Alla inlägg under februari 2010

Av Sven-Erik Hemlin - 27 februari 2010 07:02


Jag kan förstå de människor som drabbas av depression just nu, det har så här långt varit en tung vinter. Den gångna sommaren var ju inte heller någon höjdare och hösten var minst sagt tråkig. Det kan vara en av anledningarna till att fyrtio procent av de tillfrågade i en undersökning, tappat sugen när det gäller att bevara vår miljö. Miljövänner ser säkert alla dessa människor som pessimister, när de i stället ska ses som realister.

  Naturligtvis är det en omöjlig uppgift att kunna stoppa naturens gång, eller snarare de vädercyklar som drabbar oss med jämna mellanrum. Vi kommer att få perioder med värme och kyla i en salig blandning framöver, precis som det varit i miljontals år. Det enda människan kan göra, är att försöka påverka dessa cyklar genom åtgärder ingen vet om de fungerar eller inte. Risken att det går åt helsike är överhängande.

  Alla de människor som idag faktiskt tjänar stora pengar på människors oro över vad som kan hända är minst sagt skandalöst. För visst har just miljön blivit en lukrativ affär. Inte minst forskare som utan att behöva bevisa att deras teorier är riktiga, gottar sig åt stora forskningsbidrag. Lägger man dessutom till alla tjänster inom det ofantliga statliga maskineriet och dessutom inom kommuner och landsting, känns det som att elda för kråkorna. Pengarna försvinner utan att göra någon som helst nytta för miljön, men konsumtionen hålls för all del igång.

  Man kan höra ministrar, riksdagsledamöter och vanliga politiker lovsjunga sina insatser för att rädda både vår miljö och mänskligheten. De verkar ha hämtat uppgifterna ur samma bok, men när ”vanligt folk” börjar bläddra i boken, fattas varannan sida.

  Det har inte uppnåtts mycket när det gäller att underlätta för folket. Istället upplevs det som att politiska beslut gör allt för att jäklas. Snön som vräkt ner kan politikerna göra lika lite åt, som att rädda vår miljö, men nog borde det vara enkelt att sparka cheferna inom Försäkringskassan.

  Låter enkelt efter allt tok de ställt till med, men cheferna gör faktiskt som de fått order om, alltså är det beslutsfattarna som ska sparkas. Men de i sin tur har förlitat sig till sina rådgivare, som därför bör sparkas med omedelbar verkan. Rådgivarna kan tyvärr i i sin tur hänvisa till att allt har framarbetats efter de ideologier som styr deras arbete och hur blir man av med dem…

  Vad jag kan förstå måste det till att människorna tröttnar på de ständiga samhällsexperimenten och struntar i att rösta, då kan inget block säga att de fått mandat att fatta de beslut som behövs för att styra landet. Det skulle väcka den uppmärksamhet utomlands våra politiska makthavare ständigt försöker få.

  Världen kommer kanske inte att gå under de närmaste åren, men hur kommer det att gå för människorna, kommer de att överleva?

Av Sven-Erik Hemlin - 26 februari 2010 06:50


Ledarsidorna i dagstidningarna brukar spegla det som är aktuellt, den senaste tiden har det handlat om FN:s klimatpanel. Som det nu ser ut efter alla tavlor som gjorts, blir det knappast något nytt klimatavtal som kommer att skrivas under av vare sig Kina eller Amerika.

  Men det är egentligen bara en susning av vad som komma skall. Just nu kokar det i Grekland som ser EU som en förrädare. Det är ekonomisk hjälp de behöver, inte en utskällning. Det är så det fungerar i sydligare länder, oavsett om de har sig själva att skylla, måste det ändå utses en syndabock.

  Orsaken till Greklands problem är enligt experter de skenande offentliga kostnaderna. Det Grekerna nu får stoppat i halsen, är vad fler länder kommer att få. Men Grekerna kommer inte att vara ensamma om att upptäcka hur betungande, en alldeles för stor byråkratisk apparat verkligen är. De ständigt ökande kostnaderna för den offentliga sektorn till och med i vårt land, är en tickande bomb som kan smälla av när vi minst anar det.

