Blev less på datorn och lät den stå och skämmas över helgen. Vi promenerade och njöt av solen istället, pustade ut vinterluften och drog in vårluft i lungorna. Vintern har varit bedrövligt lång, det har satt ner humöret på många människor, ung som gammal.

Klantade till det mesta under gårdagen, det var väl en Tyko Brahe dag som farsan sa när det mesta gått snett. Våra politiska makthavare tycks ha sådana titt som tätt om man ser till hur knasiga beslut de fattar. Men nu börjar i alla fall folk se humorn i det hela, vilket tyvärr inte de politiska makthavarna gör.

Genom att ta sig själva på för stort allvar, ställer många politiker till det för sig och uppfattas av allmänheten som löjliga figurer. Jodå, de är bara människor med alla de fel och brister det medför, bland annat att göra bort sig. Men tänk om de kunde skratta åt sig själva, istället för att fälla ut taggarna när de gjort ett fel, då skulle det också vara enklare att rätta till felet.

Alla ser att jobblinjen medför konsekvenser för en stor del av befolkningen, det räcker inte att då säga, att så var det inte alls tänkt att det skulle bli. Det har blivit ett så stort problem att det inte går att lappa och laga. Anledningen är att regeringen håller fast vid jobblinjen, vilket bara får dess medlemmar, att framstå som känslokalla som totalt saknar empati för människor i nöd.

Tydligen har inte beslutsfattarna fattat att ytterligare ett jobbskatteavdrag, kommer inte bara att splittra landet, det kommer att få förödande konsekvenser för den borgerliga alliansen vid nästa val.

De nackdelar som visat sig slå hårt mot sjuka och arbetslösa, har skapat oro hos de grupper, där risken finns att drabbas av skador till följd av tungt och stressigt arbete. Det finns många sådana jobb, inte minst inom vården, men även inom handeln. I lågkonjunkturens spår har det blivit allt tydligare hur individer och familjer drabbas på grund av de strängare reglerna vid arbetslöshet. Lägger man till alla som av skilda anledningar blivit långtidssjuka, rör det sig om hundratusentals människor som fått en svidande erfarenhet.

Det viktigaste i ett land är att invånarna känner trygghet, men med ett trasigt skyddsnät är det många som är oroliga att falla. Efter att Borg klargjort att det stundar kärva tider, har det spridits en oro som blir svår att hantera för de styrande.

Att vänta och se hur det blir är det som ligger närmast till hands, därför kan man räkna med en nedgång i konsumtionen. Vårt land har gått igenom det här förr, de gamla grejerna får duga ett tag till om de inte gått sönder. Hur länge det kommer att bli så vet vi inte, men det är definitivt inte bra för den ekonomiska tillväxten.

Kanske är det så att den här gången måste de politiska makthavarna börja se över och rationalisera de offentliga verksamheterna. Titta på hur förenklingar kan spara pengar borde ha gjorts för länge sedan. Det skulle ju vara enkelt om exempelvis arbetslösa utan a-kassa får pengar av staten, istället för att tvingas till socialkontoren och bli förnedrade. En anmälan från Arbetsförmedlingen är allt som skulle behövas.

Men nu är det som det är och det mesta har blivit fel. Minns en gång att en av mina farbröder sa: Man ska inte reparera det som fungerar, då går det definitivt sönder. Och kanske är det så, att det gjorts för stora ändringar i det som fungerade någorlunda och därför faller nu hela vårt så kallade trygghetssystem i bitar. Nu är det verkligen dags att reparera!

Vaknade före tidningen och satte mig ner för att skriva istället. Om vad, tänkte jag, det mesta har jag öst ur min galla på. Men jag har svårt att dämpa den ilska jag känner, över hur vårt samhälle fungerar. Eller snarare sagt, att inte vårt samhälle fungerar som invånarna har rätt att kräva.

Vår regering talar ständigt om att ekonomisk tillväxt är det som ska rädda vår välfärd. Trots alla gyllene år av tillväxt, har det inneburit försämringar inom de viktiga samhällsfunktionerna. Pengar är tydligen inte allt, de stora svarta hålen slukar det mesta. Den tillväxt vi kan räkna med närmaste åren, kommer inte att räcka till kostnaderna, vi måste alltså låna. Men det är inga problem med det, vi är kreditvärdiga.

