Vaknade före tidningen och satte mig ner för att skriva istället. Om vad, tänkte jag, det mesta har jag öst ur min galla på. Men jag har svårt att dämpa den ilska jag känner, över hur vårt samhälle fungerar. Eller snarare sagt, att inte vårt samhälle fungerar som invånarna har rätt att kräva.

Vår regering talar ständigt om att ekonomisk tillväxt är det som ska rädda vår välfärd. Trots alla gyllene år av tillväxt, har det inneburit försämringar inom de viktiga samhällsfunktionerna. Pengar är tydligen inte allt, de stora svarta hålen slukar det mesta. Den tillväxt vi kan räkna med närmaste åren, kommer inte att räcka till kostnaderna, vi måste alltså låna. Men det är inga problem med det, vi är kreditvärdiga.

Naturligtvis sprider sig en olustkänsla, kommer de lånade pengar som satsas att ge någonting tillbaka? Tja, ser man till de misslyckade försöken att få ner arbetslösheten genom åtgärder som bara kostat pengar, ser det mörkt ut. Moderaterna har efter den svidande erfarenheten då Bildt ledde en borgerlig regering för drygt tjugo år sedan, lärt i alla fall lite av läxan.

Men det gäller bara hur man ska hålla i pengar, att skapa jobb kan de inte, det sköter det privata näringslivets förutsättningar om. Men visst kan politiker skapa förutsättningar för företagen att kunna anställa. Tyvärr har administrationstvånget bara ökat och lättnaderna har varit obetydliga. Det har inte drabbat de stora företagen nämnvärt, men alla småföretagare svär ve och förbannelse över vår allt krångligare byråkrati.

Men problemet är inte bara att det är dyrt och krångligt att ha anställda, det måste finnas köpare till de varor vi producerar. Tyvärr är vi beroende av hur andra länder klarar av sina problem. I den globala gemenskapen har vi blivit marionetter, som sprattlar när ”marknaden” drar i trådarna.

Vårt lands stora problem, som jag påtalat många gånger tidigare är, att vi blivit allt mindre självförsörjande.

Det är bara att titta i köttdiskarna varifrån de billiga köttvarorna kommer. Det kan bli så, när en medveten politik har om inte utrotat, så i alla fall reducerat antalet bönder rejält. Det finns faktiskt inte många kvar, men de som fortfarande kämpar på, ses mest som underliga kufar av vår finansminister och våra myndigheter.

Under samma tid som bondeförföljelsen pågått, har storföretagen hållits om ryggen, till och med fått bidrag från staten trots enorma vinster. Någon tacksamhet känner inte företagen, de har sin egen linje att följa, nämligen att ge så stor utdelning som möjligt till aktieägarna.

Vi var en gång ett bondesamhälle som övergick till att bli ett industrisamhälle. För att vårt land skulle bli ännu bättre på att exportera, behövdes arbetskraft. Betyg var det inte så noga med, det räckte att vara en duktig arbetare.

Jag har aldrig fattat vitsen med att bönder som lade ner sina småjordbruk, skulle bli industriarbetare istället. Om vi som i många länder ute i Europa varit rädda om våra bönder, hade det kunnat ge tusentals jobb åt unga. Vad som hände var ju att när bonden blev industriarbetare, var det ett jobb som lades ner. Det blev inte fler i arbete, men färre företag.

Den frihet som en gång fanns i att driva ett jordbruk är borta, den administrativa bördan ökar och förlänger de stackars böndernas arbetsdagar. Kanske det sticker i ögonen, att många av dessa jobbar sju dagar i veckan, dessutom utan semester. Naturligtvis vill bönderna tjäna pengar på sitt arbete, men det är svårt eftersom kostnaderna hela tiden ökar snabbare än intäkterna.