  Naturligtvis kommer det här att påverka EU, inte minst trovärdigheten vad samarbetet har för nytta. Med spänning väntar jag på vad som ska hända i Spanien, Portugal och Irland, som också tänjt ut gummibandet som håller ihop ekonomin. Ingen kan få grepp om hur illa ställt det är i Italien, som drivs som ett ”familjeföretag”, med hela informationsapparaten i sin hand.

  Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken, hörde man ofta förr. Det gäller i allra högsta grad vår egen bostadsmarknad. Mäklare rapporterar att priserna stigit, bankerna börjar bita på naglarna av rädsla att fastighetsbubblan ska spricka. Nu går det inte längre att skyla över riskerna med höga bolån, eftersom det letat sig in i nyhetsrapporteringarna.

  Visst är det fantastiskt att jakten på tillväxt i ekonomin, uppmuntrat till konsumtion så att många hamnat i lyxfällan. Lätt vunnet, lätt förgånget brukar man säga och visst är det så. Jobbavdrag och skattelättnader är just nu enda orsaken till att hjulen fortfarande snurrar, men hotet om stigande räntor har fått det att börja gnissla betänkligt.

  Den globala ekonomin har vi fått lära oss kan föra med sig obehagliga överraskningar, samma sak med miljötänkandet. Ingen ägnade en tanke åt vad det kunde föra med sig att vi på kort tid skulle rädda vår miljö. Att skynda långsamt var inte att tänka på, isarna vid polerna smälte i rasande takt och många städer skulle kunna hamna under vatten. 

  Det dök upp många ljushuvuden som insåg att det fanns pengar att hämta, när det gällde att rädda vår miljö. Vindsnurror skulle ersätta kol- och kärnkraftverken, bara det en önskedröm. I Brasilien fick regnskog ge plats åt snabbväxande lövträd för att utvinna etanol, miljön var i det fallet inte så viktig.

  Men de alternativa drivmedlen visade sig inte alls vara lika effektiva, etanolen kommer knappast att bli framtidens drivmedel. Och dyrt blir det för fordonsägarna tack vare experimentet.

  Någonting som inte tycks ha tagits med i beräkningarna är att när fordonen börjat dra allt mindre bränsle, kryper plötsligt priserna uppåt. Visserligen till stor del på grund av alla skattepålagor, men de oljeproducerande länderna och oljebolagen vill både ha kvar och kunna äta sin kaka. Genom att med alla medel hålla dollarns värde uppe och dessutom höja priserna på råoljan, går det alldeles utmärkt än så länge. Nåja, Amerikas urusla ekonomi kommer ändå att få dollarn att rasa, men den dagen, den sorgen.

  Men miljötänkandet har också ställt till det på andra sätt. När människor och företag snålar på elenergi, rusar elpriserna i höjden. Det går att tjäna mycket pengar på att producera mindre el än vad som behövs, det har med tillgång och efterfrågan att göra.

  Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vår värld har blivit alldeles för komplicerad, för att politiskt valda personer ska kunna fatta rätt beslut.  Det gäller lika mycket vårt land, som det EU vi tillhör. Se bara hur grundlurade de blivit, av alla larmrapporter från forskare om en hotande naturkatastrof. Men människan är ju till för att luras och utnyttjas, det är därför upp till människorna själva tt säga till när de fått nog.

Av Sven-Erik Hemlin - 25 februari 2010 07:49


Ledarsidorna i dagstidningarna brukar spegla det som är aktuellt, de senaste dagarna har det handlat om FN:s klimatpanel. Som det nu ser ut efter alla tavlor som gjorts, blir det knappast något nytt klimatavtal som kommer att skrivas under av vare sig Kina eller Amerika.

  Men det är egentligen bara en susning av vad som komma skall. Just nu kokar det i Grekland som ser EU som en förrädare eftersom bara krav har ställts men inga löften om ekonomisk hjälp. Det är så det fungerar i sydligare länder, oavsett om de har sig själva att skylla måste det ändå utses en syndabock.

  Orsaken är enligt experter de skenande offentliga kostnaderna. Det Grekerna nu får stoppat i halsen är det fler länder som kommer att få, var så säker. De ständigt växande kostnaderna för den offentliga sektorn är en tickande bomb som kan smälla av när vi minst anar det.

