Idag skulle jag egentligen inte göra någonting alls, det är ju fredagen den trettonde. Efter den dröm jag hade på morgonsidan strax innan jag vaknade, kan man börja fundera över det här med skrock. Nu menar jag inte att undvika gå under stegar eller spotta om en svart katt springer över vägen framför bilen, utan att någonting kan förebåda vad som kommer att hända. Jag är inte vidskeplig, men fredagar den trettonde är ändå lite kusliga, man vet ju aldrig.

Som det här med drömmen jag hade i morse strax innan jag vaknade. Det är inte ofta jag drömmer, eller har något minne av att ha drömt, men i morse hände det som sagt. Drömmen fanns glasklar i huvudet, den gick till och med att köra i repris. Min dröm handlade om politiker, vilket i och för sig är märkligt eftersom jag anser att de tillhör en lägre stående yrkesgrupp än ”pigor”, som utför ett viktigt arbete i de hem som behöver hjälp och har råd med det.

Yrkespolitiker har vi egentligen inte råd med, de avlönas med skattepengar som inte räcker till vad de är avsedda för. Det är därför de måste räknas in i gruppen tärande som försörjs av de närande, de som jobbar inom det privata näringslivet. De offentliga verksamheterna räknas inte, de avlönas ju också med skattemedel och betalar bara tillbaka en del av sin lön via skatter.

När jobben inom det privata näringslivet blir färre, blir det också färre som kan försörja våra yrkespolitiker. Visst är det en ödes ironi att en finanskris och en lågkonjunktur behövs för att påpeka det som borde varit uppenbart för länge sen. Men bättre sent än aldrig.

Nåja, det är väl vad som rört sig i mitt huvud innan jag lade mig och var antagligen orsaken till min dröm. Så därför tillbaka till min dröm, som var ganska kufisk faktiskt.

I drömmen stod en hel hög med politiker uppradade på en scen, både regering och opposition. Deras allvarliga miner gjorde att jag förstod att det inte var fråga om stå upp komik den här gången, som det brukar vara när politiker står på en scen. Jag behövde inte vänta länge och den första som klev fram och började prata var Mona Sahlin.

Med sin släpiga röst sa hon: Vad ni gör alla som lyssnar, men rösta inte på mig vid nästa val. Jag har inte en aning om vad som ska göras för att få tillbaka jobben. Inte att få ekonomin på fötter heller för den delen. Det är Östros bord, men han får inte vara med här för han pratar så mycket tok.

Vår arbetsmarknadsminister klev då fram och lade en tröstande hand på Monas axel och sa: Var inte ledsen för det Mona, jag vet inte heller hur jag ska göra. Det läggs ju ner företag på löpande band så det finns ingen hejd på det.

Vår näringsminister skrapade lite med sin högklackade sko i golvet. Hon gick inte fram och tröstade Mona, men började prata så fort att jag nästan inte kunde uppfatta det hon sa, men det lät som: Det spelar ju ingen roll hur vi gör så blir det ändå fel. Det är otacksamt att spara pengar åt skattebetalarna.

Den försynte försvarsministern tog bara ett halvt steg framåt innan han sa: Det är en knepig sits jag sitter i. Det kan finnas någon främmande makt som avlyssnar det här, men det kanske inte gör så mycket. Alla vet ju att det enda en främmande makt kan tänkas vilja ha i det här landet är vår vapenindustri, den går fantastiskt bra trots den globala krisen. Kanske ska vi slopa alla restriktioner och sälja vapen till vem som helst. Det skulle göra oss neutrala och ingen kommer kanske att angripa oss och då kan vi lägga ner hela vårt försvar.

Socialministern som stod snett bakom stirrade i golvet en stund innan han sa: Det är inte vapen folk behöver när det är kris, det är fler barn. När folk inte har någonting att göra kan de väl rumla om lite i sänghalmen och göra barn. Det tycker jag ska vara värt tiotusen, det räcker till… Ja, sannerligen jag kan komma på vad det ska kunna räcka till. Men hursomhelst föds det alldeles för få barn i vårt land. När det gäller finskris och arbetslöshet får vi väl be till Gud, att allting löser sig på bästa sätt.

Eftersom ingen tycktes villig att kliva fram gjorde vår miljöminister det och sa: Att göra barn hjälper inte vår miljö, de bajsar och rapar ju stup i ett och vi måste tänka på att minska växthusgasutsläppen. Nej vet ni vad, häng inte upp er på jobben och finanskrisen, det är bagateller. Pengar finns i överflöd, åtminstone bland direktörer och inom vår yrkesgrupp, det är därför vi är ett rikt land. Det gäller att satsa när det kärvar till sig. Vill vi vara ett föredöme för andra länder när det gäller vår miljö, måste vi ta till storsläggan mot miljöföroreningar. Det mina damer och herrar gör visserligen att pensionärer och knegare, ja, alla som satsat på fel yrke eller ställt till att hamna utanför arbetsmarknaden blir lite fattigare, men det skapar både nya jobb och ger oss en bättre miljö. Tror jag i alla fall…

De båda språkrören för miljöpartiet såg först lite fundersamma ut, men till sist sa de i kör: Det är våra tag, kör hårt. En ren och frisk miljö är värt mer än pengar.

Någon som inte rörde på läpparna i ledet fräste högt: Håll käften! Det blev så tyst på scenen att man kunde höra en knappnål falla. Då klev statsministern fram och med så låg röst att alla måste spetsa öronen sa han: Finns det ingen som har något förslag om hur vi ska kunna få fart på vårt land igen?

Vänsterpartiledaren som stod längst ut till vänster sken upp och sa: Vi inom vänstern har ju alltid förespråkat att det måste anställas fler inom den offentliga sektorn, nu finns chansen att anställa flera hundra tusen och radera ut arbetslösheten.

Finansministern som hela tiden stått och rättat till manschetterna och hästsvansen harklade sig och sa: Det märks att det inte finns någon här som kan ekonomi. Med ett sånt kommunistiskt förslag skulle landet vara bankrutt inom bara några år. Vi får väl använda det gamla beprövade sättet att spara in på det som inte behövs, det finns mycket av den varan inom de offentliga verksamheterna. Där kan miljarder sparas på ett litet kick. Jag skulle vilja göra så här…

Där slutade drömmen och jag fick aldrig veta hur han tänkt sig göra. Troligtvis fick han inget gehör för sitt förslag, för ingen politiker har lyckats rensa upp inom vår byråkrati tidigare. Därför lär det väl knappast hända nu heller, när det verkligen behövs. Inte ens i en dröm.