Naturligtvis sprider sig en olustkänsla, kommer de lånade pengar som satsas att ge någonting tillbaka? Tja, ser man till de misslyckade försöken att få ner arbetslösheten genom åtgärder som bara kostat pengar, ser det mörkt ut. Moderaterna har efter den svidande erfarenheten då Bildt ledde en borgerlig regering för drygt tjugo år sedan, lärt i alla fall lite av läxan.

Men det gäller bara hur man ska hålla i pengar, att skapa jobb kan de inte, det sköter det privata näringslivets förutsättningar om. Men visst kan politiker skapa förutsättningar för företagen att kunna anställa. Tyvärr har administrationstvånget bara ökat och lättnaderna har varit obetydliga. Det har inte drabbat de stora företagen nämnvärt, men alla småföretagare svär ve och förbannelse över vår allt krångligare byråkrati.

Men problemet är inte bara att det är dyrt och krångligt att ha anställda, det måste finnas köpare till de varor vi producerar. Tyvärr är vi beroende av hur andra länder klarar av sina problem. I den globala gemenskapen har vi blivit marionetter, som sprattlar när ”marknaden” drar i trådarna.

Vårt lands stora problem, som jag påtalat många gånger tidigare är, att vi blivit allt mindre självförsörjande.

Det är bara att titta i köttdiskarna varifrån de billiga köttvarorna kommer. Det kan bli så, när en medveten politik har om inte utrotat, så i alla fall reducerat antalet bönder rejält. Det finns faktiskt inte många kvar, men de som fortfarande kämpar på, ses mest som underliga kufar av vår finansminister och våra myndigheter.

Under samma tid som bondeförföljelsen pågått, har storföretagen hållits om ryggen, till och med fått bidrag från staten trots enorma vinster. Någon tacksamhet känner inte företagen, de har sin egen linje att följa, nämligen att ge så stor utdelning som möjligt till aktieägarna.

Vi var en gång ett bondesamhälle som övergick till att bli ett industrisamhälle. För att vårt land skulle bli ännu bättre på att exportera, behövdes arbetskraft. Betyg var det inte så noga med, det räckte att vara en duktig arbetare.

Jag har aldrig fattat vitsen med att bönder som lade ner sina småjordbruk, skulle bli industriarbetare istället. Om vi som i många länder ute i Europa varit rädda om våra bönder, hade det kunnat ge tusentals jobb åt unga. Vad som hände var ju att när bonden blev industriarbetare, var det ett jobb som lades ner. Det blev inte fler i arbete, men färre företag.

Den frihet som en gång fanns i att driva ett jordbruk är borta, den administrativa bördan ökar och förlänger de stackars böndernas arbetsdagar. Kanske det sticker i ögonen, att många av dessa jobbar sju dagar i veckan, dessutom utan semester. Naturligtvis vill bönderna tjäna pengar på sitt arbete, men det är svårt eftersom kostnaderna hela tiden ökar snabbare än intäkterna.

Ingen tänker på att den förda politiken (att mer eller mindre tvinga bönder att lägga ner sina gårdar), är orsaken till den skövling av våra skogar vi i dag kan se. Just nu är det inte intressant att köpa skog för att avverka, kanske kan rent av nyplanteringarna hinna växa till sig. Det beror ju helt och hållet på hur lång lågkonjunkturen blir.

Men i takt med att allt fler bönder lägger ner sina jordbruk, drabbas landet av det som har med tillgång och efterfrågan att göra. När det blir ont om en vara stiger priset, det finns alltid någon som tjänar på att andra tvingas lägga ner. Den enes död, den andres bröd kan man väl säga. Visst är det en märklig politik som förts i vårt land och det är sannerligen inte bättre nu.

Egentligen är det ganska fantastiskt, eftersom vi nu ska vara miljömedvetna. Men när man tittar närmare på hur regeringsalliansen och oppositionspartierna ser på glesbygder, är det ju käpprätt åt helsike. Staten har tjänat enormt med pengar på att dra in samhällsservice på många platser. Det har orsakat att tusentals människor på landsbygden, tvingas åka miltals för att besöka Posten, Hälsocentraler eller tanka bilen. Man brukar säga att dumma beslut beror på att någon haft huvudet under armen, men i vårt land har huvudlösa beslut fattats.

