Den ökade brottsligheten, ungdomsligor som skjuter på varandra är ett politiskt skapat problem kunde jag läsa i en artikel. Det handlar om ungdomar som oförskyllt hamnat i en gråzon och redan tidigt slagits ut av vårt skolsystem, sedan av Arbetsförmedlingen och Socialkontoren. Istället för tacksamhet för i bästa fall överlevnadspengar, känner de ilska över att bli behandlad som skit. Att inte ses som de människor de faktiskt är. Därför känner de ingen som helst samhörighet med det samhälle våra politiker skryter om.

De är inte ensamma, många har mistat tron på det politiskt skapade samhället som inte kan leverera vad det tar betalt för genom skatter. Ministrar visar sig i teve och i jagform säger att de fel som blivit ska de rätta till. Lite märkligt med sådana uttalanden, varje beslut måste dras i demokratisk ordning (långbänk), eftersom en majoritet måste ställa sig bakom förslaget.

Det är alltså lätt för en minister att lova, men kan sedan skylla på att inte andra ställt sig bakom när det hela går i stöpet. Lagledaren Löfven har trasslat in sig i en olöslig situation genom att tvingas ta hjälp av MP och V. Någon lösning på vårt lands växande problem kan vi knappast vänta oss före valet i höst, det som skulle behöva göras möter alldeles för stort motstånd.

Samma sak kommer att hända en borgerlig regering om det blir en sådan efter valet. Det som behöver göras kan nämligen ses som ett politiskt självmord, att drastiskt skära ner inom vår enorma byråkrati. Ändå är det vad makthavande politiker kommer att tvingas till i en inte alltför avlägsen framtid. De har nämligen inte mandat av en majoritet av invånarna att besluta om det som är bra för staten, men inte för invånarna.

Det har pratats länge om regioner, det vill säga sammanslagningar av län, men det har inte vunnit gehör. Man kan inte rita om vårt lands karta utan att ta hänsyn till invånarna, istället för centralisering måste det därför ske decentralisering, invånarna måste få närmare till det de betalar för att få utfört genom sina skatter.

Vi har under åren tagit efter Amerika, inte minst de enorma köpcentra som byggts utanför städer. I Amerika har dessa köpcentra hamnat i utförsbacken, inte på grund av miljöskäl utan att det innebär resor som tar tid och att drivmedel har blivit dyrare. Närköpsbutiker har öppnats som komplement till att handla matkassar på nätet.

När vi nu kan se stora butikskedjor slå igen är det en varningssignal de makthavande måste ta på allvar. I jakten på lönsamhet är anställda inte bara en stor utgiftspost, utan innebär också dyrbar krånglig administration. Det man kan se i många livsmedelsbutiker är att kunden gör allt själv genom scanning av varorna och betalning med kort som sker via en bildskärm.

Dessa butiker räknat kallt med att någon vara inte blir inslagen, kontroller kommer därför allt tätare i början. Men även om det slinker igenom någon vara, blir det billigare än den personal som sparas in. Redan i slutet av det här året kommer vi att se vidden av det som händer inom handeln och det kommer knappast att glädja våra makthavande politiker. De är för långt från verkligheten för att fatta vad som händer.

För långt från verkligheten är de också i andra frågor. Till och med folk på gatan begriper att genom tvång få ner sjukskrivningarna genom beslut om hårdare regler, kommer att innebära fler sjukskrivna. Dessutom kommer sjukskrivningarna att bli långvarigare, genom att många tvingas arbeta ör länge med sin sjukdom. I samband med personalindragningar kommer därför enorma problem att uppstå för sittande regering, oavsett block.

Skådespel för folket i kärva tider fungerade en gång i tiden, men när som nu politiker står för underhållningen fastnar skrattet i halsen. Många beslut som fattats strider mot de mänskliga fri och rättigheterna, det senaste är pensionssänkningarna för runt etthundrafemtio tusen offentliganställda. Vad händer om det prövas rättsligt och det visar sig att det är olagligt? Att ta pengar från trygghetsförsäkringar måste då anses vara precis lika olagligt.