  Naturligtvis kommer det här att påverka EU, inte minst trovärdigheten vad samarbetet har för nytta. Med spänning väntar jag på vad som ska hända i Spanien, Portugal och Irland, som också tänjt ut gummibandet som håller ihop ekonomin. Ingen kan få grepp om hur illa ställt det är i Italien, som drivs som ett ”familjeföretag” med hela informationsapparaten i sin hand. Genom medlemskapet i EU kommer alla medlemsländer att drabbas, ljuset i tunneln verkar bli allt mer avlägset.

  Apropå självförvållat börjar nu oron för att fastighetsbubblan ska spricka leta sig in i nyhetsrapporteringarna. Visst är det fantastiskt att jakten på tillväxt i ekonomin uppmuntrat till konsumtion så att många hamnat i lyxfällan. Lätt vunnet, lätt förgånget brukar man säga och visst är det så. Jobbavdrag och skattelättnader är just nu enda orsaken till att hjulen fortfarande snurrar, men det har börjat gnissla betänkligt.

  När fordonen drar allt mindre bränsle kryper priserna uppåt. När människor och företag snålar på energi, rusar elpriserna i höjden. Det går att tjäna mycket pengar på att producera mindre el än vad som behövs, visst är det rena snurren.

  Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vår värld har blivit alldeles för komplicerad för att styras av folkvalda personer. Vad som krävs är välutbildade personer som anställs på sina meriter och ges uppdraget att förvalta skattepengarna med folkets bästa för ögonen. Det finns en gällande lag som säger just det, men den följs inte av de så kallade folkvalda. 

Av Sven-Erik Hemlin - 24 februari 2010 07:31


Jag har redan hunnit med att skriva ett par timmar. För mig fungerar det så att jag försvinner in i en annan värld, men när verkligheten tar över kommer tankar som man helst inte vill befatta sig med. Men det går inte att värja sig från jakten på makten som redan är i full gång. Man kan tydligt se det i form av inläggen i tidningarna, men de ska mest ses som en form av sagoberättande.

  Det gör mig irriterad, ja rent ut sagt förbannad när det visar sig att människor som strävar efter makt, utgår från att alla är lättlurade. Vad som dessutom ofta slår mig är att minnet hos de som skriver inläggen måste vara bedrövligt. Eller så har de inte läst på vad partiet gjort en gång. I det fallet tänker jag närmast på de socialdemokratiska företrädarna.

  Att de ojar sig över att pensionärerna nu har drabbats har jag lite svårt att smälta. Alla äldre minns säkert att den socialdemokratiska regeringen i början på åttiotalet lånade av pensionärerna. Det var bara tillfälligt, eftersom de borgerliga misskött ekonomin under sex år. Nästan trettio är senare är lånet fortfarande inte återbetalt, någonting att tänka på om vänsteralliansen vinner valet.

  Vänsterblocket lovar vitt och brett om att återställa allt som det var för de borgerligas övertagande, vi får se om det blir något över till det om lånet till pensionärerna betalas tillbaka. Med ränta på ränta är vi uppe i ett svindlande belopp. Men det är klart, att rätta till någonting som partiets styrande orsakat, har aldrig varit sossarnas starka sida, men de har varit duktiga på att sopa obehagliga saker under mattan.

  Inom vänsterblocket finns det i alla fall ett parti som jobbar hårt med att genomföra sin ideologi. Just nu verkar det som att Miljöpartiet är på väg att uppnå vad de strävat efter, det dröjer säkert inte länge innan bensinen kostar femton kronor litern. Eftersom de kommer att vara tungan på vågen för sossarna, kan det bli en dyrbar kohandel för svenska folket, trots att de flesta nu börjat inse nackdelarna med den nuvarande miljöpolitiken.

  Lars Ohly har gång på gång visat att både han själv och partiet inte är i takt med tiden, för honom var det antagligen bättre förr. Men samma sak gäller ju även sossarna, som ständigt talar om vad partiet gjort en gång i tiden, men det var då det. I vår moderna tid gäller det att vara på alerten, det går inte att sitta mätt och däst och halvsova sig genom en mandatperiod.

