Sov till halv sju men är fortfarande trött och lite hängig, trots att jag druckit kaffe och snabbläddrat i tidningen. Det som slog mig är att drevet är i full gång och  höjdare tvingas göra pudlar stup i ett, hur ska det här sluta?

Rubriken till dagens blogg flög för mig vid kaffebordet. Ja, inte att alla höjdare ska göra pudlar, utan vad de pratar om att de ska göra. Faktum är att det pratas mycket om vad som ska göras men lite blir gjort, inte minst av de som befinner i opposition i dagsläget. Att ha hittat enkla lösningar på komplicerade problem, det är vad allt prat går ut på.

Det är ett komplicerat samhälle vi lever i, det har inte minst högt uppsatta personer inom Socialdemokratiska partiet insett den senaste tiden. Ett parti som kraftigt fördömt bonusar och hur regeringen skött krisen så här långt, visar sig plötsligt vara insyltat långt upp över öronen i bonusskandaler och pensionsavtal. Sahlin och Östros måste lära sig betydelsen av det Amerikanarna brukar säga, när skit slängs i fläkten blir alla nerstänkta.

Inte förvånande kunde man höra att högsta hönset inom LO känner sig lurad när det gäller de tecknade pensionsavtalen inom AMF, hon har tydligen ingen aning om vad som beslutats. Antagligen gäller samma sak övriga socialdemokrater som sitter i styrelser. I eftertankens kranka blekhet är det förståeligt om de ångrar det som hänt. Men någon gång har jag läst någonting som lyder så här: Att ångra sig är ett förskräckligt slöseri med energi. Det är ingen grund att bygga på, det är någonting att vältra sig i. Inga tröstens ord precis.

På tal om sossar var det en gammal man (trogen sosse) som sa till mig igår att Mona Sahlin måste komma med en bra och trovärdig förklaring till varför arbetarrörelsens representanter ständigt gör bort sig. Kan det vara för att partiet inte längre är ett arbetarparti, dom som representerar rörelsen är ju kapitalister allihop, sa han

Ja inte är de lågavlönade precis och det har börjat sticka både pensionärer och lågavlönade i ögonen. Genom att ständigt klanta till det gör de knappast rätt för den lön de har. Men det är ändå inte personerna som ska klandras, det är den kultur som styr deras handlande. De gör ju faktiskt bara som det alltid har gjorts och som ingen tidigare ifrågasatt.

När nu saker och ting börjar ifrågasättas kommer det naturligtvis att ske förändringar, en vändning under galgen kan man väl kalla det för. Högsta hönset inom LO har sedan tidigare en svag ställning, det som nu hänt förbättrar inte hennes chanser att sitta kvar. Någon måste offras för att blidka pöbeln var väl hur man resonerade förr tillbaka i tiden.

Bonusaffären skvätter därför över även på det Socialdemokratiska partiet, hur många klantskalliga partikamrater sitter idag med i styrelser och kan ställa till det ytterligare inför valet? I den kultur som tydligen finns att vara frikostig med invånarnas pengar väcker frågor om hur långt ner i leden det sträcker sig. Är det en fråga om tjänster och gentjänster det hela handlar om?

Det är någonting ruttet med staten har någon skrivit, det går att fylla på med att det är någonting ruttet med hela vårt land. Folket har ingen som helst kontroll över vart alla skattepengar tar vägen, de får bara veta att de inte räcker till.

Nu står kommuner och landsting i kö för att tigga pengar från statskassan, det de redan tilldelats räcker inte. Om statskassan inte skjuter till mera pengar måste det till nedskärningar av personal vilket kommer att drabba välfärden. Det skulle de tänkt på för flera år sen, för trots en historiskt sett lång högkonjunktur har inte pengarna räckt till. Den som ständigt behöver mera pengar, lever på alldeles för stor fot.

Det är nu yrkespolitikerna kan visa att de är till för folket och tar det samhällsansvar de tycker att det privata näringslivet ska ta när det kärvar till sig. Att lyfta sin lön från skattepengar när välfärden hotas, måste de själva inse är lite väl magstarkt.

Att regeringen står på sig och håller hårt i pengarna är värt en honnör. Vår finansminister vet vad som finns men inte hur länge det kommer att räcka. Om politikerna inom kommuner och landsting på grund av uteblivna pengar ytterligare skär ner på utbildad personal inom skola, vård och omsorg, gräver de sin egen grav. Det oundvikliga är att politiskt tillsatta jobb först måste tas bort, det finns ingen annan väg att gå.

Kunskapskontor inom kommunerna kan tas bort utan att det påverkar skolan, det gör däremot nedskärning av lärare. Samma sak inom landstingen där politiskt skapade jobb med lätthet kan tas bort utan att invånarna får någon försämring. Om däremot vårdpersonal tas bort, märks försämringen omedelbart.

De onödigt tillsatta politiska jobben inom socialtjänsten kan tas bort för att istället ge plats åt utbildade handläggare som kan hjälpa den ökande strömmen av sökande. Ja, ska jag börja räkna upp alla onödiga politiskt tillsatta jobb, får jag hålla på i flera timmar. Men vad jag vill påpeka är att det i den kris vi ännu bara sett början på, måste det till utbildade personer för att ta hand om problemen.

Kanske låter jag både hård och cynisk, men det är faktiskt innevånarnas överlevnad det handlar om. Att politiskt tillsatta personer kommer i kläm är bara att beklaga, men vi måste rätta oss efter den bistra verkligheten. I den verkligheten finns inte plats för personer som betalas med skattemedel, men inte har någon utbildning och kompetens att ta hand om de uppdykande problemen.

De kommande åren kräver handlingskraft av de som innehar ett förtroendeuppdrag i folkets tjänst, det är ingen lätt uppgift de har framför sig. Det hjälper inte att tala om vad de tänker göra, de måste också göra det.