Ständigt hör man äldre människor säga: Vad har hänt med vårt land? Frågan dyker upp så snart man talar med någon och ilska blandas med sorg och oro inför framtiden. En sak som många uttrycker vrede över är, att makthavarna agerar som förmyndare. Att svenska folket inte begriper sitt eget bästa.

Attityden finns över hela linjen, staten, kommunerna och landstingen styrs av människor som verkar leta efter vad som kan förbjudas. Men mest känslor väcker det ändå när det sparas in på, det invånarna betalar skatt för att få utfört. Naturligtvis väcker det ilska när ”vanligt” folk ser vad det ska dra in på och det är inte samma saker som makthavarna kommer fram till.

Inget annat land har mig veterligen, infört tvångsarbete för sjuka. Eller sanktionerat ”utlåning” av arbetslösa till företag som tjänar pengar på det. Först nu har Arbetsförmedlingen vaknat och insett att massvis med skattepengar, hamnat i fel fickor. När ska regeringen vakna?

Men Arbetsförmedlingen har också upptäckt att Försäkringskassans handläggare, utförsäkrar personer som är så sjuka, att de inte ens klarar av en utredning om vad de kan klara av. Kommer att bli intressant att följa fortsättningen, kanske till och med regeringen uppmärksammar hur galet de tänkt.

Nästa år är det val och partierna försöker redan profilera sig, men trampar bara varandra på tårna. Om det skulle varit val i september i år, skulle det redan varit avgjort, eller …? Nåja, opinionsundersökningar ska tas för vad de är, ingen vet hur de tillfrågade kommer att rösta, den dag det är dags. Men det troliga är ändå att det är kört för den borgerliga alliansen, frågan är vart rösterna som försvinner från de borgerliga kommer att ta vägen.

Under det dryga år som återstår innan valet, kan mycket hända ute i världen. Rapporter om ljusningar för krisländerna ska tas med en nypa salt, det kommer att ta år innan ekonomin rätas upp i dessa länder. Och under den tiden påverkas inte bara Europa, alla länder får en släng av sleven.

Det som händer är inte bara oroande för höglöneländernas exportföretag, regeringar kommer att tvingas se över sina ländernas kostnader.

De stora företagen ligger hästlängder före alla länders regeringar, när det gäller att kapa kostnader för att överleva. Företagen gör bedömningar om hur den närmaste framtiden kommer att se ut, de jobbar hela tiden med fakta. De vet vilka order som kommit in, men ser också om efterfrågan minskar. Ser de en kommande nedgång måste de snabbt gardera sig och skära ner på de fasta kostnaderna.

Regeringar har inte den överblicken över ”verksamheten”, den offentliga apparaten är alldeles för stor att få grepp om. Regeringar utgår istället från vad som måste komma in, för att det ska kunna gå runt. Naturligtvis måste varje budget som fastställs ses som rent önsketänkande, ingen kan förutspå hur framtiden kommer att se ut.

Det mest naturliga för en regering, är därför att se över vad som inte gynnar landet och invånarna. Det första man måste göra är att se över, vilka kostnader som utan att påverka innevånarnas vardag kan tas bort. Medlemskapet i EU har inte minskat vår byråkrati, vilket det borde ha gjort. Flera av våra statliga verk skulle kunna tas bort, utan att invånarna skulle märka det.

Politiker talar ofta om omfördelning av den gemensamma kassan, men när omfördelningen påverkar det invånarna betalar skatt för att få utfört, är det inte acceptabelt. Enda lösningen för att kunna göra inbesparingar är därför att öronmärka skattepengarna. Det kan inte vara svårt att räkna ut hur mycket pengar som behövs till skola, vård och omsorg. Inte heller vad som behövs för att vårt trygghetssystem ska fungera.

När pengarna till de viktiga samhällsfunktionerna öronmärkts, kommer det att visa sig om det blir någonting över till exempelvis livsmedelsverket och allt vad de heter. Finns det inga pengar kvar, gäller det att titta på vad som verkligen behövs eller inte. Finns det verk som bara ser till att EU:s direktiv följs, går det att lösa på annat sätt. Vi har ju välbetalda delegater i EU som kan bevaka det.

Efter att ha suttit och skrivit ner det här, tror jag mig fått förklaringen till varför så många unga hoppar av politiken.

För det första måste de ”sitta in” sig i partiet och lyda partiledningarna, för det andra tystas de egna förslagen tystas ner av de som vet bäst. Naturligtvis tröttnar de flesta och börjar se sig om efter andra möjligheter att påverka. När väl besvikelsen gått över, har de insett att vi står inför en omfattande förändring av vårt samhälle, men det kommer inte att vara de politiska makthavarna, som kommer att styra den förändringen. Det kommer att bli omständigheterna, som gör att de måste rätta munnen efter matsäcken.