommunernas skrala kassor. Underhållet blir lidande och de kommunala fastigheterna förfaller. I många kommuner ute i landet har fastigheter byggda på femtiotalet rivits, det var då många av landets kommuner trodde på en ständig tillväxt av invånare. Men så blev det inte, det var till storstadsregionerna ungdomarna flyttade, det var där jobben och nöjena fanns.

Många småstäder gör i dagens läge inte skäl för namnet stad, möjligen kan man kalla dem sovstäder. De ses helt enkelt som förorter till större städer, trots avstånd på flera mil. Ett kännetecken på att en stad är på väg att dö ut, är de tomma gatorna efter att affärerna stängt. De nödvändiga inköpen sker utanför stadskärnan, det är där de större affärerna numera är placerade. Om de hamnat där på grund av stadsarkitekter eller kommunfullmäktiges beslut har egentligen ingen betydelse, misstaget är gjort och kan inte repareras. Det är oerhört svårt att skapa en levande stad, de personer kommunledningar borde lyssna på är ju egentligen invånarna, men de blir aldrig tillfrågade.

Precis som på riksdagsnivå, är det tyvärr ofta så att på många kommunfullmäktiges sammanträden, finns förbud om olika saker med på dagordningen. De senaste tio åren har det beslutats om förbud om så många saker, att inte ens beslutsfattarna kan hålla räkningen.

För miljöns skull har det tillkommit många förbud. Bilen är miljövännernas fiende nummer ett, men att förbjuda biltrafik i städer på vissa gator, drabbar andra gator istället. I en del fall blir resultatet det motsatta mot vad som makthavarna tänkt. Men det värsta av allt är, att det drabbar affärsidkare vid de gator som inte längre får trafikeras av bilar.

Det snabbaste och bekvämaste sättet att göra inköp är att ta bilen, det tycker en majoritet av svenska folket. Men enligt de som vill rädda vår miljö, måste vi lära oss att cykla eller gå till affärer i centrum, det är bara en fråga om att vänja sig vid det nya. Ingen beslutsfattare tyckts ha tänkt så långt, att det tidigare centrala läget inte längre blir attraktivt för affärsidkare. Följden blir tomma gator och affärer, folk åker bil till det nya kundvänliga köpcentret istället.

Att anlägga avgiftsbelagda parkeringsplatser i anslutning till de för bilar avstängda områdena, är helt idiotiskt. De nya köpcenter som byggts upp har gratis parkering och där finns det mesta som folk behöver. Man kan med andra ord säga att politiska beslut, varit med om att förändra städernas karaktär, genom att ta död på innerstädernas affärsliv.

Natur- och miljöfanatiker hälsar naturligtvis ett bilfritt centrum med glädje, för utan bilar kan folk cykla och promenera hur som helst. De tänker inte på att redan nu, är det stora problemet för alla som går på trottoarer och gågator. De gående riskerar nämligen numera både liv och lem, tack vare cyklister utan minsta trafikvett. Dessutom finns det tydligen hur många som helst med handikapptillstånd, som kryssar fram på gågator mellan gående och cyklister för att kunna ta ut pengar i bankomater.

När vi i alla fall är ett land som förbjuder mesta, varför inte förbjuda alla dessa miljöälskare, som ständigt tjatar om hur vi ska rädda vår miljö. Det har hotats med en förestående naturkatastrof i många år nu och massvis med pengar har det kostat. Men mår vår miljö bättre? Tja, inte om man ser hur vädret ställt till det lite överallt i vår värld, inte minst här hemma. Därför kan man dra slutsatsen att ingenting blivit bättre, men det har ställt till det för en massa människor.

De som inte tror, att alla miljökrav och andra tokigheter kan rädda den krassliga miljön, är betydligt fler än de som ivrar för att rädda vår miljö. De allra flesta av dessa tror dessutom, att blir det billigare och troligen ger ett bättre resultat, om Moder Natur själv får ta hand om problemet. Det brukar alltid gå åt helsike, när människan tror sig vara den mest intelligenta varelsen på jorden. Om det var så, skulle inte vår värld se ut som den gör i dag. 

Av Sven-Erik Hemlin - 24 oktober 2012 07:20

Det är egentligen roligare att se på politik från åskådarplats än idrotter, som i dag nästan bara handlar om pengar. Som proffs och dessutom duktig, rinner pengarna in i samma takt som den läckande badrumskranen. Det sporrar naturligtvis många unga, som lärt sig att efter avslutad karriär, går det att låna ut namnet till kalsongtillverkare eller vad fasiken som helst. Skit i skolan och satsa på en sport som ger pengar, det är väl hur många unga uppfattar det hela. Jag är inte avundsjuk på alla dessa som blir mångmiljonärer på sina sporter, även om det sitter i de svenska generna. Men även ett par kalsonger med ett välkänt namn på, blir brun i baken.