  Det är bara att lyssna på vad folk på gatan har att säga för att inse hur innerligt trött de flesta är på alla samhällsexperiment de får vara med om. De flesta har inget som helst intresse av om statens affärer är goda, de är bara intresserade av på vilket sätt den goda ekonomin kan förbättra för alla. De har lärt sig att ”vanligt folk” får betala för alla vansinnigheter och det har de inte råd med.

  Det finns egentligen bara ett sätt att rädda landet från att hamna i fattigdom och det är att drastiskt banta vår byråkrati. Svenska folket har inte råd med att försörja en enorm mängd människor som sägs vara i folkets tjänst, men istället är makthavarnas legoknektar.

  Kanske är det redan för sent, men vi måste gå tillbaka till grunden för vårt samhällssystem, det vill säga skola, vård och omsorg. De skatter som betalas in är till för det, därför måste det sparas in på överhänget som det inte finns utrymme för och därför måste bantas till ett minimum.

  Och för den som tänker efter lite, det skulle väl inte vara helt fel.

Av Sven-Erik Hemlin - 22 februari 2010 09:58


Jag har under flera år varit kritisk till de allt hårdare miljökrav som ställs på både företag och människor för att rädda vår miljö. Märkligt nog har inte domedagsprofetiorna om vad som kommer att hända med vårt klimat i en ganska avlägsen framtid ifrågasatts förrän nu. Att profetiorna nu börjat synas i sömmarna är därför inte en dag för tidigt.

  Jag har några år att se tillbaka på och varje gång någonting ska räddas, blir det inte som det var tänkt. Alla äldre mins säkert när sälarna i Bottenhavet till varje pris skulle räddas, vilket också lyckades över förväntan, men kustfiskarna är på väg att utrotas istället. Kommer samma sak att ske med varg och björn, det vill säga glesbygdsbefolkningen drivs bort på bekostnad av att rovdjuren ska räddas.

  Det kan tyckas vara en underlig jämförelse, men precis som ifrågasättandet av flyktingpolitiken anses vara rasism, finns likheter när larmrapporter och förutsägelser om vad som kan hända med vårt framtida klimat kritiseras. Båda sakerna kan anses vara förbjudna att öppet diskuteras. I vargdebatten däremot, har vargälskarna mött ett motstånd de inte räknat med och värre kommer det att bli om varg börjar stryka runt tätbebyggda områden.

  Naturligtvis ska vi vara humana och hjälpa människor i nöd och vara rädda om vår miljö, men för mig är frågan hur länge vi har råd med det. Utrotningshotade rovdjur däremot är en betydligt känsligare fråga, det får inte ske på bekostnad av att människor kommer i andra hand. Vad värre är, att allt detta kostar enormt med pengar, som invånarna måste betala.

  Hur kommer framtiden att se ut eftersom en utsugning genom avgifter för att rädda vår miljö, gör både företag och människor fattigare. De företag som försöker följa lagar och förordningar, måste ta tillbaka dessa pengar genom påslag på sina varor. De som får betala är konsumenterna, till dess varorna blir för dyra att köpa.

  Vi kan alltså gå mot en tid då alla länder blir lika fattiga, vilket är troligare än att en klimatkatastrof kommer att inträffa. Vad hjälper det exempelvis det nu blomstrande Kina, om inte människor runt om i världen har råd med deras billigt producerade varor?

   Eftersom jordens befolkning ökar för varje år, hur skapas möjlighet till ekonomisk försörjning för alla dessa? Låter kanske som en domedagsprofetia, men det är bara att tänka efter för att inse problemet. Just den frågan måste de politiska makthavande ställa sig själva i vårt land.

  De senaste sextio åren har regeringar förlitat sig till att vår framgångsrika exportindustri ska förse människor med jobb. Den privata sektorn har varit grunden för de offentliga verksamheternas överlevnad, eftersom de bekostas med skattepengar. Utan ett framgångsrikt privat näringsliv, har vi inte heller råd med en stor offentlig sektor.

  Meningen med att betala skatt är en form av köp av tjänster som ska utföras av de offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg, som är själva grunden i ett samhällssystem. Med tiden har det blivit så att skola, vård och omsorg fått dela på smulorna som blivit över, sedan andra kostnader ätit upp en betydande del. Vad som händer när den offentliga sektorn blir betydligt större än den privata, inser säker de flesta.