Allt det vansinniga som det beslutats om i vårt land har haft en enda ledstjärna, lönsamhet. Alla måste vara lönsamma, vårt lands politiska styrning har skapat ett behov av att pengar kommer in till stat, kommuner och landsting varje år. Därför fungerar numera staten, kommunerna och landstingen efter företagsmässiga principer, inte som serviceorgan för invånarna.

Frågan som då osökt dyker upp är, varför betalar vi skatt? Kan vi inte lika gärna betala vad det kostar, vid ett läkarbesök eller vid andra offentliga verksamheter? Det fantastiska är att då skulle invånarna se vad det kostar och välja det billigaste alternativet. Ingen har i dag en aning om vad ett besök hos läkaren egentligen kostar, om man räknar in vårdpersonal och administration.

De flesta skulle säkert lära sig att ha en försäkring, det skulle bli betydligt billigare än det system vi är påtvingade i dagens läge. Vårt land brukar kallas landet lagom, men med den allt mer sämre samhällsservicen, når vi inte ens upp till lagom. Vem eller vilka är det, som snyltar i den gemensamma kakburken, så att bara smulor finns kvar? Och vem är det som bestämmer? Egentligen. Är det de politiska makthavarna, eller är det cheferna och tjänstemännen inom vår enorma byråkrati? Ibland funderar man, när den ena vansinnigheten efter den andra dras fram i rampljuset.

Ständigt hör man äldre människor säga: Vad har hänt med vårt land? Frågan dyker upp så snart man talar med någon och ilska blandas med sorg och oro inför framtiden. En sak som många uttrycker vrede över är, att makthavarna agerar som förmyndare. Att svenska folket inte begriper sitt eget bästa.

Attityden finns över hela linjen, staten, kommunerna och landstingen styrs av människor som verkar leta efter vad som kan förbjudas. Men mest känslor väcker det ändå när det sparas in på, det invånarna betalar skatt för att få utfört. Naturligtvis väcker det ilska när ”vanligt” folk ser vad det ska dra in på och det är inte samma saker som makthavarna kommer fram till.

Inget annat land har mig veterligen, infört tvångsarbete för sjuka. Eller sanktionerat ”utlåning” av arbetslösa till företag som tjänar pengar på det. Först nu har Arbetsförmedlingen vaknat och insett att massvis med skattepengar, hamnat i fel fickor. När ska regeringen vakna?

Men Arbetsförmedlingen har också upptäckt att Försäkringskassans handläggare, utförsäkrar personer som är så sjuka, att de inte ens klarar av en utredning om vad de kan klara av. Kommer att bli intressant att följa fortsättningen, kanske till och med regeringen uppmärksammar hur galet de tänkt.

Nästa år är det val och partierna försöker redan profilera sig, men trampar bara varandra på tårna. Om det skulle varit val i september i år, skulle det redan varit avgjort, eller …? Nåja, opinionsundersökningar ska tas för vad de är, ingen vet hur de tillfrågade kommer att rösta, den dag det är dags. Men det troliga är ändå att det är kört för den borgerliga alliansen, frågan är vart rösterna som försvinner från de borgerliga kommer att ta vägen.

Under det dryga år som återstår innan valet, kan mycket hända ute i världen. Rapporter om ljusningar för krisländerna ska tas med en nypa salt, det kommer att ta år innan ekonomin rätas upp i dessa länder. Och under den tiden påverkas inte bara Europa, alla länder får en släng av sleven.

Det som händer är inte bara oroande för höglöneländernas exportföretag, regeringar kommer att tvingas se över sina ländernas kostnader.

De stora företagen ligger hästlängder före alla länders regeringar, när det gäller att kapa kostnader för att överleva. Företagen gör bedömningar om hur den närmaste framtiden kommer att se ut, de jobbar hela tiden med fakta. De vet vilka order som kommit in, men ser också om efterfrågan minskar. Ser de en kommande nedgång måste de snabbt gardera sig och skära ner på de fasta kostnaderna.