Men det är inte det enda våra makthavande politiker har att oroa sig för, problemen hopar sig för varje dag som går, Nu har ett upprop startats av förskollärarna, som inte längre klarar av sitt jobb på grund av alldeles för stora grupper. Det kommer fler upprop om bedrövliga arbetsförhållanden, men också grupper som känner sig överkörda av beslut som aldrig skulle ha fattats, var så säker. Och det kommer naturligtvis att sätta press på de politiska partierna. För de politiska partierna går det inte att hitta en nisch, nu krävs ett helt batteri med lösningar inom flera områden

Det är mycket som blivit sämre i vårt land och problem inom sjukvården, skolan, förskolan och polisen är de saker som är intressant för de flesta av väljarna. Orättvisorna för pensionärer och sjukpensionärer kvarstår, den lilla ökning de med lägsta pensionerna fått, kan bara ses som ett slag i ansiktet. Den politiker som inte tror att det kommer att påverka väljarna i slutändan, har verkligen valt fel "yrke".

En smutsig valrörelse kan få till följd att ett stort antal inte kommer att rösta, alla partier kommer att förlora på det. Politiska misstag har lett till att vi kan få se samma sak som vid valet i USA, men också vid den Engelska Brexit omröstningen. Utgången av någonting sådant vet vi, och det borde skrämma livet ur det politiska etablissemanget.

Istället för att partierna säger vad de vill göra, måste de inse vad de är tvungna till att göra. Alla partier måste gå samman på enad front för invånarnas bästa, inte vad som är bra för staten. Ingen kan förutsäga vad missnöjet med dagens Sverige kan ställa till med och samma sak gäller det som händer i vår omvärld.

Trump är en oberäknelig person som kan ställa till det bara genom sin klantighet. Han kan rent av få ett infall att trycka på den röda kärnvapenknappen innan någon hinner hindra honom. Det här gör våra politiker till småpojkar som leker i sin alldeles egna lilla sandlåda. Men leken de håller på med påverkar alla landets invånare och det är verkligen skrämmande.

Vart tog Socialdemokratin vägen? Den frågan är befogad när partiets företrädare inte reagerat på den ökande fattigdomen, de politiskt skapade samhällsklyftorna, eller lyssnat på de klagomål om de orättvisor som finns i vårt samhälle. Den ideologi som en gång fanns gäller inte längre i praktiken, men väl i den retorik som företrädarna lägger fram för sina eventuella väljare.

Socialdemokrater talar ofta om de gamla ledarna för partiet och vad de uträttat för svenska folket. Jag växte upp i ett samhälle där en förkrossande majoritet var Socialdemokrater. SSU anordnade danskvällar som lockade de unga och Folkparkerna var en naturlig samlingsplats för många, men också ett monument över det stora partiet. Den sammanhållanden länken var ändå att alla hade lika dåligt ställt eftersom lönerna var låga.

Per-Albin Hansson framhålls ofta av partiets företrädare och han var den som förde fram tanken om Folkhemmet redan i slutet på trettiotalet, det vill säga för åttio år sedan. Ja, egentligen var det en högerpolitiker som lanserade Folkhemmet redan i början på nittonhundratalet, men bara Per-Albin nappade på idén.

Men det beslutades aldrig om att Folkhemmet skulle införas, även om de flesta trodde det vid den tiden. Detta samhällsexperiment fick ändå till följd, att statens makt ökade och individens frihet minskade. Redan då urholkades vår så omtalade demokrati och grunden för vårt kontrollsamhälle skapades. Det finns med andra ord en förklaring till, varför invånarna kan köras över genom beslut som går stick i stäv med folkviljan. De makthavande (oavsett partifärg) tror sig ha mandat att göra det, för så har gjorts sedan långt tillbaka.