  Vad vi kommer att tvingas till är helt enkelt en fördelning av landets intäkter som håller invånarna vid liv. Att nämna medborgarlön är väl som att vifta med ett rött skynke, ändå är det ett av de alternativ som vi kan tvingas prova på. Konkurrensen från andra länder trappas upp hela tiden, det blir allt viktigare att rädda de jobb som fortfarande finns kvar. Det innebär att det privata näringslivet måste få skattelättnader för att få en ärlig chans att överleva. Det kan endast bekostas genom att den offentliga byråkratin minskas drastiskt.

  Det kan tyckas att jag är pessimistisk inför framtiden, men det beror mest på osäkerheten vilket block som kommer att styra landet efter valet. Om makten är viktigare för Socialdemokraterna än hur det går för vårt land, finns risk att vi går samma väg som det forna DDR. Någon politiskt engagerad person måste väl ändå inse faran med det samhällssystem vi nu har och även inse vad som är på väg att hända.

  Återställare och skattehöjningar låter för mig som ett politiskt självmord. Risken att de som har pengar kommer att fly landet är överhängande, det har skett förr. Dessutom är landets invånare inte längre villiga att betala höga skatter, för den sekunda vara de offentliga verksamheterna idag erbjuder. Någonting våra politiker tycks förtränga är att det än så länge, är krediter som håller konsumtionen igång. Den dag räntorna skjuter i höjden och kreditgivarna börjar få kalla fötter, kommer bilden av vårt välfärdssamhälle att krackelera.

  Förhoppningsvis kommer jag att få vara med om när vårt samhälle börjar tänka på invånarna som en tillgång istället för en mjölkkossa. Fråga mjölkbönderna som utökat sina besättningar för att kunna leverera mera mjölk, men ändå har svårt att få lönsamhet. Staten, kommunerna och landstingen sitter i samma dåliga sits, vad gör de med människor som det inte längre går att mjölka skattepengar av?

  Sverige är ett rikt land får man alltid höra, de flesta jag känner frågar sig var de pengarna finns.

Av Sven-Erik Hemlin - 17 februari 2010 07:13


 Har försökt följa med i det som händer med ekonomin runt om i världen, men har svårt att se den ljusning det pratas om. Tvärtom hopar sig orosmolnen över många länder, en del av dem har levt över sina tillgångar. När det händer riktas inte vreden i första hand mot sig själv utan de som har makten. De borde ha begripit bättre och dragit åt bromsen. Inte utan en viss oror kan man vänta sig oroligheter lite varstans ute i Europa under det här året.

  De som varit kritiska till en europeisk union ser ut att få rätt. Så länge det fanns en fördel att vara med var allt frid och fröjd, men när det kärvat till sig blir det svårt att hålla samman, Egentligen var det hela dömt att misslyckas, precis som med frikostiga sjukförmåner och bidrag i vårt land, har EU gjort samma misstag och bidrag av alla de former har missbrukats.

  Ingen kan i nuläget sia om hur Grekiska folket kommer att reagera, när EU sätter press på deras regering att höja skatter och avgifter. Att staten behöver mera pengar är en sak, men befolkningen i övrigt är det ingen som bryr sig om. Så är det ju för all del i alla länder, men den fortfarande pågående krisen har satt fokus på att det är de politiska makthavarna som är ansvariga.

  Hur det här kommer att påverka vårt land är svårt att säga. Än så länge har vi bara kunnat se att euron blivit billigare, men vad händer i förlängningen? Utöver Grekland finns frågetecken för Spanien, Portugal och Irland, länder som inte bara utnyttjat EU till max utan också levt loppan. Det som kommer att hända i dessa länder, kommer även att påverka oss på ena eller andra sättet.

  Gemensamt för alla länder inom EU är att jobben försvinner, det ger minskat skatteunderlag och därmed kommer även den byråkratiskt uppbyggda kontrollapparaten att drabbas. De länder som varit försiktiga och inte slösat med upplånade pengar, kan tvingas skjuta till av de reserver som de själva kommer att behöva. Med andra ord kan det bli så att alla EU-länderna blir lika fattiga.