Regeringar har inte den överblicken över ”verksamheten”, den offentliga apparaten är alldeles för stor att få grepp om. Regeringar utgår istället från vad som måste komma in, för att det ska kunna gå runt. Naturligtvis måste varje budget som fastställs ses som rent önsketänkande, ingen kan förutspå hur framtiden kommer att se ut.

Det mest naturliga för en regering, är därför att se över vad som inte gynnar landet och invånarna. Det första man måste göra är att se över, vilka kostnader som utan att påverka innevånarnas vardag kan tas bort. Medlemskapet i EU har inte minskat vår byråkrati, vilket det borde ha gjort. Flera av våra statliga verk skulle kunna tas bort, utan att invånarna skulle märka det.

Politiker talar ofta om omfördelning av den gemensamma kassan, men när omfördelningen påverkar det invånarna betalar skatt för att få utfört, är det inte acceptabelt. Enda lösningen för att kunna göra inbesparingar är därför att öronmärka skattepengarna. Det kan inte vara svårt att räkna ut hur mycket pengar som behövs till skola, vård och omsorg. Inte heller vad som behövs för att vårt trygghetssystem ska fungera.

När pengarna till de viktiga samhällsfunktionerna öronmärkts, kommer det att visa sig om det blir någonting över till exempelvis livsmedelsverket och allt vad de heter. Finns det inga pengar kvar, gäller det att titta på vad som verkligen behövs eller inte. Finns det verk som bara ser till att EU:s direktiv följs, går det att lösa på annat sätt. Vi har ju välbetalda delegater i EU som kan bevaka det.

Efter att ha suttit och skrivit ner det här, tror jag mig fått förklaringen till varför så många unga hoppar av politiken.

För det första måste de ”sitta in” sig i partiet och lyda partiledningarna, för det andra tystas de egna förslagen tystas ner av de som vet bäst. Naturligtvis tröttnar de flesta och börjar se sig om efter andra möjligheter att påverka. När väl besvikelsen gått över, har de insett att vi står inför en omfattande förändring av vårt samhälle, men det kommer inte att vara de politiska makthavarna, som kommer att styra den förändringen. Det kommer att bli omständigheterna, som gör att de måste rätta munnen efter matsäcken.

Tvättdag i dag, maskinerna dundrar på en timme framåt. Kanske någon väcks av ljudet, men så kan man inte tänka. Var och en sig själv närmast och tvätta måste man ju ibland. Det man en gång fick lära sig, att ta hänsyn till andra, är rena stenåldern får man höra. Visst känns det konstigt att vara modern, men det är den verklighet vi tvingas leva i.

Det finns en hel del tankar som snurrar runt i huvudet. Inte minst beror det på att jag hörde Borg dra ”vårproppen” och den drog verkligen ur proppen för många och den tidigare optimismen försvann i avloppet. För de som lider av ”shoppingsjukan” har det nog ingen betydelse, men visst kommer uttalandet att dämpa konsumtionen.

När en gammal uv som jag kunnat se att de teorier Borg och regeringen jobbat efter, bara skapar ett splittrat samhälle, är det inte konstigt att dagens ungdom inte lärt sig någonting i skolan. Det gjorde tydligen inte de som sitter i regeringen heller. Är det ett tillräckligt bevis på, att flumskolan är ett gammalt problem som aldrig åtgärdats?

Men jag förstår tanken bakom jobblinjen, det ska vara lönsamt att jobba, de som inte gör det av skilda anledningar, ska inse vad de går miste om. Den som börjar tänka efter, inser att det här minst sagt ogenomtänkta samhällsexperimentet, kan drabba vem som helst. Ena dagen frisk med ett välbetalt arbete, andra sjuk eller arbetslös. Enligt den prognos som nu lades fram, riskerar tydligen fler att bli arbetslösa, för dem kommer jobblinjens avigsida att visa sig på ett grymt sätt.

Den som har det minsta hum om ekonomi, har insett att det mesta gått snett för vår finansminister. De prognoser han kommit med har inte vunnit gehör hos varken KI, banker eller företagen, de har (och har haft) en betydligt mer verklighetsförankrad bild av vad som ligger framför oss. Fungerande som kamrer har Borg fått klappar på axeln av både ”chefen” och kollegor ute i Europa, men han har glömt bort vem som är hans arbetsgivare, nämligen folket.

Nåja, med en lite piruett under galgen medgav Borg att det inte ser speciellt bra ut framöver. Men nu ska det satsas för fulla muggar, men det var svårt att få grepp om på vad. Men till hösten ska vi få veta mera, för vad vi gör i vårt land spelar ingen roll, om andra länder ställer till det för oss. De begriper ju inte att deras slösande påverkar vårt land. Och det börjar bli gott om länder som tvingas dra åt svångremmen.

Måste kännas konstigt för vårt radarpar att börja se eländes elände, istället för guld och gröna skogar. Det kan inte heller vara trevligt att ställa frågan till den alltid sanningssägande spegeln: Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är. Frågan är bara vad spegeln svarar, det vet jag inte.

Precis som den elaka häxan i sagan letar regeringen efter vem som numera är vackrast. Om det visar sig vara alla de som oförskyllt lidit av regeringens obarmhärtiga politik, ligger de styrande illa till. De har ju redan delat ut giftäpplen till flera hundra tusen av dem.

Ska verkligen översittare och mobbare styra ett land?

Tänkte inte skriva i dag, men det blev några minuter över, därför blir det också kort. Anledningen till att jag skriver ner det här i all hast, beror på att förutsättningarna för landet förändrats, verkligheten har hunnit ikapp regeringen.

Prognoser ska ses som vad de är, en optimistisk gissning hur det kommer att se ut framöver. Alla hoppas ju att det ska bli bättre, men det blir sällan som man tänkt sig. Nu har Borg tvingats bita i det sura äpplet och reviderat sin prognos om den ekonomiska tillväxten. Men 2015, då jäklar …

För en regering är det viktigt att hålla modet uppe på invånarna, men eftersom allt fler börjat misströsta redan nu, ser det minst sagt bekymmersamt ut. Det här ger de små samarbetspartierna en gyllene chans, att presentera realistiska mål. Det Moderaterna och Socialdemokraterna ägnat sig åt den senaste tiden kan liknas vid poker. Även om de små suttit med bra kort, har de inte vågat syna.

Vad många politiker inte tycks fatta är att det de två stora partierna satsar för att vinna, är invånarnas skattepengar.

Minns att jag i en debattartikel för många år sedan gav en fin vink om, att alla sannerligen inte har samma smak. Alla har säkert någon gång hört en person säga: Men tycker du inte om leverpastej som är så gott. Utgångspunkten är alltså den egna smaken och därigenom tror man att alla tycker lika.

Tyvärr är det också utgångspunkten när det gäller politiska förslag som sedan klubbas igenom.

Ingenting har ställt till med så mycket elände, som i demokratisk ordning fattade baslut, sa en gång Olof Palme. Med eden inblick han hade i det som rörde politiken, hade han antagligen alldeles rätt. Vi har ett politiskt beslutsförfarande som är en fara för vår demokrati.

Man kan inte ha ideologier som styr tänkandet, de måste anpassas till det invånarna behöver och vill att samhällsfunktionerna ska fungera. Svenska folket tvingas leva med saker de inte vill ha och det bedrövliga är, ingen har frågat dem.

Den senaste tiden uttalanden av Moderata ministrar, har retat gallfebern på många. Visst är det möjligt att komma med en felsägning, men när svaret kommer från hjärtat, är det svårt att bortförklara. Men det Ulf Kristerssons sa, att människor måste ta ansvar för sig själva och sin hälsa, är nog ändå det dummaste jag hört från någon makthavare.

Vad som saknas hos Moderater är ödmjukhet inför uppgiften att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Vad det handlar om i många fall är översitteri och de strängare reglerna för a-kassan och sjukförsäkringen är ingenting annat än mobbning. Är det inte mobbning i skolor och på arbetsplatser som med alla medel ska bekämpas?

Ska verkligen översittare och mobbare tillåtas styra ett land? 

Har alldeles för mycket om och kring mig just nu. Tankar kretsar kring saker,jag inte kan göra någonting åt. Känslan av maktlöshet som infinner sig när man inser att vår byråkrati, blivit mycket mäktigare än de politiska makthavarna. Istället för att resignera, blir jag heligt förbannad. Hur någon kunnat få det till att bevisbördan ligger hos invånarna, inte myndigheterna, är oförklarligt. Varför har det inte uppstått protestaktioner?