Per-Albin gick bort 1946 och den som tog på sig rollen att föra Folkhemstanken vidare var Tage Erlander. Budskapet var enligt Per-Albin ett samhälle där alla är lika och alla hjälps åt, det trummades in i invånarna hur viktig solidaritet var. Tyvärr sprack drömmen om Folkhemmet redan på sextiotalet men har av antagligen nostalgiskt skäl, funnits kvar sedan dess inom partiet.

För några år sedan skulle jag skrivit att det Sverige som fanns under Per-Albin Hanssons tid, inte på något sätt kunnat jämföras med dagens, men så fel jag då haft. Det samhälle vi nu har, är inte bättre än det Per-Albin ville förändra, om man ser till de orättvisor och inkomstklyftor som finns. Till och med klassamhället har återuppstått. Per-Albins dröm var att klassamhällets Sverige skulle ersättas av Folkhemmet, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet.

Det skulle inte finnas några privilegierade kelgrisar och ingen skulle kunna skaffa sig fördel på andras bekostnad och den starke skulle inte kunna trycka ner och plundra de svaga. Tyvärr är det precis så vårt samhälle blivit, människor i maktställning skor sig på andras bekostnad och med hjälp av Försäkringskassan och vår byråkrati, trycks de svaga ner och plundras.

När jag ser tillbaka på det Per-Albin sa, är det ett underkännande av det politiskt skapade samhälle vi fått. Hur långt är vi inte från hans ord: Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnader avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredes andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Men på samma sätt som världen förändrats, har även vårt land gjort det. Även människornas värderingar är i dag helt annorlunda än för sextio år sedan. Och tacka för det, mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt. Girigheten finns till och med bland de så kallade förtroendevalda, det gäller att sko sig så länge det går. En demokrati är vi bara i den politiska retoriken, folket får välja vart fjärde år, det är allt folket har att säga till om.

Nu oroar sig många hur länge det kommer att hålla, man kan ana att sötebrödsdagarna är över och kärvare tider väntar. Det kontrollsamhälle som byggts upp i stället för det Folkhem Per-Albin förespråkade, kostar enormt med pengar att administrera. De fasta kostnaderna har ökat för varje år och staten har därför tvingats använda pengar som är invånarnas. Och värre kommer det att bli innan det hela kollapsar.

Någonting som kan rädda ansiktet på våra politiker är de smarta maskinerna, som genom att bearbeta fakta presenterar lösningar som inte färgas av ideologier eller politikers godtycklighet. För många socialsekreterare i Sydsverige har den tekniska utvecklingen kommit som en chock, en maskin klarar av deras rutinjobb både snabbare och säkrare. Antagligen har inte många reagerat över detta, ändå är det vad många kan vänta sig framöver, att maskiner som kan jobba dygnet runt om så behövs tar över.

Vi är nu så långt ifrån det goda medborgarsamhället som det går att komma. Det finns politiker som anser att vi är ett jämställt och jämlikt land, men sanningen är att en stor del av invånarna lever under helt andra förhållanden än andra. De rika har blivit rikare, de fattiga fattigare och dessutom finns en gråzon med människor som är skuldsatta upp över öronen, men ingen har ens försökt uppskatta hur många det är. Klassamhället framstår tydligare i dag än på Per-Albins tid, vilket måste ses som ett underkännande av de politiker vi haft under åren.

Jag ser fram emot att smarta maskiner tar över och följer de lagar och regler som fastställts. Inte minst att den av EU angivna fattigdomsgränsen efterföljs så att ingen ska tvingas leva under den. Dessutom kanske dessa maskiner kan skilja på vad som är statens och invånarnas pengar, så att pengar inte kan tas från trygghetsförsäkringarna. Pengar finns, det är ju vad vi ofta får höra från regeringen, så varför ta invånarnas försäkringspengar? Nåja, just nu finns det pengar, men hur länge kan ingen svara på, mycket kan hända på kort tid.

Vad man redan nu kan se är att kostnadsläget är på väg att bli högre än "vanligt" folk har råd med. Naturligtvis kommer det att påverka konsumtionen, vilket i sin tur kommer att påverka hela vårt samhälle. Staten, kommuner och landsting kommer att tvingas skära ner på kostnader som inte påverkar verksamheterna, det betyder minskning av administrationen. Ju tidigare det görs dess bättre, eftersom tidsödande byråkrati och pappersarbete ändå att kommer att ersättas av snabba smarta maskiner.

Vad tänker Socialdemokraterna göra åt det? Det enda beskedet Löfven har gett är att det löser sig självt, genom att nya jobb kommer att växa fram. Vad jag kan förstå betyder det att regeringen håller tummarna för att ett under ska ske. Men Löfven är inte ensam, alla partiledare har i ivern att tala om hur de ska lösa landets omfattande kris, inte tid att tänka på vad nya tekniker kommer att innebära för vårt land. Det får tydligen bli som det blir, någon annan slutsats går det inte att komma fram till.

Jag vet inte om en gammal mans råd är någonting att följa, men ger ändå rådet att aldrig försöka leva upp till andras förväntningar. Var och en är unik, födda med förmågor som det gäller att prova sig fram vilka de är. Att ha politiken i blodet som en del politiker säger är rent skitsnack, det handlar bara om en omedveten inlärning från unga år. Som de gamla sjunga, kvittra de unga.

Visst är det så att många ättlingar hjälps in i politiken av föräldrar, de vet att "yrket" ger en trygg inkomst och en god försörjning livet ut. Människor som brinner för att förändra vårt samhälle har ett sämre utgångsläge. Glöden slocknar på ganska kort tid när dessa människor inser att de inte har särskilt stora möjligheter att påverka de politiska besluten och därför hoppar av.

Jag kan se tillbaka på många av de socialdemokratiska ledargestalterna och har full förståelse för partiets kräftgång. Partiets företrädare har sedan åttiotalet talat om vad partiet gjort, men för att leva upp till den handlingskraften har de drabbats av handlingsförlamning. Ideologin har blivit urvattnad, det är svårt att föra både de svaga gruppernas talan och samtidigt flirta med medelklassen.

Det största misstaget har varit den Palmedyrkan som visats öppet. Det har även gått så långt som till handling, inte minst av vår nuvarande utrikesminister, som än så länge har statsministerns välsignelse. Uppenbarligen gör hon precis samma misstag som Olof Palme, skaffar sig viktiga ovänner istället för viktiga vänner.

Genom vår egen hemkokade demokrati och våra politikers förvrängda syn på verkligheten, har landet hamnat i situationer våra grannländer lyckats hantera betydligt bättre. Istället för att lyssna på det stora antal som ville stänga gränserna när flyktingvågen startade, valde de gamla etablerade partierna att välkomna alla. Det kan liknas vid en föräldrafri fest med spritskåpet olåst och den förödelse som fyllslaget efterlämnar.

Läste en artikel om att en stor del av de flyktingar som kommit till vårt land, måste ses som ekonomiska flyktingar. En flykt som många familjer betalat flera hundratusen kronor för. När politiker vädjar till svenska folket att känna empati för de som kommit hit för att undvika krig och elände, måste det ändå väcka lite av eftertankens kranka blekhet. De som  mest var i behov av hjälp, hade inte pengar att kunna fly utan blev kvar i krig och elände eller flyktingläger.

De öppna gränserna och ett land där makthavare och myndigheter blev tagna på sängen, gjorde att ett stort antal människor med brottslig bakgrund kunde slinka in. I vilket annat land som helst hade polisen fått resurser att kolla upp och se till att snabbt utvisa dessa personer, men inte i vårt land. Istället har krav på hårdare tag mötts med att kalla budbärarna för rasister.

Den dag verkligheten kommer ikapp våra politiker är det för sent. Personer som avvikit från asylboenden har gjort att det finns ett "underjordiskt" samhälle där dessa personer överlever på brott som drabbar oskyldiga medborgare. Många tidigare invandrare har skapat sina egna samhällen och lever som de en gång gjorde i det gamla hemlandet.

