Några har hört av sig och undrat vilken sorts samhälle jag skulle vilja ha. Ett mjukare skulle inte vara helt fel, det skulle vi alla tjäna på. Men det finns många sätt att skapa ett helt nytt samhälle. Jag har tidigare varit inne på Medborgarlön, som några uppfattat är ett förslag från Miljöpartiet. Så är det ju inte, utan någonting som framfördes för många herrans år sen, långt före innan Miljöpartiet ens var påtänkt.

Att flera personer skrivit böcker i ämnet under åren, visar att ämnet i sig är intressant. För att nämna ett par har Gunnar Adler-Karlsson och Lasse Ekstrand skrivit böcker om Medborgarlön. Vad det handlar om är som jag uppfattat det ett rättvisesystem, där alla har samma chans att utveckla både sig själva och vårt samhälle i sin egen takt. Det bästa med Medborgarlön är att hela vår byråkrati är onödig, det skulle skapa ett samhälle med frihet under ansvar, någonting svenska folket aldrig fått möjligheten att uppleva.

Utgångspunkten för allting bör naturligtvis vara att vi alla är unika personligheter, det är vad som kan tillvaratas med Medborgarlön. Det är tvärt emot vad det politiska etablissemanget utgår ifrån. Men faktum är att vi föds med olika förutsättningar, det måste man i första hand beakta. Den som har läshuvud brukar ha tummen mitt i handen, det är bland människor med läs- och skrivsvårigheter man hittar de tekniska genierna.

Redan tidigt i skolåldern är det lätt för en lärare att se vilka som lämpar sig bättre för att jobba med händerna än att läsa teoretiska saker. En rörmokare har antagligen ingen användning av andra kunskaper än hur grejerna ska sättas ihop på bästa sätt, men han är en viktig del i att vår vardag ska kunna fungera. Det finns massvis med yrken där människor måste vara tekniska och skickliga med att använda sina händer, de flesta undervärderas, trots att vårt samhälle skulle falla ihop om de inte fanns.

Redan tidigt i skolåldern borde det alltså finnas en teknisk klass, där elever utan läshuvud uppmuntras ta reda på vad som passar dem bäst. Om det låter som en indelning i en lägre socialgrupp, glöm det. Vad det är frågan om är att ta tillvara de speciella begåvningar som finns hos barnen. Många skickliga hantverkare och stora uppfinnare har varit dyslektiker, det vill säga haft läs- och skrivsvårigheter.

Människohjärnan blir ingen riktigt klok på, inte heller varför människor fungerar på olika sätt. En dyslektiker exempelvis kan enbart genom att se på när någon annan gör en sak, memorera precis hur det ska gå till. Någon form av fotografiskt minne med andra ord. Att inte ta tillvara deras färdigheter är ett nationalekonomiskt slöseri, men så har ingen politiker tänkt.

Vår nuvarande arbetsmarknad där det måste uppvisas ett CV och ett betyg från minst treårigt gymnasium för att få ett städjobb, är minst sagt snedvridet. Det hela började redan för många år sen när en städare istället skulle heta lokalvårdare och fler underliga yrkestitlar började dyka upp. Betalningen däremot var lika usel.

Det var inte fint nog att det fanns folk som tog reda på skiten efter andra, därför var motståndet mot pigjobb så stort inom socialdemokratin. Jag hade för mig att de säger sig företräda de svaga i vårt samhälle och ett jobb är ett jobb, vad än folk gör. Så fel man kan ha.

Åtminstone jag fick en känsla av att motståndet mot pigjobb berodde på att många socialdemokrater skämdes över sin bakgrund med föräldrar tillhörande arbetarklassen. För något år sen hade Gävle ett kommunalråd, som trots ett förflutet inom ett järnbruk och fackföreningsrörelsen, spatserade runt på stan iklädd överrock, basker på svaj och långsjal. Ingen vanlig arbetarklassklädsel där inte, han var ju högsta hönset i kommunen. Om han genom sin klädsel ville framstå som intellektuell vet jag inte, men många fick det intrycket.

Det var på den tiden Folkteatern under ledning av Peter Oskarson fick Gävle att framstå som en kulturstad och teatern fick frikostigt med pengar. Oskarson hyllades av kritiker men ratades att människor från arbetarklassen, någon folkteater var det alltså inte fråga om. Men kommunledningen och de på översta pinnarna inom socialdemokratin kunde visa upp sig på premiärerna, antagligen gratis får man förmoda.

Vad det egentligen handlar om är hur människor förändras när de med väljarnas hjälp kommer upp sig på samhällsstegen och lyfter direktörslöner. Med löner i överkant på medelklassens är det inte lätt att komma ihåg att rötterna finns i arbetarklassen. Att socialdemokratin de senaste femton åren flirtat med medelklassen är därför inte förvånande, lönemässigt tillhör de den övre medelklassen.

Att det gått åt andra hållet för de lågavlönade, sjukpensionärer, arbetslösa och pensionärer beklagas visserligen, men de är bra att ha i bakfickan inför ett val. Om inte de fanns, vilka förbättringar skulle då kunna utlovas? Att lova de lågavlönade och de sämst ställda att de ska få det bättre, har ju gjorts i urminnes tider och fungerat.

Tänk så mycket enklare allt skulle vara om Medborgarlön infördes och alla blev jämställda. Inga sociala klyftor, inga som talade om vad folk måste göra. Tänk så mycket skulle bli gjort, eftersom konstigt nog de flesta är så skapade, att de avskyr känna piskan på ryggen. Med en morot framför sig, kan de jobba hur mycket som helst och känna arbetsglädje. Det betyder att människan egentligen är en okomplicerad varelse, om den behandlas på rätt sätt.

Nåja, eftersom jag inte kan fortsätta skriva i evighet avslutar jag nu. Men alltid när jag bestämt mig för att sluta dyker det upp de mest underliga saker i mitt huvud. Därför ska jag avsluta dagens blogg med någonting jag läst och som fastnat i minnet. Det lyder så här: Mellan de stora ting vi inte kan göra och de små vi inte vill göra, är det fara värt att vi gör ingenting.

Det är mycket tok som fastnat i huvudet på en gammal man, men det är bara att buga och tacka den som skrev de kloka orden, den beskriver våra politikers beslutsvånda i ett nötskal.