Det är ett maktstyre som naturligtvis inte har någonting med demokrati att göra och ju fler som drabbas, desto större blir missnöjet. Beslutsfattarna till varje ny dumhet slår ifrån sig med, att så var det inte alls tänkt att det skulle fungera. Men det hela fungerar som när ett belopp hamnar på fel sida i bokföringen, då måste det rättas till med det dubbla, annars blir resultatet noll.

Men hur rättar man till ett feltänkt beslut? Det är ju det stora problemet vårt land har att brottas med. Precis som i en bokföring, handlar jobblinjen om siffror för regeringen, men med den skillnaden att det felaktiga tänkandet drabbar invånarna dubbelt upp. Ingen tycks vara vuxen uppgiften att rätta till de fel som blivit, vilket betyder att vi tvingas leva med de besluten fram till nästa val.

Jobblinjen tycks även sossarna ha tagit till sig, de verkar inte ha några egna idéer. För sin egen överlevnads skull, måste något av småpartierna ta tag i den här känsliga frågan. Det kan ge snabba skjuts uppåt på samma sätt som SD fått genom sin hållning till invandringen. Nåja, i SD:s fall har det ju också att göra med det missnöje mot de etablerade partierna som växer sig allt starkare.

Att uttrycka sitt missnöje vid ett val, är ju den enda möjlighet invånarna har att få till en ändring. Om mer än halva röstberättigade befolkningen struntar i att rösta, har det samma effekt. Ingen gruppering eller allians kan då säga sig ha mandat att regera. Och vem vet, det är inte en omöjlighet att det kan bli så.

Naturligtvis är inte ens politikerna själva nöjda med, att det mesta blivit så fel i vårt samhälle. Enklaste sättet att visa handlingskraft, är att hitta på nya betygssystem i skolan. Ingen vågar ta tag i hur fruktansvärt jobblinjen drabbat många invånare.

Nåja, vill de försöka få fason på skolan, så låt dem göra det. Men det kan aldrig göras genom politiska lösningar, det är alldeles för komplicerat för det. Det märks inte minst på grund av kunskapsraset i skolan.  Elevernas bedrövliga resultat, visar att det är stora fel på hela undervisningen. Ansvariga för det är både före detta och nuvarande politiska makthavare, de borde skämmas.

Anledningen till att vi tappat i förhållande till andra länder, är ju att lärarna inte längre lär ut, de är mentorer (handledare). Ingen har heller frågat hur eleverna vill ha det, varför så många tappar sugen. En bidragande orsak kan vara att undervisningen går ut på att eleverna själva måste ta reda på det de vill lära sig. Det är ju som att varje dag tvingas lösa ett korsord, men inte veta hur man kan ta ett lexikon till hjälp. Någon måste ju lära ut hur man använder ett lexikon! Den som kom på att vi skulle ”utbilda” självlärda elever, måste haft huvudet bakochfram.

Men med ett enkelt beslut att katederundervisningen tas till heder igen, finns det i alla fall en chans att barn får lära sig redan från början av skolgången. De som redan gått ut skolan, borde därför kompenseras för utebliven utbildning. Skattebetalarna borde få pengarna tillbaka för någonting som inte utförts. Låter det orimligt?

Inom vården, skolan och omsorgen levererar de politiska makthavarna en sekunda vara, trots att invånarna betalar för en prima. Det håller inte i längden, invånarna blir mer och mer uppretade över hur illa deras skattepengar förvaltas. Jag kan förstå om politiker slår ifrån sig och hävda att vår demokrati då är i fara, men i själva verket kommer vår demokrati att fungera bättre.

Ett land där politiska beslut gjort att läkare inte längre avgör vem som har rätt att vara sjuk och där lärare degraderats till handledare, hur ska ett sådant land kunna ha en framtid? Var finns de politiker som vågar säga ifrån, att nu får det vara nog. De är bara kuggar i det maskineri som ska dra oss framåt, men inte de som påfrestas mest. När de kuggar som påfrestas mest går sönder, finns det ingenting kvar som drar oss framåt. 

Oredigt och spontant som vanligt har det blivit, men nu kommer inte tiden att räcka till några dagar framöver. Men jag återkommer.