  Asien framstår mer och mer som en vinnare med sina industrier som spottar fram varor till priser de tidigare stora industriländerna inte har en möjlighet att matcha. Ett skräckscenario är att de globala företagen flyttar sin produktion, kvar blir i så fall bara de som inte har råd eller möjlighet att flytta. Inte ens det tjänstesamhälle det talas om som en räddare i nöden, kan leva i ett jobblöst samhälle.

  Kanske måste vi redan nu inrikta oss på ett samhälle där vi tar hand om varandra på ett helt annat sätt än det vi kallar välfärdssamhället. Som det nu är tar alla hand om människor som blivit utsedda att ta hand om folket genom att betala skatt. Ett system som fungerar så länge det finns privata företag vars anställda fyller på skattkistan. När de privata företagens anställda blir allt färre, uppstår en omöjlig situation.

  Enda lösningen är precis vad som nu kommer att hända i Grekland, nämligen att höja skatter och avgifter, eller (som är en politisk omöjlighet) drastiskt skära ner den offentliga byråkratin. På något sätt påminner det som nu händer om DDR:s kollaps som orsakades av det forna Sovjetunionens urusla ekonomi. En alldeles för stor byråkrati, kan rasera ett lands ekonomi på bara några år.

  Vad skulle hända om ett land inför en ekonomisk grundtrygghet för sina medborgare? Naturligtvis skattefri, konsumtionen ska förse staten med pengar. En utopi säger säkert många, men är det verkligen det? Vad vet vi hur människorna i vårt land skulle ta till sig det nya. Ensamstående föräldrar exempelvis skulle ges möjlighet att studera på distans, samtidigt som de själva kan ta hand om sina barn. Vad det betyder för barnen ska inte underskattas, eftersom kontakten med föräldrar är viktiga under uppväxten.

  Men det kanske allra viktigaste är den frihet som erbjuds medborgarna, att själv kunna välja vad de vill få ut av sina liv. Alla är bra på någonting, men har inte möjlighet att prova på vad som passar dem bäst. Enbart genom möjligheten att släppa loss den inneboende kreativitet som finns inom de flesta, finns möjligheter att en hobby blir till någonting lukrativt och att nya jobb kan växa fram.

  Hur man än vänder och vrider på vår nuvarande osäkra framtid, vad har vi att förlora på att prova på någonting som åtminstone sätter människan i första rummet?

Av Sven-Erik Hemlin - 11 februari 2010 06:12


Jag har kommit in i rutinen att skriva tidigt på morgonen igen. Kanske för att jag den senaste tiden enbart skrivit för mitt eget välbefinnande, vilket gjort att jag mår mycket bättre. Inte ens snön som envist vräkt ner har kunnat påverka mig. Vad det blir av det hela i slutändan, har jag inte en aning om.

    Att man absolut måste ha någonting att säga i det man skriver, håller jag inte med om. Men att det måste komma från hjärtat, finns inga som helst tvivel om. Nu är det inte säkert att det som ligger en varmt om hjärtat intresserar andra, men det är betydligt lättare att verkligen få till någon form av berättelse.

   Jag vet att det är många som har drömmar om att bli författare. För bortåt nittionio procent av de som gett sig i kast med att skriva en roman, blir det ett havererat vrak. Jag har några stycken på min hårddisk. Det vill till någonting alldeles extra för att kunna skriva en roman som kan säljas i enorma upplagor, därför har så många författardrömmar gått i kras.

  För de flesta spricker drömmen redan när de försöker bli publicerade, men för den skull behöver inte det som skrivits vara dåligt. Alldeles för många av bokförlagen saknar magkänsla för vad som är bra, de styrs av rädsla och satsar därför på säkra kort. Och kärvare har det blivit med åren och ju färre som köper böcker, desto kärvare blir det.

  Jag har en känsla av att det måste skrivas berättelser som läsaren känner igen sig i, att huvudpersonerna i boken uppför sig lika naivt och godtroget som de flesta gör. Men det är klart, det finns ju Print On Demand att tillgå, för den som vill se sin berättelse i tryck.

  Nåja, berättelsen ska skrivas också, det är sannerligen inte lätt. Det absolut svåraste är att skriva enkelt, utan att blanda in förskönande partier som inte passar in i berättelsen. För den som vill måla med ord, kan det vara lämpligare att använda en pensel.