Det här har även smittat av sig till andra områden, den som är dålig på sport kan alltid bli politiker. Inte heller inom politiken behövs någon utbildning, bara välsmort munläder. Vi har en hel drös av välbetalda politikerproffs, som med ett överseende leende svarar på reportrars mesiga frågor. Det har blivit så att varje parti måste ha en galjonsfigur, det görs till och med mätningar om vilken partiledare som är populärast. Ja, mestadels beror svaret på vilken blir tillfrågad, förstås, men utseendet och framträdandet spelar roll.

I Amerika står verkligen de båda kandidatera i fokus när det är dags för val. Men trots att de båda kandidatera dammar på varandra efter noter, är väljarna kallsinniga. De vill se resultat, inte höra en massa bullshit. Men trots valkampanjer för miljontals dollar, har de båda presidentkandidaterna hamnat i skymundan inför årets val.

Det måste kännas minst sagt pinsamt för de båda, att deras fruar är mycket populärare. Om det beror på att kvinnorna är mer politiskt medvetna än männen vet jag inte, men i Amerika vet kvinnorna att bakom varje framgångsrik man, står en stark kvinna. Ve den som blir president, om inte frun får vara med och bestämma.

I vårt lands popularitetsundersökningar leder vår statsminister, om det beror på att människor går mer efter utseendet än vad personen representerar politiskt, det vet ingen. Men vår statsminister gör sig bättre tillsammans med det fina folket ute i Europa, än någon av de andra partiledarna, det är väl så folk ser det. Utseendet är viktigare än man tror, eftersom folk inte begriper vad de politiska ledarna pratar om. Och det kan man förstå, eftersom det politikerna pratar om, inte alls stämmer med den verklighet alla övriga tvingas leva i.

Trots det, är det kvinnorna som är mest benägna att rösta vid valen och röstar för det mesta som de alltid gjort, medan männen däremot är ombytliga. Männen är dessutom mer benägna att ge igen för gammal ost och kan därför rösta lite hur som helst vid ett val. Det är av den anledningen vi sett alla missnöjessvängningar inom svensk politik de senaste åren. Dessutom är många män trötta på alla pekpinnar hur vi ska tänka och tycka, av den anledningen växer Sverigedemokraterna.

Men det ska bli ganska intressant framöver om vi får se politisk uppfinningsrikedom, eller om många beslut kommer att fattas i panik med brandkårsutryckningar. Man kan förstå den frustration som regeringen känner, vårt land har gjort allting rätt, men andra har ställt till det för oss. Vår finansminister får det definitivt inte lätt, han kan ju inte trolla med knäna. Det är mycket lättare att hantera ekonomisk tillväxt, än när pengarna inte vill räcka till, hur han än vänder på dem.

Och antagligen blir det så att vi får lära oss vända på slantarna igen, det har vi äldre tvingats göra många gånger. Men för den moderna människan blir det i så fall en ny erfarenhet, vilket tyvärr inte bara kommer att drabba individer utan också många affärsidkare. Det går faktiskt alldeles utmärkt att slita på det man har, de nya prylar som kommer i en aldrig sinande ström, är i alla fall omoderna inom ett halvår.

Men skulle det verkligen vara så fel att vi lär oss uppskatta det vi har, istället för att tråna efter det vi inte har? Vi mår inte bra av att ständigt jäkta, det sliter på både kroppen och psyket. Många medelålders män och kvinnor uppför sig numera som om de drabbats av åldersnoja, det gäller att hinna med så mycket som möjligt medan de kan. Varför inte ta det lugnt istället, för att senare i livet kunna njuta av ålderdomen. Den som lever på rätt sätt, har gott om tid att njuta av de sista åren i livet. Ja, det vet ju egentligen ingen, många får nitlotter i livets lotteri.

En god vän sa alltid när han kom på besök: En dag närmare döden. För hans del tog dagarna slut för ett tag sedan. Men visst är det så, att man inte ska räkna dagarna bara för det, det gäller att ta vara på det liv vi fått. Det är den moderna människan urusel på, istället lever den efter principen att livet är kort och bränner sitt ljus i bägge ändar.

Det är dags att människan omvärderar sina behov. Livet är en personlig gåva, det ska inte slösas bort på att samla på sig saker, eller få dåligt samvete för att inte jobba livet ur sig, för att alla ska få leva i ett välfärdssamhälle. Det finns inget välfärdssamhälle i vårt land, det är ett politiskt lockbete för att få människorna att jobba häcken av sig. Men om det finns, är det inte för ”vanligt” folk, utan bara för en del. Det vore betydligt bättre om all kraft satsades på att skapa ett väl fungerande samhälle, men den vägen är lång för vår del. Vem ska kunna få ordning på ett land, som helt saknar det som är så viktigt för att allt ska fungera, nämligen organisation?

En dag kan det bli så att invånarna fått nog av alla samhällsexperiment, som förändrar förutsättningarna för både individer och företag. Den dagen tas beslutsrätten från de så kallade folkvalda makthavarna. Redan nu kan man säga att det inte längre behövs politiska företrädare, den moderna människan är intelligent nog, att kunna ta hand om sig själv och lösa allt på bästa sätt.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Oktober 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards