På något sätt känns det som om mina tankegångar går i en cirkel eftersom jag nästan alltid hamnar vid utgångspunkten. För mig är politikers oförmåga att se hur de blivit en belastning för skattebetalarna utgångspunkten. Att de blivit det beror på gamla synder som släpat med genom åren och eftersom ingen vågat ta tag i felaktigheterna har problemen växt sig allt större.

Det är ingen väl bevarad hemlighet att den offentliga sektorns kostnader hela tiden skjuts framåt i tiden. Den som har sin lön från skattepengar betalar bara tillbaka en viss del under året, resten måste tas fram nästkommande år på något sätt. Det betyder att den kris vi nu upplever, kommer att följas av ny kris.

När vårt näringsliv visar upp lägre vinster och människor verksamma i det privata näringslivet blir arbetslösa, skapar det obalans i försörjningen av de offentliga verksamheterna. Möjligheten att täcka upp det underskott skillnaden mellan lön och vad som betalas tillbaka av de offentliganställda är borta med vinden. Enda lösningen kommer då antagligen att bli skattehöjningar, som ett skattetrött folk knappast kommer att acceptera.

Nationalekonomi (eller ekonomi överhuvudtaget) är inte politikers starka sida, redan i mitten på femtiotalet började det visa sig att skattepengarna var otillräckliga för att uppnå de politiska målen. Under Gunnar Strängs tid som finansminister framtogs därför ett utjämningssystem som visade sig slå fruktansvärt orättvist. Det var då skatteflykten såg dagens ljus i vårt land och sen rullade det på.

Alla äldre minns säkert Pomperipossaeffekten, som Astrid Lindgren drabbades av. Jag minns inte exakt men har för mig att det var 102 procent hon skulle betala i skatt på sin inkomst. Det hade de som konstruerat skattesystemet inte ens kunnat ana skulle kunna hända. Sträng tvingades därför krypa till korset, men de ändringar som gjordes dämpade inte skatteflykten. Tvärtom ökade den på grund av våra fortsatt höga skatter.

På sätt och vis har väl våra hyllade idrottsstjärnors flytt till andra länder varit en skatteflykt, men det kan man förstå. Att under en kort tid ha stora inkomster och inte få mycket kvar på grund av vårt skattesystem, var ju helt vansinnigt och därför obegripligt att ingen politiker reagerade. Vad det snedvridna skattesystemet kostat landets invånare som saknat skattemässiga kryphål eller möjligheter att lämna landet, vågar man inte ens tänka på.

Det hela har försvarats med att alla måste vara solidariska, men med vem eller vilka blev ingen aldrig riktigt klok på. Trots det höga skattetrycket blev den svenska ekonomin allt sämre med åren och vår valuta devalverades ett antal gånger. Vad det bevisar är att vi egentligen bara varit ett rikt land några få år efter andra världskriget. Det som räddat ansiktet på våra politiker när de likt en papegoja upprepat gång på gång att Sverige är ett rikt land, har under åren varit våra världsberömda höga skatter. Att svenska folkets skattepengar gjort staten rik är ju knappast någonting att skryta över.

Det är många politiska beslut som fattats utan att de beslutsfattande ens kunnat ana vilka snedeffekter de kunde orsaka. Att riva upp allting och börja om från början har antagligen ansetts vara omöjligt, det finns någonting som heter prestigeförlust, det vill ingen politiker vara med om. Frivilligt är det ingen som vill erkänna att det mesta blivit fel, därför har det lappats och lagats för att få bort många av felen. Problemet har varit att just dessa försök att lappa och laga, istället skjutit det oundvikliga framför sig.

Nu börjar vi närma oss det oundvikliga, men för att förhala det hela talas det nu om att skatter måste höjas för att rädda vår välfärd. Om det blir så kommer dessa skattepengar att försvinna på samma sätt som de gjort tidigare och ingen makthavande politiker kommer i slutändan inte att kunna förstå vart pengarna tagit vägen.

En fin vink är på sin plats, många av de offentliga verksamheterna har under många år levt på förskott av de pengar som förväntats komma in. När dessutom de statliga pengarna betalas ut med en eftersläpning på två år, tittade beslutsfattarna i backspegeln istället för framåt och var optimistiska i överkant. Nu tittar de inte längre i backspegeln utan framåt och upptäcker att det blir betydligt mycket mindre att röra sig med framöver. Följden blir om något år att någonting som nu är regionala problem (skolan och landstingen) kommer att bli statens. Det har antagligen även vår finansminister räknat ut.

Summan av kardemumman blir därför att vi kan vänta oss en ny och kanske ännu större ekonomisk självförvållad kris.

När och om den krisen drabbar oss, kan det bli nödvändigt att skapa ett nytt samhällssystem, där kvalificerade personer anställs att förvalta skattebetalarnas pengar. De kan avskedas med sex månaders lön om de visar sig inte klara jobbet, med vårt nuvarande system måste vi dras med odugliga politiker en hel mandatperiod. Om det inte blir ett nyval, förstås.

Att anställa dugligt folk som ser till att skattebetalarna får valuta för sina pengar låter kanske inte demokratiskt, men det har ju inte heller vårt nuvarande politiskt styrda samhälle visat sig vara med facit i hand. Den enda märkbara skillnaden för landets skattebetalare blir ju att proffs kommer att göra samma sak som våra så kallade folkvalda politiker har som sin uppgift idag.

Skillnaden mellan hur våra skattepengar används av proffs och politiska makthavare blir tydlig om man ser på hur de privata företagen som driver verksamheter inom sjukvård och skola hanterar sin ekonomi. Till många politikers förtret blir det pengar över, trots att de får lika mycket att röra sig med som de offentliga verksamheterna.

Det här kan jag skriva om i evigeter, men ingen tar väl till sig det i alla fall. Så därför avslutar jag idag med någonting som fanns i bakhuvudet och som kanske fungerar som en liten vink till den som läst det jag skrivit ovan, högsta hönset inom LO, fackliga representanter, politiker och byråkrater. Som vanligt har jag ingen aning om vem som skrivit eller sagt det, men det lyder så här: Det är lika lätt att tro på allt som att tvivla på allt, för i båda fallen slipper man tänka själv.