Det här är någonting våra politiker inte kan blunda för, de måste se till att invandrare och flyktingar måste ta seden dit de kommit. Det vill säga lära sig språket och leva efter de lagar som gäller. Det avskydda IS som nu är på väg att utplånas har haft och verkar fortfarande ha ett starkt fäste i vårt land, många unga har tilltufsade kommit tillbaka utan att straffas. Men frågan är om de reste av egen fri vilja, eller om dessa unga skickats iväg av sina föräldrar eller andliga ledare.

För mig som åskådare till det här känns det minst sagt otäckt. Hur många invandrare och flyktingar bor nu i vårt land som anser att vi svenskar är mindre värda och väntar på att ta över kontrollen av vårt land? Att någonting sådant kan hända är tabubelagt att diskutera eller föra fram. Det skulle betyda att en stor del av invandrarna måste ses som rasister.

Att avfärda avvikande åsikter om invandring och flyktingmottagning som rasistiska, är ett fruktansvärt dåligt försvar av felaktiga politiska beslut. Det stora felet våra politiker gjorde var att truga på invånarna sin åsikt och försvara den med att alla emot var rasister. Det visade bara att vår demokrati inte längre fungerar eftersom ingen tog reda på vad folket ansåg i frågan.

Skulle de fråga nu, tror jag inte de skulle tycka om svaret. Varje dag kan jag se många av de flyktingar som kommit till vår stad göra sina inköp mitt över gatan. De kommer i bilar av nyare årsmodell värda från hundra och upp till runt fyrahundratusen kronor. Knappast flyktingar svenska folket ska behöva känna empati med, många av invånarna i vår stad lever under mycket knappa förhållanden.

Så länge vårt land rullar på bryr sig inte de flesta, det är när det kärvar till sig det börjar hända saker. Moderatstrateger har insett att en mycket stor del av befolkningen anser sig överkörda av "den snälla linjen". Det har gjort det betydligt enklare, att ha en åsikt om det kaos som flyktingmottagningen orsakat, på grund av Moderaternas nya hårdare linje. Ingen kallar Moderaterna för rasister, eftersom de lägger fram det som att det handlar om vårt lands framtid.

Faktum är att svenska folket aldrig fått säga sin mening, det kommer de antagligen att göra vid valet i höst. Det jäser på många ställen i vårt land, det blir lätt så när samhällen förändras. Vid ett val är invånarna anonyma och kan fritt lägga sin röst på det de anser gynna dem. Genom att inte vara ute bland folket och lyssna på tongångarna, är det flera partier som kan råka ut för en överraskning vid valet.

Men invandring och flyktingmottagning blir ingen het valfråga, det hoppas jag istället blir att sjuka människor utsätts för en förnedrande behandling och drabbas av ekonomiska bekymmer. Hos allt fler uppfattas det inte bara som en orättvisa, utan som ett slag på käften. Eller snarare att regeringen sparkar på de som redan ligger. Är det inte i första hand för dessa människor vår regering och övriga politiska partier ska känna empati? Det drabbar ju människor som valt dem att föra deras talan.

Det är dags att någon städar upp vårt land och då ska det ske uppifrån och nedåt.

Jag ställde mig själv frågan vid morgonkaffet: Vad ända in i helsike är det som händer? Visserligen har regering efter regering bäddat för det som nu händer, men ändå slås jag av häpnad över hur otroligt klantigt vårt land skötts under många år. Man får en känsla av att våra politiker gav upp redan på nittiotalet, sedan har det fått rulla på för att se, går det så går det. Nu kan vi konstatera att det gick inte, det sprack till sist.

Gammal är äldst brukar man säga och det kan ju ingen förneka. Men att bli gammal betyder att man levt ett liv och gjort många misstag. Att pånyttfödas med all den erfarenhet man samlat på sig skulle naturligtvis vara fantastiskt, om man lärt sig av misstagen vill säga. När jag ser tillbaka gjordes de största misstagen i ungdomlig yra, eller snarare att man trodde sig veta mera än vad man gjorde.

