Stel i kroppen, ont i ryggen och inte speciellt pigg i övrigt heller, har det varit en bedrövlig morgon. Det påverkar humöret, jag känner mig grinig och saker som ploppar upp i huvudet retar upp mig. Vår regering är väl den som mest retar gallfebern på mig, de tycks leva i en annan värld. 

De senaste månaderna har jag märkt en attityd hos både stats- och finansministern, som fått håret att resa sig i baknacken. Den överlägsna tonen dominerar numera när de framträder på teve, vilket jag uppfattar som stup i ett. Vad de säger kan tolkas som att svenska folket, inte begriper vad som är bäst för dem. Det är minst sagt oroande om makthavande politiker, tror sig vara klokare än övriga folket.

Ingen är oersättlig sägs det och visst är det så. Det dyker alltid upp nya som klarar av att göra samma saker, men ibland även kan tillföra det där lilla extra. Hur det än är så stelnar vi efter en tid med samma rutiner, dag efter dag. Efter hand utförs arbetet slentrianmässigt, allt går på rutin.

Det är väl vad som hänt inte bara med Moderaterna, utan också alla de länder som hamnat i kris. Det har rullat på och ingen har ägnat en tanke åt att någonting skulle kunna ställa till det. Med andra ord har allting fungerat efter principen, att så har alltid gjorts. Men i en del fall har det provats nytt, i ett försök att visa handlingskraft och ändra på det andra ställt till med. Hade varit klokare att låtit det rulla på. I eftertankens kranka blekhet, letas nu efter var någonstans det blev fel och om det går att rätta till inför kommande val. Ingen vill släppa makten frivilligt.

Det är ingen bra idé att försöka ändra på det som var fel från början, det skapar bara ännu större problem. Alliansen gjorde felet att utgå från att sjuka människor var simulanter och de arbetslösa arbetsskygga. Naturligtvis har det funnits människor som utnyttjat det gamla bidragssystemet, fattas bara annat. Men betydligt fler har utnyttjat kryphålen i skattelagarna.

Antagligen var det tänkt att de nya reglerna för sjukförsäkringen och a-kassan skulle sätta åt simulanter och arbetsskygga, men det drabbade alla sjuka och arbetslösa. Men samtidigt som många av de sjuka och arbetslösa vrider sina händer av förtvivlan, gnider riksdagsmän och politiker ute i landet baken av oro för att mista det de längtat efter, en rejäl ersättning under många år, när de lämnar riksdagen, kommunerna och landstingen.

Att ingen politiker tidigare insett det vansinniga i, att politiker som av skilda anledningar inte längre blir kvar på sina uppdrag, är berättigade till pension (i många fall i femtioårsåldern) från arbetsgivaren, det vill säga skattebetalarna, visar inte på någon vidare intelligens. Ändringen skulle naturligtvis ha gjorts för länge sedan, det är ju också en form av bidrag.

Men förändringens vind kommer ingen undan, det som slår hårt mot en grupp i vårt samhälle, slår tillbaka på andra. Det är så det fungerar och har alltid gjort det. Naturligtvis är en bidragande orsak till att makthavarna inte längre utan protester, kan driva igenom det som förändrar invånarnas vardag. Den moderna människan vet vad den vill och lyssnar inte längre på auktoriteter.

Kanske har de läst och anammat det Robert Louis Stevensson skrev för länge sedan, det lyder nämligen så här:

Att veta vad du själv föredrar i stället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalat dig att du bör fördraga, är att hålla din själ levande.

Med andra ord, lyd din egen röst. Den har för det mesta rätt.