Efter att ha legat lågt en längre tid, har nu sossarna spottat i nävarna, här ska jobbas! Ja, svenska folket alltså, och det ska skapas jobb i parti och minut, arbetslösheten ska halveras. Det är inte bara ett dumt beslut, det krossar grundtanken bakom Socialdemokratin. Varför inte istället lova, att invånarna ska känna att det är de som är viktigast? Utan ett folk som drar åt samma håll, faller landet sönder och samman.

Visst är det trevligt att det finns optimister, men någon måtta får det ändå vara. När politiker ska skapa jobb kostar det enormt med pengar, det har vi lärt oss. Det finns nämligen inte så mycket de kan göra, vilket många länder i utförsbacken fått lära sig den hårda vägen. Tvärtom ser de allt fler jobb försvinna, det har med den enorma arbetslösheten att göra.

Av den anledningen bör sossarna ta till sig det Olof Palme en gång sa: Det gäller att ta ett helvete i taget. Försämringen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, är verkligen någonting som skadat vårt lands rykte som ett demokratiskt land. Rätta till det så kommer också de positiva effekterna. Vad det handlar om är att byta in en ung frisk, mot en sjuk som behöver rehabilitering.

Som så kallad folkvald politiker, måste de ändå tänka att en vändning ska komma. De som i dag har ett jobb pressas allt hårdare, det kommer att skörda offer. Fram till dess måste man därför precis som inom många sporter göra byten, för att invånarna ska orka. Skadorna som uppkommer inom idrotten backas upp av friska reserver. Samma sak borde naturligtvis anammas av de politiska makthavrna, istället för att sjuka människor tvingas arbeta. Men så långt har tydligen inte våra politiker tänkt.

Visst kan det ta tid innan en vändning kommer, för ju djupare krisen blir och breder ut sig till andra länder, kan det ta många år. Efter några riktigt långa högkonjunkturer, är det nu kanske dags för en lång, allting brukar ju jämna ut sig i längden. Men när vändningen kommer, finns inte bara de tidigare sjuka och erfarna att ta till, många unga har dessutom fått erfarenhet av riktiga jobb, istället för arbetsmarknadsåtgärder.

Men jag måste säga att det verkligen är modigt av sossarna, att i en tid som är så osäker, ge löften som troligtvis inte kommer att kunna hållas. Att sossarna faller tillbaka i den gamla traditionen att lova mer än de kan hålla, känns minst sagt sorgligt. Det kommer alldeles säkert även att bli svårt att hålla löftet om, att inte röra jobbskatteavdraget. Det är ett bidrag som skulle göra Moderaterna till ett statsbärande parti, ingenting annat.

Varför inte ändra på det hela och visa vilka enorma snedeffekter jobblinjen orsakat. Visst har en stor grupp vant sig vid det och det blir ett jäkla liv om det tas bort. Det är ju så att väljarna numera röstar på den som ger mest och fyller på plånböcker och lönekonton. Många Metallanslutna har i dag medelklasslöner. Jobbskatteavdraget är därför ingenting annat än ett BIDRAG, till de som har ett jobb.

Men alla andra då, pensionärer, ensamstående föräldrar, långtidssjuka och arbetslösa? Ses de inte som potentiella väljare? Det är svårt att få grepp om, vilket parti som känner empati för de svaga grupperna med tunna plånböcker.

Den danske satirikern Robert Storm Petersen (Storm P), hade en härlig förmåga att häckla politiker.  Att det han skrev för runt åttio år sedan, visar att politiken sannerligen inte förändrats, är inte förvånande. Jag minns hans definition av vad politiker är ute efter i valtider. Han skrev att om någon ställer sig i en talarstol och säger att alla sitter i samma båt, är det för den vill vara kapten och att alla andra ska ro.

Nåja, i ärlighetens namn har politiken förändrats, det finns enormt många fler som har politiken som yrke och därmed levebröd i dag, än för åttio år sedan. Någon vettig förklaring att det blivit så har jag aldrig fått. Visst har jag hört politiker säga att det behövs många aktiva politiker, för att värna om vår demokrati, men de har talat i egen sak. Hur kan det annars vara möjligt, att politiker är ett hot mot vår demokrati, genom ständiga försök att inskränka yttrandefriheten?

Förr levde länderna i sin egen lilla ankdamm och förlitade sig till att invånarna skulle tro på vad de makthavande hade att säga. Numera är vi alla en del av den stora världen och rymden sprider information till jordens alla hörn. Jag kan förstå att många politiker inte hinner med i svängarna, till skillnad mot dagens ungdom, sitter inte allt det nya i ryggmärgen. Datorer, smartphones och ”skrapplattor” har många med sig överallt, vilket gör att allt som sägs av politiska makthavare, kan kollas i en svinblink. När någon upptäckt en felaktighet, ”delas” det med svindlande fart.

Det finns en regel som följs av många; kan inte en motståndare besegras, slår man sig ihop med den. Sådana hopslagningar ser vi över hela världen, inom affärsvärlden kallas de priskarteller. Vi ser det varje dag när vi passerar bensinmackarna, men i många fall ser vi det inte. Av någon underlig anledning har det här även spridit sig till politiken, men kallas då allianser.

Vad politikerna inte tänker på är, att det egna budskapet kommer att urvattnas på grund av kompromisser för att hålla ”grannsämjan” god. Men det kommer alltid att vara så, att det parti som är störst, också kommer att vara den som bestämmer. Den stora förloraren är väljarna, vilket leder till att de som alltid hållit sig till ett parti som blir mindre och mindre, ledsnar och låter bli att rösta. Eller som man märker allt tydligare numera, kommer att missnöjesrösta. Vad jag kan se finns inga vinnare i slutändan, bara förlorare. Tyvärr är det alltid invånarna som drabbas mest.