Ingen tänker på att den förda politiken (att mer eller mindre tvinga bönder att lägga ner sina gårdar), är orsaken till den skövling av våra skogar vi i dag kan se. Just nu är det inte intressant att köpa skog för att avverka, kanske kan rent av nyplanteringarna hinna växa till sig. Det beror ju helt och hållet på hur lång lågkonjunkturen blir.

Men i takt med att allt fler bönder lägger ner sina jordbruk, drabbas landet av det som har med tillgång och efterfrågan att göra. När det blir ont om en vara stiger priset, det finns alltid någon som tjänar på att andra tvingas lägga ner. Den enes död, den andres bröd kan man väl säga. Visst är det en märklig politik som förts i vårt land och det är sannerligen inte bättre nu.

Egentligen är det ganska fantastiskt, eftersom vi nu ska vara miljömedvetna. Men när man tittar närmare på hur regeringsalliansen och oppositionspartierna ser på glesbygder, är det ju käpprätt åt helsike. Staten har tjänat enormt med pengar på att dra in samhällsservice på många platser. Det har orsakat att tusentals människor på landsbygden, tvingas åka miltals för att besöka Posten, Hälsocentraler eller tanka bilen. Man brukar säga att dumma beslut beror på att någon haft huvudet under armen, men i vårt land har huvudlösa beslut fattats.

Allt det vansinniga som det beslutats om i vårt land har haft en enda ledstjärna, lönsamhet. Alla måste vara lönsamma, vårt lands politiska styrning har skapat ett behov av att pengar kommer in till stat, kommuner och landsting varje år. Därför fungerar numera staten, kommunerna och landstingen efter företagsmässiga principer, inte som serviceorgan för invånarna.

Frågan som då osökt dyker upp är, varför betalar vi skatt? Kan vi inte lika gärna betala vad det kostar, vid ett läkarbesök eller vid andra offentliga verksamheter? Det fantastiska är att då skulle invånarna se vad det kostar och välja det billigaste alternativet. Ingen har i dag en aning om vad ett besök hos läkaren egentligen kostar, om man räknar in vårdpersonal och administration.

De flesta skulle säkert lära sig att ha en försäkring, det skulle bli betydligt billigare än det system vi är påtvingade i dagens läge. Vårt land brukar kallas landet lagom, men med den allt mer sämre samhällsservicen, når vi inte ens upp till lagom. Vem eller vilka är det, som snyltar i den gemensamma kakburken, så att bara smulor finns kvar? Och vem är det som bestämmer? Egentligen. Är det de politiska makthavarna, eller är det cheferna och tjänstemännen inom vår enorma byråkrati? Ibland funderar man, när den ena vansinnigheten efter den andra dras fram i rampljuset.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Muskeltränaren har använts sparsamt senaste veckan men ändå har midjemåttet minskat med 1 centimeter. Istället för att använda den tre gånger per dag har det bara blivit en och hoppat över två. Känslan att kunna göra saker jag inte kunde göra tidigar...

Det har nu gått tre veckor sen jag började med muskeltränare för att komma i mina sommarbyxor. Målet var nått för en vecka sen, därför har jag slarvat lite under veckan som gått. Den enkla grejen har i alla fall visat sig både bränna fett som man säg...

Har nu använt den enkla muskeltränaren EMS i två veckor. Både mål och förväntningar var inte högst ställda, jag ville bara kommer i sommarbyxorna jag hade förra sommaren. Pandemin, en usel höst och vinter med en vår som varit både blöt och kall, har ...

Är nu inne på andra veckan med att använda en EMS muskeltränare. Om den bränner bukfett har jag inte kontrollerat än, satte som mål att vänta två veckor på om det fungerar eller inte. Vad jag däremot upptäckt är att den faktiskt stärker magmusklerna....

Pandemin har betytt att alla tvingats ändra på sättet att leva. De flesta har blivit mindre rörliga, kollat på Tv eller streamat serier.Många har börjat läsa igen, det som verkar gälla nu är e-böcker. Vädret sen i höstas har knappast lockat till prom...