Jag har full förståelse för att vår regering med alla medel, både tillåtna och på gränsen till lagöverträdelser, måste få in mera pengar till staten. Nu börjar nämligen ekonomer varna för att vårt lands pensionärer om ett antal år, kommer att få betydligt sämre pensioner, än vad tidigare system har gett.

Lösningen är enkelspårig, vi måste jobba längre upp i åldrarna. Tänk om det skulle vara så enkelt. Skulle vara bättre om regering redan nu talade om, att om X antal år, kommer landets invånare att tvingas arbeta till döddagar. Låter inte trevligt precis, men vårt lands trygghetssystem och pensioner, fungerar efter principen ur hand i mun. Nya friska pengar måste in för varje år, för att det ska runt och det är vad regeringen kommit underfund med är en omöjlighet i längden.

Vårt land kommer helt enkelt att tvingas göra samma sak som med ATP, eftersom vårt pensionssystem i dess nuvarande form är ohållbart. Även om ATP inte var den perfekta lösningen, var det i alla fall inte en flopp, som det nya pensionssystemet måste ses som. Eftersom det var en uppgörelse över partigränserna, visar det att makthavande politiker, inte kan se längre än näsan räcker.

Men vårt land har ju klarat sig ganska bra, kanske någon tänker. Jodå, men hade det inte varit för den höga inhemska konsumtionen som hållit tillväxten uppe, hade vi hamnat i den här situationen tidigare. Om staten varit vinnare på konsumtionshysterin, finns det många förlorare. Många har spenderat lånade pengar som det kommer att ta resten av livet att betala tillbaka. Det behövs med andra ord ingen lag att alla ska jobba längre, många kommer att bli tvungna till det i alla fall.

Men det finns en rejäl hake i resonemanget, att alla måste jobba längre. Ja, utöver att ungdomsarbetslösheten kommer att öka ytterligare, förstås. Naturligtvis är det arbetsgivarna som har sista ordet, och jag tvivlar på att de vill ha gamla skröpliga gubbar och gummor i sina lönerullor. Undantaget är förstås inom politiken, men det för ju inte landet framåt precis. För att kunna utnyttja arbetskraften till 110%, måste de anställda inte bara var unga och starka, utan dessutom välutbildade. Pressade av avancerade teknik och den höga arbetstakt som det är i dag inom de flesta arbetsområden, kommer många som i dag är runt fyrtio, inte ens att klara sextioårsgränsen.

Det kommer i många fall inte att vara påfrestningen axlar, ryggar och knän som kommer att bli det stora problemet, utan den psykiska påfrestningen, som kommer att knäcka de flesta. Prestationsångest och stress kryper allt längre ner i åldrarna, det fungerar som ett smygande gift. De unga som tror sig ha livet framför sig, är beredda att ta risker. Men efter några år med räntor och amorteringar och ständigt stigande kostnader som tömmer lönekontot snabbare än pengarna hamnar där, infinner sig eftertankens kranka blekhet och många funderar vad de gett sig in på. Att jagas av tankar kring hur ekonomin ska gå ihop, är minst lika påfrestande som jobben, vilket gör att bördan blir dubbelt så tung att bära.

Börjar människor se det omöjliga i att kunna räta upp sin situation, tar hjärnan över och kortsluter kroppen. Hur många som kommer att slås ut inom de närmaste åren på grund av det, är inte ens värt att gissa. Antagligen skulle man gissa rejält i underkant, det finns långt fler än vi ens kan ana som är på fallrepet.

I det här läget sätts verkligen de politiska makthavarna på prov och det vill till att de har nerver av stål. Ska de driva landet fram till stupkanten, eller ska det göras en u-sväng och försöka räta upp det som blivit fel. Det enklaste skulle naturligtvis vara att skrota hela vårt samhällssystem och bygga nytt, men det är inte gjort i en handvändning.

Återstår bara en sak, att föra dialog med invånarna genom att helt enkelt fråga: Hur vill ni att vi ska göra? Är det bättre att banta staten och byråkratin och fördela pengarna som kommer in på ett rättvist sätt? Jag tror inte svaren skulle falla de makthavande på läppen.

När habegäret slocknar och människor sitter bland sina prylar och funderar över varför de köpt dem, önskar de att klockan kunde vridas tillbaka. När de väl kommit underfund med att det är de själva som varit med om att trissa upp kostnadsläget i landet, blir de förbannade. Det är ju regeringen som uppmuntrat till konsumtion!

Och visst är det så att det är människorna som sätter priset på allting genom sin efterfrågan, men minskar efterfrågan minskar också priserna. Varför inte ekonomer tänker i de banorna har jag svårt att förstå. Istället talas hela tiden om att vi måste ha ekonomisk tillväxt. Det är rent ut sagt löjligt.

Vi är ett land med alldeles för höga löner, vilket skadar inte bara våra exportföretags konkurrenskraft, det skadar också invånarna. Lönehöjningar lägger bara grunden för nya höjningar, eftersom kostnadsökningarna slår över hela linjen. Vår så kallade välfärd blir dyrare, den betalas till största delen med skattepengar. Ganska märkligt att ingen så kallad folkvald, insett att det hela kan sluta med en katastrof.

Vem har påstått att människan är den intelligentaste varelsen på jorden?