Regnigt och grått väder gör ingen människa glad, det känns trist att den svenska sommaren inte kan bjuda på sol och värme. Jag tycker synd om alla som nu har sin efterlängtade semester, den korta tid på året då de behöver ladda batterierna inför vintermörkret.

Sommaren är kort kan man höra människor tralla på allsångskvällar, tyvärr är livet lika kort så det gäller att ta för sig. Men gör vi verkligen det? Vi arbetar och sover bort största delen av våra liv och först när det är för sent, drabbas vi av eftertankens kranka blekhet. Varför blev det ingenting av alla drömmar om hur våra liv skulle se ut?

Efter en tämligen bekymmersfri ungdom övergår livet i att inte bara föda sig själv, utan även andra. Jag har levt ett liv i bojor var det en som sa, besviken över ett liv som inte gett honom någonting av det han drömde om som ung. Som femtonåring hade han börjat i ”verket” och blivit kvar till pensioneringen. Det stora företagets aktier han tilldelats hade inte bara sjunkit i värde, de flesta hade han tvingats sälja för att kunna betala oförutsedda kostnader. Han såg den sista tiden av sitt liv som att ”övervintra” i väntan på det definitiva slutet.

Ungefär samma sak kan man höra många äldre människor säga. Besvikelsen över att allt som utlovats av de politiska företrädarna bara varit tomma ord har skapat en misstro som aldrig kan repareras. Många av de äldre har insett att deras röst vid valurnan bara gynnat dem de röstat på.

Efter Riksbankens utspel att sänka reproräntan var det många som fick en kalldusch. De experter som förutspått en snabb uppgång visste inte riktigt vad de skulle säga. Vad sänkningen handlade om var ju att få företag och folk att sätta sprätt på lånade pengar för att få fart på ekonomin. En åtgärd som lockar fram ett nytt spöke ur garderoben, nämligen den inflation som oundvikligen följer efter och drabbar alla.

De flesta äldre minns väl IT-boomen och den efterföljande bubblan som sprack med en smäll, nästa smäll blir alldeles säkert bostadsmarknaden. Allting styrs av tillgång och efterfrågan, blir tillgången för stor i förhållande till efterfrågan, måste priserna dumpas. Svenska folket verkar inte ha lärt sig ett dugg av det som hänt och fortfarande händer i Amerika. Visst är det tragiskt när människor ruineras på grund av en ogrundad optimism, men de har ju faktiskt sig själva att skylla.

Har lyssnat en hel del på vad utländska experter haft att säga om vårt lands möjligheter i framtiden. De varnar för att våra tidigare så framgångsrika exportföretag kommer att få det kärvt. Nya arbetstillfällen kommer inte att skapas inom industrin, det måste till nya grepp och tjänstesektorn nämns som en möjlighet. För att en tjänstesektor ska kunna fungera behövs köpare av tjänsterna, det låter som en önskedröm att det ska kunna bli verklighet.

Gång på gång kommer jag in på tankegången att vår enda möjlighet att överleva är att skapa förutsättningar för självhushållning. Att vårt land kan bli oberoende genom att vi själva i möjligaste mån kan producera det vi idag tvingas importera, är till nytta för alla i långa loppet.. Glädjande nog tycks fler än jag vara inne på den tankegången, men tyvärr inte våra politiker.

Vår stads stolthet, Sandvik, har ingenting glädjande att rapportera. Tvärtom kan de inte se någon ljusning och arbetstidsförkortning och därmed lönesänkningar är vad som väntar de som fortfarande jobbar kvar vid företaget. Utan draghjälp från de länder som fortfarande har en ekonomisk tillväxt skulle läget varit katastrofartat för Sandvik.

Det är ingen trevlig sits att vara beroende av och helt i händerna på länder som behöver våra tillverkade produkter. Den folkbil som nu börjat levereras i Indien för bara lite över tjugotusen kronor, visar att vi med våra höga kostnader för personal, kommer att få enorma svårigheter att konkurrera i framtiden. Vad blir nästa produkt Indien (men även Kina) tar fram till så låga kostnader som sätter ytterligare press på våra företag? Den tekniska utvecklingen är global, inte förbehållen de tidigare så framgångsrika industriländerna i västvärlden, det bådar inte gott inför framtiden.

För ett exportberoende land som vårt kommer det att betyda förändringar och utmaningar som inte kan lösas genom politiska beslut. Det är invånarna som kommer att tvingas ta över ansvaret för sina liv, på vilket sätt kommer att visa sig. Att alla vuxna invånare får ta del av de skattepengar som kommer in till staten i form av en sorts medborgarlön kan bli enda utvägen. Något annat hållbart alternativ har ingen kunnat presentera.

Det stora bråket inom EU är inte långt borta, det kommer när verkligheten kör över ett hopplöst föråldrat parlament som inte hinner med i svängarna. För mig verkar det som att EU kommer att stjälpa de en gång så framgångsrika länderna och det var väl knappast meningen.

Men så är det väl här i livet, ingenting blir som man tänkt sig.