  Men för den som har envisheten och viljan att ändå försöka, är det bara att skriva på för att hitta sitt eget språk, eller stil om man så vill. Det fungerar inte att försöka härma andras sätt att skriva, det blir som att torka sig i ändan med Hänt Extra och titta i spegeln vilken bild som fastnade. 

  På sätt och vis håller jag med de som säger att man inte kan lära sig bli en författare, man måste känna ett starkt behov av att vilja bli det. Konsten är att hitta språket, inte nödvändigtvis ett ”vackert” som tyvärr premierats och lovsjungits av kritiker i vårt land, men läsarna vänt ryggen åt. I många fall har det till och med gett skönlitteratur dåligt rykte. Sjuttiotalet är ett bevis på att samhällsberättelser med politiska budskap var förödande, det var ett bedrövligt årtionde som skrämde bort både bokläsare och teaterpublik.

  I vår moderna tid är nog den största anledningen till alla författardrömmar, att det står en dator i nästan varje hem. Och visst är det betydligt enklare än att skriva på en skrivmaskin. Till och med den som har svårt med att stava kan få hjälp, även om det ibland kan bli skrattretande förslag som ordbehandlingsprogrammet kan ge. Faktum är att det går att få hjälp med grammatiken också, det är med andra ord bara att köra igång.

  Och visst, det är roligt att skriva, många ser det faktiskt som ett trevligt sätt att slå ihjäl tiden. För att skriva på allvar däremot fordras inte bara talang och förhoppningsvis ett stort ordförråd, utan också att den blivande författaren är lite smågalen. Att vara lite smågalen (eller till och med riktigt knäpp i huvudet) är en fördel, titta bara på alla de gamla geniförklarade författarna. Gränsen mellan ett geni och en dåre är hårfin, lite av balansgång på slak lina faktiskt.

  För den som sätter sig ner för att skriva på allvar gäller det att vara egocentrisk, kunna slå bort den bistra verkligheten och gräva bland alla misstag som gjorts. Mycket av det som skrivs är ju egna erfarenheter som uppdiktade personer får uppleva. För den stackare som ger sig på att skriva i första person, det vill säga i jag-form, blir det som att genomlida ett helvete på nytt. Det hjälper inte att jag- personen sätts i en annan miljö, det är ändå en fråga om att utlämna sig själv och sina egna bittra misstag. Till det fordras mod, eller som sagt att vara lite smågalen.

  Jag har ingen förklaring till varför svensk skönlitteratur inte får innehålla lyckliga slut. Om någon kändis råkar trampa i klaveret och skriva någonting med ett lyckligt slut är det ok, men det är inte att rekommendera till andra. Samma sak med humor. Den som lånat litteratur på biblioteket för att lära sig skrivandets svåra (ädla?) konst, kanske har lånat Göran Häggs lekfulla Författarskolan. I den lär han ut att humor sannerligen inte är att leka med i litterära sammanhang. Varför ska jag dra i korthet genom att citera ur Görans bok vad kultur i vårt land egentligen är och han skrev så här:

  Kultur är hos oss en allvarlig sak som utesluter flams och fniss. Helst ska det göra lite ont också, ungefär som hostmedicin, så man vet att det tar. Men även om underhållning i vårt litteraturklimat närmast anses falla under kopplerilagen och humor länge ansetts som ett säkert tecken på ytlighet och okultiverat sinnelag, så finns det anledning till och med för en svensk författare att fundera lite över sakens allmänna förutsättningar.

  Vad ska man säga? Till och med en intellektuell och lärd man som Göran Hägg, har vad jag kan förstå, insett hur snedvridet det mesta inom vårt kulturliv blivit och då inte minst inom vår så kallade skönlitteratur. Om det Göran Hägg skrev, ska ses som en uppmuntran till läsaren att prova på att skriva någonting humoristiskt, får man gissa sig till.  Men visst lyser det igenom att det funnits för mycket hostmedicin i det som skrivits i vårt land under alldeles för många år. Tänker man efter, finns det så mycket eländes elände i varje människas vardagsliv, att de inte behöver läsa om andras också.