Och det är så ett liv fungerar, det börjar med drömmar om framtiden men efterhand tar livet över och krossar de tidiga framtidsdrömmarna. I vårt land indoktrineras vi till att bli nyttiga medborgare, det vill säga via skatter betala för de tjänster samhället åtagit sig att utföra. Vackert tänkt, men som med så mycket annat, blev det inte som tänkt var.

Efter andra världskriget när vårt land lyfte från hög arbetslöshet och fattigdom, presenterade de politiska makthavarna en framtidsdröm, nämligen Folkhemmet. Ett folkhem som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven, men då måste invånarna också vara beredda att betala för det. Det lade grunden för att vårt lands invånare skulle bli de högst beskattade i världen.

Hur blev det då med Folkhemmet? Kanske hade det varit möjligt om inte de krigshärjade länderna så snabbt kommit ikapp och i flera fall förbi. Plötsligt stannade det hela av och Folkhemmet sågs inte längre som möjligt att genomföra. Alla de personer som placerats i politiska funktioner för att genomföra det som aldrig skulle bli verklighet, skulle naturligtvis ha sparkats. Men så skedde inte, istället slutade de politiska makthavarna att prata om folkhemmet, det döptes helt enkelt om till välfärdssamhället istället.

Det misslyckade samhällsexperimentet hänger med än i dag i form av enorma kostnader som invånarna inte får någonting för. Bortkastade pengar helt enkelt. Men från politiskt håll har det hela försvarats med att alla politiskt aktiva är nödvändiga för vår demokratis överlevnad. Alla är säkert medvetna om att i demokratisk ordning fattade beslut inte har någonting med demokrati att göra, det handlar enbart om att störst bestämmer.

Under många år fungerade vårt land som en enpartistat där största partiet hade egen majoritet och kunde klubba igenom alla förslag utan problem. Men så hände någonting med svenska folket i mitten på sjuttiotalet och sedan har vårt land inte varit sig likt. Plötsligt måste det vara flera som måste komma överens för att beslut skulle kunna fattas och på den vägen är det.

En väg som ingen vet vart den leder eller kommer att sluta har skapats, men som invånarna knappast stillatigande kommer att låta det politiska etablissemanget fortsätta med, är ofoget att bestämma hur invånarna ska leva. Det utmattningssyndrom som drabbat en mycket stor del av svenska folket, är en följd av att invånarna pressats för hårt. De som inte klagat har fått täcka upp för alla som slutat på grund av urusla arbetsförhållanden. När unga börjat klaga över att de inte har något eget liv, är det verkligen fara på färde.

Vad det beror på kan ha sin förklaring i det ansvar alla numera tvingas ta ansvar för sina liv. Eller snarare att de kommit underfund med det. Det finns inga skyddsnät och politiska företrädare som tar hand om problemen, tvärtom kommer de hela tiden med nya krav. Det mänskliga psyket är skört, dagliga problem nöter på både kropp och själ.

Man kan säga att den indoktrinering invånarna utsätts för från tidig ålder, har omvandlat individer till en form av arbetsmyror som alla måste dra sitt strå till stacken. När folket inser att det inte gynnar dem själva i form av en vettig pension, kan vi vänta oss våldsamma protester. Vi kan se det som nu händer i Iran som någonting som kan hända även här. Det finns fattigdom och ett slöseri med invånarnas skattepengar som inte kan försvaras av våra politiker.

Vi äldre som växte upp med en stark Socialdemokrati, har under åren lärt oss att partiet alltid försökt lösa ekonomiska problem med nya skatter. Tillsammans med Miljöpartiet har verkligen regeringen kommit med nya skattepålagor som drabbar de sämst ställda allra värst. Tror inte Löfven är medveten om vad det här kommer att innebära, men det är ingen vild gissning att partiet kommer att få känna av missnöjet vid valet.

Ett gammalt talesätt är att man vet vad man har, men inte vad man får. Vid en sådan jämförelse vinner knappast Löfven några sympatisörer, för många kan det inte bli värre än vad det nu är.