Jag har full förståelse för att vår regering med alla medel, både tillåtna och på gränsen till lagöverträdelser, måste få in mera pengar till staten. Nu börjar nämligen ekonomer varna för att vårt lands pensionärer om ett antal år, kommer att få betydligt sämre pensioner, än vad tidigare system har gett.

Lösningen är enkelspårig, vi måste jobba längre upp i åldrarna. Tänk om det skulle vara så enkelt. Skulle vara bättre om regering redan nu talade om, att om X antal år, kommer landets invånare att tvingas arbeta till döddagar. Låter inte trevligt precis, men vårt lands trygghetssystem och pensioner, fungerar efter principen ur hand i mun. Nya friska pengar måste in för varje år, för att det ska runt och det är vad regeringen kommit underfund med är en omöjlighet i längden.

Vårt land kommer helt enkelt att tvingas göra samma sak som med ATP, eftersom vårt pensionssystem i dess nuvarande form är ohållbart. Även om ATP inte var den perfekta lösningen, var det i alla fall inte en flopp, som det nya pensionssystemet måste ses som. Eftersom det var en uppgörelse över partigränserna, visar det att makthavande politiker, inte kan se längre än näsan räcker.

Men vårt land har ju klarat sig ganska bra, kanske någon tänker. Jodå, men hade det inte varit för den höga inhemska konsumtionen som hållit tillväxten uppe, hade vi hamnat i den här situationen tidigare. Om staten varit vinnare på konsumtionshysterin, finns det många förlorare. Många har spenderat lånade pengar som det kommer att ta resten av livet att betala tillbaka. Det behövs med andra ord ingen lag att alla ska jobba längre, många kommer att bli tvungna till det i alla fall.

Men det finns en rejäl hake i resonemanget, att alla måste jobba längre. Ja, utöver att ungdomsarbetslösheten kommer att öka ytterligare, förstås. Naturligtvis är det arbetsgivarna som har sista ordet, och jag tvivlar på att de vill ha gamla skröpliga gubbar och gummor i sina lönerullor. Undantaget är förstås inom politiken, men det för ju inte landet framåt precis. För att kunna utnyttja arbetskraften till 110%, måste de anställda inte bara var unga och starka, utan dessutom välutbildade. Pressade av avancerade teknik och den höga arbetstakt som det är i dag inom de flesta arbetsområden, kommer många som i dag är runt fyrtio, inte ens att klara sextioårsgränsen.

Det kommer i många fall inte att vara påfrestningen axlar, ryggar och knän som kommer att bli det stora problemet, utan den psykiska påfrestningen, som kommer att knäcka de flesta. Prestationsångest och stress kryper allt längre ner i åldrarna, det fungerar som ett smygande gift. De unga som tror sig ha livet framför sig, är beredda att ta risker. Men efter några år med räntor och amorteringar och ständigt stigande kostnader som tömmer lönekontot snabbare än pengarna hamnar där, infinner sig eftertankens kranka blekhet och många funderar vad de gett sig in på. Att jagas av tankar kring hur ekonomin ska gå ihop, är minst lika påfrestande som jobben, vilket gör att bördan blir dubbelt så tung att bära.

Börjar människor se det omöjliga i att kunna räta upp sin situation, tar hjärnan över och kortsluter kroppen. Hur många som kommer att slås ut inom de närmaste åren på grund av det, är inte ens värt att gissa. Antagligen skulle man gissa rejält i underkant, det finns långt fler än vi ens kan ana som är på fallrepet.

I det här läget sätts verkligen de politiska makthavarna på prov och det vill till att de har nerver av stål. Ska de driva landet fram till stupkanten, eller ska det göras en u-sväng och försöka räta upp det som blivit fel. Det enklaste skulle naturligtvis vara att skrota hela vårt samhällssystem och bygga nytt, men det är inte gjort i en handvändning.

Återstår bara en sak, att föra dialog med invånarna genom att helt enkelt fråga: Hur vill ni att vi ska göra? Är det bättre att banta staten och byråkratin och fördela pengarna som kommer in på ett rättvist sätt? Jag tror inte svaren skulle falla de makthavande på läppen.

När habegäret slocknar och människor sitter bland sina prylar och funderar över varför de köpt dem, önskar de att klockan kunde vridas tillbaka. När de väl kommit underfund med att det är de själva som varit med om att trissa upp kostnadsläget i landet, blir de förbannade. Det är ju regeringen som uppmuntrat till konsumtion!

Och visst är det så att det är människorna som sätter priset på allting genom sin efterfrågan, men minskar efterfrågan minskar också priserna. Varför inte ekonomer tänker i de banorna har jag svårt att förstå. Istället talas hela tiden om att vi måste ha ekonomisk tillväxt. Det är rent ut sagt löjligt.

Vi är ett land med alldeles för höga löner, vilket skadar inte bara våra exportföretags konkurrenskraft, det skadar också invånarna. Lönehöjningar lägger bara grunden för nya höjningar, eftersom kostnadsökningarna slår över hela linjen. Vår så kallade välfärd blir dyrare, den betalas till största delen med skattepengar. Ganska märkligt att ingen så kallad folkvald, insett att det hela kan sluta med en katastrof.

Vem har påstått att människan är den intelligentaste varelsen på jorden?

Efter den brandkårsutryckning regeringen satt igång för att få folk att jobba längre, kan man bara önska dem välkommen tillbaka från framtiden. Vad de såg i framtiden var antagligen ingen trevlig syn kan jag tänka mig. Jag har därför full förståelse för, att vår regering med alla medel, till och med på gränsen till lagöverträdelser, måste få in mera pengar.

Egentligen har det här varit känt under många år, men så länge konsumtionen hölls igång var det inte akut. Men nu börjar ekonomer varna för, att pensionspengarna rinner ut snabbare än de kommer in. Att om ett antal år kommer pensionärerna att få betydligt sämre pensioner än vad det gamla systemet gett.

Minns mycket väl att ATP systemet dömdes ut av en erkänt skicklig ekonom på sjuttiotalet, men det politiska motståndet var massivt. När de politiska makthavarna alldeles för många år senare, insåg att det barkade åt helsike, var det inte svårt att göra en gränsöverskridande uppgörelse att skrota ATP. Det blev en dyr affär för svenska folket.

Förslaget om hur kommande pensioner skulle skyddas enligt denna ekonom, ansåg ekonomen att de skulle vara individuella. Det vill säga att var och en betalade in sin premie i form av pensionsförsäkring. Naturligtvis fick makthavarna skrämselhicka, det skulle innebära att politiker, inte skulle ha något som helst inflytande över dessa pengar.

Men många som hade ekonomisk möjlighet tog till sig rådet och tecknade pensionsförsäkringar. Antagligen blev det för många, för de makthavande sågs det som att jävlas med staten, avdraget i deklarationen minskade intäkterna för staten, kommunerna och landstingen. Hur de löste det hela vet alla som sparat till pensionen sedan sjuttiotalet, det är inte lite pengar som tagits tillbaka av de tidigare avdragen i deklarationen.

Själva idén var alltså bra, men inte för de politiska makthavarna, det medförde att det nya pensionssystemet skulle utgå från individuella inbetalningar, men staten skulle vara den som övervakade det hela. Aldrig har väl svenska folket blivit så grundlurade, som av det nya pensionssystemet. Hur mycket av svenska folkets pensionspengar som gått upp i rök, kommer vi väl aldrig att få veta.

Nu ska man inte stirra sig blind på hur pensionspengarna förvaltas, problemet är att hela systemet vilar på den bräckliga grunden att nya friska pengar måste komma in varje år. Vårt pensionssystem fungerar efter principen ur hand i mun, vilket det gjort i många år. Vad värre är, det behövs mera pengar för varje år, av den anledningen kommer många av de yngre, att tvingas jobba till den dag de dör.

Visst låter det fruktansvärt, men det är tyvärr vad som kommer att ske, vilket tydligen både ekonomer och makthavande politiker insett. De förslag som lagts hur det här ska kunna undvikas, är som att ställa sig på järnvägsspåret och stoppa ett skenade tåg med bara händerna. Enda vettiga lösningen är att helt enkelt riva bort rälsen och låta tåget spåra ur.

Kanske blir det så, att det hela spårar ur. Sedan blir det invånarna som får städa upp, för så är det ju alltid. En naturkatastrof är bara blaha, blaha, i jämförelse med en ekonomisk katastrof.