  Ärligt talat har jag svårt att skriva om eländes elände, det sätter ner humöret och glädjen att skriva försvinner. Kanske har jag fel, men ett folk som föredrar buskis framför djuplodande böcker och program på teve, behöver någonting att läsa som kan muntra upp tillvaron. Den moderna människan har glömt hur man skrattar, ändå är det medfött hos de flesta. Av den anledningen vill jag verkligen uppmuntra alla som har någonting roligt att berätta, att de också sätter sig ner och försöker skriva om det. Om inte annat, så för att själva ha roligt.

  Det sägs att man inte blir en klokare människa av att läsa böcker, men mera människa. Jag har många gånger ställt mig själv frågan om de människor som ständigt läser deckare, om de verkligen blir mera människa. De som tycker om att läsa böcker, borde ta sig en funderare över det.

Av Sven-Erik Hemlin - 6 februari 2010 07:12


Har märkt en längre tid att jag nästan fått tvinga mig till att skriva min blogg, därför har jag efter varje gång inte haft en aning om vad jag skrivit. Om jag upprepat mig själv, eller tragglat om samma ämne är det någonting som kommit utan att jag försökt styra det. Anledningen är alldeles säkert att min hjärna sysslat med en sak, det som hamnat på skärmen har inte haft något samband.

  Jag kan inte slå bort tanken att vi människor formar våra egna liv. Att omständigheterna gör det svårare för en del kan så vara, men i stort sett kan vi påverka vårt sätt att leva. Om vi hamnar i en viss situation, är det för det mesta resultatet av ett val vi gjort. Tyvärr kan resultatet alldeles för ofta, inte alls bli det vi tänkt oss när vi tvingades välja.

  Det har gett mig en viss förståelse för de misstag våra så kallade förtroendevalda gjort. Det är inte lätt att reparera misstag som visat sig vara förödande, det har med prestigetänkande att göra. Allt sammantaget måste det vara frustrerande, att ständigt försöka visa sig handlingskraftig, men samtidigt ha en känsla av att kanske inte ha gjort rätt.

  Anledningen till att jag just nu känner mig trött på alltihop är svår att förklara, till och med för mig själv. Jag fyller dagarnas hålrum genom att skriva. Det finns inga baktankar bakom det jag skriver för glatta livet om dagarna, det är helt och hållet för nöjes skull. En form av terapi kanske, jag tänker inte gräva ner mig i att försöka hitta en förklaring.

  Att det jag skriver är en form av protest mot kritikers ställningstagande till vad som är skönlitteratur eller inte, finns inga tvivel om. Huvudsaken är ju att det kan roa någon, inte minst mig själv. De senaste årens bästsäljande böcker har varit deckare, en gång föraktfullt kallat kiosklitteratur. Men kritikerna har svalt förtreten, de har ju inte kunnat idiotförklara deckarläsarna, eftersom många av dem läser deras recensioner i tidningen.

  Men visst börjar folk bli mätta på deckare, det är antagligen en av anledningarna till att det säljs färre böcker. Man kunde se samma fenomen på sjuttiotalet då nästan alla böcker endera handlade om psykfall i sjukhusmiljö, eller hade ett politiskt budskap. Lyckliga slut var bannlysta.

  När det gäller deckare känns det på något sätt som att kritikerna tvingades ta skeden i vacker hand, svenska folket visade sig inte vara så fina i kanten som de hoppats kunna lära dem att vara. Egentligen är svenska folket i gemen betydligt mer jordnära, lite mer åt buskishållet. Och javisst, ett gott skratt förlänger livet, men får man verkligen skratta i ett land som vårt?

  Kan det vara så att vi svenskar tar oss själva på alldeles för stort allvar? Om så är fallet borde vi lägga om stil och tillåta att göra bort oss och dessutom kunna skratta åt det. Att våga samspråka med folk i affären, på bussen, tunnelbanan eller under tågresan. Kanske låter det lättsökt, men om en börjar följer andra med, det är så vi svenskar fungerar.

   Mer djuplodande tänker jag inte bli idag, men om andan faller på och jag tycker mig ha någonting att säga, blir det alldeles säkert en blogg. Förhoppningsvis kan det inträffa en dag i veckan, men som sagt, det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

  Just nu pockar kaffet och en smörgås.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27
28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards